Vilket Sverige vill vi ha?

Vill vi ha ett land som präglas av medmänsklighet och värme, trots att klimatet är ganska frostigt temperaturmässigt? Eller ett land vars invånare främst ser till sina egna intressen och struntar i hur andra har det?

Under de senaste åren har vi sett ett mycket snabbt nedmonterande av det välfärdssystem som tidigare gjorde att Sverige betraktades som ett idealiskt föregångsland internationellt sett.

Förra regeringen lade grunden för det som den nuvarande regeringen har fullföljt. Inget tyder i nuläget på att några större förbättringar är på gång oavsett vilka som vinner valet i höst. Inte mycket tyder på att politikerna ens tycker att det här är en särskilt viktig fråga.

Det finns heller ingen stark opinion för förändring bland folkrörelser och trossamfund - de som annars brukar stå på de utsattas sida och protestera högljutt när något går för långt.

Jag vet att det finns enskilda som ser vad som pågår och upprörs, även bland anställda på Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Men det råder ändå en ganska otäck tystnad, samtidigt som det går utför för allt fler personer i vårt land.

Den som är frisk, arbetar heltid och tjänar bra har fått det ännu bättre. Men den som är svårt sjuk eller långtidsarbetslös har hamnat i en mer utsatt position än någonsin genom de nya utförsäkringsreglerna, och en form av åtgärdsarbete (Fas 3/JUG) för en lön under existensminimum, utan möjlighet att ta sig ur det och utan de rättigheter som gäller för andra som arbetar.

Den som har ett anpassat deltidsarbete kan tvingas säga upp sig för att söka heltidsarbete fast detta går emot läkares rekommendationer och kan leda till förvärrande av sjukdom samt ironiskt nog till heltidsarbetslöshet.

Läkare som känner patienten väl upplever att de ifrågasätts av försäkringsläkare som aldrig har träffat personen det gäller.

Den tidsbegränsade sjukersättningen är borttagen, och stadigvarande sjukersättning är i princip omöjligt att få godkänd efter regeländringarna.

Återstår: utanförskap för allt fler.

Många utförsäkrade tvingas söka försörjningsstöd, men nekas detta om de inte gör sig av med den eventuella bilen, huset och allt annat av värde. De förväntas klara sig på en tillfällig aktivitetsersättning som kan hamna under 4.000 kr/månad om de inte har varit medlemmar i en a-kassa minst tolv månader.

De sjuka som inte kan återfå sin SGI (sjukpenninggrundande inkomst), och därmed inte har möjlighet att få förnyad sjukpenning, hamnar helt utanför systemet och riskerar att aldrig kunna ta sig tillbaka in i det igen. De som är för sjuka för att arbeta men bedöms som för friska för att få ersättning utgör en osynlig grupp som lever av sparade medel tills dessa tar slut, eller av släktingar och vänner.

Alla dessa hamnar utanför sjuk- och arbetslöshetsstatistiken och tynger den alltså inte inför valet. Det ser kanske bra ut på ytan, men under den sjuder det av förtvivlan...

Det tycks inte vara många som inser att svår sjukdom eller arbetslöshet kan drabba vem som helst utan förvarning, och då är det dessa regler som gäller. Det finns inga försäkringar som kan garantera livslång hälsa eller anställning, det säger sig självt, men de som har haft oturen att drabbas behandlas närmast som brottslingar som förväntas ertappas med att snylta på systemet, när de i själva verket ofta kämpar för livet. Bokstavligen.

Men vill vi verkligen "i denna ljuva sommartid" läsa om alla fruktansvärda situationer och t.o.m. självmord som är orsakade av reglerna? En snabb sökning på internet ger många träffar. Och det är en mycket sorglig läsning som döljer sig bakom varje länk. Detta är bara toppen på ett växande isberg. Här är bara ett exempel som jag fick tips om.

En sak är säker: det hjälper inte att blunda för problemen. Det gör inte att de försvinner. Det gör tvärtom att de ökar!

Ett samhälle av 100% heltidsfriska och heltidsarbetande medborgare är en utopisk omöjlighet. Den hårda press de nya reglerna utsätter många för motverkar just det som de var tänkta att åstadkomma. Det går inte att stressa sig frisk. Alla klarar inte att heltidsarbeta. Därför måste reglerna anpassas efter individen och inte tvärtom.

Jag undrar nu, mitt i den brinnande valrörelsen, vad politikerna i båda blocken rent konkret tänker göra åt den här situationen om de vinner valet. Från varje parti skulle jag vilja se en klar och tydlig, väl genomtänkt sammanställning, och en tidsplan för genomförandet. (En tröttsam pajkastning gentemot det andra blocket, eller intetsägande mantran till standardsvar undanbedes.)

Och jag vill att alla som tänker rösta i valet i höst verkligen tänker efter, lyssnar till vad politikerna säger i dessa frågor, och ser lite längre än till hur den egna plånboken kan fyllas bäst just nu. Nästa gång kan det vara din tur att drabbas. Vad vill du då mötas av?

För att detta ska bli en högt prioriterad fråga för politikerna skulle jag också vilja uppmana ALLA som bryr sig, eller som själva är drabbade, att ta varje tillfälle som ges att protestera mot dessa sjuka regler innan de ställer ännu fler utanför vad som måste anses vara grundläggande mänskliga rättigheter! Inte minst i ett land som vårt, som har de resurser som behövs, men där fördelningen av dem tyvärr lämnar mycket att önska...