Visar inlägg med etikett kloster. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett kloster. Visa alla inlägg

tisdag 29 september 2009

Mer om systrainkvisitionen

I tidigare inlägg har jag berättat om den.

Här tänkte jag mest bara länka till en sida som är fylld av information om det. Ta t.ex. en titt på det andra formuläret i ordningen som varje priorinna/ordensföreståndarinna i USA måste fylla i.

Otroligt detaljerat. Och det mesta handlar om pengar, egendom (som går att konfiskera?), och vem som har makten, och hur de som inte följer alla regler hanteras.

Det här handlar inte ett smack om det andliga livet, vilket väl borde vara det mest centrala ifråga om klosterenkäter? Det finns med på ett litet hörn, för syns skull, förstås. Men ack så ihåligt!

***

Uppdatering:

Som grädde på moset vill nu Vatikanen att USA-biskoparna finansierar 1.1 miljonerdollars-inkvisitionen!

Read more...

onsdag 26 augusti 2009

Klosterliv i Sverige


Lars Hillås har skrivit ett slags reportagebok från en rad kloster-/retreatbesök runt om i landet (utgiven på Cordia).

I Sverige finns ett 30-tal katolska kloster och ordnar representerade, någorlunda utspridda, men med viss koncentration i Skåne.

Därtill finns, enligt boken, ett ortodoxt munkkloster utanför Borås, men det finns åtminstone ett ortodoxt kloster till, i Vavd i Uppland, med hittills en nunna. Ytterligare ett nunnekloster är planerat/initierat i Örkelljunga.

Även ett antal protestantiska kloster har uppstått efter reformationen (vilket fortfarande inte verkar vara helt oproblematiskt). Inte så få har sedan konverterat till katolska kyrkan, och förvånansvärt många katolska kloster på svensk mark är startade av konvertiter.

Förutom dessa egentliga klostermiljöer så finns det även några ekumeniska kommuniteter och retreatgårdar att välja mellan för den som söker en kortare tids avskildhet för eftertanke.

Boken riktar sig just till den som är intresserad av att besöka en sådan miljö. Titeln är kanske en aning missvisande eftersom boken inte handlar enbart om kloster utan även inbegriper dessa andra ställen.

Jag ställer mig lite frågande till hur urvalet av platser har skett. En stor del av de besökta klostren är sådana som har grundats av protestanter som senare konverterat (eller i undantagsfall inte). Och det är en markant övervikt av benediktinska sammanhang, på bekostnad av t.ex. karmeliter som knappt ens nämns trots att de har stort andligt inflytande i vårt land, inte minst genom sin litteratur. Visst hade väl Norraby varit värt ett besök...?

Själv fastnar jag mest för en del upplevelser och samtal i boken. T.ex. mötet med ikonen i Bjärka-Säbys eremitage:

"Precis så känns det, som en ljusstråle som läser av mig. Men på insidan. Förbluffad upplever jag hur den tålmodigt undersökande blicken vandrar in i mig och, känns det som, ser sådant som jag själv inte är medveten om. Det finns en fråga i blicken, men jag lyckas inte sätta ord på den, än mindre besvara den."

Intressant är också samtalet med syster Else-Marie i Rögle:

"Vore det Guds vana att göra under i tid och otid, till exempel för att vi skulle slippa lida, så skulle det ge ett samhälle som vore helt omöjligt att leva i. Det skulle upphäva sambandet mellan orsak och verkan, vilket i sin tur skulle innebära att allt ansvarstagande upphörde."

Även hennes förklaring av hur t.ex. Darwin är oproblematisk för katolsk tro är tänkvärd!

"Om det finns någon motsättning mellan tro och vetenskap så beror det på att någondera sidan inte tänkt efter tillräckligt."

Förutom glimtar från specifika kloster serveras också tips för klosterbesökaren, samt en förtjänstfullt kompakt men innehållsrik historisk beskrivning, en liten uppslagsdel som tar upp klosterjargong, och en adressförteckning och litteraturtips för den som vill fördjupa sina kunskaper om klosterliv.

Rekommenderas, kanske främst som en nybörjarbok i ämnet!

Read more...

torsdag 14 maj 2009

"Inte längre nunna"


Det är titeln på en gripande, öppen och modig självbiografisk roman som Helene Hägglund har skrivit, och som i dagarna har getts ut av Verbum/Cordia.

Jag har suttit som fastnaglad vid den - sträckläst den under några intensiva timmar igår och idag. Och den lär inte släppa taget om mig på länge - om nånsin. För den är minst sagt tankeväckande.

Boken handlar om hur en helt vanlig ung tjej, bara sexton år, dras in i ett sammanhang som präglas av maktmissbruk, bestraffningar och ett destruktivt tänkande - och om den långa vägen ut ur det, tillbaka till det verkliga livet, och inte minst tillbaka till sig själv.

Den visar hur ett kloster "reformeras" så att det blir alltmer strängt och instängt, och hur det styrs av en karismatisk och auktoritär ledare som många beundrar, men som sätter sig själv i centrum, som tycks sakna medlidande och förståelse för andras känslor, som inte drar sig för att anställa svartarbetare eller stjäla julgranar, och som ser till att bli vald som abedissa på livstid... Hon kan utöva fullständig kontroll över systrarna eftersom kritiskt tänkande inte är tillåtet.

Jag upprörs över de situationer som Helene berättar om - särskilt över hur gamla och sjuka systrar behandlas, varav en inte överlevde. Men mest av allt upprörs jag för tillfället över den lamhet som tycks råda bland de kyrkliga inflytelserika personer som känner till situationen genom oberoende vittnesbörd från flera håll, men bara bollar problemet mellan sig. Är den egna karriären verkligen så otroligt viktig att de inte vågar ingripa när människor far illa? Tydligen.

Hon skriver:

"En välmenande prelat hade förklarat för mig att jag som kvinna inte kunde räkna med att någon i Vatikanen skulle lyssna på mig så länge jag inte hade en man med titel bakom mig. Mitt handikapp var att jag var kvinna och att även de som jag ville hjälpa var kvinnor. Och att ingen man ville riskera sitt goda rykte för att hjälpa oss."

Det här är en mycket angelägen bok som förtjänar många läsare, och som jag därför varmt vill rekommendera!

Men sorgligt nog lär den knappast nå genom censuren till dem som mest av allt skulle behöva läsa den - de nunnor som är kvar på klostret i fråga. Möjligen når den abedissan, som sannolikt i så fall först exploderar, men kanske sedan får sig en tankeställare.

Förhoppningsvis når den också de unga tjejer som funderar på om de är kallade till klosterliv - så att de är vaksamma när de prövar sin kallelse. Det finns tyvärr inte bara bra kloster... Men det finns också sådana. Kontrasten blir tydlig i boken när Helene under en tid lever som nunna i ett karmelitkloster.

Det hon berättar påminner mig också om de strukturer och tankemönster inom katolska kyrkan som skulle behöva uppmärksammas i högre grad - och åtgärdas. På sätt och vis beskriver boken i ett nötskal vad som är galet även i ett större perspektiv. Det handlar om ett slags "mind control" som kan ske på en närmast omedveten nivå eftersom auktoritetstro och blind lydnad utan ifrågasättande av "ofelbarheten" ses som ett helgonlikt ideal att sträva efter även för många katoliker utanför klostermiljön. Det bäddar för maktmissbruk, manipulation och annat ont...

***

Tidigare blogginlägg om boken finns här.

Och här finns en intervju med Helene.

Read more...

söndag 26 april 2009

Skakande bok om klosterliv

En recension av boken som kommer ut nu i veckan kommer här så småningom.

Jag har nu läst en intervju med Helene och berörs av det hon berättar. Läs den ni med. Nedan ett utdrag.

***

"Insikten att allt inte står rätt till i klostret är ingen plötslig blixt, mer en växande smärta över det som inte går att blunda för, kommentera eller kritisera. Som att abbedissan skattefuskar och använder svart arbetskraft, att hon censurerar nunnornas privata post och kontakter, att hon systematiskt manipulerar dem att göra det hon vill – och annars bestraffar dem, med våld.

Som den morgon när hon totalt tappar tålamodet med en äldre, förmodligen Alzheimersjuk, nunna – hon som tidigare bestraffats genom att bindas vid en stol och låsas in på sitt rum. Nu kastas hon ut i kylan i trädgården, får bara en kappa efter sig. När Helene, efter att ingen fått reagera på kvinnas rop på hjälp, går ut för att hämta henne ligger hon hopkrupen på marken. Död.

–Abbedissans enda kommentar var: Tror du inte att hon hade dött ändå."

Läs hela intervjun här.

Read more...

tisdag 31 mars 2009

Präst- och klosterkallelser

Läste just ett meddelande från Påven om detta ämne, inför världsböndagen för kallelser, som kommer att firas den 3:e maj, tredje påsksöndagen.

Här är några utdrag.

***

"The exhortation of Jesus to His disciples: 'Pray therefore the Lord of the harvest to send out labors into His harvest' has a constant resonance in the Church. Pray! The urgent call of the Lord stresses that prayer for vocations should be continuous and trusting."

"The vocation to the priesthood and to the consecrated life constitutes a special gift of God which becomes part of the great plan of love and salvation that God has for every man and woman and for the whole of humanity."

"In the universal call to holiness, of particular relevance is God's initiative of choosing some to follow His Son Jesus Christ more closely, and to be His privileged ministers and witnesses. ... Responding to the Lord's call and docile to the movement of the Holy Spirit, over the centuries, countless ranks of priests and consecrated persons placed themselves totally at the service of the Gospel in the Church. Let us give thanks to God, because even today He continues to call together workers into His vineyard.

"While it is undoubtedly true that a worrisome shortage of priests is evident in some regions of the world, and that the Church encounters difficulties and obstacles along the way, we are sustained by the unshakeable certitude that the One Who firmly guides her in the pathways of time towards the definitive fulfillment of the Kingdom is He, the Lord, Who freely chooses persons of every culture and of every age and invites them to follow Him according to the mysterious plans of His merciful love."

"Our first duty, therefore, is to keep alive in families and in parishes, in movements and in apostolic associations, in religious communities and in all the sectors of diocesan life this appeal to the divine initiative with unceasing prayer."

"What is asked of those who are called ... is careful listening and prudent discernment, a generous and willing adherence to the divine plan, and a serious study of the reality that is proper to the priestly and religious vocations, so as to be able to respond responsibly and with conviction."

"The awareness of being saved by the love of Christ, which every Mass nourishes in the faithful and especially in priests, cannot but arouse within them a trusting self-abandonment to Christ who gave his life for us. To believe in the Lord and to accept his gift, therefore, leads us to entrust ourselves to Him with thankful hearts, adhering to his plan of salvation. When this does happen, the one who is "called" voluntarily leaves everything and submits himself to the teaching of the divine Master; hence a fruitful dialogue between God and man begins, a mysterious encounter between the love of the Lord who calls and the freedom of man who responds in love, hearing the words of Jesus echoing in his soul, "You did not choose me, but I chose you and appointed you that you should go and bear fruit and that your fruit should abide" (Jn 15:16)."

Hela meddelandet hittar ni via länken överst.

Läs gärna också några tidigare inlägg om ämnet.

Read more...

fredag 5 december 2008

Tunnelvälsignelse och fängelsekloster

En ekumenisk tunnelvälsignelse hölls i Stockholm igår läser jag i Kyrkans tidning idag.

Men att tunneln även "döps" måste väl ändå vara en groda. Bara människor kan döpas...

Läser också (i papperstidningen, finns tyvärr inte online) en fin artikel om ett klosterkapell, S:ta Ingrids kapell, som invigdes igår - bakom "dubbla murar", då det befinner sig inne på Skänninge kriminalvårdsanstalt.

Har följt de andliga fängelseprojekten (klosteravdelningar, ignatianska reträtter på Kumla m.m.) en tid - tycker att det är ett väldigt bra och intressant initiativ. Där behövs detta som bäst.

En av fångarna säger:

"Redan i häktet kände jag en otrolig andlig nöd och de existentiella frågorna trängde sig på med kraft. Jag tror att alla nydömda till långa fängelsestraff har andliga behov."

Och det hemska är att just häktena är så slutna att de inte får detta behov tillgodosett, folk sitter där isolerade med alla sina frågor och tankar snurrande i huvudet. Hör alltför ofta om att det sker självmord där. Varför får det fortsätta så....?

Read more...

måndag 1 december 2008

Eko-systrar i England - och en svensk novis

Fick nyheter om att benediktinsystrarna i Stanbrook Abbey ska flytta till ett nytt eko-kloster.

Tycker att idén är god, och arkitekturen spännande. (Se bilder via en länk i artikeln.)

En av systrarna därifrån är av och till i min församling, dessutom så förvarar de en relik från Sr. Charlotte, som dog som martyr under franska revolutionen, och är saligförklarad.

Det finns en opera av Poulenc om henne och de övriga 16 martyrerna, kort och gott kallad: Karmelitsystrarna - den är riktigt otäck, har bara lyckats lyssna en gång - för i operan ingår ljudet av schavotten...

Hur som helst - läs gärna artikeln om eko-systrarna som tar klivet in i framtidens klosterliv.

***

Just som jag hade postat det här inlägget så fick jag nyheter från Chicago om Linda, en birgittinnovis i Vadstena. Det finns en blogg i USA som har gjort måndagar till "nunnedagar" och som har en serie med bilder från kloster över världen. De börjar visst få ont om bilder nu - så skicka gärna in mer från svenska kloster!

"Nunday today features a postulant from the other side of the globe. Well, I don’t know if Sweden is exactly on the other side, but it’s pretty far from Chicago! Soon-to-be-Sister Linda is a postulant with the Brigittine community in Sweden. Here she is “basking” in the Swedish autumn grey skies! Writes Linda, “The Brigittines are amazing contemplative nuns, who exude a wonderful atmosphere of warmth and live there religious life with joy and sisterhood."

Och skribenten håller själv inte inne med lovprisningarna:

"I can personally speak to the sisters’ ministry of hospitality. In 1995 I took my first and only trip overseas to visit England, Scotland, and Italy. Two friends and I spent a week in Assisi at the guest house of the Brigittine Sisters. We slept, prayed, and ate at the Guest House — three of the finest things in life! I can assure you that not only was the hospitality superb, but the meals were out of this world. Some of the best pasta and wine this side of God."

Read more...

lördag 18 oktober 2008

Skåneresande

Den som reser har alltid något att berätta...

Nu över till de positiva aspekterna...

En del av det flyter ihop i en ganska suddig dimma, efter 3 respektive 4 timmars sömn nätterna innan avresorna. Var hur som helst i Skåne på snabbvisit med anledning av ett viktigt flyktingmöte. Tur att jag antecknade massor...

Redan på T-centralen började äventyret. Satte mig på en bänk i väntan på tåget. Bredvid stod en man i knallgul reflexväst. Efter ett par minuter började han konversera. Först frågade han om jag visste något om tågvagnarnas placering på plattformen (vilket jag inte gjorde) - sen övergick han plötsligt till att berätta att han och hans fru just varit i Tornedalen, likaså i Överkalix ortodoxa center - och jag nämnde att jag känner folk på båda platserna. Han frågade vad jag sysslar med - och när jag sa att jag bl.a. målar ikoner så tog han upp några ikonkort ur väskan. Och då sa jag att vi har ikoner i min församling - och naturligtvis kände han konstnären i fråga, en barndomsvän till honom, samt ett par gemensamma vänner i församlingen. Det visade sig att han jobbar på en av svenska kyrkans stiftsgårdar och att hans fru är kantor. Hon anlände för övrigt just då till spåret, och var minst sagt förvånad över hur vi kommit fram till så många gemensamma nämnare på så kort tid.

Tänkte på att det är som att kristna alltid hittar varann på något sätt, ofta på lite märkliga sätt. Med eller utan reflexväst.... :-)

Vid sidan av huvudmotivet för resan, flyktingmötet, hann jag bl.a. titta in i kyrkan i Helsingborg. Har tyvärr inga foton därifrån - men hittade en lite kul skylt nära lokalen där mötet hölls, med biskopens två "vapen" - kräklan förstås, och lite otippat...ett stort ölglas....

Träffade därefter bloggvännen Z - jättetrevligt - det får vi göra om! Eftersom du sammanfattade den fashionabla fikastunden bra så hänvisar jag till det du skrev... Minnesbild finns nu högst upp! (Det var svårt att klämma in den här mitt emellan de befintliga bilderna.) Förresten - juste va, att de har ett slags treenighetssymbol alldeles utanför Knutpunkten (stationen)... Och inte bara Omega 3-försäljare inuti... :-)

Var också med på mässa hos karmelitsystrarna på Teresas festdag (se bild från kapellet)... Där blev det sedan flera fina återseenden.

Synd bara att tiden var så kort... Minst fem personer till hade jag velat träffa i Skåne... Men en annan gång...

Kan passa på att rekommendera "Rum & Frukost" hos Kerstin och Hans Ingemansson för den som vill bo lugnt 75 meter från ett Skånekloster. Det är inte överallt man blir så vänligt och personligt bemött. Och inte alla gästhem har kanonkulor från 1600-talet att visa upp. Inte heller brukar man få med sig ett blomskott som minne i vanliga fall... Detta är något alldeles extra! (Hoppas ni får många gäster genom reklamen här....!) En söt kattunge höll förresten till på gården....

Vädret var annars ganska höstruskigt - höll på att blåsa bort i Hbg - och regna in i Rydebäck. Det blev alltså ingen avslutande promenad till havet, vilket jag hade hoppats....

Read more...

söndag 21 september 2008

Kallelsereträtt: präst, nunna eller..?


Nu vet jag allt om kallelser... Ja, nästan i alla fall... :-)

Närmare bestämt så vet jag en hel del särskilt om präst- och ordenskallelser, efter en reträtt hos Mariadöttrarna på Omberg i helgen, som fokuserade på ämnet. Nåväl - det var väl inga nyheter direkt om man har varit katolik ett tag och funderat i de tankebanorna många gånger - men det var bra att få lite koncentrerad tid för att fundera och be över det, och särskilt värdefullt var det att få höra om andras kallelseväg.

De nuvarande prästseminaristerna och ytterligare fem deltagare var med, och så fyra reträttledare (f. Göran, br. Johan, sr. Basma och sr. Karin). Det var mycket fint att få träffa er alla, och att dela många djupa tankar under dagarna - må Gud välsigna era vandringar vidare! Har några tjusiga foton från helgen, men vet inte om alla som inte är mer eller mindre "offentliga" personer vill vara med på bild på nätet, så jag lägger inte ut något gruppfoto här, utan nöjer mig med ett par andra bilder, som också illustrerar något av kallelsens väg....

Resan både till reträtten och hem var ganska äventyrlig, åtminstone för de av oss som åkte i prästseminariets bil. En långtradare körde lite skumt och började plötsligt preja in oss mot ett mitträcke av betong, och där skulle vi snabbt ha blivit till mos om seminariebilens förare inte hastigt hade bromsat. På hemvägen tog vi oss förbi förfärliga trefiliga bilköer som stod så gott som helt stilla - exakt hur vi kom förbi dem säger jag inte, men lite läskigt var det ett tag... Man kan nog lugnt konstatera att ett par rosenkransar förde oss oskadda i båda riktningarna. ;-)

Det blev även en liten avstickare till församlingen i Norrköping där en seminarist på tillfälligt besök från Rom skulle hämtas upp. De har en intressant kyrkobyggnad där som en munter kyrkoherde visade upp, och fika fick vi också, medan vi pepprade honom med frågor om församlingen...

Det blev som ni kanske kan ana en del skämt om min närvaro bland seminaristerna vid några tillfällen.... Svenska katolska prästseminariet är progressivt minsann...! Kunde man tro... För jag presenterades som det senaste tillskottet där för en del förvånade stackare under resans gång - innan de fattade.... ;-)

Åkte med främst eftersom jag under många år har funderat på om det skulle vara möjligt att starta ett slags kommunitet. En blandad kommunitet - men inte bara för systrar och bröder - utan för familjer också. Förmodligen med gästhem. Och troligen ekumeniskt - för att ta vara på rikedomarna ur olika traditioner, och för att bidra till att ena det som är splittrat. Och med en utåtriktad mission (bland hemlösa?). Helst i närheten av Uppsala eftersom det inte finns något liknande här. Men man behöver ju vara flera för att eventuellt starta något sådant - så jag tänkte nämna det här ifall någon som kanske har funderat i liknande banor skulle råka hitta det här inlägget en dag. Lämna i så fall en kommentar med din mailadress, eller maila mig direkt!

Har ibland tänkt att det är tillsammans med min eventuelle blivande man som jag kanske ska starta kommuniteten. Men han har inte dykt upp än... Och det måste ju inte vara så heller - utan det kan vara vem/vilka som helst som har liknande tankar och som är seriösa. Om det nu är meningen att det ska bli en kommunitet....

Gud har nämligen givit mig en ganska omtumlande helg som oväntat har vänt upp och ner på ett och annat....

Men jag ska inte gå närmare in på det nu - utan efter denna mer personliga bakgrund övergå till tankar som även ni kan ha nytta och glädje av. Det är både referat ur minnet och från anteckningar av det som sades under helgen, och en del egna tillägg. Stor credit till reträttledarna för inspirationen till det nedanstående!

***

Rent allmänt kan man säga att en kallelse utmärks av att det brukar vara ens egen djupaste längtan - som samtidigt bekräftas av andra (främst, men inte bara, av Kyrkan).

Den första kallelse man känt kan vara viktig att titta tillbaka på - den kan ge en ledtrådar. Man kan fråga sig saker som: Var och hur var det som Gud rörde alldeles särskilt vid mig första gången? Vad sa Gud till mig? I vilken riktning kände jag mig manad att gå?

Kan man av någon anledning inte följa sin djupaste längtan så får man försöka hitta något som ligger nära den - där ens gåvor kan komma till användning, men på något annat sätt. Ens näst djupaste längtan.

Guds kallelse upplevs för en del till en början som ganska diffus, men den kan bli allt tydligare via diverse tecken, den kan växa fram successivt, och ens erfarenheter, intressen och talanger kan peka åt ett visst håll. Men för andra kan det istället vara väldigt specifikt och konkret på en gång, t.ex. så att man kommer till en plats eller möter vissa människor, och känner sig hemma där, känner igen sig i dem.

Kallelsen utmärks av lycka på djupet. Gud vill göra oss lyckliga...

Klosterlivet beskrevs av sr. Karin som att "leva livet". Utifrån kan det tyckas monotont och händelsefattigt - men för den som är kallad till det är det tvärtom en stor rikedom.

Valet ger frihet. Att välja att avstå från materiella ägodelar, från att dela livet med en specifik person, och från sin egen vilja - genom klosterlöftena - kan öppna upp en oanad frihet.

En kallelse kan mogna genom att det blir en fördröjning, t.ex. att en aspirant inte släpps in på prästseminariet på en gång, eller om någon som knackar på en klosterport blir ombedd att vänta i tre år.... Sådana är i princip reglerna för konvertiter som kan känna sig kallade till att bli präster eller träda in i någon orden till en början, men där kallelsen inte alltid består. Det kan rentav vara skadligt att rusa in i det för fort. Och tre år går trots allt relativt snabbt...även om det kan låta som en evighet, särskilt för den unge entusiasten. Det är viktigt att man hinner bli av med eventuella naiva och romantiska illusioner om vad det handlar om....

En förutsättning för att det ska gå bra under väntetiden är att man vårdar kallelsen - där har både man själv och ens andlige vägledare en viktig uppgift. Kallelsen är som ett frö som behöver god jord, näring, ljus och vatten för att gro, växa och en dag bära frukt. Det är viktigt att man inte lämnas helt ensam med funderingarna. Men det är också essentiellt att ingen blir indragen på fel sätt, "infiskad" av seminarier eller ordnar som lider stor brist på kallelser. En genuin kallelse består trots prövningar - det är rentav bra att kallelsen verkligen prövas på djupet så att den inte dukar under för minsta motstånd senare.

En kallelse är på ett plan "brådskande" - och på ett annat plan befinner den sig i ett evighetsperspektiv.

En frestelse i början kan vara att tro att Gud inte kallar oss sådana som vi är, att vi måste bli tillräckligt heliga först. Men det är just så - med alla fel och brister - som vi blir kallade. Vi blir aldrig riktigt färdiga, utan är ständigt på väg...

Kallelsen kan utsättas för prövningar även i senare skeden genom ökentider och svåra saker som händer, och det kan tära att nötas mot samma systrar eller bröder dag ut och dag in i ett kloster. Men varje önskan som då dyker upp om att lämna kallelsen kan istället vara en kallelse att gå än mer på djupet. Så är det oftast. (Detta kan även stämma in på livskriser för dem som är "ute i världen", och inte minst äktenskapskriser.) Viktigt är att inte sopa svårigheter under mattan, utan ta itu med dem, gå igenom dem, och så finna en ny och allt större frid, nå försoning.

Men ibland kan det vara en kallelse att gå vidare och lämna något bakom sig. En präst, eller en munk eller nunna som har tillhört en orden i många decennier kan en dag plötsligt möta Den Stora Kärleken.... Och är den djup nog, inte bara en tillfällig förälskelse (nej, kyskhetslöften vaccinerar inte mot vanliga mänskliga känslor), så kan det vara meningen att man ska ta vara på det, satsa på det.... Det är då inte ett misslyckande. Och de erfarenheter man har fått dittills kan komma till nytta på andra sätt.

Gud vill alltid föra oss närmare sig - och det kan ske på olika sätt under olika tider i livet. Under vandringen med Gud finner vi också den djupaste gemenskapen med andra människor som är på väg mot samma mål.

Br. Johan berättade om hur solrosorna är heliotropa - d.v.s. de följer solen. Och att vi i analogi med det borde vara "teotropa" - följa Gud...!

Att följa sin kallelse kan vara att välja det som verkar vara det allra svåraste. Men det finns bara ett sätt att pröva kallelsen: att våga följa den...

Mycket av det som har nämnts här gäller inte bara präst- och ordenskallelser utan också kallelsen till äktenskap eller till att leva ensam i världen, men då anpassat för det förstås. Det kan också handla t.ex. om kallelsen att ta steget från en kyrkodel till en annan (konversion). Eller om något helt annat...

Alla är kallade till något - och en kallelse kan därför ses som ett personligt uttryck för Guds kärlek till var och en. En kärlek som vill ha svar....

Det viktigaste - det gäller alla kallelser - är att försöka vara i Guds vilja. Att finna den - och förbli i den.

***

Inlägget blev lite långt, men det här är ett viktigt ämne som är ganska poänglöst att skriva alltför kortfattat om. Kanske någon som brottas med något i anslutning till det här kan få lite hjälp vidare på sin egen vandring genom det...? Och för oss alla kan det vara nyttigt att ibland stanna upp och reflektera över var vi är och hur vi hamnade där - och vartåt vi kan gå vidare - med Gud och varandra.

Har ni några tankar eller frågor om kallelser så är de mycket välkomna i kommentarerna här!

Read more...

Bloggregister

bloggping Bloggtoppen.se Photography Art Blogs - BlogCatalog Blog Directory Top Religion bloggar Blog Flux Directory Religion Blogglista.se Add to Technorati Favorites Reggad på Commo.se Filosofi/Religion
eXTReMe Tracker
Creeper

Bloggheader

Copyright, bild: Charlotte Thérèse

Senaste inlägg

Kristen webbring

  © Blogger template Fishing by Ourblogtemplates.com 2008

Back to TOP