Varför blir konvertiter trångsynta skrytkatoliker?
Det är tyvärr inget sällsynt fenomen.
En normal kristen får ibland för sig att konvertera till katolska kyrkan. Så långt är allt gott och väl.
Problemet är att den alltför lagiskt lagde konvertiten under processens gång gärna låter sig hjärntvättas så att det riktigt löddrar ur öronen. Han (oftast, men ibland är det en hon) låter sig villigt indoktrineras med "hela sanningen", slutar reflektera och ifrågasätta nånting - allt katolskt är ju suveränt - och går sen fram med spikklubba för att i stor nitälskan banka i andra "sanningen". Ofta redan innan konversionen. Det "katolska" (d.v.s. konvertitens skeva tolkning av det) är det strålande idealet - och de som inte fattar det får veta att de lever.
Efter konversionen brukar det hela bli etter värre. Fanatikern har snart utvecklats till en myopisk paragrafextremist som inte ser längre än avståndet mellan näsan och katolska kyrkans katekes. Det är bara detta som gäller. Livet rutas in, regler följs minutiöst, biktstolen utnyttjas i övermått, kyrkan besöks flitigt, vänskaper och bekantskaper sägs upp, de som ser lite mer av sanningen attackeras. Sekterismen tar full fart, under det att konvertiten själv ser sig närmast som ett helgon, ett praktexempel på katolik. Det måste vara alla de andra som tar miste. Eller hur?
Och så bär det av till rörelser som Opus Dei eller SSPX.
Och har konvertiten väl hamnat där, särskilt bland de senare (de förstnämnda är det mest bara synd om), har förmodligen vettet för länge sedan runnit ut tillsammans med de sista av de fungerande hjärncellerna.
Vill någon slösa bort sitt liv på sekteristisk fanatism så står det förstås var och en fritt att göra det. Vi har religionfrihet i det här landet, på gott och ont. Men man ska inte pracka sin trångsynthet på andra!
Och man bör inte kalla extremismen "katolsk".
Inlägg
