Kontemplativ kallelse - andlig vägleding

Fick, apropå detta inlägg, tips om en alldeles underbar artikel av Grethe Livbjerg som många borde läsa... Tack - Bokmalin!

Skulle kunna citera massor ur artikeln - men nöjer mig med ett par saker som känns särskilt viktiga för Kyrkans framtid.

För mig började vägen inåt till de djup där Gud själv bor, på liknande sätt som för artikelförfattaren:

"Men så en sommardag tillbringade jag några timmar i sluttningen vid vår sommarstuga i sällskap med Teresa av Avilas självbiografi. Jag läste, tittade ut över vattnet och drogs in i bön – och upplevde mig igenkänd."

Eller rättare sagt, det hade börjat tidigare - men fick en rejäl skjuts framåt. Tillbringade inte bara en dag utan ett helt sommarlov i visa andliga föregångares sällskap. Under det att världen öppnades för en obeskrivlig djupdimension. Som om det tredimensionella hade blivit tusendimensionellt.

Poesin flödade på ett nytt sätt under denna tid... Kommer att ge fler smakprov på det i bloggen framöver - men hoppas också hitta ett förlag som vill ge ut det i bokform...

Allt är inte bara ljus och Gudsnärvaro - andligt liv innebär ibland också ökenvandring i kompakt mörker. Det verkar man inte tala så mycket om på frikyrkligt håll....eller? Och hur är det i ortodoxa kyrkan? Visst har man en lite annorlunda vinkling än t.ex. den katolska mystiken? Är den ortodoxa vägen ljusare?

***

"Hur många går omkring med en kontemplativ kallelse, utan att bli upptäckta? Och en viktig fråga: Är denna kallelse bara till för ett utvalt fåtal?

En gång i tiden såg man kontemplationen som den normala utvecklingen av bönen – det vill säga för alla som ber. Men det har hänt mycket under kyrkohistoriens lopp. Mycket som en gång var en enhet har blivit uppsplittrat. Teologi och bön var en och samma sak. ”En teolog är någon som ber”, sa kyrkofäderna. Sedan blev teologi och bön åtskilda discipliner. På femhundratalet beskriver påven Gregorius den Store kontemplation som en kunskap om Gud som genomsyras av kärlek. Denna kunskap om Gud får vi när vi mediterar över Guds ord, det som man i kyrkans tradition alltid har menat med meditation.

Kontemplationen är en frukt av denna meditation, för när man mediterar mognar kärleken. Kontemplation är inte någon metod, och den kan inte uppnås med någon metod. Den är helt och hållet en gåva från den Helige Ande. Det är den Helige Ande i oss som skapar den inre stillheten där vi öppnar oss för hans kärleksfulla närvaro, det mest intima möte vi kan uppleva.

/.../

I en kristen retreat måste vi mötas i vår evighetsdimension.

Det är önskvärt att retreatrörelsen öser ur de källor som springer fram ur den odelade kyrkan, från de andliga författare som via bibelmeditationen gått in i den kontemplativa bönen. Så att vi också i vår tid kan få vägledare som, även om de inte i bokstavlig bemärkelse gått ut i öknen, ändå har tillägnat sig öknens vishet och lever i den – ända fram till föreningen med Gud.

Sådana vägledare utbildas inte på kurser, även om man där kan lära sig något om vägledningens konst. De utbildas av den Helige Ande som är den verklige vägledaren. Deras uppgift är att vara medvandrare för den som slår in på denna väg för att tillsammans lyssna in vart vägen går. En medvandrare måste vara helt öppen för att den andres bön kan vara så helt annorlunda än hans eller hennes egen.

När vi västerländska kristna en gång får råda bot på den kluvenhet som kommit till under århundradenas lopp och hittar tillbaka till enheten mellan aktivt liv och kontemplativ bön så kommer den totala miljön i våra kyrkor att innebära att människor upplever sig igenkända."

Läs hela artikeln här.