Vilken moral vill vi ha? Katolska kyrkans eller samhällets?
Jag läser Annika Borgs senaste krönika i Kyrkans tidning till frukostkaffet. Och fylls av lika stor undran och olust som senast hon skrev om ämnet katolska kyrkan och övergrepp. Redan förra gången saknade hennes analys verklighetsförankring och insikt i ämnet. Vad är då vitsen med att publicera en liknande svada igen?
Det hon skriver tyder på att hon lider av en svårartad katolsk fobi som skymmer sikten för vad kyrkan faktiskt står för. För inte kan väl något gott komma från katolska kyrkan...eller?
Hade hon riktat liknande beskyllningar mot homosexuella eller muslimer så hade hon fått svara för det i domstol, om hon ens hade överlevt ett eventuellt verkställande av hoten hon då skulle ha fått, lika säkert som amen i kyrkan. Men katolska kyrkan går det uppenbarligen bra att uttala sig kritiskt, onyanserat och oinitierat om, även i kyrkliga media?
Denna gång beskyller hon katolska kyrkan bl.a. för att vara "tillåtande" till övergrepp på barn (man häpnar), anklagar Vatikanen för att vara fixerad vid andras sexualmoral (på vilket sätt angår det henne som ickekatolik - det låter snarare som att hon själv är sexfixerad), och menar att katolska församlingar skulle utgöra vissa prästers "sexuella jaktmarker" (ordval, någon?), och att kyrkan skulle ha "en teologi och miljö genomsyrad av återhållen och skamfylld sexualitet". Bara några exempel ur texten.
Är det inte betydligt närmare sanningen att säga att samhället för flera decennier sedan var väldigt förteget om övergrepp på barn. Sånt smusslades undan, såväl när det skedde privat i hemmens dolda skrymslen, som på institutioner. Först i vår tid talas det öppet om det, nu kommer de obehagliga sanningarna fram mer och mer - långt ifrån bara i kyrkomiljö. Men det är väl så mycket mer tacksamt att angripa en kyrka man ogillar än att betrakta fenomenet i stort, och se på vad som är mest effektivt att göra för att förhindra brottsliga handlingar?
Katolska kyrkan har inte precis förhållit sig passiv de senaste åren, utan har vidtagit åtgärder, inte minst juridiska sådana, där detta har uppdagats. Man har insett att utredande av övergrepp, och vård av såväl förövare som offer, är en fråga för samhället, inte för strikt inomkyrklig behandling. Fokus har med rätta överflyttats till de utsatta barnen (som vid flera tillfällen har fått officiella ursäkter), det handlar inte längre om att felaktigt skydda institutionen från offentliga skandaler. Kyrkan har även påbörjat arbetet med att göra det omöjligt för personer med en omogen eller perverterad läggning att utbildas till kyrkoledare. Men där finns mycket mer att göra, och framför allt behöver man inrikta sig på rätt saker för att komma åt problemet. Ingående psykologiska lämplighetstest bör kunna utesluta presumtiva förövare på ett tidigt stadium. Och att återinföra möjligheten för katolska präster att gifta sig om de vill vore bra såväl pastoralt som individuellt för dem som inte är kallade till celibat. Men det sistnämnda är till stor del en annan fråga som förtjänar en egen debatt.
Det är för övrigt väldigt intressant att jämföra katolska kyrkans syn på sex med det svenska samhällets. Kyrkans syn är ingalunda negativ (vilket Annika Borg alltså menar), utan i högsta grad positiv. Men jag undrar faktiskt vad som är positivt med samhällets inställning. Det tycks inte vara ovanligt att ungdomar har dussintals (några t.o.m. hundratals) sexpartners innan de eventuellt gifter sig eller blir sambor. Med eller utan preventivmedel inblandade i de lösa förbindelserna. Med sjukdomar och ett obegripligt antal årliga aborter som följd. Om det uttalar sig nästan ingen negativt. Det anses helt normalt. Jag förmodar att det ingår i det Annika Borg kallar för den "sunda sexualitet" som katolska kyrkan enligt henne borde anamma...?
Jag bläddrade nyligen i vad som kallas "Sveriges bästa tjejtidning" för att se vilka budskap som sänds ut till unga tjejer idag. Det mesta tycks handla om senaste modet och sminket, och tidningen fylls av bilder på snygga killar (varav nästan samtliga har förhållanden eller är gifta). Vad sänder det ut för signaler? Att världen är en enda stor köttmarknad där allt är tillåtet, inklusive otrohet? Där snyggaste tjejen har rätt att välja vem hon vill, även om han råkar vara upptagen. Skilsmässor på löpande band höjer ingen längre på ögonbrynen åt...
Trohet, avhållsamhet eller hur man gör för att vårda sitt äktenskap står däremot ganska lågt i kurs i dagens samhälle. "Kärlek" som inte enbart eller mest handlar om sex är nog snart tabu. Är ordet "kyskhet" ens gångbart längre?
Jag vill då inte äta av samhällets amoraliskt ihopkokade soppa. Jag har sett dess destruktiva konsekvenser tydliggöras, inte minst i media, alltför många gånger. Hur är det möjligt att de flesta, även inom svenska kyrkan, tycks vara förblindade inför detta som pågår inför öppen ridå?
Kan det vara så att katolska kyrkans moral faktiskt har något oerhört positivt att bidra med i vårt samhälle som har halkat snett på många sätt?
Därmed förstås inte sagt att allt är bra i katolska kyrkan, eller att det som förtjänar rättmätig kritik inte bör kritiseras skarpt. Det säger sig självt. Och om sådant har jag skrivit hyllmeter i andra inlägg...
Om övergreppen skrev jag senast här.
***
Uppdatering:
Övergrepp förekommer även inom svenska kyrkan, flera fall om året rapporteras, och det har hänt i samtliga stift. Med Annika Borgs logik måste det väl bero på att man är "tillåtande" till övergrepp i svenska kyrkan? Det verkar också vara mångdubbelt fler fall där sammanlagt än i katolska kyrkan i Sverige. Inte för att antalet är det viktiga, varje fall är ett för mycket, men ibland kan det vara bra att få lite perspektiv...
Inlägg
