lördag 10 januari 2009

Offentlig bikt - djupdykning i det ljuva 80-talet...

Ja, lite så känns det, att ta itu med Mackans svettiga utmaning som kommer att avslöja min allra hemligaste ungdomsmusiksmak.

Helt klart pinsammaste inlägget nånsin. Men vad gör man inte för sina bloggvänner...? :-)

"Synderna" är sannolikt sedan länge preskriberade, eftersom jag inte har lyssnat på något av nedanstående på över 20 år (förrän idag, av rena bloggresearchskäl). Skivorna står och samlar damm i en mörk vrå. En del skivor har jag aldrig ens haft - men jag minns att jag lyssnade på en del låtar när det begav sig, spelade in på kassett från radio (långt innan några nedladdningslagar såg dagens ljus). Lyssnade på låtarna mer än en gång. Mea culpa, mea maxima culpa!

Fast tilläggas bör att betydligt "bättre" favoritmusik snart upptäcktes.

Emanuel menar att Carola är bortglömd (under förra året bland Dagenartiklarna åtminstone). Men jag har inte glömt. Glömmer aldrig hur hon vann melodifestivalen, och samtidigt öppnade musikens värld för en alldeles överväldigad elvaåring som plötsligt erfor dess gudomliga magi (utan att vara det minsta religiös).

Det vore för enkelt att nämna Carolas debuthit Främling - lite för lätt att slinka undan liksom. Den är väl ändå legitim att ha gillat? "Alla" gjorde ju det medan det begav sig. Landet drabbades av farligt hög Carolafeber med start 1983. När jag ser videon nu undrar jag om det är fel på mitt minne, eller är kvaliteten på videoinspelningen bara dålig? Visst var den mycket bättre, maffigare, och inte minst alldeles, alldeles...himmelskt skönklingande - då?

Nåväl, här ska det bli skämmigare än så. Nån som minns Tommy tycker om mig? Som fortsätter: "och jag vet att det är sa-ha-ha-hant - det finns ingen a-an-nan som får mig känna likadant - det är sant, sant, sant..." (långsamt ekande bort)? Jag minns den. Kan säkert alla ord utantill fortfarande.

[Till mitt försvar kanske jag får säga att jag gjorde om texten ett knappt decennium senare när jag oväntat och oplanerat blev infångad av Gud och dessutom stormförälskad: "Jesus tycker om mig...." Det är alldeles sant.]

Året därpå följde bröderna Herreys melodifestivalseger. Och samtidigt deras seger över mitt unga hjärta (suck, Richard!).

Diggiloo diggiley kanske är en för lättköpt "skamvrå"? Det är väl lustigt förresten att Sverige alltid vinner när vi bidrar med låtar som har en klatsching refräng innehållande -loo (toa på hederlig anglosaxiska)? Jag googlade lite och hittade en riktig Herreys-klassiker: Sommarparty på stranden. Live från 1984. Missa inte!

Nån som minns det norska pojkbandet A-ha? (Nähä, inte det? De är tydligen fortfarande på G.) Just nu minns jag inga låtar - men jag lyssnade onekligen på dem vid flera tillfällen, och har ett minne av att jag gillade dem. Ska googla för att kunna ge något exempel. Uppdaterat: den första låt jag hittade var Take on me. Den duger, är ju faktiskt hyfsat bra än, hi hi... Ljuva 1985...!

Värst av allt är kanske Anna Book's ABC från 1986 - en hel sommars landsplåga. Plåga var ordet! Hatkärlek av bästa sorten. Refrängen satte sig som klister - det gick inte att bli av med den. Jag vet ärligt talat inte om jag nånsin egentligen gillade den. Men det känns bra att bekänna, få det ur sig, ifall jag har förträngt hur det var. Låten griper inte riktigt tag nu när jag åter hör den, så det talar väl för att den inte satt så djupt. Fast vem kan glömma de pastellfärgade klädernas och lejonmanfrillornas tid (tupera först med kam, och så i med frisyrgelé)? Suck!

Lite bättre blev det senare. Ähum.

En skiva som gick konstant efter skoldagarna under en tid var debutalbumet (?) för Johnny hates jazz (med alldeles för snygg omslagspojke - blev förstås störtförälskad igen, nu med en tonårings glödande intensitet; bye, bye Richard, sorry...). Sorgligast är kanske hjärtekrossarlåten Don't say it's love från 1988 - om en tjej som blir kär i sin bästa kompis (sångarens alter ego?), och som får höra att det är över med vänskapen ifall hon säger som det är. Försök gilla det läget, den som kan! Tror jag grät varje gång jag hörde den. Det kändes som att han riktade orden till just mig. Värst är kanske att jag tror jag fortfarande skulle gilla skivan. Har därför inte vågat lyssna. Förrän på denna enda låt nu. Ryser smått välbehagligt... Gillar det nog än... Åtminstone ogillar jag det inte.

Finns det nån hjälp att få? Finns det något 80's Anonymous? (Fast anonymiteten är ju puts väck i och med att jag publicerar detta inlägg. Kanske jag modigt ska gå i bräschen och starta en sån grupp. För självhjälp och gemensamt stöd. På Facebook om inte annat. )

Sist i raden (man skulle ju bara nämna fem artister/låtar - puh!) - är Pet Shop Boys, och jag väljer slagdängan Always on my mind från 1987 - för att den, inte alltid, men ofta nog var i min hjärna när denna inte användes för att mata in kopiösa mängder gymnasieskolkunskaper. It's a sin går inte av för hackor heller. Riktigt "katolsk" video, ju... :-)

Oj då, nu räknade jag, och ser att jag visst tog med en artist för mycket. Väldigt frestad att radera Anna Book. Men det här är ju ett slags offentlig skivbikt - så jag avstår heroiskt.

Så där ja, Mackan, *pustar lättat ut*, så var det gjort. Och visst hamnar väl en del av mina bidrag riktigt högt i topp på den gemensamma ultimata skämslistan...? Hoppas ingen säger upp bloggvänskapen nu.... :-)

Medan jag googlar efter YouTube-videor (har aldrig tidigare sett en del av musiken i videoform, och det ger onekligen ytterligare en dimension till den), så ni kan få lyssna på underverken, fnissar jag så jag får tårar i ögonen medan jag hör allt detta igen efter så lång tid... Det lär dröja minst 20 år tills jag hör en del av det nästa gång... Men jag tror jag ska se om det går att lyssna på fler gamla 80-talsfavoriter på nätet. Detta väcker faktiskt mersmak.

Var så säkra - 80-talshitsen kommer igen. Kanske era ungar kommer att spela dem för full volym där hemma om ni har otur! Kan det (retrotendenserna) inte kallas för en sinnrik musikskärseld....? Eller ett sakralt musikparadis kanske, för obotliga decenniemusiksmittade?

Säkert är det fler än jag som har pinsamma skivor på lager. Eller åtminstone minnen av låtar. Såna där som man inte bör ha lyssnat på alltså. Än mindre gillat. Vem som helst som vill får anta utmaningen (länka hit i så fall och lämna en kommentar så jag hittar era inlägg), men jag sänder den också specifikt till: Z, Bokmalin, Joachim, Johanna G och Sleepaz.

(Har du ingen egen blogg men vill delta ändå så får du gärna utgjuta dina "bekännelser" i kommentarerna.)

10 kommentarer:

Mackan 10 januari 2009 15:27  

Te absolvo...

Har du, som gillar Aha:s "Take on me", sett den här versionen? Den är underbar, tycker jag! Och visar vådan av för bokstavsnära tolkning...

Och gissa om jag hade typ allt som Pet Shop Boys gjorde...

Kul att du utmanade vidare. Och att du utmanade så många av dem som jag själv hade velat utmana ;)

Charlotte Therese 10 januari 2009 15:43  

Tack, Mackan, det känns bra.

Äkta frälsningssoldatsavlösning.

Känner mig annars plötsligt förflyttad till chockrosa tider igen.

Går du med i FB-gruppen om jag kommer på hur man startar den? Hatar tanken på att eventuellt vara ensam medlem.

Vi kanske kan ha 80-talshappenings IRL ibland. Med kläder och musik. Hela baletten.... :-)

Uppdaterade förresten inlägget med länk och info om hur man fixar den rätta 80-talstuperingen - som tydligen är inne nu igen.

Ska kasta mig över din länk.

Vad kul att du också gillade Pet Shop Boys! Jag lyssnade faktiskt på West End Girls nu också...

Ja, nu får vi se vilka som hänger på - hoppas att de utmanar såna som jag också ville utmana (begränsade mig till fem för att inte plåga för många på en gång).

Charlotte Therese 10 januari 2009 15:50  

Helt underbar version!

Ny text dessutom *storskrattar*.

Joachim Elsander 10 januari 2009 22:28  

Tack för utmaningen! Jag lovar att återkomma, håll ögonen på Kolportören!

Charlotte Therese 10 januari 2009 22:49  

Kul!

Länka gärna till det här inlägget när du har skrivit så hittar jag det snabbare!

Manuellt twitter:

*Surfar på kvällskvisten bland 80-talsvideos med grupper och personer jag hade förträngt - himla roligt!*

purplerain 11 januari 2009 13:58  

Det gäller att ha modet att vara den man är, och inte tappa modet för att man är den man är. kram

Sleepaz 11 januari 2009 22:01  

Aha är ju inget att skämmas över :)
Dem är mkt bra.

Charlotte Therese 12 januari 2009 12:50  

Purplerain,

Välkommen hit!

Ja, absolut.

Men en del som man gillade tidigare har man kanske lite svårt att förstå fascinationen för idag.

Man förändras med tiden. Och det är också bra.

Fast visst var det kul att åter lyssna på sånt man inte har hört på ett par decennier.

Minnas hur det var då.

Musik har en säregen förmåga att fånga och frysa minnesbilder.

Sleepaz,

Ja, det mesta är ju relativt... :-)

De är inte dåliga - men inte heller bäst (i mitt tycke).

bokmalin 12 januari 2009 20:16  

... jag gjorde med viss möda ett inlägg igår. En del av det jag verkligen skäms för kan man ju inte föra vidare!! Men det är försonat. Så det blir skäms-light...

Joachim Elsander 13 januari 2009 10:21  

Så där, nu har jag äntligen fått till något om det här med pinsamma musikminnen.

http://www.kolportoren.com/2009/01/pinsamma-musikminnen.html

Bloggregister

bloggping Bloggtoppen.se Photography Art Blogs - BlogCatalog Blog Directory Top Religion bloggar Blog Flux Directory Religion Blogglista.se Add to Technorati Favorites Reggad på Commo.se Filosofi/Religion
eXTReMe Tracker
Creeper

Bloggheader

Copyright, bild: Charlotte Thérèse

Senaste inlägg

Kristen webbring

  © Blogger template Fishing by Ourblogtemplates.com 2008

Back to TOP