Katolikskräck och "ny" ekumenik i het debatt...

Den senaste tiden har det debatterats än mer intensivt om "den nya ekumeniken", under det att katolikskräcken har brett ut sig i bloggkommentarerna.

Många bloggare tar upp ryktena kring Livets Ords närmande till katolska kyrkan, bl.a. David, Aletheia, Andy samt Carl-Henrik som skriver här och här.

Nu har även Dagen haft flera artiklar om ämnet.

Läser först S-E Daniel Nilssons artikel som satte ny fyr på tidningsdebatten.

Tycker att det är märkligt resonerat - som att ekumenik bara gäller på lokalplanet - och som om ökad officiell kristen enhet skull splittra? Gällde Jesu bön "att de alla ska vara ett" bara lokalt?

"Än finns det tid att undvika den splittring som med nödvändighet kommer av tal som uppfattas som ett doktrinärt närmande till Katolska kyrkan. Än går det att i huvudsak fokusera på verklig ekumenik, den som sker bland gräsrötter på det lokala planet, och förklara att det sagda varit privata åsikter och inte tänkta som biskopslika uttalanden om vart hjorden ska fösas. Sker inte detta kommer söndring. Och det skulle bli ett allvarligt hinder för att en väckelse äntligen ska komma i Skandinavien. Splittring kommer nämligen att uppmärksammas av medier och icke-troende långt mer än något korporativt närmande någonsin kommer att göra. Vi har allt att vinna och mycket lite att förlora på att låta gamla tvistefrågor vila."

Tycker att det är märkligt resonerat - som om ekumenik bara gäller på lokalplanet - och som om ökad officiell kristen enhet skulle splittra och t.o.m. hindra väckelsen!? Gäller Jesu bön att vi alla ska vara ett bara lokalt? Säger han inte att världen ska tro om vi blir ett? Så länge vi är splittrade framstår den kristna tron som något den inte är.

1970-talet, som artikelförfattaren hänvisar till, är sedan länge förbi. Tiden var inte mogen för en officiell enhet innan gräsrotsekumeniken hade tagit fart. Situationen är närmast den motsatta nu. Många av oss gräsrötter längtar efter mer enhet än kyrkoledarna ännu lyckats åstadkomma.

Han skriver sedan om katolska traditioner som något som inte går att rubba. Det är inte sant - en del kan och bör justeras i ekumenisk anda - men det bör ske i form av ett ekumeniskt kyrkomöte. Författaren glömmer också att protestantiska kyrkor och samfund är minst lika bundna av sina traditioner - fast de inte kallar dem så, och därför inte ser dem. Vilken lutheran är beredd att ge med sig på någon för reformationen livsviktig punkt?

Per Beskow svarar från katolskt håll på artikeln, med bl.a. uttalanden som detta:

"Det kristna livet kan enligt katolsk syn inte skiljas från kyrkan, den levande gemenskap som Kristus skapade när han kallade sina lärjungar. Dess sammanhållning har brutits genom protestantismen, där nya förkunnare och nya läror har splittrat de kristna i otaliga samfund. Att kyrkan är en enda finner vi uttryckt i Jesu avskedstal till lärjungarna och på många ställen i Paulus brev. Enligt katolskt synsätt är detta inte bara ett ideal eller en önskedröm utan en realitet som finns förkroppsligad i den katolska kyrkan med dess hierarkiska organisation och konkreta sakrament. Däremot kan Gud verka långt utanför dess gränser. Anden blåser vart den vill, och under kan ske där det finns troende människor, men kyrkans enhet är ett grundprincip som man aldrig kan kompromissa med."

Detta menar jag är ett exempel på var den katolska inställningen behöver justeras. Kyrkan är en - men inte endast katolsk (utom i betydelsen allmännelig). Den katolska kyrkan må vara en organisatorisk och andlig enhet - men den kan inte vara sig själv nog, som den enda autentiska Kyrkan, som ensam menar sig ha hela sanningen. Där skulle jag önska mer katolsk ödmjukhet och öppenhet för vad andra kristna har att bidra med i form av gåvor och insikter från Gud. Vi behöver varandras perspektiv för att se mer av helheten!

Författaren delar också lite orättvist ut kängor endast åt protestantiskt håll - och tycks glömma den brutna synliga enheten med ortodoxerna, där katolska kyrkan är den part som mest har bidragit till en bestående splittring genom bl.a. införandet av nya dogmer på egen hand.

Här måste katolska kyrkan oundvikligen backa och vara öppen för omprövning av sin inställning - inte minst Påvens roll är central. Den enda ekumeniskt hållbara lösningen på sikt vore nog att återupprätta ett nytt biskopskollegium i apostolisk form - där Påven bara är en bland likar, visserligen "primus inter pares" (främst bland likar), men där detta, så som ursprungligen var fallet, är avsett att vara en hederstitel utifrån aposteln Petrus roll, inte en allenarådande chefsposition.

Slutklämmen är dock lätt att instämma i:

"Både teologiska resonemang och praktiskt samarbete måste följas åt. Det är mycket angeläget att vi på olika sätt lär känna och förstå varandra, och inte minst att vi upptäcker var vi är överens och var vi skiljer oss åt. Detta är ett gemensamt sökande efter enhet och sanning som alla kan bidra till. Det viktiga är att det sker i kärlek också när vi möter sådant som kan tyckas svårt att förstå och acceptera."

Läser sedan Ivar Lundgrens insändare utifrån vad den karismatiska väckelsen har åstadkommit, och kan bara hålla med om alltihop!

"När den karismatiska väckelsen spred sig bland katolikerna i slutet av 1960-talet blev många, både pingstvänner och katoliker, förvånade. Några blev också upprörda. Pingstvänner och katoliker sågs av de flesta som oförenliga motsatser. Klyftan mellan dem var djup. Vad kunde överbrygga denna klyfta? Knappast förhandlingar, eftersom sådana inte förekom och inte heller var tänkbara. Det enda som kunde åstadkomma en förändring i detta läge var kärleken."

Ulf Ekman svarar både i Dagen och i sin blogg.

"När jag har talat om enhet har jag varken talat om en organisatorisk enhet eller enhet bara i förhållande till den katolska kyrkan. Den mer uppmärksamme har nog sett att jag talat om den djupare enhet och större kärlek som faktiskt börjat blomstra mellan kristna i många olika sammanhang. Det måste man nog säga är positivt. Däremot tror jag fortfarande att det är viktigt att få bort okunskap och fördomar ibland oss även gentemot Katolska kyrkan."

/.../

"Vad jag själv har upplevt är behovet av att uppskatta katolska syskon, lära känna dem och deras tro, lära mig att respektera dem och försöka förstå deras utgångspunkter. Det tror jag att varje kristen har behov av. Det tillhör vår andliga allmänbildning och vår fördjupade vandring i Jesu kärlek. Självklart kommer det att innebära att man även måste revidera åsikter, skaffa bort fördomar och lära sig åtskilligt nytt. Det har med villkoren för all kristen samlevnad att göra. Inte minst gäller detta när det gäller de nidbilder vi haft och som vi okritiskt betraktat som sanna utan att kolla några som helst källor.

Den som enbart ägnar sig åt sitt eget lilla sammanhang och dess problem kommer aldrig vare sig att lära känna den stora världsvida kristenheten eller kunna växa i att betjäna Kristi kropp."

Inte heller detta är det svårt att hålla med om...

Jag undrar: vad är det ni är så rädda för, ni som är emot ekumenik...? Att ni ska förlora det ni har? Att sådant ni tidigare har fått höra är villoläror ska smyga sig in i "den rena bibliska läran" (bibeln som satts ihop och bevarats av bl.a. just den kyrka ni förtalar, och som inte kan tolkas hur som helst)?

Det finns så mycket okunskap om katolska kyrkan - som sprids inte minst i bloggosfären...

Hoppas att fler vill hänga på den positiva motriktningen: det ekumeniska Kors-tåget!