Solrosuppropet, Annandag påsk, 2012

Det var en mycket kylig och blåsig dag, när ett hundratal personer samlades på Medborgarplatsen för att protestera mot de regler som drabbar sjuka och arbetslösa hårt. På samma torg fanns även 7000+ Hammarbyfans som bidrog till den unika stämningen med glada tillrop, kraftiga smällare och tjocka rökridåer.

Foton finns här. 

Och här är ett av talen....

***

Solrosor är färgsprakande, vackra och starka blommor, varje blomma är unik, de är sällan jämna och perfekta. Men de lyser kraftfullt som små solar... Jag valde den som en symbol som signalerar nytt hopp, ny styrka i svåra omständigheter. Varje mänsklig solros är värdefull, med just sina förmågor och begränsningar.

 

Jag fick veta att vi skulle få särskilt fint besök på vår manifestation idag från er Bajenfans, så jag har kollat in er hemsida lite. Ni verkar vara ett humoristiskt och härligt gäng! Roligt att vi får dela torg idag! Läste att ni har 6 326 medlemmar inklusive en katt - själv är jag ett kattfans så jag gläder mig särskilt över detta sista faktum! Våran hejarklack består av 8 683 personer på Facebook, och tiotusentals fler i den bistra nya svenska verkligheten.

Jag börjar med en alldeles färsk dikt som beskriver dagsläget i vårt land:

Soppkökskön ringlar sig lång,

den når numera flera kvarter

från utskänkningsstället

som är populärare än någonsin,

som är en nödvändighet.

Långt bak i kön står ensamstående

pappan Bengt, som har tre barn

som han inte längre har råd att ge mat,

efter att han blev arbetslös.

Han lyckades inte få ett nytt jobb,

och föstes in i Fas3, där han inte får nån lön för sitt slit.

Bakom honom stapplar 85-åriga Elsa Amalia Greta

vars pension inte längre räcker till - ens till kattmaten

höjningen blev i år tio kronor i månaden

medan levnadskostnaderna har ökat mycket mer än så,

hon har med sig en hopfällbar stol

ifall de egna benen inte bär ända fram.

Miriam utförsäkrades förra året

och släpptes inte tillbaka in i sjukförsäkringen

trots flera ansökningar, överklaganden

och elva läkarintyg från specialister.

Hennes anhöriga är själva för fattiga

för att låna ut pengar till mat

därför står hon här, med sina fyra diagnoser,

samt Försäkringskasseutlöst depression.

19-åriga Mohammed som saknar familj efter kriget,

och har gjort sig politiskt impopulär i sitt hemland,

har också hittat hit, han har inget uppehållstillstånd än

och vet inte om han får det beviljat,

om hans skäl är tillräckligt ömmande,

även han behöver äta under väntetiden.

Längre fram står ett par hemlösa alkoholister

och några hemlösa icke-alkoholister

numera går det svindlande snabbt utför.

För ett par månader sen hade Mats ett hem, en fru,

han var egen företagare, men de senaste åren

gick inte firman runt, och konkursen blev skjutsen ut.

Det finns inga vanligt anställda vid soppköket

samtliga som jobbar där är kollegor till Bengt i Fas3.

Ingen i kön säger ett ord till någon annan,

utanförskapets folk betjänar tyst varandra...

Den nya fattiglinjen är som hämtad ur en saga av Astrid Lindgren. Och nu menar jag inte Bullerbyidyllen. Klyftorna i vårt land är numera större än helvetesgapet hos Ronja Rövardotter. Vildvittrehandläggare svävar över de svårt utsatta i allt tätare räder, medan de rumpnissar som ännu är vakna frågar: ”voffor gör di på detta viset?” Nere i det bråddjupa mörkret sitter svårt sjuka och Fas3-slavar och tigger om allmosor från kyrkor och socialtjänsten. Omkring 40 000 sjuka lever på försörjningsstöd. Ingen vet hur många som försörjs av anhöriga eller lever på sparade pengar. De som är på samhällets botten krävs dessutom på Pomperipossaskatt. Sjuka med en inkomst nära existensminimum, betalar 25% högre skatt än de som kan arbeta och som även har belönats för sin hälsa med jobbskattebidrag. Detta nya bidrag har finansierats av den nedmonterade sjukförsäkringen som gick med mångmiljardvinster redan innan den så kallade ”nödvändiga reformen” genomfördes.

Är det så här vi vill ha det?

Förra årets påskprotester ledde inte ända fram, regeringen har tvingats backa på flera marginella punkter, men utförsäkringsfrågan är fortfarande akut. I år innefattar kraven på förbättring även Fas3.

Över 60 000 har utförsäkrats och omkring 30 000 är fast i Fas3. Siffrorna ökar snabbt. Och nu ska samma personer snart utförsäkras igen. På den nya gratisarbetsmarknaden tilldelas sjuka fiktiva jobb, och arbetslösa erbjuds sysselsättning som kan innebära heltidsarbete utan lön. Det är så hård konkurrens om Fas3’orna nu att arbetsgivarna, förlåt, bidragstagarna, har börjat begära in CV. Närmare 100 000 personer sammanlagt är drabbade av dessa makabra åtgärder som inte leder till fler arbeten. När detta får fruktansvärda personliga konsekvenser heter det att det bara är "enskilda fall". Det är självklart att sjuktalen minskar tillfälligt om man kastar ut sjuka ur försäkringen och visst går det att dölja den stigande arbetslösheten med meningslösa åtgärder. Men hur kan detta kallas för en ”arbetslinje”?

Just nu pågår krigföringen mot dem som har assistans. Det talas om omfattande fusk med ersättningen - samma falska argumentation som var startskottet till hetsjakten på landets sjuka, där hela 0,4 promille fuskare hittades. Många har förlorat sin nödvändiga hjälp i hemmet. Den som är blind och lam och inte kan laga mat eller gå på toa, förväntas klara sig själv... Det går nog rentav att hitta ett heltidsarbete, sängliggande dygnet runt, med en enorm påse näringslösningsdropp istället för mat och med en kateter som en granne kan utses att byta en gång i veckan.

I januari 2013 införs ytterligare försämringar. Då kommer ett nytt infernaliskt redskap att tas i bruk, där sjuka själva ska ange vad de kan utföra för sysslor. Svaren matchas mot 39 standardjobb. Det kommer att leda till ökade friskförklaringsbeslut. För i princip alla psykiskt sjuka kan enligt redskapet i teorin arbeta på lager eller som städare. Kommentarer till det känns överflödiga. Fysiskt funktionshindrade kan på motsvarande sätt i teorin ta ett VD-jobb. Att dessa jobb inte finns i realiteten, och att det krävs utbildning i arbetsledning och gedigen kunskap om ett företag för att bli VD, samt att de som har arbetat länge inom en bransch brukar ha företräde på höga poster, verkar inte spela nån roll i bedömningen. Personer som har både psykiska och fysiska diagnoser - och hur många har inte det efter en eller flera utförsäkringar - kan då med denna djävulska logik arbeta deltid som städare och deltid som VD. De som inte platsar bland de 39 standardjobben kan säkert placeras in i det onämnda 40:e alternativet: Fas3.

Undantag kan göras för dem som ofta får våldsamma vredesutbrott eller som inte svarar på tilltal - detta gör samtliga arbeten olämpliga. Men särskilda undantag brukar inte innefatta mer än några enstaka individer, det senaste i raden har hittills berört 14 personer mot beräknat 7 500 personer.

Vill man att människor ska bli friska i den mån det går så behöver man satsa på vård och rehabilitering. Vill man att arbetslösa ska få jobb så behövs vidareutbildning och anställningar med justa villkor. Det har visat sig att det inte är särskilt mycket dyrare att skapa riktiga arbeten än att sponsra gratisarbete. Det handlar om några tusen kronor extra per person. Så varför görs inte detta?

Med äppelträd är det så att grenar som växer inåt eller skuggar ska tas bort, man måste veta hur man lägger snittet för att inte skada. Varje träd behöver beskäras individuellt utifrån sin form. Det som är torrt och skadat får lätt sjukdomar. Gamla grenar ska avlägsnas så att nya kan växa fram och bära frukt. Även rotskott som skjuter rätt upp behöver tas bort för att inte ta energi från trädet. När saven stiger ska man inte röra trädet. Om man behandlar äppelträd med denna stora varsamhet och kompetens, hur kommer det sig att sjuka människor behandlas sämre än djur, och tvärtemot vad som bevisligen är bra för återhämtning? Bristen på logik i fråga om det tyder, i solrostappning, på ”helknoppsförlamning” hos dem som har utformat reglerna!

Alla borde få möjlighet till ett meningsfullt liv och så mycket valfrihet som möjligt i fråga om det. Några kan och vill arbeta mer, andra vill gå ner i tid. Och varför ska sjukförsäkringsreglerna låsa dörrarna till ett tillfrisknande istället för att ge nya möjligheter? Vart tog den utlovade valfriheten vägen?   

”Det ska löna sig att arbeta” heter det. För vilka? För sjuka som blir av med sina anställningar redan efter 180 dagar? För dem som slavar i Fas3? För ungdomar som kan få sina ingångslöner sänkta? För äldre som måste arbeta fram till begravningen för att ekonomin ska gå runt? För arbetsgivarna som får bidrag för att inte anställa?

Jag skulle vilja vända på steken: det ska löna sig att skapa riktiga jobb. För såväl arbetsgivare som anställda. Och kvalitativt bra vård och rehabilitering ska också löna sig. För såväl vården som patienterna. Den lönsamheten kan mätas i form av livskvalitet, det kostar garanterat också mindre på sikt att satsa på det som är bra för människor och som framför allt inte skadar ytterligare.

Den arbets- och frisklinjen kan ge långsiktigt goda resultat i verkligheten, inte bara i en friserad statistik. Som en extra bonus skulle den minska den så kallade barnfattigdomen i ett svep, för den är ju orsakad av vuxenfattigdom.

Var finns de politiker som tänker se till att det blir så? Var finns de som bryr sig om de mest utsatta även när det inte är valår? Som står och ropar oavbrutet på barrikaderna ända tills de nödvändiga förändringarna har genomförts? Det bildas ett starkt sken där de lyser med sin frånvaro... Deras tystnad i dessa frågor ekar öronbedövande... Vill de nuvarande partierna ha våra röster i nästa val så får politikerna höja sina röster och förtjäna dem redan nu! Vi kan bara peka på katastrofen och det har vi gjort under flera år - det är deras ansvar att lösa den!

Under tiden, i den ”värkliga” verkligheten:

På livets kant

balanserar alla

som har

förödmjukats

fattiggjorts

och hamnat utanför.

Lämnade åt varandra.

Och åt ensamheten

som gnager köttet

från skelettet.

Sköra livlinor är uppspända

mellan vraken.

I nattmörkret glimmar

enstaka lanternor.

Svala vågor smeker

tusentals trasiga själar.

Read more...

Recension: Jag vill inte dö...

Här kommer ytterligare ett tungt inlägg...

Har nämligen varit på teater igen (såg nyligen genrepet av Den Flygande Handläggaren tillsammans med bl.a. några utfärsäkrade - det verkar som att varenda föreställning sen dess är utsåld - det är den värd!). Men denna gång gick jag ensam på premiären av pjäsen som tagit form utifrån etikforskaren Ann Heberleins bok för några år sen: Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, om sin erfarenhet av manodepressiv sjukdom, eller bipolär typ 2 som den också kallas. En variant som är mildare än den mer kända typ 1, och som inte ger några egentliga manier utan bara hypomanier, ett förhöjt tillstånd, varvat med depressioner. Ångesten är också central, det är mest om den pjäsen handlar. Samt om de självmordstankar den väcker.

Ann vill skildra "fulångesten" inte den fina "kulturångesten". Hur väl det egentligen låter sig göras när formen för gestaltningen är just kulturell, är en öppen fråga.

Pjäsen är drygt en timme lång och spelas i den minsta salongen på Uppsala stadsteater. Fyra stora whiteboardtavlor och ett litet bord utgör den enkla och karga scenografin i det lilla rummet där stolarna är tätt placerade nära scenen, för att ge en intim stämning, det hade inte funkat på stora scenen. Pjäsen är en monolog, framförd av Maria Sundbom. Tavlorna fylls med ord under föreställningen. Ord som "Gud", "apofatisk teologi", "ondskan", ett bibelcitat, namn på filosofer som refereras kort, och slutligen räknas författare upp som har tagit livet av sig. I bokstavsordning. Att räkna upp dessa, eller frukter, eller vad som helst, är ett sätt för Ann att hantera ångesten, får vi veta. Fascinerande lösning, men den verkar inte hjälpa så mycket bättre än medicinerna. Listan över dessa är också lång. Otroligt lång.

Det som imponerar mest är nog skådespelarens förmåga att lära in detta språkligt invecklade entimmesmanus. Men jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om urvalet ur boken. Jag har inte läst den, men funderar på att göra det för att kunna jämföra. Manus till pjäsen känns närmast kliniskt intellektuellt men handlingsmässigt och emotionellt ganska stympat. Nästan inga känslor förmedlas, det talas visserligen om ångest, men man upplever som åskådare inte att någon som helst ångest pågår där på scenen. Självmordstankarna avhandlas som om det var en kafferastkonversation om vädret. Innehållet serveras på en psykologiskt välordnad kirurgbricka. Det är för tillrättalagt och balanserat för att kännas särskilt trovärdigt. Istället blir det lätt teatraliskt. Bara vid två tillfällen känns det spontant och äkta, och jag blir därför först osäker på om det som händer hör till pjäsen, men särskilt det sista oväntade inslaget förhöjer atmosfären. Mer än så bör jag nog inte avslöja för att inte förstöra överraskningseffekten...!

Kanske kan pjäsen fungera för att sprida lite kunskap om sjukdomen och i så fall är det ju bra. Eller om den kan bidra till en minskning av de 1500 årliga svenska självmorden, fler än de som dör i trafiken. Men jag lämnar tyvärr salongen förhållandevis oberörd - förväntade mig en betydligt starkare pjäs som berör på djupet, med tanke på bokens innehåll.

Radioreportern, som också har sett den, sträcker fram en mikrofon mot mig och undrar över mina intryck så fort jag sticker näsan utanför dörren. Jag gestikulerar mest ett svar som förstås är osynligt för radiolyssnarna, behöver samla tankarna inför vad jag ska skriva när jag kommer hem. Jag är ju liksom hon också där för att rapportera, förmedla något av pjäsen vidare, men i skrift. Får en déjà-vu-upplevelse av mikrofonen också, tror först att hon vill intervjua mig om Solrosuppropet som är på gång nu, men lyckligtvis känner hon inte igen mig... Borde kanske ha tagit chansen att göra lite reklam, men det kändes inte rätt att utnyttja situationen till det, även om också det i högsta grad har med sjukdomar och inte minst ångest att göra...

Jag undrar så här i efterhand hur det hade varit om Ann själv hade framfört monologen, hon kunde nog ha visat oss hur det verkligen är på ett sätt så att orden skär genom märg och ben. Jag är nånstans alldeles övertygad om att hon hade lyckats bra med det. Också. För en av de saker som lyfts fram i pjäsen är hennes stora kompetens inom flera områden, hennes på ytan lyckade liv... Hon har till synes allt, karriär, man, tre barn, sitt drömhus....och ändå har hon tankar på att vandra ut i havet i den svarta högtidsklänningen från promoveringen... Om hon dör när boken kommer ut så säljer den nog ännu bättre, berättar hon i en intervju att hon tänkte. Allt var förberett. När hon sen plötsligt försvann för en tid efter publiceringen väckte det stor oro...

Teatern knöts lustigt nog ihop med verkligheten med ganska många slumpvisa trådar...

I bussen bakom mig sitter två unga grabbar och pratar högt om sina (negativa) erfarenheter av öppenvården och om en kompis som varit på behandlingshem. Kanske vårt samhälle har blivit öppnare för sånt som det tidigare talades tyst om?

När jag, väl hemma, googlar på lite mer info om boken får jag samtidigt, som av en händelse, upp en nyhet som publicerades igår om att tavlan Skriet kommer att säljas på auktion i maj. Den kända målningen av Edvard Munch som gav ångesten ett intensivt ansikte, skriande ångest för alltid stelnad i färgstarka linjer.

Och när jag går från bussen på isgatan i hällregnet passerar en bil, det visar sig vara polisen som patrullerar i området - det råkar även vara de som skickas ut till människor som inte längre vill leva. Hur lyckat det är att det stövlar in just poliser hos en djupt deprimerad och ångestfylld person kan man ju fråga sig...blir någon lugnare av det?

När jag fick biljetten till premiären visste jag inte att den sammanföll med Askonsdagen, den dag då ett kors av aska symboliskt ritas i pannan på kyrkobesökarna som ett tecken för omvändelse och bot. Man kan undra om det var planerat så, för en dystrare dag, rent teologiskt, är svårare att hitta. Det skulle väl vara Långfredagen i så fall.

Det råkar även vara så att den lokala katolska församlingen i Uppsala kallas S:t Lars, vilket brukar roa besökare från Skåne, för där finns också ett S:t Lars, men där får det italienska helgonet istället assistera på psykakuten som har förärats det namnet, och i pjäsen är detta därför ett av de första ord som dyker upp på en av tavlorna. Ann beskriver det som "hemma". Pjäsen spelades dessutom exakt samma tid som askonsdagsmässan pågick i församlingen ikväll...

Read more...

Är det detta som är "arbetslinjen"?

Jag undrar vart den stora folkstormen tog vägen mot alla orättvisor som bara fortsätter mot sjuka och arbetslösa... Den liksom mattades av, många verkar ha gett upp när inte påskuppropet ledde ända fram. Men att det är ganska tyst i frågorna betyder inte att det har blivit bättre. Tvärtom. Det finns en uppgivenhet också bland drabbade som inte orkar protestera. Ett slags allmän apati och resignation sprider sig i samhället. Arbetslinjen blev till apatilinjen... Är det så här vi vill ha det?

* Sjuka utförsäkras med start under detta år för andra gången, förutsatt att de släpptes in i försäkringen igen. Inte ens Arbetsförmedlingen verkar ha koll på om sjuka får delta i ALI mer än en gång, får de inte det så står de helt utan inkomst vid andra utförsäkringen.

* ALI gör att a-kassedagarna äts upp till ingen nytta. Det försvårar framtida arbetssökande för den som har varit långvarigt sjuk, och gör färden mot Fas3 ännu snabbare.

* En del sjuka nollklassas grundlöst, då de p.g.a. sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande (!), och de nya reglerna för dem som tidigare var nollade då de aldrig har arbetat gäller alltså inte dessa. Det betyder att de hamnar mellan stolarna.

* Sjuka som har släppts in genom nålsögat i den nya stadigvarande sjukersättningen (som trots namnet regelbundet omprövas som om den vore tidsbegränsad!), hamnar i ett permanent utanförskap. Detta till skillnad från dem som fick den beviljad enligt de gamla reglerna där det är tillåtet att studera och arbeta upp till en viss nivå med bibehållen ersättning. Den tidigare varianten fungerar som en rehabilitering i den sjukes egen takt, vilket många fler skulle behöva för att komma tillbaka i arbete efter en lång tids frånvaro, men den erbjuds alltså inte längre. De två alternativ som erbjuds är antingen 1) återkommande utförsäkringstortyr kombinerat med plågsam konstant ovisshet mellan utförsäkringarna eller 2) permanent utanförskap.

* Den standardiserade så kallade "rehabilitering" som regeringen satsat stort på visade sig inte hjälpa utan tvärtom vara skadlig i en stor andel av fallen. "Logiskt" nog satsas det ändå på mer av samma sort.

* Allt fler sjuka som förlorat sin sjukpenning eller utförsäkrats nekas socialbidrag och söker sig till kyrkor och frivilligorganisationer för att få hjälp med basala behov som matkassar och räkningar. En del orter kräver arbete som motprestation för bidraget, vilket de flesta sjuka inte klarar. De säljer allt de äger, och blir till slut vräkta för att det inte finns pengar till hyran. Gissa hur kul det är att vara barn i en familj där någon har drabbats av sjukdom... Det är en snabb utförsbacke ner i ett socialt utanförskap. Ingen bör bli förvånad om den yngsta generationen drabbas hårt av detta, det lär visa sig i ökat utanförskap när de blir äldre.

* Ungdomar förtidspensioneras i snabb takt och ställs utanför samhället istället för att erbjudas arbete. Det talas parallellt med detta om att höja den allmänna pensionsåldern vilket skulle göra det ännu svårare för de unga att ens ta sig in på arbetsmarknaden. Borde inte pensionsåldern istället sänkas eller vara flexibel?

* Arbetsgivare kan numera avskeda sjuka redan efter 90 dagar. Tryggheten i ett eventuellt anpassat arbete försvinner därmed snabbt vid svår sjukdom. Hur ska en funktionshindrad hitta ett nytt - fiktivt - jobb istället för det verkliga jobb som försvann tack vare reglerna som underlättar avskedande?

* Få vill anställa någon som har varit långvarigt sjuk. Att dessa prövas mot fiktiva arbeten gör inte att de verkligen får jobb om de slängs ut ur försäkringen. När de dessutom ska konkurrera med gratis arbetskraft så säger det sig självt vilka som drar det längsta strået. Det är attityden hos arbetsgivarna som behöver förändras, och möjligheten att utnyttja människor måste tas bort.

* Utförsäkrade sjuka samt friska kompetenta arbetslösa som t.ex. hade oturen att bli av med jobbet under en lågkonjunktur, fasas nu snabbt in i Fas3, som ger arbetsgivare en rejäl extra hacka, men kan innebära heltidsarbete under slavliknande villkor utan möjlighet att komma ur det för personen som är i åtgärden. Det handlar nämligen inte om någon egentlig valfrihet. Valet står mellan en minimal inkomst eller ingen alls, mellan att tillhöra systemet om än det innebär att bli utnyttjad av det eller att stå helt utanför.

* Lönebidragsarbetare avskedas för att ersättas av Fas 3:or, ibland absurt nog samma person.

* Rätten till nödvändig assistans dras in i allt fler fall, och anhöriga tvingas ta över dygnet runt-vård, vilket gör att dessa inte längre kan jobba. Hur ska de försörja sig...? Och hur ska de orka?

Sjuka blir sjukare av de nya åtgärderna medan de göms undan i statistiken, de kommer inte närmare arbete genom att kastas ut ur försäkringen, det är bara skenåtgärder, alltihop. Det skapas inga riktiga jobb för arbetslösa. Det enda som har skapats tack vare de nya reglerna är ett nytt klassamhälle med djupa klyftor. Snabbt gick det, men det verkar vara helt omöjligt att rätta till det som gick snett. Prestigen är större än nånsin.

"Utförsäkringsministern" vägrar envist att lyssna till dem som berättar om alla dessa tusentals enskilda fall, samt att följa riksdagens tvåfaldiga beslut, men inser till slut under press sin hybris och tvingas be om ursäkt för att rädda sitt eget - och främst regeringens - skinn. En ursäkt känns oerhört futtigt i sammanhanget. De drabbade har inte fått nån ursäkt, och har heller inte fått någon hjälp under dessa år, utan hamnat ännu mer utanför än de var i det tidigare så kallade "utanförskapet". Det som allra mest behövs för alla invånare är en sjukförsäkring som är till hjälp, inte till skada om oturen skulle vara framme. Och det behövs också riktiga arbeten...

Kanske det även behövs ett nytt parti för att kontrastera den parodi som de partier utgör som inte lyckas skapa en samhällsbärande välfärd. Inget nämnt och inget glömt.

Har kanske missat några punkter ovan, men redan de jag räknar upp visar att situationen är helt galen om målet är att sjuka ska bli friska och att fler ska komma i arbete.

På Annandag påsk blir det ett solrosupprop i flera städer runt om i landet för att protestera mot den nuvarande situationen och främst mot utförsäkringarna och Fas 3. Men det räcker inte. De som har ansvaret måste också ta det. Annars är de inte trovärdiga. De senaste åren har de inte gjort något som väcker förtroende hos de mest utsatta. Tvärtom. Ett samhälle bör bedömas utifrån hur det behandlar sina sköraste medlemmar. Sverige får rejält underbetyg i fråga om det för närvarande.

Read more...

Den flygande handläggaren - recension

Har just varit och sett genrepet av Den flygande handläggaren, av dramatikern Gertrud Larsson, på Uppsala stadsteater, tillsammans med andra som är engagerade i sjukförsäkringsfrågan samt några som är eller har varit utförsäkrade.

Försäkringskassan genomgick, som väl de flesta vet vid det här laget, stora förändringar mellan år 2005 och 2008. Det drabbade inte bara alla sjukskrivna utan också myndighetens anställda mycket negativt.

Den som har läst Kafka kommer att känna igen sig i absurditetshänseende. Detta är i samma stil, fast det är högst verklighetsbaserat. Många citat i pjäsen är direkt hämtade från de ansvariga politikernas egna formuleringar. Vi som noga har följt debatten under de senaste åren får en välgjord historisk resumé på 2 1/2 timme. Det finns även en del fiktiva inslag som spetsar till innehållet, bl.a. Försäkringskassans första generaldirektörs öde samt en alldaglig handläggares utveckling till...något helt annat... :-)

Fokus i debatten hamnar ofta på den nuvarande minoritetsregeringens ansvar för det kaos som har skapats, ett ansvar de uppenbarligen inte vill ta. Mer sällan är det någon som minns att sjukförsäkringsreformen inleddes redan under förra regeringen och tog rejäl sats i Anna Hedborgs utredning som rekommenderade tidsgränser i sjukförsäkringen och den arbetslinje som sedan infördes. Sjuka kastas nu ut ur försäkringen i ett meningslöst limbo - den så kallade rehabiliteringskedjan, som tvärtemot vad namnet antyder, inte har något med rehabilitering att göra. Pjäsen håller en hårfin balans mellan kängorna som delas ut åt både höger och vänster.

Myterna om sjuka fuskare och överutnyttjande av systemet spreds flitigt i media under en tid men kom på skam när forskare tittade närmare på statistiken. Reformen beskrivs av remissinstanser och andra kritiker som ett gigantiskt fiasko. Ändå kvarstår den, absurt nog. Kafka var det...

Man kunde tro att en pjäs om dessa "torra" och ganska så invecklade regeländringar som har fått så tragiska följder för så många "enskilda fall" skulle vara en närmast sömnframkallande och deprimerande historia, men det hela skildras på ett humoristiskt sätt av skickliga skådespelare (bl.a. Cecilia Nilsson och Claes Ljungmark) som snabbt varvar mellan komiska och seriösa rollfigurer. Men även tårarna är stundtals nära då pjäsen och verkligheten flyter mycket tätt in i varann.

Jag skulle önska att hela Försäkringskassans personal och alla politiker fick se pjäsen... Några som absolut inte bör missa den är Anna Hedborg, Cristina Husmark Pehrsson och Ulf Kristersson!

Men den helt vanliga allmänheten borde också se denna pjäs, hoppas att den kommer att turnera över landet så att fler får den möjligheten! Förhoppningsvis kan den bidra till att kasta nytt ljus över dessa viktiga frågor som gäller alla invånare utan undantag! För det går inte att försäkra sig mot sjukdom. Inte ens genom privata försäkringar. Det vore bra om fler slapp uppleva det den hårda vägen.

De känslor som väcktes och efterlämnades bland oss som såg pjäsen ikväll var såväl befriande skratt som ilska och "en klump i magen". Det är väldigt frustrerande att se vad som händer, att ständigt höra om nya fruktansvärda följder av reformen, men kunna göra så lite för att förändra det. Utanför salongen pågår ju samtidigt tusentals sjuka och utförsäkrades tuffa verklighet. Varje dag. För de flesta av dessa syns ingen större ljusning än trots stora protester förra påsken, alla har nog hört talas om påskuppropet som kommer att upprepas i år i form av ett solrosupprop. Med start i år ska nämligen samma svårt sjuka personer som redan har varit utförsäkrade och bevisats vara icke arbetsföra kastas ut från försäkringen igen...till vilken nytta?

Det skulle behövas en flygande handläggare som den i pjäsen även på riktigt!!

Den flygande handläggaren
Påskuppropet
Solrosuppropet

Read more...

Om Solrosuppropet i Dagen idag

Startskottet har nu gått för Solrosuppropet, uppföljaren till förra årets Påskupprop mot utförsäkringarna. Inget har egentligen hänt, trots protesterna förra året, menar undertecknarna.

Uppropet är

återigen riktat mot utförsäkringarna, för det tragiska är att fortfarande har inget hänt för att lösa det allvarligaste systemfelet. De små justeringar som har införts som svar på förra årets stora protester över hela landet gäller bara vissa undantagsfall, inte det stora flertalet drabbade. Senast undantagsregler infördes för särskilda fall (då gällde det cancersjuka), visade en granskning att det bara var en person som hade innefattats av alla granskade akter.

Det låter vackert

när det sägs att snabba åtgärder numera sätts in. Det vore bättre att det var rätt insatser. Den standardiserade ”rehabilitering” som regeringen har satsat stort på har dessvärre visat sig göra många sjuka ännu sjukare. Ändå fortsätter felsatsningen under detta år. Än mer katastrofalt är att icke arbetsföra och svårt sjuka tvingas till meningslösa åtgärder och utredningar på Arbetsförmedlingen vilket ofta försämrar deras sjukdomstillstånd. Många hänvisas till en inkomst under existensminimum, till sociala myndigheter eller till välgörenhet.

Med start i år

kommer tiotusentals sjuka att utförsäkras för andra gången - fast de fortfarande är för sjuka för att arbeta. För alla som har bevittnat de otaliga enskilda tragedier som hittills har orsakats av utförsäkringarna är det ofattbart att detta får fortsätta. Utförsäkringarna har skapat en ny diagnos: ”Försäkringskasseutlöst depression”. Om fysiskt sjuka drabbas hårt av detta så är det ännu mycket värre för psykiskt sjuka. Steget är inte långt till självmord för den som redan mår dåligt och utsätts för ytterligare stressfaktorer.

Samtliga kyrkor och hjälporganisationer, som numera utgör det yttersta skyddsnätet, märker av det ökade trycket. Räknar regeringen kallt med att dessa ska fånga upp allt fler av de förtvivlade sjuka som kastas ut från den försäkring de har rätt till?

Den så kallade

”arbetslinjen” har i praktiken visat sig vara en bidragslinje, såväl för sjuka som nu tvingas leva på allmosor som för arbetsgivare som kan få saftiga bidrag för åtgärder som inte skapar riktiga jobb.

Uppropet riktar sig denna gång även mot Fas3, som numera är en av landets största ”arbetsgivare”. De anvisade saknar avtalsenliga villkor, löner eller rättigheter, vilket gynnar företagare som tjänar mycket pengar på att ha gratisarbetare som de får betalt för att ”sysselsätta”. Även organisationer på kristen grund tar emot Fas3’or, som säkert i många fall får ett bättre bemötande där än om de hamnar i en ”jobbfabrik”. Men tyvärr förekommer det att också dessa får utföra hårt arbete under sysselsättningstäckmantel, till exempel i en second hand-kedja. Få vågar anmäla missförhållanden eller uttala sig annat än anonymt, eftersom det har visat sig kunna innebära repressalier.

De flesta som hamnar i Fas3 är inte funktionshindrade i behov av terapeutisk sysselsättning eller anpassade uppgifter, utan fullt fungerande och kompetenta personer som helt enkelt söker vanliga, riktiga jobb. Fas3 skapar inga arbeten utan döljer bara den växande öppna arbetslösheten. Och faktum kvarstår: det är oetiskt att utnyttja människor.

Uppropet inkluderar

i förlängningen också allt slags utanförskap i detta land, hemlösa, papperslösa flyktingar, etcetera. Så här ska det inte se ut i Sverige 2012. Det finns resurser i överflöd så att alla som bor eller vistas här kan ha det bra. Det är fördelningen som har gått snett genom en omvänd Robin Hood-politik: skattmedel har tagits från de mest utsatta för att finansiera skatteavdrag för de välbeställda.

Nu behöver vi bli ännu fler som ryter till! Delta i manifestationer på Annandag påsk i en stad nära dig! 

Kontakt: Solrosuppropet

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=294007

Read more...

Inför det nya året....

Read more...

The acts of Rome...

October 17, 2011

This afternoon, an international delegation of women's ordination leaders including Roman Catholic priest, Fr. Roy Bourgeois, marched to the Vatican with a petition signed by 15,000 supporters. Fr. Bourgeois has been threatened by church officials for his public support of women's ordination. Members of the delegation including Fr. Bourgeois, Erin Saiz Hanna, Executive Director of Women's Ordination Conference, and Miriam Duignan of Womenpriest.org were detained and then released by local police authorities.

The delegation of fifteen leaders was met by local police at the gate of St. Peter's and was denied entry. Plain-clothes policemen apprehended the delegation's banners stating "Ordain Catholic Women," "God is calling women to be priests" and "Call To Action." The banners have been withheld as evidence for a pending hearing. Those who were detained were not officially arrested but their case will be heard by a judiciary court.       

View photos here.   

Read more:
Reuters: Catholics campaigning for women priests detained at Vatican

Associated Press: Roy Bourgeois, U.S. Catholic priest who backs women's ordination, detained 

Read more...

Occupy Uppsala

Mellan 100-200 personer samlades på Stora Torget idag - mellan två banker - för att demonstrera mot snedfördelningen i världen, i solidaritet med den globala Occupy-rörelsen med rötter i den arabiska våren, och avstamp på Wall Street i New York.

Den lugna och fredliga samlingen avslutades med John Lennons sång Imagine:

http://www.facebook.com/photo.php?v=261118770596429

Officiell lokal sida för rörelsen, där samtalet fortsätter:

http://www.facebook.com/OccupyUppsala

Här finns övriga orter:

http://www.facebook.com/OccupySweden

Radio Uppland var där:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=114&artikel=4749213

UNT och några tidningar till var också på plats.

http://www.unt.se/uppsala/wall-street-protest-nadde-uppsala-1494427.aspx

Ett tal som hölls:

http://drakbett.wordpress.com/2011/10/15/ett-gigantiskt-misslyckande/

En dikt som lästes:

Ockupera världen!

Ta tillbaka den!
Reklamera
elevera
kurera
transformera den!

Befria den
från ekonomismen
som göder egoismen
och stryper solidarismen.

Värna humanismen,
den globala kollektivismen,
rädda mänskligheten
på planeten!

Stoppa kapitalismen
materialismen
människodestruktivismen
och miljövandalismen.

Få dem att kapitulera!

Från 9/11 till 99 mot 1%...

Det är kontraproduktivism
att terrorisera.
Fredliga protester
måste fungera.

Ockupera mera!

Triumfera
kreera
manifestera
celebrera
frihet, jämlikhet
och syskonskap!

Read more...

Orättvis sjukersättning - det har skapats ett A- och B-lag med de nya reglerna!

Fick ett mail som jag på skribentens önskan publicerar som ett gästinlägg på bloggen.

Har själv flera gånger funderat över hans fråga, ända sedan reglerna ändrades. Varför har man skapat denna orättvisa som är mycket gynnsam för en grupp men samtidigt gör det i princip omöjligt för en annan grupp att ta sig ur sin sits? Två grupper som är i exakt samma situation: de är förtidspensionerade p.g.a. sjukdom. En grupp före ett visst datum 2008, en grupp efter det.

Detta gäller även dem som skulle ha blivit beviljade sjukersättning enligt de gamla reglerna, som tillfrågades om det då, men valde att tacka nej eftersom de ville komma tillbaka i arbete en dag. De skulle ha tjänat på att acceptera det, eftersom det på den tiden inte innebar utanförskap på livstid, vilket det numera är menat att göra (även om det omprövas vart tredje år). Det erbjöds förmånliga regler som gjorde det möjligt för sjuka att i egen takt, i mån av förmåga, börja studera och/eller arbeta med bibehållen sjukersättning, och så småningom komma tillbaka i ett yrkesverksamt liv.

Varför togs denna möjlighet bort? Varför införde man istället ett system som har skapat ett utanförskap? Och varför gäller inte samma regler för alla som får en viss ersättning, i detta fall stadigvarande (permanent) sjukersättning?

***

"Jag tycker man bör uppmärksamma det faktum att den som beviljas förtidspension eller sjukersättning delas upp i ett A- respektive B-lag, där "A-lagarna" har full frihet att göra vad de vill med bibehållen förtidspension medan den som haft "otur" att hamna i "B-laget" gör sig skyldig till ett s.k. bidragsbrott om man t.ex. påbörjar studier.

Försäkringskassan har själv sagt att de som beviljades förtidspension med de gamla reglerna kan studera på högskola/universitet och arbeta och tjäna upp till en viss nivå utan att deras förtidspension reduceras. Man har alltså släppt dem helt.

Men en person som nu uppbär sjukersättning eller sjukpenning begår ett brott om han eller hon gör samma sak. I våras skrevs det om en kvinna som blivit åtalad efter att man kommit på henne med att uppbära både sjukersättning och studera vid högskola. Däremot vet jag inte hur det gick med det fallet.

Jag och säkert många med mig tycker det är fruktansvärt orättvist att ha haft "otur" att inte beviljas förtidspension med de gamla reglerna.  Jag vet att det på "den gamla goda tiden" förekom att personer som blivit sjukpensionerade av en eller annan orsak utnyttjade tiden till att förkovra sig. Och när de läst in den examen de ville ha, hörde de av sig till FK och ville häva sin förtidspension/sjukbidrag, och när handläggaren på FK undrade varför, svarade de helt enkelt att "nu har jag utbildat mig till det och det, så nu vill jag börja arbeta igen." Eller något liknande.

Jag undrar - ska det verkligen får vara så här? Detta är inget annat än diskriminering mot oss som inte kunde bli förtidspensionerade med de gamla reglerna.

/Per"

Read more...

När tänker ni göra något åt det största systemfelet, regeringen?

Sjukförsäkringens debattvågor har gått höga i flera år sedan de nya inhumana förändringarna trädde i kraft, protesterna har avlöst varandra. Regeringen har tvingats backa steg för steg. Myrsteg visserligen, men dock.

Nu utlovas ytterligare några små förbättringar och undantag i höstbudgeten. Varje liten förbättring är förstås bra. Problemet är att man fortfarande behöver ett mycket starkt förstoringsglas för att hitta dem. Språket är dessutom luddigt, och utförsäkringsministern vill inte förtydliga vad han menar. Som vanligt.

Men jag fortsätter att tala klarspråk...

Ni silar sjukförsäkringsmygg men sväljer utförsäkringskameler!!

Ni täpper till småhål men låter det stora systemfelet - utförsäkringarna vid en fast tidsgräns, trots sjukdom - bestå. Och inte bara det, ni berömmer det största felet och upphöjer det trots de katastrofala konsekvenserna det medför för de svårast sjuka!

Ni inser tydligen inte att den nuvarande sjukförsäkringen bara fungerar för åkommor som kräver lätta eller inga vård- och rehabiliteringsinsatser alls, små skador som självläker på ett par veckor. Den fungerar för sjukdomar som passar perfekt in i socialstyrelsens nya strikta riktlinjer, men som tyvärr inte passar in på många av alla de där "enskilda fallen" som spränger tidsgränserna och så tydligt visar på det fyrkantiga systemfelet...

Ni inser visst inte heller att det är för sent att sätta in "tidiga" insatser nu för dem som redan har varit sjuka i många år... Kraftfulla stressande åtgärder i ett sent skede förvärrar sjukdomarna ytterligare istället för att leda till ett tillfrisknande.

Svårt sjuka har heller inte längre någon rimlig chans att få förtidspension eftersom reglerna har blivit så extremt hårda för det (trots att inte heller den ersättningsformen numera varar längre än max tre år innan den omprövas). Därför hänvisas även dessa till den så kallade "rehabiliteringskedjan" med utförsäkring och arbetslivsintroduktion, som om dessa, som i de flesta fall har arbetat större delen av livet, inte känner till arbetslivet!?!

Att de svårast sjuka upprepade gånger ska åka in och ut på AF i onödan efter 2 1/2 år - vad är vitsen med det? De blir ju sjukare av stressen, ekonomiförlusten och meningslösa AF-åtgärder, och samtidigt används samhällets resurser fel, så att de friska som skulle kunna arbeta inte får tillräcklig hjälp, ungdomsarbetslösheten är nu uppe i rekordhöga 25%!!

Tänk om sjuka fick den tid som behövs för att bli friska, med rätt vård och rehabilitering, istället för att skickas till fel plats vid fel tidpunkt. Särskilda undantag för enstaka fall hjälper inte, utan blir diskriminerande för dem som inte får del av undantagen men som behöver det.

När tänker ni ta till er detta, som ni har fått höra gång på gång under flera års tid nu utan att det har medfört någon förändring? När kommer ni att inse vad som hjälper och sätta in sådana insatser, istället för att förvärra situationen?

Read more...

Om utförsäkringarna, inför riksdagens öppnande

Jag skulle vilja utförsäkra utförsäkringarna!

Jag förstår inte hur ett så vansinnigt experiment har fått genomföras mot allt sunt förnuft, eller hur det kan få fortsätta trots att vi nu har sett de orimliga konsekvenserna under flera års tid. Förvärrad sjukdom, svält, hemlöshet...

De hundratals personliga katastrofer jag har tagit del av är bara en bråkdel av fallen, de flesta sjuka syns inte i media, och en del kan inte längre uttala sig, för utförsäkringen blev den allra sista droppen i en redan överfylld sjukbägare.

Det har införts ett kastsystem i det här landet, där den som inte längre kan prestera på topp diskrimineras och torteras av det nya råa regelverk som de exekutiva myndigheterna har satts att agera utifrån. Ett kastsystem där människor görs kastlösa och kastas ut ur gemenskapen och där det nästan är omöjligt att ta sig tillbaka in igen. Att leva i Sverige i utförsäkringserans gyllene glansdagar är som att leva i en absurd science fictionroman. Eller som i en dokusåpa.

Sjuka kastas cyniskt överbord från försäkringsbåten, för att man ska se om de efter ett visst antal sjukdagar kan simma 25, 50, 75 eller 100 meter utan simdyna, eller om de druknar. De allra svårast sjuka utsätts för detta om och om igen. Var finns logiken i det?

Igår släpptes nyheten att Försäkringskassan nu får en ”utvisningsdirektör”, direkt hämtad från Migrationsverket, där hans meriter bl.a. består i ett påskyndande av utvisningstakten. Kan sjuka snart förvänta sig snabbare avslag från Försäkringskassan? Kan utförsäkrade komma att utvisas inte bara ur samhällets gemenskap utan också ur landet? Nej, det är nog troligare att vi får en växande sjukemigration från Sverige, att sjuka av humanitära skäl söker asyl i människovänligare länder...

”Det är inte en enkel sak att avgöra om en person ska förväntas försöka försörja sig själv eller tvärtom ha rätt att bli försörjd av alla andra.” Ett citat av "utförsäkringsministern", som förvränger hur sjukförsäkringen fungerar (den är redan finansierad av arbetsgivaravgifterna). Han sätter även likhetstecken mellan arbetsförmåga och försörjningsförmåga. Vad hjälper det en sjuk att eventuellt kunna lyfta ett finger? Det är få arbeten som har det som enda krav. Dessutom så är det ju faktiskt tvärtom mot hur det framställs. Vem försörjer egentligen vem?

Hur kan jobbskattebidrag och andra lyxbidrag vara viktigare än att sjuka ska få en rimlig chans att bli friska? Hur kan en kortsiktig vinst för dem som redan har det mycket bra få förstöra en långsiktig vinst för alla? Hela samhället tjänar på att den som blir sjuk får hjälp att bli frisk. Ingen som är sjuk blir hjälpt av att utförsäkras.

De sjukförsäkringsfinansierade arbetsbonusarna gynnar bara dem som för tillfället har riktigt höga löner, bland annat de ansvariga politikerna själva... De behöver inte oroa sig för ekonomisk ruin om de blir sjuka. Hur kan de då förstå hur det är längst nere på botten? Trodde de verkligen att extrem stress och ekonomisk misär skulle få svårt sjuka som knappt klarar sin vardag i hemmet att släpa sig till ett fiktivt arbete?

Regeringen är åtminstone sjukt kreativ så här inför Riksdagens öppnande. Ett absurt förslag kom också igår om att utförsäkrade som står långt från arbetsmarknaden ska anställas för att rusta kulturarvet. Det fick Mark Levengood att twittra: "Regeringen tycker sjukskrivna ska arbeta med kultur, för då behöver man inte kunna något. Jag tycker sjukskrivna kan arbeta i regeringen."

Levengood for president!

Man kunde annars tolka kulturarvsrustandet som att sjuka kan tänkas få scanna in statsministerns ungdomliga mästerverk ”Det sovande folket” och publicera och sprida boken till alla bokhandlar och bibliotek som den numera har censurerats bort från, samtidigt som några av dess värsta idéer håller på att genomföras.

En annan viktig uppgift kunde vara att scanna och bevara samtliga tidningsartiklar och brev till regeringen om hur hårt utförsäkrade drabbas av reglerna, och noga sortera in ministrarnas patetiska undanflykter och försvar i Riksdagens lögnarkiv. Det hela blir något för framtida forskning att grunna över.

Sanningen är den att åtgärderna sätts in helt fel, så att de straffar den som blir sjuk istället för att påskynda tillfrisknandet.

Det som främst behövs är adekvat vård i rätt tid (vilket inte finns att få eftersom hela sjukvårdsapparaten håller på att monteras ner), och fler anpassade arbeten på deltid (det är inte realistiskt att alla sjuka kan ta sig tillbaka till heltidsarbeten igen). Långtidssjuka som dessutom är arbetslösa ligger allra risigast till. Trots hög kompetens kan de inte ens konkurrera med gratisarbetare om jobben.

Jag skäms över att bo i ett land där sjuka utförsäkras och tvingas finansiera friska arbetares lyxkonsumtion. Fast det är ju inte jag som ska skämmas, utan de politiker som har orsakat det...men också alla som ser vad som händer men blundar och tiger och inte försöker göra något åt vansinnet.

Aftonbladet tipsades om att försäkringsbolagen lär ha sponsrat alliansens nya sjuklinje, mot att Försäkringskassans villkor kraftigt försämrades. Det tipset hamnade snabbt högst upp på läsarnas topplista och låg kvar där, varför ville eller vågade de inte granska det?

Tänk om politiker på samma sätt som sjuka skulle ifrågasättas var och varannan månad och få lönen indragen om de inte uppvisar någon konstruktiv arbetsförmåga som bidrar till ett bättre samhälle...

Tänk om alla som är friska nu och inte tror att de själva kan drabbas, skulle sätta sig in i de nya reglerna, och gå ut och protestera när de inser vad som har hänt.

Tänk om sjuka kunde få lugn och ro för att bli friska istället för att stressas ännu sjukare...

Tänk om vi kunde införa en solidarisk välfärd för alla...

Ja, tänk om... Tänk OM! För så här kan vi faktiskt inte ha det!

Vi har fått ett samhälle där den skarpa gränsen går mellan friska och sjuka, som om det vore varelser från olika planeter.

Jag hade hoppats att påskuppropet skulle bli en kraftfull vårflod som svepte utförsäkringarna med sig och befriade och återupprättade alla drabbade. Nu blev det inte så. En rejäl vårflod blev det förvisso, men det räckte inte hela vägen eftersom de ansvariga politikerna inte ville lyssna. Därför behöver vi vara många nu som fortsätter kampen och gemensamt trycker på från alla håll tills vi når dit.

Det sägs att julen varar än till påska, men i det här fallet får det bli påsken som varar än till ”jula”, eller hur lång tid det nu kan tänkas ta...

Varje dag är en dag för mycket ur den utförsäkrades perspektiv.

Read more...

Från välfärdsmanifestationen igår...

Stoppa utförsåkningarna!

Jag läste fel vid något tillfälle så att utförsäkringarna för en gångs skull gick att förknippa med något roligt. Naturligtvis handlar detta inte om ett motstånd mot skidsport. Men ett litet samband har de till den yttre formen besläktade orden ändå. Att utförsäkras kan liknas vid att skickas ner för ett stup mitt i vintern...ner i ett isigt helvetesgap.

Det är ingen färd som går väl, ingen välfärd alls!

Få är de som tar sig helt upp för de hala och branta väggarna igen. Många blir kvar på botten, sönderslagna och i betydligt sämre skick än innan.

Snart har samtliga långtidsjuka utförsäkrats en första gång. Vad skulle det vara bra för? Och varför ska de in i samma plågsamma karusell en gång till? Och igen? Och igen?

Det hela liknar på något sätt ett skrämmande och surrealistiskt nöjesfält ur en Stephen Kingroman. Utifrån ser det fint ut. Välputsat, välordnat. Men på området innanför portarna, dit bara de med inträdesbiljett i form av ett utförsäkringsbrev har tillträde, möter en annan verklighet.

Sjuka ”välkomnas” in i det till synes exklusiva tivolit. Clowner med förvridna ansikten hoppar oväntat fram och grinar mot besökarna. Där finns berg- och dalbanor där den som inte håller sig fast med näbbar och klor kastas ut under den våldsamma färden. Där finns höghastighetskaruseller som gör vem som helst grön av illamående. Och där finns ett djävulskt konstruerat bungy jump som slutar med döden. För att inte tala om alla tält där det gäller att hålla tungan rätt i mun och försöka pricka rätt på piltavlor, och där högsta vinsten inte utgör ett megastort gosedjur, utan en förnyad sjukskrivning.

Vem vill ha ett rättsosäkert system, där det enda som är säkert är att sjuka oupphörligt plågas mer och mer? Vem tjänar på detta? 

Samhället som helhet tillhör förlorarna i utförsäkringstivolit, för varje sjuk som inte lyckas komma tillbaka efter tortyren betyder en mer som hamnar utanför. Sjuka själva tillhör förlorarna, hur många liv krossas inte grymt på detta sätt? Anhöriga till sjuka, inte minst barn som maktlösa ser på, tillhör också förlorarna.

Vinnarna då...? Finansministern tjänar på detta, han vars ”excellenta” omvända Robin Hood-idé utförsäkringarna visade sig vara (att ta från de sjuka och ge till de friska). Likaså den hittills aldrig sjukfrånvarande statsministern, med en månadslön som är nästan dubbelt så hög som en sjukskriven persons årsinkomst. ”Utförsäkringsministern” själv, som med hjälp av manipulerad statistik gör glassig reklam för vilken bra och nödvändig reform det är, hör också till de få vinnarna.

Höginkomsttagarnas ”jobbskattebidrag” som finansieras bl.a. av pengar som tillhör sjukförsäkringen, utgör en rejäl extra slant. Men varför ska sjuka betala friskbidrag till arbetare som mer än väl kan försörja sig själva? Varför ska friskbonusarna ge skattelättnader åt dem som inte behöver det?

Till övriga vinnare i detta sjuka spel hör försäkringsbolagen som, har det avslöjats, sponsrade alliansens nya sjuklinje, mot att Försäkringskassans villkor kraftigt försämrades. Detta leder till privata försäkringsalternativ som inte den som redan är sjuk tillåts teckna, och även de som får teckna dem tillhör förlorarna om de blir sjuka en dag. För om Försäkringskassan inte godkänner sjukskrivningen så utfaller inte heller den privata försäkringen. Fiffigt, där sparar försäkringsbolagen ytterligare en hacka, samtidigt som de tjänar på premierna som betalas in i god tro...

Hur det är möjligt att detta får fortsätta är fullständigt obegripligt. Särskilt mot bakgrund av remissinstansernas kraftfulla varningar, både innan reformen genomfördes och efter de senaste justeringsförslagen. Svårt sjuka får inte längre en chans att rehabiliteras i normal takt, utan jagas och stressas av tidsgränser, vilket leder till förvärrad sjukdom samt följdsjukdomar, istället för ett tillfrisknande.

Om inget händer snart som vänder upp och ner på absurditeterna så är kanske det enda som får effekt att skrota myndigheternas förföljelsearbete gentemot sjuka, och istället vända blåslampan åt andra hållet och införa en försäkringskasseprövad politikerpeng. De politiker som uppenbarligen är i avsaknad av arbetsförmåga i egentlig mening, eftersom de inte har lyckats utföra något av värde för samhället sedan de blev invalda, kan då med omedelbar verkan befrias från sin skattefinansierade och högst allmännyttetärande ersättning.

De nuvarande handläggarna behöver förstås ingen extra utbildning för det, de har ju på ett par minuter kunnat avgöra väldigt kniviga medicinska fall under lång tid nu utan formell kunskap i ämnet, så visst kan de väl anses vara mer än kompetenta för detta hedersuppdrag också?

Påskuppropets eld har inte slocknat, om någon trodde det. Den kommer att fortsätta spraka och fräsa tillsammans med alla andra eldsjälar som brinner för denna fråga, tills utförsäkringarna är stoppade!

Read more...

Hemligt PM om sjukförsäkringsreformen inte längre hemligt!

Sensationella uppgifter framkommer nu, lagom tills att sjukförsäkringen debatteras i riksdagen idag, och en omröstning om bl.a. de nollklassades situation sker imorgon. Tyvärr kommer inte frågan om utförsäkringarna upp. Men mot bakgrund av denna nyss släppta info så borde den verkligen tas upp.

Sen när blev finansdepartementet experter på sjukförsäkringsfrågor? Det är tydligen de som ligger bakom både utförsäkringarna och västvärldens hårdaste regler för sjukpension!!

"I december 2009 upprättade de [tjänstemän på socialdepartementet] en hemlig PM, för att dokumentera vilka departement och partier som tyckt vad under förhandlingarna. Kanske anade de att de annars kunde få skulden om sjukförsäkringen blev en het valfråga.

Bara ett par veckor senare började den kontroversiella vågen av utförsäkringar, när tusentals människor nådde sjukförsäkringens "stupstock", som kritikerna kallade den.

Något av det mest sensationella i socialdepartementets PM är att denna tidsgräns inte alls fanns med i det ursprungliga förslaget till sjukförsäkring. Det var ett senare inspel från finansdepartementet, som ville spara mer pengar.

Av promemorian framgår också att socialdepartementet hade en lösning som skulle inneburit att människor sluppit bli "nollklassade". Det handlar om de just nu så uppmärksammade 6 000 personerna som blivit utan ersättning när deras tidsbegränsade förtidspension upphörde. Både socialdepartementet och Kristdemokraterna slog larm om deras situation, men utan att få gehör."

Läs hela artikeln här. 

Mer info här och här och här.


Här finns en bild av PM:et.


Läs också denna artikel.

Read more...

Evigt kretslopp väntar ”återvändarna” i det människofientliga sjukförsäkringssystemet

Politikerna kommer i dagarna att rösta om bl.a. utförsäkringarnas vara eller icke vara.

För alla som har sett vilka absurda konsekvenser de får för de flesta av de drabbade finns bara ett val.

I den här artikeln tas ytterligare några synpunkter upp som inte har berörts tidigare i debatten, så vitt jag vet. 

*** 

Majoriteten av de utförsäkrade återvänder till sjukförsäkringen sedan Arbetsförmedlingen konstaterat att de är för sjuka för att klara något som helst arbete. Nålsögat för stadigvarande sjukersättning har samtidigt krympts till så mikroskopiskt små dimensioner att det nästan är omöjligt att få den beviljad (och namnet till trots omprövas även denna ersättningsform regelbundet). Det krävs att alla rehabiliteringsåtgärder först är uttömda, samt bevis för att aldrig ens en fjärdedel av arbetsförmågan kan återfås.

"Återvändarna" tvingas därför börja om från början i hela den så kallade rehabiliteringskedjan, med ständiga påfrestande omprövningar av den arbetsförmåga man upprepade gånger, från flera instanser, redan har konstaterat att dessa långtidssjukskrivna personer saknar. Enda resultatet är ökad stress och ytterligare försämring av sjukdomstillståndet. De är nu på väg mot en andra utförsäkring när det maximala antalet sjukskrivningsdagar tar slut igen.

Läs hela artikeln här. 

Read more...

Can you imagine...?

Can you imagine searching in vain for long

after finding a glimpse

of something

that seemed as if it was meant for you?

Can you imagine finding another glimpse

and searching for more?

Can you imagine the immense joy

of finding,

the joy

of being found?

Can you imagine being embraced

by the invisible,

being wrapped

in total mystery?

Can you imagine doubt

and faith

of unseen intensity?

Can you imagine a deep love story

at a non human level?

Can you imagine being in love

and being loved

by being itself

by love itself? 

Can you imagine your lover

playing hide and seek

to make you long

even more?

Can you imagine

sharing life 

with your beloved

for years?

Can you imagine

giving everything

and giving

everything up

for your beloved?

Can you imagine suddenly 

being abandoned

~ in a second ~

by the source

of all joy,

by the source

of your life?

Can you imagine

being left alone

in a great solitude

yet unspoken of

by human tounges?

For ever?

Can you imagine

the heaviness 

of that loss?

Could you live

with that loss?

For ever?

Read more...

Shamanens sång om en oundviklig människa

Fick via påskuppropet höra talas om en bok som jag nu har läst... Vill rekommendera den särskilt till alla som arbetar inom vården.

***


Shamanens sång om en oundviklig människa, av Jan Lidbeck (Arconia, 2011).

Titeln avslöjar inte på minsta sätt att detta är ”ett samhällsmedicinskt drama, en medicinsk thriller med satiriska inslag” med fokus på svensk sjukvård. Författaren är själv med dr och har arbetat som överläkare, specialiserad bl.a. på långvarig smärtproblematik. Boken kunde knappast ges ut mer lägligt än nu, i nära anslutning till påskuppropet mot utförsäkringarna.

Den tar upp ett närmast osynligt (bokstavligen!) kapitel i sjukförsäkringsdebatten, nämligen hur osynliga sjukdomar eller diffusa diagnoser ofta bemöts av vården och Försäkringskassan (det som inte syns i röntgen eller prover ”finns inte”, eller tillskrivs felaktigt psykiska orsaker), och hur det kan få fatala konsekvenser för patienterna. Det är inte alltid sjukdomen i sig som orsakar det största lidandet.

Handlingen utspelar sig dels i Skåne, dels i Afrika, huvudpersonerna är hjärtläkaren Martin Lehman, som har sökt sig till en u-landstjänst för att försöka finna en ny mening med tillvaron sedan hustrun har dött och sedan hans illusioner om vården har krossats, samt dottern Johanna som arbetar som specialistsjuksköterska tills hon är med om en bilolycka och drabbas av en svår whiplashskada. Det kunde lika gärna ha varit någon annan av de diagnoser som för tillfället inte riktigt tas på allvar, som fibromyalgi, ME/CFS, eller borrelia som blivit kronisk och då inte längre ges någon behandling i Sverige.

Skildringen av hur vården (inte) fungerar för en stor patientgrupp, och hur detta även påverkar läkare som månar om sina patienter, är skrämmande realistisk. Många förtvivlade sjuka kommer att känna igen sig i Johanna. Många frustrerade läkare kommer att känna igen sig i Martin. De tre frontfigurerna bland de övriga läkarna i boken är karikatyrer, som tyvärr också har sina motsvarigheter i verkligheten. Dokument och artiklar som återges är fiktivt autentiska. Det pågår ett tyst krig mellan de parter som borde samverka, politiskt införda regelverk får tragiska konsekvenser, byråkratin skövlar människoliv. Hade det hela inte stundtals lättats upp av träffsäker humor så hade det varit en mycket tung läsning.

Parallellhandlingen i Afrika utgör en kontrast. Med små resurser lyckas man rädda liv. Martins insatser räddar det svårt sjuka barnbarnet till en shaman. Det leder till en vänskap, och till oanade kusliga följdverkningar även på svensk mark. Det leder till reflektioner över vad som är moraliskt rätt. Det leder till ett andligt sökande. Martins dagboksanteckningar, som återges skrivna för hand, öppnar stundtals upp svindlande existentiella perspektiv i brytpunkten mellan tro och vetenskap.

Jag hoppas att boken kommer att väcka den sakfrågedebatt den förtjänar. Vågar man också hoppas att den kan bidra till att åstadkomma en systemförändring?

Läs mer om boken och beställ den här.

Read more...

Påskuppropslänkar

Delta i manifestationerna runt om i landet imorgon på din närmaste ort!

Här är ett par länkar ur senaste påskuppropsskörden:

P4 Granskar - om sjukförsäkringen

Nyhetsmorgon TV4: Ska kyrkan predika politik?

Nya sjukförsäkringen - ny puts på rutten grund

Upprop i Kalmar mot sjukreglerna

Stöd påskuppropet för human sjukförsäkring

Upphör med jakten på oss sjuka

Möter nästan dagligen drabbade människor

Vilgot på arbetslinjen

Missa inte heller den här om du inte har läst den:

Nya myter om sjukförsäkringen

Fler myter finns här.

Read more...

"Amandas" berättelse: det svåraste är...

Fick ännu ett brev... Tack för att du ville dela med dig!

***

"Min berättelse

Ofta känns det som jag befinner mig i en mardröm värre än Kafkas ”Processen” och ”Moment 22” tillsammans men jag får aldrig vakna med den där lättnaden över att det bara var en dröm…

Det är omöjligt för mig att gå in på dom värsta detaljerna i alla turer med FK, alla medicinska utredningar o arbetsprövningar dom skickat mig på. Alla med samma slutsats - att jag inte har någon arbetsförmåga. Det skulle bli en roman ingen skulle orka läsa… det får därför bli en sammanfattning av de stora dragen, hoppas du orkar hänga med…

Jag har levt med kronisk smärta efter en olycka 1981. Jag har  högskoleutbildat mig, arbetat och drivit eget företag samtidigt som jag har försökt hitta olika vägar att hantera och leva med smärtan. Men jag kämpade på… Tack o lov föddes jag med en talang tillräckligt stor för att kunna få arbeta med det jag älskade och som varit en stark drivkraft.

1997 blev en vändpunkt med kraftigt försämrad hälsa och trötthet och div diagnoser och symptom och ett tröstlöst vandrande inom sjukvården började. Den här tiden fram till kollapsen 2002 är jag deltidssjukskriven och jag kämpade hårt för att inte ge upp mitt arbete som jag älskade och som var mitt liv. Den här tiden är så svår att jag kan inte gå närmare in på den men jag kallar den för det första helvetet.

Jag vet alltså en hel del om att man ”kan” arbeta fast man inte är ”frisk” och vad det innebär, jag har nu 20 års erfarenhet…

Men våren 2002 blir tröttheten övermäktig och jag får förutom alla de problem och diagnoser jag redan har dessutom kronisk feber. Efter 3 månaders feber kollapsar jag och blir nu heltidssjukskriven. Jag lämnas nu i heltidssjukskrivning utan medicinsk rehabilitering. Är helt utlämnad till mig själv. Jag försöker rehabilitera mig själv med övningar i avspänning, meditation, mindfulness, jag betalar för privat terapi, gör feldenkreitsövningar och allt sådant min kropp mår bra av. Ändrar gradvis min kosthållning och det jag kan i min livssituation, flyttar från stan till ett bättre i boende på landet mm. Men jag blir inte bättre, blir fortfarande extremt mentalt och fysiskt utmattad (fast utmattad är inte ett tillräcklig beskrivning) av all slags aktivitet.

2004 vill FK sjukpensionera mig men jag säger förtvivlad nej för jag har inte förlorat hoppet om att bli bättre och kunna återgå i arbete…

2005 börjar det jag kallar det andra helvetet. I samband med att min sjukersättning ska förlängas så skriver FK in felaktiga uppgifter i sina journaler som dom sedan fattar beslut utifrån och tar utan förvarning ifrån mig all ersättning över en natt. När felet uppdagas kan dom inte erkänna att dom fattat beslutet på felaktiga grunder och en kamp för att hitta advokat som vill ta sig an ärendet (hittade ingen men fick några råd av en) och specialistläkare som inte bara avfärdar mig samtidigt som jag blir helt utan försörjning…

Det tar ett halvår innan en omprövning av ärendet ger mig hel sjukersättning. Då är jag ännu sjukare än jag var vid insjuknandet 2002 och dessutom har min migrän nu blivit kronisk. Långa perioder är jag liggandes i ett mörkt rum utan att ens kunna ta mig till toaletten och mina föräldrar får periodvis bo hos mig för att ta hand om mig.

Långsamt, långsamt tar jag mig upp på benen och periodvis ut ur det mörka rummet. Men jag kan bli helt sängliggandes 2-3 dagar bara efter ett så enkelt ärende som att inhandla lite mat. Är alltså långt ifrån bra nog att klara ens de vardagliga sysslorna när det är dags för nästa avslag på sjukersättningsansökan 2007. Jag får halv istället för, den av flera läkare medicinskt styrkta, hela ersättningen jag sökt.

Jag överlämnas ändå till AF för halvtidsarbete. AF vet inte vad dom ska göra av mig utan flyttar mig bara från bord till bord samtidigt som jag ska genomgå ännu en försäkringsmedicinsk utredning… Nu börjar också en tid av begäran om omprövningar och överklagningar i rätten. Som tur är finns det fantastiska människor och jag får tag på en av dessa, en man som hjälper mig med tillvägagångssätten och formulerar överklagningarna, annars hade jag gått under. Historien återupprepar sig 2009 när jag söker den sista förlängda sjukersättning på 18 mån som man kan få innan man utförsäkras.

När jag sedan utförsäkras helt sommaren 2010 har jag vunnit alla mina mål i rätten mot FK och när Justitieombudsmannen står där i TV på Aktuellt och riktar ”allvarlig kritik” mot FK i 13 ärenden så har jag dagen innan fått besked om att ett av dessa 13 ärendena är mitt. Det är en seger men det förändrar ingenting, kritiken rinner av FK som vattnet på en gås. Det är en symbolisk seger men en förlust ur hälsoperspektiv. Dom 2,5 senaste åren då jag alltså enligt lagen hade rätt att vara heltidssjukskriven och ta hand om mig själv fick jag istället leva med hjärtat i halsgropen över ekonomin (som att leva under hot), drunknandes i papper, utlåtanden, utredningar och turer med AF… dom åren får jag aldrig tillbaka för 2010 utförsäkras jag.

Ekonomiskt är det också en jätteförlust; när jag får min ersättning fr o m 2008 retroaktivt under 2010 så får jag inget skadestånd, inte ens ränta på pengarna. Jag är nu utförsäkrad och beroende av försörjningsstöd.

När jag nu får retroaktiva ersättningen från FK i det senaste ärendet så vill jag betala tillbaka de pengar jag lånat under den tid jag inte fick hel ersättning. Men det får jag inte för soc för då ska jag leva på dom pengarna i stället för att få försörjningsstöd, så är reglerna. Betala tillbaka mina lån kommer jag därmed förmodligen aldrig att kunna göra. Där fick jag för att jag inte sökte försörjningsstöd redan 2008 utan lånade pengar istället.

Och nu då… ja nu har jag sökt sjukpenning igen då ALI’s slutsats är att jag inte har förmåga att delta i någonting. Det har gått över 3 månader sen ansökningen lämnades in och jag vet ingenting – inte ens om om sjukskrivningen godkänns eller om dom kommer att anse att jag inte har någon SGI… Nu är jag så dålig att jag kan överhuvudtaget inte ta mig hemifrån. Hemtjänsten handlar mat åt mig och ser till att det blir städat ibland. Måste vila liggandes större delen av dagen i tystnad. Kan inte träffa mer än en person taget och bara korta stunder. Blir helt slut t.o.m bara av ett telefonsamtal, är så intryckskänslig att jag inte kan ta ta del av TV och radio. Kan endast läsa lite korta texter ibland.

Tio år efter insjuknandet fick jag 2008 diagnosen ME. Det är en neurologisk och immunologisk sjukdom men okunskapen om ME är mycket stora även inom sjukvården, i alla fall i Sverige. Idag hävdar man från forskarhåll med bestämdhet att detta inte bara är något psykologiskt tillstånd. De senaste forskningsrapporterna visar dels på ett retrovirus, dels efter upprepade prover man tagit från vätskan som omger hjärnan och ryggmärgskanalen på att alla ME-patienter har en egen unik proteinprofil och på förhöjda halter av flera ”inflammationsproteiner”. Vilket tyder på en pågående låggradig inflammation i hjärnan.

Jag har p.g.a. sjukdom inte bara förlorat mina möjligheter att försörja mig själv. Jag har också förlorat bl a det konstnärliga skapandet som varit mitt livs stora källa till glädje och livskraft men också allt det andra som friska tar för självklart och som gör livet värt att leva, som att finna en livskamrat eller bara ta en fika på stan med en kompis.

Det är en enorm sorg... Och ändå är det inte det och inte sjukdomen i sig som är det svåraste, trots att den begränsar mitt liv så oerhört. Det kan vi människor till stora delar ändå lära oss att leva med. vi kan när livet begränsar oss på detta sätt , vid sidan om det svåra och tunga, också få en förmåga att se andra värden och känna stort för det till synes lilla, som ger livet en annan mening än tidigare.

Det svåraste är

-att förlora sitt människovärde och täras sönder och samman i ett byråkratiskt träsk, ständigt ifrågasättas och om och om igen tvingas gå igenom respektlösa och kränkande utredningar och åtgärder. Hoten från FK om att jag kommer att förlora hela sjukersättningen om jag inte genomför utredningar som i sig har varit så långt över min förmåga att dom lett till rena kollapser. Löftena från FK om att följa utredningarnas rekommendationer, löften som sedan inte hållits. Dessa påfrestningar outhärdliga och i sin upprepning mycket ångestskapande och rent skadliga för en ME-patienter.

-att aldrig få komma till ro och acceptans med det faktum att man har en kronisk sjukdom det i dagsläget inte finns någon bot för. Utan istället ständigt måsta beskriva den och sin historia om och om igen för människor inom FK, AF, sjukvård och arbetsintroduktion för människor som inte har kunskap, inte förstår, i oändliga försök att bli tagen på allvar och bli trodd. Det är det svåraste. Jag tror att hur sjuk man än är så kan det finnas något (kanske t.o.m. läkande) friskt att hålla fast i om det så bara är mina tankar i en kropp som inte orkar någonting. Men hur ska jag kunna fokusera på det  friska när jag ständigt måste upprepa det sjuka för människor som som inte hör och inte möter mig där jag är. Min sjukdom försämras och gör mig väldigt utsatt för den typen av stress.

Det svåraste är också

-okunskapen och fördomarna jag möter om ME. Att komma i kläm mellan FK som inte vet någonting om ME och anser att jag inte är medicinskt färdigrehabiliterad och en sjukvård som inte har någon bot eller rehabilitering att erbjuda.

-att inte se något slut på eländet. Även om jag skulle få sjukpenning igen så ska den förnyas var tredje månad och varje gång kan jag få avslag igen, tills det är dags för utförsäkring igen med nya utredningar, kartläggningar och arbetslivsintroduktioner som kommer fortsätta bryta ner mig. Hur mycket liv kan man krama ur en sjuk innan det innebär slutet…

-att veta att jag inte är något ”enskilt fall”, att veta att tusentals eller tiotusentals andra genomgår samma helvete eller har det ännu mycket värre. Att vi nu lever i ett politiskt system som förklarat krig mot sina egna, av sjukdom drabbade, medborgare. Ett krig vi sjuka förlorar, men var kan vi söka asyl…

Det är en illusion att det inte finns någon sjukdom som är så svår eller komplex att vi inte kan arbetsrehabiliteras. Vi har inte total makt över sjukdom och liv… Det är tydligen något som till varje pris måste förnekas. Jag förstår att det är en skrämmande tanke för många men kan vi inte närma oss den utsatthet det innebär att vara människa så är man kanske inte heller människor längre…

Tack till alla er som fortfarande har modet att vara människor och medmänniskor!

Det har tagit lång tid och mycket kraft att få ihop den här verklighetsskildringen men det är en stor lättnad och en seger att den nu finns nedskriven.

Tack till dig som tog dig tid att läsa! 

'Amanda'"

Read more...