Ibland, och enbart med vissa böcker, är det som att de läser en. De pågår liksom ständigt i en annan dimension efter att de har skrivits, och så kommer man som läsare in där, på en viss sida en viss dag och allt är genomlyst ett ögonblick. Så som liturgin.
Sådan är Maria Küchens bok.
Tanken slår mig idag att hon har skrivit i princip den bok jag inte skrev annat än för skrivbordslådan. 90-talet skulle inte ha kunnat ta emot sådant här. Det var en anti-tid andligt, och inte minst kristet, sett. Så jag lagrade tankarna på hög, fyllde dagbok efter dagbok, och en stor diktpärm. Tusentals dikter...
För så fort man ens öppnade munnen på glänt och lät något litet slippa ut, möttes man av idel höjda ögonbryn och oförstående blickar, som om man var från en annan planet. Av sådant som var och varannan person idag, som just har påbörjat en andlig resa, skriver ett antal böcker om, och genast åker runt och föreläser om, som om de vore experter på ämnet.
Nånstans kan jag önska en klostertid - i andlig bemärkelse - för var och en - så att de ljusgröna späda sädesstänglarna åtminstone hinner börja få små ax innan de skördas och bjuds ut på marknaden...
Jag var alltså ruskigt otidsenlig. Det är jag fortfarande. Nästan alltid minst ett decennium före min tid, oftast flera. Är inte det ett lite märkligt öde för en som skriver? Hur ska man nånsin få ut något till en värld och kyrka som på det stora hela taget inte kan ta det till sig - annat än i efterskott - när tiden har hunnit ikapp?
Jo, bloggen finns ju numera, förstås.... ;-)
Idag lyckades jag bara läsa några få korta avsnitt i boken till frukosten - så mättade (och mättande) var de.
Hon skriver först om genomskådande. Vilka är våra idoler? Bokstavligen: avgudar. Avslöjande krävs.
Och så nämner hon karaoke (som även sjöngs hos vännerna i helgen).... :-)
Och så tar hon upp vad Gudsgenomströmmandet kräver av jaget - och vad jaget behöver för att inte skadas. Hård (jag skulle hellre säga fast - för hård låter så.....hårt) grund, gränser, och en skyddande godhet:
"Jag börjar hjälpligt samla ihop mig själv nu till ett litet hus för Gud."
Och jag tänker då på Paulus: "vet ni inte att ni är tempel för den helige Ande....?"
I avsnittet "spegel" och de två följande, lyckas hon med det svåraste. Att förmedla en liten glimt av det egentligen obeskrivbara.
Här avslöjas samtidigt poetens dilemma i ett nötskal. Känner igen mig så innerligt väl.
Inspirationen har en tendens att rinna till just vid de heligaste tillfällena, och man stannar oftast inte kvar för att njuta av dem, utan söker efter papper och penna för att skriva innan orden som just då finns där försvinner, försöka fånga något av det, för evigt sätta det på pränt, för att senare kunna förmedla det till andra....
Poeten skriver inte för sig själv. Men önskar att hon fick stanna kvar länge, i tystnad inför det ibland så påtagliga mysteriet. Men om orden ges - måste de inte skrivas? Är det inte uppgiften just då? Jo, så kan det vara. Och det kan faktiskt vara en räddning.
För i detta finns samtidigt en fördold fara - den som har utvecklat god mottagning och känsliga antenner riskerar att gå upp helt i sändningen och vilja stanna där på ett sätt som inte är menat. Bygga hyddor på nya Taborberg...
Inspirationens frukter är avsedda att ges vidare. Men för att det ska bli en riklig och god skörd måste det andliga först förankras ordentligt i den allra krassaste vardagliga verkligheten, för att inte bli till flyktiga erfarenheter utan något som ger näring och bär på djupet. Och det behöver renas och rensas.
Poeten kan vara lugn. Det kommer en tid för fullständig tystnad, när såväl orden som dessas ekon har avklingat. När de mogna axen har skördats och åkern ligger plöjd i väntan på ny sådd. I det karga landskapet erbjuds en öronbedövande, välgörande, tystnad.
Tills nästa ordskörd långsamt har vuxit fram.
Read more...
Inlägg
