Visar inlägg med etikett påskupprop. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett påskupprop. Visa alla inlägg

onsdag 11 april 2012

Solrosuppropet, Annandag påsk, 2012

Det var en mycket kylig och blåsig dag, när ett hundratal personer samlades på Medborgarplatsen för att protestera mot de regler som drabbar sjuka och arbetslösa hårt. På samma torg fanns även 7000+ Hammarbyfans som bidrog till den unika stämningen med glada tillrop, kraftiga smällare och tjocka rökridåer.

Foton finns här

Och här är ett av talen....

***

Solrosor är färgsprakande, vackra och starka blommor, varje blomma är unik, de är sällan jämna och perfekta. Men de lyser kraftfullt som små solar... Jag valde den som en symbol som signalerar nytt hopp, ny styrka i svåra omständigheter. Varje mänsklig solros är värdefull, med just sina förmågor och begränsningar.
 
Jag fick veta att vi skulle få särskilt fint besök på vår manifestation idag från er Bajenfans, så jag har kollat in er hemsida lite. Ni verkar vara ett humoristiskt och härligt gäng! Roligt att vi får dela torg idag! Läste att ni har 6 326 medlemmar inklusive en katt - själv är jag ett kattfans så jag gläder mig särskilt över detta sista faktum! Våran hejarklack består av 8 683 personer på Facebook, och tiotusentals fler i den bistra nya svenska verkligheten.

Jag börjar med en alldeles färsk dikt som beskriver dagsläget i vårt land:

Soppkökskön ringlar sig lång,
den når numera flera kvarter
från utskänkningsstället
som är populärare än någonsin,
som är en nödvändighet.

Långt bak i kön står ensamstående
pappan Bengt, som har tre barn
som han inte längre har råd att ge mat,
efter att han blev arbetslös.
Han lyckades inte få ett nytt jobb,
och föstes in i Fas3, där han inte får nån lön för sitt slit.

Bakom honom stapplar 85-åriga Elsa Amalia Greta
vars pension inte längre räcker till - ens till kattmaten
höjningen blev i år tio kronor i månaden
medan levnadskostnaderna har ökat mycket mer än så,
hon har med sig en hopfällbar stol
ifall de egna benen inte bär ända fram.

Miriam utförsäkrades förra året
och släpptes inte tillbaka in i sjukförsäkringen
trots flera ansökningar, överklaganden
och elva läkarintyg från specialister.
Hennes anhöriga är själva för fattiga
för att låna ut pengar till mat
därför står hon här, med sina fyra diagnoser,
samt Försäkringskasseutlöst depression.

19-åriga Mohammed som saknar familj efter kriget,
och har gjort sig politiskt impopulär i sitt hemland,
har också hittat hit, han har inget uppehållstillstånd än
och vet inte om han får det beviljat,
om hans skäl är tillräckligt ömmande,
även han behöver äta under väntetiden.

Längre fram står ett par hemlösa alkoholister
och några hemlösa icke-alkoholister
numera går det svindlande snabbt utför.
För ett par månader sen hade Mats ett hem, en fru,
han var egen företagare, men de senaste åren
gick inte firman runt, och konkursen blev skjutsen ut.

Det finns inga vanligt anställda vid soppköket
samtliga som jobbar där är kollegor till Bengt i Fas3.
Ingen i kön säger ett ord till någon annan,
utanförskapets folk betjänar tyst varandra...

Den nya fattiglinjen är som hämtad ur en saga av Astrid Lindgren. Och nu menar jag inte Bullerbyidyllen. Klyftorna i vårt land är numera större än helvetesgapet hos Ronja Rövardotter. Vildvittrehandläggare svävar över de svårt utsatta i allt tätare räder, medan de rumpnissar som ännu är vakna frågar: ”voffor gör di på detta viset?” Nere i det bråddjupa mörkret sitter svårt sjuka och Fas3-slavar och tigger om allmosor från kyrkor och socialtjänsten. Omkring 40 000 sjuka lever på försörjningsstöd. Ingen vet hur många som försörjs av anhöriga eller lever på sparade pengar. De som är på samhällets botten krävs dessutom på Pomperipossaskatt. Sjuka med en inkomst nära existensminimum, betalar 25% högre skatt än de som kan arbeta och som även har belönats för sin hälsa med jobbskattebidrag. Detta nya bidrag har finansierats av den nedmonterade sjukförsäkringen som gick med mångmiljardvinster redan innan den så kallade ”nödvändiga reformen” genomfördes.

Är det så här vi vill ha det?

Förra årets påskprotester ledde inte ända fram, regeringen har tvingats backa på flera marginella punkter, men utförsäkringsfrågan är fortfarande akut. I år innefattar kraven på förbättring även Fas3.

Över 60 000 har utförsäkrats och omkring 30 000 är fast i Fas3. Siffrorna ökar snabbt. Och nu ska samma personer snart utförsäkras igen. På den nya gratisarbetsmarknaden tilldelas sjuka fiktiva jobb, och arbetslösa erbjuds sysselsättning som kan innebära heltidsarbete utan lön. Det är så hård konkurrens om Fas3’orna nu att arbetsgivarna, förlåt, bidragstagarna, har börjat begära in CV. Närmare 100 000 personer sammanlagt är drabbade av dessa makabra åtgärder som inte leder till fler arbeten. När detta får fruktansvärda personliga konsekvenser heter det att det bara är "enskilda fall". Det är självklart att sjuktalen minskar tillfälligt om man kastar ut sjuka ur försäkringen och visst går det att dölja den stigande arbetslösheten med meningslösa åtgärder. Men hur kan detta kallas för en ”arbetslinje”?

Just nu pågår krigföringen mot dem som har assistans. Det talas om omfattande fusk med ersättningen - samma falska argumentation som var startskottet till hetsjakten på landets sjuka, där hela 0,4 promille fuskare hittades. Många har förlorat sin nödvändiga hjälp i hemmet. Den som är blind och lam och inte kan laga mat eller gå på toa, förväntas klara sig själv... Det går nog rentav att hitta ett heltidsarbete, sängliggande dygnet runt, med en enorm påse näringslösningsdropp istället för mat och med en kateter som en granne kan utses att byta en gång i veckan.

I januari 2013 införs ytterligare försämringar. Då kommer ett nytt infernaliskt redskap att tas i bruk, där sjuka själva ska ange vad de kan utföra för sysslor. Svaren matchas mot 39 standardjobb. Det kommer att leda till ökade friskförklaringsbeslut. För i princip alla psykiskt sjuka kan enligt redskapet i teorin arbeta på lager eller som städare. Kommentarer till det känns överflödiga. Fysiskt funktionshindrade kan på motsvarande sätt i teorin ta ett VD-jobb. Att dessa jobb inte finns i realiteten, och att det krävs utbildning i arbetsledning och gedigen kunskap om ett företag för att bli VD, samt att de som har arbetat länge inom en bransch brukar ha företräde på höga poster, verkar inte spela nån roll i bedömningen. Personer som har både psykiska och fysiska diagnoser - och hur många har inte det efter en eller flera utförsäkringar - kan då med denna djävulska logik arbeta deltid som städare och deltid som VD. De som inte platsar bland de 39 standardjobben kan säkert placeras in i det onämnda 40:e alternativet: Fas3.

Undantag kan göras för dem som ofta får våldsamma vredesutbrott eller som inte svarar på tilltal - detta gör samtliga arbeten olämpliga. Men särskilda undantag brukar inte innefatta mer än några enstaka individer, det senaste i raden har hittills berört 14 personer mot beräknat 7 500 personer.

Vill man att människor ska bli friska i den mån det går så behöver man satsa på vård och rehabilitering. Vill man att arbetslösa ska få jobb så behövs vidareutbildning och anställningar med justa villkor. Det har visat sig att det inte är särskilt mycket dyrare att skapa riktiga arbeten än att sponsra gratisarbete. Det handlar om några tusen kronor extra per person. Så varför görs inte detta?

Med äppelträd är det så att grenar som växer inåt eller skuggar ska tas bort, man måste veta hur man lägger snittet för att inte skada. Varje träd behöver beskäras individuellt utifrån sin form. Det som är torrt och skadat får lätt sjukdomar. Gamla grenar ska avlägsnas så att nya kan växa fram och bära frukt. Även rotskott som skjuter rätt upp behöver tas bort för att inte ta energi från trädet. När saven stiger ska man inte röra trädet. Om man behandlar äppelträd med denna stora varsamhet och kompetens, hur kommer det sig att sjuka människor behandlas sämre än djur, och tvärtemot vad som bevisligen är bra för återhämtning? Bristen på logik i fråga om det tyder, i solrostappning, på ”helknoppsförlamning” hos dem som har utformat reglerna!

Alla borde få möjlighet till ett meningsfullt liv och så mycket valfrihet som möjligt i fråga om det. Några kan och vill arbeta mer, andra vill gå ner i tid. Och varför ska sjukförsäkringsreglerna låsa dörrarna till ett tillfrisknande istället för att ge nya möjligheter? Vart tog den utlovade valfriheten vägen?   

”Det ska löna sig att arbeta” heter det. För vilka? För sjuka som blir av med sina anställningar redan efter 180 dagar? För dem som slavar i Fas3? För ungdomar som kan få sina ingångslöner sänkta? För äldre som måste arbeta fram till begravningen för att ekonomin ska gå runt? För arbetsgivarna som får bidrag för att inte anställa?

Jag skulle vilja vända på steken: det ska löna sig att skapa riktiga jobb. För såväl arbetsgivare som anställda. Och kvalitativt bra vård och rehabilitering ska också löna sig. För såväl vården som patienterna. Den lönsamheten kan mätas i form av livskvalitet, det kostar garanterat också mindre på sikt att satsa på det som är bra för människor och som framför allt inte skadar ytterligare.

Den arbets- och frisklinjen kan ge långsiktigt goda resultat i verkligheten, inte bara i en friserad statistik. Som en extra bonus skulle den minska den så kallade barnfattigdomen i ett svep, för den är ju orsakad av vuxenfattigdom.

Var finns de politiker som tänker se till att det blir så? Var finns de som bryr sig om de mest utsatta även när det inte är valår? Som står och ropar oavbrutet på barrikaderna ända tills de nödvändiga förändringarna har genomförts? Det bildas ett starkt sken där de lyser med sin frånvaro... Deras tystnad i dessa frågor ekar öronbedövande... Vill de nuvarande partierna ha våra röster i nästa val så får politikerna höja sina röster och förtjäna dem redan nu! Vi kan bara peka på katastrofen och det har vi gjort under flera år - det är deras ansvar att lösa den!

Under tiden, i den ”värkliga” verkligheten:

På livets kant
balanserar alla
som har
förödmjukats
fattiggjorts
och hamnat utanför.

Lämnade åt varandra.

Och åt ensamheten
som gnager köttet
från skelettet.

Sköra livlinor är uppspända
mellan vraken.

I nattmörkret glimmar
enstaka lanternor.

Svala vågor smeker
tusentals trasiga själar.

Read more...

torsdag 30 juni 2011

Hemligt PM om sjukförsäkringsreformen inte längre hemligt!

Sensationella uppgifter framkommer nu, lagom tills att sjukförsäkringen debatteras i riksdagen idag, och en omröstning om bl.a. de nollklassades situation sker imorgon. Tyvärr kommer inte frågan om utförsäkringarna upp. Men mot bakgrund av denna nyss släppta info så borde den verkligen tas upp.

Sen när blev finansdepartementet experter på sjukförsäkringsfrågor? Det är tydligen de som ligger bakom både utförsäkringarna och västvärldens hårdaste regler för sjukpension!!

"I december 2009 upprättade de [tjänstemän på socialdepartementet] en hemlig PM, för att dokumentera vilka departement och partier som tyckt vad under förhandlingarna. Kanske anade de att de annars kunde få skulden om sjukförsäkringen blev en het valfråga.

Bara ett par veckor senare började den kontroversiella vågen av utförsäkringar, när tusentals människor nådde sjukförsäkringens "stupstock", som kritikerna kallade den.
Något av det mest sensationella i socialdepartementets PM är att denna tidsgräns inte alls fanns med i det ursprungliga förslaget till sjukförsäkring. Det var ett senare inspel från finansdepartementet, som ville spara mer pengar.
Av promemorian framgår också att socialdepartementet hade en lösning som skulle inneburit att människor sluppit bli "nollklassade". Det handlar om de just nu så uppmärksammade 6 000 personerna som blivit utan ersättning när deras tidsbegränsade förtidspension upphörde. Både socialdepartementet och Kristdemokraterna slog larm om deras situation, men utan att få gehör."

Läs hela artikeln här

Mer info här och här och här.


Här finns en bild av PM:et.


Läs också denna artikel.

Read more...

torsdag 16 juni 2011

Evigt kretslopp väntar ”återvändarna” i det människofientliga sjukförsäkringssystemet

Politikerna kommer i dagarna att rösta om bl.a. utförsäkringarnas vara eller icke vara.

För alla som har sett vilka absurda konsekvenser de får för de flesta av de drabbade finns bara ett val.

I den här artikeln tas ytterligare några synpunkter upp som inte har berörts tidigare i debatten, så vitt jag vet. 

*** 

Majoriteten av de utförsäkrade återvänder till sjukförsäkringen sedan Arbetsförmedlingen konstaterat att de är för sjuka för att klara något som helst arbete. Nålsögat för stadigvarande sjukersättning har samtidigt krympts till så mikroskopiskt små dimensioner att det nästan är omöjligt att få den beviljad (och namnet till trots omprövas även denna ersättningsform regelbundet). Det krävs att alla rehabiliteringsåtgärder först är uttömda, samt bevis för att aldrig ens en fjärdedel av arbetsförmågan kan återfås.

"Återvändarna" tvingas därför börja om från början i hela den så kallade rehabiliteringskedjan, med ständiga påfrestande omprövningar av den arbetsförmåga man upprepade gånger, från flera instanser, redan har konstaterat att dessa långtidssjukskrivna personer saknar. Enda resultatet är ökad stress och ytterligare försämring av sjukdomstillståndet. De är nu på väg mot en andra utförsäkring när det maximala antalet sjukskrivningsdagar tar slut igen.

Läs hela artikeln här

Read more...

söndag 24 april 2011

Påskuppropslänkar

Delta i manifestationerna runt om i landet imorgon på din närmaste ort!

Här är ett par länkar ur senaste påskuppropsskörden:

P4 Granskar - om sjukförsäkringen

Nyhetsmorgon TV4: Ska kyrkan predika politik?

Nya sjukförsäkringen - ny puts på rutten grund

Upprop i Kalmar mot sjukreglerna

Stöd påskuppropet för human sjukförsäkring

Upphör med jakten på oss sjuka

Möter nästan dagligen drabbade människor

Vilgot på arbetslinjen

Missa inte heller den här om du inte har läst den:

Nya myter om sjukförsäkringen

Fler myter finns här.

Read more...

lördag 23 april 2011

"Amandas" berättelse: det svåraste är...

Fick ännu ett brev... Tack för att du ville dela med dig!
***

"Min berättelse

Ofta känns det som jag befinner mig i en mardröm värre än Kafkas ”Processen” och ”Moment 22” tillsammans men jag får aldrig vakna med den där lättnaden över att det bara var en dröm…

Det är omöjligt för mig att gå in på dom värsta detaljerna i alla turer med FK, alla medicinska utredningar o arbetsprövningar dom skickat mig på. Alla med samma slutsats - att jag inte har någon arbetsförmåga. Det skulle bli en roman ingen skulle orka läsa… det får därför bli en sammanfattning av de stora dragen, hoppas du orkar hänga med…

Jag har levt med kronisk smärta efter en olycka 1981. Jag har  högskoleutbildat mig, arbetat och drivit eget företag samtidigt som jag har försökt hitta olika vägar att hantera och leva med smärtan. Men jag kämpade på… Tack o lov föddes jag med en talang tillräckligt stor för att kunna få arbeta med det jag älskade och som varit en stark drivkraft.

1997 blev en vändpunkt med kraftigt försämrad hälsa och trötthet och div diagnoser och symptom och ett tröstlöst vandrande inom sjukvården började. Den här tiden fram till kollapsen 2002 är jag deltidssjukskriven och jag kämpade hårt för att inte ge upp mitt arbete som jag älskade och som var mitt liv. Den här tiden är så svår att jag kan inte gå närmare in på den men jag kallar den för det första helvetet.

Jag vet alltså en hel del om att man ”kan” arbeta fast man inte är ”frisk” och vad det innebär, jag har nu 20 års erfarenhet…

Men våren 2002 blir tröttheten övermäktig och jag får förutom alla de problem och diagnoser jag redan har dessutom kronisk feber. Efter 3 månaders feber kollapsar jag och blir nu heltidssjukskriven. Jag lämnas nu i heltidssjukskrivning utan medicinsk rehabilitering. Är helt utlämnad till mig själv. Jag försöker rehabilitera mig själv med övningar i avspänning, meditation, mindfulness, jag betalar för privat terapi, gör feldenkreitsövningar och allt sådant min kropp mår bra av. Ändrar gradvis min kosthållning och det jag kan i min livssituation, flyttar från stan till ett bättre i boende på landet mm. Men jag blir inte bättre, blir fortfarande extremt mentalt och fysiskt utmattad (fast utmattad är inte ett tillräcklig beskrivning) av all slags aktivitet.

2004 vill FK sjukpensionera mig men jag säger förtvivlad nej för jag har inte förlorat hoppet om att bli bättre och kunna återgå i arbete…

2005 börjar det jag kallar det andra helvetet. I samband med att min sjukersättning ska förlängas så skriver FK in felaktiga uppgifter i sina journaler som dom sedan fattar beslut utifrån och tar utan förvarning ifrån mig all ersättning över en natt. När felet uppdagas kan dom inte erkänna att dom fattat beslutet på felaktiga grunder och en kamp för att hitta advokat som vill ta sig an ärendet (hittade ingen men fick några råd av en) och specialistläkare som inte bara avfärdar mig samtidigt som jag blir helt utan försörjning…

Det tar ett halvår innan en omprövning av ärendet ger mig hel sjukersättning. Då är jag ännu sjukare än jag var vid insjuknandet 2002 och dessutom har min migrän nu blivit kronisk. Långa perioder är jag liggandes i ett mörkt rum utan att ens kunna ta mig till toaletten och mina föräldrar får periodvis bo hos mig för att ta hand om mig.

Långsamt, långsamt tar jag mig upp på benen och periodvis ut ur det mörka rummet. Men jag kan bli helt sängliggandes 2-3 dagar bara efter ett så enkelt ärende som att inhandla lite mat. Är alltså långt ifrån bra nog att klara ens de vardagliga sysslorna när det är dags för nästa avslag på sjukersättningsansökan 2007. Jag får halv istället för, den av flera läkare medicinskt styrkta, hela ersättningen jag sökt.

Jag överlämnas ändå till AF för halvtidsarbete. AF vet inte vad dom ska göra av mig utan flyttar mig bara från bord till bord samtidigt som jag ska genomgå ännu en försäkringsmedicinsk utredning… Nu börjar också en tid av begäran om omprövningar och överklagningar i rätten. Som tur är finns det fantastiska människor och jag får tag på en av dessa, en man som hjälper mig med tillvägagångssätten och formulerar överklagningarna, annars hade jag gått under. Historien återupprepar sig 2009 när jag söker den sista förlängda sjukersättning på 18 mån som man kan få innan man utförsäkras.

När jag sedan utförsäkras helt sommaren 2010 har jag vunnit alla mina mål i rätten mot FK och när Justitieombudsmannen står där i TV på Aktuellt och riktar ”allvarlig kritik” mot FK i 13 ärenden så har jag dagen innan fått besked om att ett av dessa 13 ärendena är mitt. Det är en seger men det förändrar ingenting, kritiken rinner av FK som vattnet på en gås. Det är en symbolisk seger men en förlust ur hälsoperspektiv. Dom 2,5 senaste åren då jag alltså enligt lagen hade rätt att vara heltidssjukskriven och ta hand om mig själv fick jag istället leva med hjärtat i halsgropen över ekonomin (som att leva under hot), drunknandes i papper, utlåtanden, utredningar och turer med AF… dom åren får jag aldrig tillbaka för 2010 utförsäkras jag.

Ekonomiskt är det också en jätteförlust; när jag får min ersättning fr o m 2008 retroaktivt under 2010 så får jag inget skadestånd, inte ens ränta på pengarna. Jag är nu utförsäkrad och beroende av försörjningsstöd.
När jag nu får retroaktiva ersättningen från FK i det senaste ärendet så vill jag betala tillbaka de pengar jag lånat under den tid jag inte fick hel ersättning. Men det får jag inte för soc för då ska jag leva på dom pengarna i stället för att få försörjningsstöd, så är reglerna. Betala tillbaka mina lån kommer jag därmed förmodligen aldrig att kunna göra. Där fick jag för att jag inte sökte försörjningsstöd redan 2008 utan lånade pengar istället.

Och nu då… ja nu har jag sökt sjukpenning igen då ALI’s slutsats är att jag inte har förmåga att delta i någonting. Det har gått över 3 månader sen ansökningen lämnades in och jag vet ingenting – inte ens om om sjukskrivningen godkänns eller om dom kommer att anse att jag inte har någon SGI… Nu är jag så dålig att jag kan överhuvudtaget inte ta mig hemifrån. Hemtjänsten handlar mat åt mig och ser till att det blir städat ibland. Måste vila liggandes större delen av dagen i tystnad. Kan inte träffa mer än en person taget och bara korta stunder. Blir helt slut t.o.m bara av ett telefonsamtal, är så intryckskänslig att jag inte kan ta ta del av TV och radio. Kan endast läsa lite korta texter ibland.

Tio år efter insjuknandet fick jag 2008 diagnosen ME. Det är en neurologisk och immunologisk sjukdom men okunskapen om ME är mycket stora även inom sjukvården, i alla fall i Sverige. Idag hävdar man från forskarhåll med bestämdhet att detta inte bara är något psykologiskt tillstånd. De senaste forskningsrapporterna visar dels på ett retrovirus, dels efter upprepade prover man tagit från vätskan som omger hjärnan och ryggmärgskanalen på att alla ME-patienter har en egen unik proteinprofil och på förhöjda halter av flera ”inflammationsproteiner”. Vilket tyder på en pågående låggradig inflammation i hjärnan.

Jag har p.g.a. sjukdom inte bara förlorat mina möjligheter att försörja mig själv. Jag har också förlorat bl a det konstnärliga skapandet som varit mitt livs stora källa till glädje och livskraft men också allt det andra som friska tar för självklart och som gör livet värt att leva, som att finna en livskamrat eller bara ta en fika på stan med en kompis.

Det är en enorm sorg... Och ändå är det inte det och inte sjukdomen i sig som är det svåraste, trots att den begränsar mitt liv så oerhört. Det kan vi människor till stora delar ändå lära oss att leva med. vi kan när livet begränsar oss på detta sätt , vid sidan om det svåra och tunga, också få en förmåga att se andra värden och känna stort för det till synes lilla, som ger livet en annan mening än tidigare.

Det svåraste är
-att förlora sitt människovärde och täras sönder och samman i ett byråkratiskt träsk, ständigt ifrågasättas och om och om igen tvingas gå igenom respektlösa och kränkande utredningar och åtgärder. Hoten från FK om att jag kommer att förlora hela sjukersättningen om jag inte genomför utredningar som i sig har varit så långt över min förmåga att dom lett till rena kollapser. Löftena från FK om att följa utredningarnas rekommendationer, löften som sedan inte hållits. Dessa påfrestningar outhärdliga och i sin upprepning mycket ångestskapande och rent skadliga för en ME-patienter.

-att aldrig få komma till ro och acceptans med det faktum att man har en kronisk sjukdom det i dagsläget inte finns någon bot för. Utan istället ständigt måsta beskriva den och sin historia om och om igen för människor inom FK, AF, sjukvård och arbetsintroduktion för människor som inte har kunskap, inte förstår, i oändliga försök att bli tagen på allvar och bli trodd. Det är det svåraste. Jag tror att hur sjuk man än är så kan det finnas något (kanske t.o.m. läkande) friskt att hålla fast i om det så bara är mina tankar i en kropp som inte orkar någonting. Men hur ska jag kunna fokusera på det  friska när jag ständigt måste upprepa det sjuka för människor som som inte hör och inte möter mig där jag är. Min sjukdom försämras och gör mig väldigt utsatt för den typen av stress.

Det svåraste är också
-okunskapen och fördomarna jag möter om ME. Att komma i kläm mellan FK som inte vet någonting om ME och anser att jag inte är medicinskt färdigrehabiliterad och en sjukvård som inte har någon bot eller rehabilitering att erbjuda.

-att inte se något slut på eländet. Även om jag skulle få sjukpenning igen så ska den förnyas var tredje månad och varje gång kan jag få avslag igen, tills det är dags för utförsäkring igen med nya utredningar, kartläggningar och arbetslivsintroduktioner som kommer fortsätta bryta ner mig. Hur mycket liv kan man krama ur en sjuk innan det innebär slutet…

-att veta att jag inte är något ”enskilt fall”, att veta att tusentals eller tiotusentals andra genomgår samma helvete eller har det ännu mycket värre. Att vi nu lever i ett politiskt system som förklarat krig mot sina egna, av sjukdom drabbade, medborgare. Ett krig vi sjuka förlorar, men var kan vi söka asyl…

Det är en illusion att det inte finns någon sjukdom som är så svår eller komplex att vi inte kan arbetsrehabiliteras. Vi har inte total makt över sjukdom och liv… Det är tydligen något som till varje pris måste förnekas. Jag förstår att det är en skrämmande tanke för många men kan vi inte närma oss den utsatthet det innebär att vara människa så är man kanske inte heller människor längre…

Tack till alla er som fortfarande har modet att vara människor och medmänniskor!

Det har tagit lång tid och mycket kraft att få ihop den här verklighetsskildringen men det är en stor lättnad och en seger att den nu finns nedskriven.

Tack till dig som tog dig tid att läsa! 

'Amanda'"

Read more...

torsdag 21 april 2011

Påskuppropet - några länkar till

Som sagt så är det omöjligt att läsa allt som skrivs i ämnet, mycket hamnar nog inte ens på nätet, men här är ytterligare några länkar.

***

Påskuppropet tystnar inte

Gör om sjukförsäkringssystemet

Landsomfattande aktion för alla som utförsäkrats

Påskupprop mot utförsäkringar

Påskuppropet kräver förändring nu

Påskuppropet angår alla, inte bara sjuka

Påskuppropet - en protest mot utförsäkringarna

Kyrkan till attack mot regeringen

Syftet med påskuppropet är inte partipolitiskt

Påskuppropet och Facebook blev kamp för utförsäkrade

Helhetssynen måste återinföras

Paulina bloggar

Read more...

ME är inte heller ett undantag från regeln...

Fick ännu ett brev från en utförsäkrad...

***

"Jag blev fr.o.m. 1/4 tvångsförflyttad från FK till AF. Handläggaren som var med, menade att det var ett "erbjudande" han gav mig. Ja, och ville jag inte anta "erbjudandet" skulle jag bli av med min sjukpenninggrundande inkomst. Alltså var det an offer I couldn´t refuse. Mötet var runt den 20 mars.

Han var hela tiden tydlig med att jag skulle få avslag, men på en rak förfrågan sa han att beslut ännu ej var fattat. Vi skriver nu 20 april, och trots att min läkare personligen ringt handläggaren TVÅ gånger får min räkning, har jag inte sett röken av det avslag de VET att de kommer att ge mig. De försöker alltså att hala på mitt överklagande, för att det skall dra ut på tiden maximalt.

Min mamma var tvungen att ta ledigt från sitt arbete för att följa med mig, då jag varken kan ta in information, läsa texter eller se sammanhang i samtal. D.v.s. jag tappar tråden och glömmer bort vad vi talade om, eller förstår inte innebörden i det som sägs. Detta vet FK, men trots det överöser de oss med skriven information som vi förväntas ta del av, och dokument som skall undertecknas. Jag är skräckslagen för att jag inte vet om jag visat mamma alla papper, eller om jag missat något som gör att jag inte får ens aktivitetsersättningen. Att förstå och sätta sig in i hela ruljangsen med närvarokort och allt vad det kallas, är fullkomligt oöverstigligt. Detta gör att hjärnan hela tiden går på högvarv, och likt en bilmotor utan kylmöjligheter, skär den. Allt blir kaos och skräck.

Det de håller på med saknar motstycke i Sveriges historia, men påminner på ett skrämmande sätt om nazisternas behandling av sjuka och oliktänkande. Nu menar jag naturligtvis inte utrotningen av judar, men de var inte de enda som var oönskade. Sjuka och handikappade var också bland måltavlorna.

De vet att jag om tre månader med största sannolikhet har gått under, det har nämligen min läkare både skrivit och sagt. Handläggaren på AF skickade hem mig så fort handläggaren från FK gått, då hon insåg att jag inte hade en minsta chans att kunna delta i deras program. Hon sa att jag behövde komma tillbaka en eller ett par gånger under dessa tre månader, inte mer. Hon beklagade att hon inte kunde hjälpa mig mer, och sa att efter tre månader skulle hon skicka tillbaka mig till FK...

FK-handläggaren har hela tiden slingrat sig som en ål, och sagt "ni kan ju överklaga", men det går ju inte att överklaga ett beslut man inte får! Moment 22.

Jag får drygt 3000:-/mån i "aktivitetsstöd", för att jag inte har varit med i ett fackförbund det senaste året (har varit heltidssjukskriven i över 10 år, innan dess tillhörde jag Teaterförbundet då jag var yrkesverksam som maskör och perukmakare). Jag var också tvungen att gå med i alfakassan, annars skulle de, från mina 220:-/dag, ta 24:- i "administrativ avgift" enligt regeringens direktiv. Det går naturligtvis inte att överleva på 180:-/dag (MINUS SKATT!), säg mig vem som lyckas betala hyra, mat, värme, försäkringar med den ersättningen.

Min diagnos är M.E, en diagnos som min handläggare hade "googlat för att bilda sig en uppfattning". Istället för att läsa läkarintyg och utredning från Gottfrieskliniken, hade han googlat. Han har alltså googlat och efter det fattat ett beslut som omkullkastar hela mitt liv,
som tar ifrån mig det lilla människovärde jag ändå trodde att jag hade som medborgare i ett land som slår sig för bröstet och säger sig vara ett välfärdsland. Bara för de rika och friska.


ME och MS är "systerdiagnoser", ändå är bemötandet vi får olika som natt och dag. Folk vet vad MS är, medan ME ses som en slaskdiagnos. Kanske för att det i Sverige felaktigt buntas ihop med CFS. Överläkaren på neurologen på KS har bestämt att man på hans sjukhus "Inte tror på den diagnosen". Detta trots att WHO haft ME listad som neurologisk sjukdom sedan 1969. Han väljer alltså att med en axelryckning bortse från en diagnos som det i andra länder forskas på, som läkare i andra länder inte bara "tror på", utan också har specialistmottagningar för. Diagnosen har funnits sedan början av 1900-talet, och blev som sagt godkänd av WHO för över 40 år sedan. Vissa svenska läkare anser sig alltså stå över WHO, vilket är anmärkningsvärt.

Regeringen vann valet på borttagna fastighetsskatter, men ingen brydde sig så mycket om varifrån de pengarna skulle tas. Så, de bestämde sig för att stjäla från de fattiga och svaga. Vi kan ju inte försvara oss, har ingen röst som folk lyssnar på. När en av oss tar livet av sig, är det snarare en besparing.

Jag ställer upp på allt, om ni vill ha människor som vill/vågar ställa upp med bild etc. Om de vill prata med mig får de gärna komma till min spatiösa tvårummare på 48kvm där jag, 38-årig ME-sjuk, och mina två barn på 12 och 14 delar en dubbelsäng.

Jag vet att nästan alla meningar i det här mailet börjar med "jag", men jag orkar inte försöka formulera mig. Vilket, naturligtvis, är orsaken till att hela denna utrensningsprocess kan fortgå. Jag som hade svart bälte i grammatik och meningsbyggnad, är nu reducerad till ett smärtpaket utan förmåga till logiskt tänkande. Jag är glad att jag ens kunde formulera detta, med min sons benägna skrivhjälp. Själv ser jag varken bokstäver eller annat just nu.

Stress gör mig myyyycket sämre, och hur mycket sämre jag kan bli innan jag permanent blir ett vårdkolli, vet jag inte. I dagsläget sover jag 18+ timmar per dygn. Jag är vaken sammanlagt några timmar på kvällen och natten, då det är mörkt och tyst. Dagarna spenderar jag i sängen med öronproppar och ögonmask i ett mörklagt sovrum, då ljus- ljud- och doftintryck fullständigt däckar mig. Jag kan inte ha kläder på mig mer än korta stunder, då det gör för ont.

Detta trots den narkotikaklassade medicin jag utsätter min lever för flera gånger per dag, och det morfinplåster som skall "ta udden av smärtan". "Långvårdsplåstret", kallar jag det, sedan min läkare berättade att det mest används där.

Jag klarar inte ens min egen vardag (kan inte bädda säng, tvätta, städa, handla mat, sköta min ekonomi, allt det sköter min mamma med hjälp av mina minderåriga barn, som alltså utför oavlönat och outbildat arbete som sjukvårdare), plus att jag alltså sover 18+ timmar/dygn och inte är vaken mer än 10-90 minuter åt gången, och ändå menar FK att det inte är säkert att min arbetsförmåga är till minst 25% varaktigt nedsatt.

En läkare i USA, som arbetar med ME patienter och med aidspatienter i livets slutskede, berättade att hon utan minsta tillstymmelse till tvivel skulle välja aids framför ME.

Jag brukade, när jag var utomlands, stolt berätta att jag var svensk, och skryta om vårt humana sätt att ta hand om alla våra medborgare. Nu skäms jag bara."

Read more...

MS är inget undantag från de nya reglerna

Det hävdas ibland att de som lider av sjukdomar som cancer och MS slipper att utförsäkras.

Det stämmer inte.

En MS-sjuk som snart blir utförsäkrad skriver det följande...

***

"Jag fick diagnosen MS i februari 2009. Innan jag fick min diagnos var jag väldigt orolig och hade otur med diverse läkare. Men 2009 fick jag i alla fall veta att min neuroinflamatoriska sjukdom var MS. Det var därför min balans-, koordination och motorik var så dålig. I samma veva som diagnosen ställdes sjukskrev jag mig från mitt dåvarande jobb. Var sjukskriven i ett år och sen började jag nytt arbete som receptionist.

Jag tyckte att jag mådde bättre och så. Fast jag höll på och jobbade i en och en halv månad sedan kom min kroniska trötthet och jag heltidssjukskrev mig på nytt. Men det tyckte inte Försäkringskassan om och gav mig ett avslag.

Mådde så fruktansvärt dåligt och frågade min arbetsgivare om jag kunde jobba 25%. Det gick bra, men bara att jobba 25% gjorde mig helt slut, kontaktade en advokat och vi vann överklagan mot Försäkringskassan.

Jag fick till slut vara förlängt heltidssjukskriven och min SGI var godkänd, men i samma veva fick jag veta att jag hade drabbats av en godartad tumör på balans- och hörselnerven.

Men min sjukdom har olyckligtvis blivit värre. Idag mår jag psykiskt dåligt har drabbats av depression, konstant orolig, min balans har blivit sämre, konstant huvudvärk, kronisk trött (vill bara sova, det spelar ingen roll hur mycket jag sover eftersom jag är lika trött), har svårt att äta och sova etc.

I mitten av mars fick jag veta att har drabbats av dysfalgi (ät- och sväljsvårigheter). Så fort jag äter eller dricker så sätter jag i halsen. Det låter som om jag håller på och dör. Doktorn på Örön-Näsa-Hals har undersökt mitt svalg genom att sticka en slang i vänster näsborre och imorgon ska jag genomgå en kontraströntgen.

Men min nuvarande sjukskrivning går ut den 17 maj (får inte vara sjukskriven längre, trots att jag har blivit värre).

Försäkringskassan vill att jag deltar i deras arbetslivsintroduktion från och med den 5 maj, annars riskerar jag att bli utförsäkrad.

Försäkringskassan har verkligen "noll-tolerans" mot sjuka och det enda jag vill är att bli frisk. Jag har ju knappast valt att bli sjuk! Men det känns som Försäkringskassan anklagar oss sjuka som om allt är vårat fel. Man måste vara frisk, för att orka vara sjuk!

Det har hänt att min handläggare vägrar förstå att jag behöver vila om dagarna och har därför mobilen avstängd. Har ingen hemtelefon eftersom jag störs av ljudet. Kan heller inte stänga av en hemtelefon hur som helst, för då tror folk att jag inte vill prata i telefon."

Read more...

Ytterligare ett "enskilt fall"

Fick ett brev till om hur utförsäkringen drabbar...

***

"Jag var utförsäkrad under tre månader 2010.05.18 - 2010.08.18. Jag har diagnos bipolär sjukdom och ADD och har varit sjukskriven sedan december 2007. Jag har även två små barn. I mitt läkarutlåtande som Fk krävde inför utförsäkringen stod det: "Vad gäller pats arbetsförmåga är den helt nedsatt och UT bedömer att pat inte har förmågan att hantera något jobb". Och vidare: "Pat har återkommande suicidala tankar och planer och den enda skyddande faktorn är barnen. Det finns risk för att pats tillstånd kan försämras och resulterar i suicidal handling om pat blir kallad/tvingad till Arbetsförmedlingen eller till någon form av arbetsträning eller rehabilitering just nu. Vi har redan planerat insatser härifrån vilka pat även bedömer som jobbiga och stressiga (...)".

Trots detta och trots att min psykiatriska mottagning avrådde från utförsäkring så menade man på Försäkringskassan att det inte fanns något alternativ, att mina dagar hade tagit slut och huruvida jag var sjuk eller inte var inte relevant. Så länge jag inte var stadigvarande inlagd på psykiatrisk avdelning så ansågs jag kapabel att klara en utförsäkring. Jag hade ju två barn att ta hand om så att vara inlagd var inte ett alternativ, annars hade det inte varit svårt att bli det med tanke på hur pass sjuk jag var. Under de tre månaderna så fick jag en halverad ersättning från ca 10 000 kr/mån till ca 5 000 kr/mån. Vid det fruktansvärt jobbiga överlämningsmötet på Arbetsförmedlingen fanns förtryckt information om hur jag skulle gå till väga för att söka socialbidrag. Jag hade svår panikångest under hela det mötet och bröt till slut ihop. 

På Arbetsförmedlingen insåg man tidigt att det inte gick att ställa några krav på mig, jag var så sjuk och mådde så pass dåligt av utförsäkringen att jag inte ens kunde komma på alla de möten som bokades. Möten som egentligen bara handlade om att skriva under en närvarolista. Närvarolistan, som skulle visa att jag varit närvarande alla veckans dagar i arbetlivsintroduktionen fick jag då istället hemskickad för underskrift, redan ikryssad av handläggaren. Det räckte tydligen med att vara närvarande hemma. De tre månaderna gick, men när det började närma sig slutet så var jag tvungen att lösa det här med återförsäkring. Nu låg det till största del på mig eftersom ingen riktigt visste hur det gick till. Jag mådde fruktansvärt dåligt och hade enorm ångest över den osäkra situationen och huruvida jag skulle klara min ekonomi framöver och osäkerheten kring om jag skulle bli återförsäkrad eller inte. Ingen visste heller om det fanns en risk att det skulle bli ett glapp mellan Arbetsförmedlingen och återförsäkringen och att jag då skulle riskera att få min SGI nollad. Bara den oron och stressen höll på att äta mig helt och hållet. Trots det var jag tvungen att ringa runt och bli runtslussad mellan sjukvård, Försäkringskassa och Arbetsförmedling. 

Efter ett tag stod det klart att jag skulle få vänta ytterligare en månad med att bli återförsäkrad (och således leva en månad till med halverad ersättning) p.g.a. att min handläggare på Arbetsförmedlingen var på semester och inte kunde ordna ett avslutningsmöte. Istället slussade han över mig i s.k. Fördjupad kartläggning, som det så fint hette. Men i det skulle jag inte heller ha några krav på mig. Jag gav mig inte och krävde att det löstes på annat sätt och efter lite påtryckning så gick det plötsligt att lösa i alla fall, trots att han var på semester. Så efter tre månader så blev jag återförsäkrad men det tog ju ca en månad för Försäkringskassan att fatta det beslutet, en månad som jag fick klara helt utan ersättning, den fick jag i efterhand. I den sammanfattande dokumentationen från Arbetsförmedlingen (efter deltagande i arbetslivsintroduktionen) skrev man: "XX har inte varit på några aktiviteter p.g.a att hon inte har haft ork att diskutera sådana frågor." Därefter en utläggning om mitt dåliga mående och avslutande: "Sålunda något tal om aktiviteter har inte kunnat komma upp på dagordningen". 

Tre månader med halverad ersättning, mängder av pappersexercis vilken jag var tvungen att få hjälp med att sortera, försämrat mående, rädsla och oro för den egna ekonomin, en gnagande osäkerhet, och en svår känsla av att vara rättslös och ha blivit kränkt. Och nu när jag är återförsäkrad känns det som att det är på nåder, att mina dagar är räknade. Jag är så fruktansvärt rädd och stressad över att åter bli utförsäkrad eller pressad att påbörja något som jag inte är frisk nog att hantera. Utförsäkringen och Försäkringskassans förändrade attityd har försvårat mitt tillfrisknande avsevärt och jag lever med en ständig rädsla över att min ekonomiska trygghet kan ryckas undan vilken dag som helst."

Read more...

onsdag 20 april 2011

Ännu ett enskilt fall - utförsäkrad och nollad

Här är ännu ett brev från en utförsäkrad, Lisbeth Forsberg.

Ett öppet brev som hon har skrivit till Ulf Kristersson, samt hans svar: http://hrifrnochvidare.blogspot.com/2011/04/jag-har-skickat-ett-oppet-brev-till-ulf.html

Artikel i Expressen: http://www.expressen.se/nyheter/1.2398511/lisbeth-om-nya-sjukforsakringen-kanner-obehag

***

"Jag är ett enskilt fall, ett av dom som det talas om gång på gång. Som det talas lite nedlåtande om, som om vi inte fanns och som, om vi finns, så är vi iaf så få att vi inte förtjänar varken uppmärksamhet eller upprättelse.
Varje gång känns det som om man petar på mej med en glödande pinne. Jag skulle av det kunna ha blivit utbränd, deprimerad och självmordsbenägen som så många andra utförsäkrade.
Men som tur är för mej så blir jag inte det, i stället för att bryta ihop och och gå in i det svarta ser jag rött och blir heligt förbannad!


Jag är inte bara utförsäkrad utan jag är nollad också.
Det innebär att fastän att jag har läkarintyg och skulle kunna bli sjukskriven får jag inga pengar, jag har ju sjukpenningsgrundande inkomst noll!
Detta i sin tur betyder att jag är hänvisad till kommunens socialkontor för att söka försörjningsstöd. Men att få hjälp därifrån innebär att man inte längre får äga.

Med vilken rätt ska det tas ifrån mej mitt ägande?? Hur kan det komma sig att jag inte längre har rätt att äga mitt hus och min bil??
Jag har i hela mitt liv ärligt jobbat ihop till dessa.
Ett sparande hade jag också som naturligtvis har gått åt för länge sedan. Sparandet är slut, fonderna sålda och snart kan du köpa mitt hus och min bil till bra pris vid snabb affär.
När jag förlorade min arbetsförmåga förlorade jag också min äganderätt!!!


Jag har under 15 år långsamt bara blivit sämre och sämre, jag har gått till läkare som skriver ut kassvis med värktabletter och ger mig rådet att acceptera att mitt yrkesverksamma liv är över och samtidigt tycker att jag ska äta psykofarmaka. Jag vägrar!!
Samtidigt jagas man av FK med nya utredningar och sänkningar av ersättningsnivåer.

Jag har gått igenom så mycket för att jobba mig upp på banan igen, alla behandlingar och operationer, alla biverkningar och komplikationer, all smärta och rädsla, alla kronor det kostat!
Allt har jag gjort för att kunna få tillbaka både arbetsliv och socialt liv.

Jag har provat alla vägar, jag har kämpat med alla som skulle kunna ha hjälpt mej. Jag har träffat alla möjliga sorters människor på vägen, även sådana som velat men inte kunnat hjälpa. 

10 mars i år genomfördes en steloperation av ryggen som jag själv betalar 140.000:- för.
De pengarna måste jag betala själv eftersom den läkare som skulle kunnat skriva remissen inte anser att jag skulle bli hjälpt av steloperation. Han har iofs aldrig träffat mig.

Min syster belånar sitt hus med 140.000:- så att vi kan köpa operationen så nu har jag till sommaren på mej att läka, träna och rehabilitera mej samt skaffa jobb. Annars måste jag sälja mitt hus för då har jag ingen möjlighet att få socialbidrag längre.

Vi enskilda fall är nu så många att vi inte längre passar i kostymen "enskilda"! Vi är faktiskt inte enskilda fall längre vi är ett faktum och vi lever i ett ekonomiskt tillstånd som är långt under existensminimum!!! Vi behöver en lösning nu!

Vi måste ha en sjukförsäkring utan tidsgränser, där arbetsförmågan bedöms av läkare och där tjänstemännens uppgift blir att pröva den förmågan mot en befintlig arbetsmarknad, inte en fiktiv arbetsmarknad!!

Jag skrev ett öppet brev till socialförsäkringminister Ulf Kristersson där jag beskrev min situation.
Han svarade att det var sorgligt att folk hamnar mellan stolarna och att hans ambition var att se över systemet. Men jag har inga pengar idag, Ulfs ambition ger mej inte mat på bordet eller kläder till ungarna!
Ta bort tidsbegränsningarna! NU!!
Se dej omkring, alla du ser påverkas av sjukförsäkringssystemet, du också.
Om du är sjuk vet du redan men om du är frisk kanske du inte har trott på hur illa det är?
Jag trodde aldrig att jag skulle hamna här!!

Det här är viktigt att alla friska, starka och oskadade förstår om oss långtidssjukskrivna:

De flesta av oss har varit som ni - vem som helst av er kan bli som oss!"

Read more...

Påskuppropet får mer glöd av det lama utspelet från regeringen

Det har på en del håll ryktats att påskuppropet skulle komma att ställas in p.g.a. förslagen som knappt går att se ens i mikroskop.

Självfallet blir påskuppropet av på alla orter (OBS - två sidor, och fler orter tillkommer) som är inplanerade!

Påskuppropet tystnar inte

Gör om sjukförsäkringssystemet

"Det ändrar inget" - påskupprop fortsätter

Läs också: Nya myter om sjukfrånvaron

Fler och fler ansluter sig till oss:

Handikappförbunden

Fackförbundet Unionen

GS-Facket

Kommunal och Handelsanställdas förbund uppmanar också till deltagande på manifestationerna!

Read more...

Ökat utanförskap - ännu ett "enskilt fall"

Jag fick ännu ett brev idag, ur den nya tuffa svenska verkligheten...

Den här personen hade oturen att utförsäkras två månader innan de nya reglerna började gälla, och hamnade därmed i ett limbo utanför sjukförsäkringen (p.g.a. nollklassning i och med utförsäkringen, där enda vägen in är att beviljas permanent sjukersättning, vilket är näst intill omöjligt), och utanför arbetslivsintroduktionen (p.g.a. tidpunkten för utförsäkringen).

***


"Här kommer ännu en helt sjuk - men tyvärr sann - historia, från ännu ett av alla "enskilda fall" som på grund av sjukdom står i det nya, verkliga utanförskapet, d v s utan sjukförsäkring...

Mitt sjukdomstillstånd är långt ifrån lätt att beskriva; det hela började med utbrändhet i mitt arbete som lärare samtidigt som jag genomgick en påfrestande separation som följdes av nya starka upplevelser, och under sommaren 2004 var det som om hela min kropp slutade fungera och jag blev helt sängliggande. Sedan dess har jag successivt jobbat mig uppåt/ framåt, för att återigen bli sämre från 2007, och jag har än idag stora problem med bl a balans- o synrubbningar, våldsamma kramper och smärtor, begränsad förmåga att röra mig o styra kroppsrörelser o -funktioner; jag kan exempelvis drabbas av plötslig muskelsvaghet med kraftigt förminskad förmåga att stå, gå och styra mina muskler och även plötslig oförmåga att hålla mig vaken. Vid fysisk eller psykisk ansträngning ökar sömnsvårigheterna ihop med smärtorna och en lång rad stressymptom till extremnivåer; sömnen minskar direkt till ca 2-4h/ natt och smärtor och dysfunktioner ökar. Detta pågår tills jag mer eller mindre kollapsar - och då följer istället en, ofta mycket lång, period där jag istället endast är vaken 2-4h/ dygn.. Mitt tillstånd i sig fullständigt gör mig utmattad och detta har även gjort att jag successivt försämrats över tid sedan 2007. Min tillvaro handlar om att försöka sköta det mest elementära i hemmet, och jag orkar vare sig med fysisk eller psykisk ansträngning eller social samvaro mer än mycket korta stunder i taget. Inte heller kontakten med vården har varit gynnsam för min hälsa. Jag har under hela sjukdomstiden fått lida för att den traditionella vården inte haft tillräcklig kompetens för att förstå och behandla mitt tillstånd, och jag har sökt mig runt bland olika läkare och remissinstanser utan att någon läkare kunnat hitta en säker diagnos eller adekvat behandling. Samtliga läkare har dock gjort bedömningen att jag är helt arbetsoförmögen. I min kamp för att bli frisk har jag sökt stöd och hjälp inom alternativmedicinen, där olika av varandra oberoende terapeuter haft en relativt samstämmig syn på orsaken till mina problem, och under åren 2004-2007 har de hjälpt mig att bli stegvis bättre - ända tills alla mina sparpengar tog slut och jag inte längre hade råd med denna typ av vård.

Något som varit helt förödande för min förmåga både till att köpa vård och att återhämta mig är den tilltagande oron och kampen för att försöka (över-)leva med alltmer knappa och osäkra ekonomiska resurser. 2008 ändrades min sjukskrivning till tidsbegränsad sjukersättning, ett beslut som fattades efter en försäkringsmedicinsk utredning som fick långvariga negativa effekter på min hälsa. Enligt övergångsregler var jag berättigad att ansöka om en förlängning av den tidsbegränsade sjukersättningen ytterligare för en 18-månadersperiod fr o m nov 2009, vilket jag också gjorde. Som alltid hade jag svårt att samla ork och kraft till nya ansökningar och jag hade svårt att få en läkartid, men jag fick iväg min ansökan i oktober. Avslagsbeslutet från försäkringskassan kom dagen före nyårsafton, med motiveringen att läkarnas utlåtande inte var tillräckligt utförligt för att styrka min arbetsoförmåga. Beslutet var knäckande, och jag orkade inte fira nyår. Medan jag väntat på beslutet hade jag hankat jag mig fram på lånade pengar i tron att sjukersättningen skulle beviljas retroaktivt, men även efter beslutet följde en ångestfylld period av vacuum i både information och ersättning; min handläggare på Försäkringkassan hade semester och väl åter i tjänst hade hon svårt att ge tydliga och korrekta svar på mina frågor iom allt det nya som börjat gälla från årsskiftet. Bl a uppgav hon att jag skulle kunna få tillbaka min SGI som nollklassats iom att jag fått tidsbegränsad sjukersättning, men detta visade sig senare vara felaktigt eftersom den möjligheten inte gällde mig som utförsäkrats två månader före årsskiftet 09/10. Detta var en mycket ansträngande period för mig med mycket oro och som också krävde en stor arbetsinsats av mig för att försöka få besked - och för att få ihop pengar till min försörjning. Först en och en halv månad efter avslagsbeslutet om sjukersättning gjordes ett överlämningsmöte till Arbetsförmedlingen, och jag tvingades söka försörjningsstöd under tiden. Väl inskriven på Arbetsförmedlingen blev situationen lite lugnare; jag fick ett bättre mottagande av personalen här och a-kassan gjorde det ekonomiska läget mer stabilt. Men introduktionsprogrammet för utförsäkrade fick jag inte delta i eftersom jag formellt inte tillhörde de utförsäkrade; min ansökan hade ju avslagits då läkarintygen inte var tillräckligt ifyllda. Istället fick jag vara inskriven med tilläggskoden koden "medicinska hinder". Min arbetsförmedlare och jag träffades ett par gånger, vi diskuterade praktik ett par timmar/ vecka, men efter varje möte föll jag ihop hemma och jag insåg att även detta att börja söka en praktikplats för en dag/vecka var ett för stort och för tidigt steg att ta. Jag fick en ny arbetsförmedlare/ handläggare ungefär samtidigt som mina stämpeldagar började ta slut, och denne ansåg att en arbetsprövning borde göras för att styrka min arbetsoförmåga, eftersom han insåg att jag inte skulle kunna stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i jobb- och utvecklingsgarantins aktiviteter. Under tre veckor skulle jag delta i daglig verksamhet 2h/dag, för att se om jag ens klarade att närvara. Det gjorde jag förstås inte. Redan fjärde dagen föll jag ihop i hallen innan jag skulle åka hemifrån och lyckades inte ta mig iväg. Trots detta kämpade jag mig sedan iväg ytterligare ett par dagar den följande veckan innan jag slutligen var så dålig att jag tvingades stanna hemma för att "inte riskera min hälsa". Men skadan var tyvärr redan skedd, och än idag, två månader senare, kämpar jag fortfarande med sviterna av arbetsprövningen; sömnstörningar, en rejäl magkatarr och stora, svårläkta munsår som gör att jag tvingats äta med tesked för att inte spräcka upp dem vid varje måltid. Trots ännu ett intyg på att jag inte har någon som helst arbetsförmåga finns det ingen väg tillbaka till sjukskrivning eftersom jag är och förblir nollklassad hos Försäkringskassan. Min enda möjlighet att få pengar från Försäkringskassan är istället söka permanent sjukersättning - vilket iofs skulle ge mig den trygghet jag behöver för att kunna börja läka i lugn och ro, men som jag förstått ska vara mycket svårt att få beviljat. Först och främst måste jag söka försörjningsstöd, förhoppningsvis för bara några månader men förmodligen för lång tid framöver. Det är ingen munter framtid att behöva lägga kraft på ansökningshandlingar varje månad för att få pengar till sitt uppehälle, och bli granskad och ifrågasatt inpå bara skinnet; redan vid första kontakten påpekades att min hyra låg över normen. Ska man tvinga mig att flytta, och ta från mig det sista av det liv som gjorts genom ett personligt val, och som är det enda jag har kvar som skapar trygghet och trivsel? Dessutom oroar det mig att socialförvaltningen verkar ha börjat granska sjukintygen på samma sätt som Försäkringskassan och skickar tillbaka folk till arbetsförmedlingen; kan man som sjuk och ensamstående t o m nekas det mest grundläggande ekonomiska skyddet i dagens Sverige? 

Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att ha "fallit mellan stolarna" i detta sjuka system, men det gör det inte det hela mindre tragiskt. Jag tycker att det är horribelt att man kan hantera medborgare på detta sätt, i Sverige, på 2000-talet! Frånta oss våra medborgerliga rättigheter och göra våra trygghetsförsäkringar i det närmaste helt verkningslösa, trots att vi arbetat och betalt våra premier! Ingenstans i systemet accepteras att alla inte kan jobba sig friska och ingenstans får individen trygg, respektfull o relevant behandling! Det vore faktiskt mer humant med en snabb avrättning än dessa vansinneskaruseller a la Moment 22! Jag kan mycket väl förstå att många kan ta till självmord efter den behandling vi sjuka utsätts för! Själv väljer jag att slåss till sista blodsdroppen, men med min egen hälsa som insats. Men hur länge jag stoppar vet jag inte...

Man känner sig så liten och värdelös, nästan helt utan både rättigheter och människovärde. Och nog är det skrämmande osannolikt att man, trots lång utbildning och hårt arbete i samhällets tjänst, inte är värd ett ruttet lingon om man blir sjuk; det enda tydliga budskap jag kan utläsa av detta är att det INTE lönar sig att arbeta! För i så fall skulle man inte som nu behöva stå här med mössan i hand och tacka och bocka för allehanda kränkningar, tvingas vända ut och in på sig själv för att be om orimligt lite pengar till sin försörjning. Detta är den ultimata förnedringen som inte gör någon människa varken glad eller frisk, och det är definitivt det största utanförskap jag upplevt!"

Read more...

lördag 16 april 2011

Påskuppropet - ytterligare några få länkar

Här kommer lite fler länkar. Några enskilda sådana bara. Ur den stora påskuppropsfloden.

Ministerns skenmanöver lurar ingen (SvD)

En skenmanöver från regeringen (Expressen)


Kristersson försöker tysta opinion genom en skenmanöver (Dagen)

Påskuppropets initiativtagare: jag är väldigt arg  (Dagen)

Kyrkoföreträdare gör tummen ner (Världen idag)

SVT Debatt om sjukförsäkringen

Försäkringskassans personal sågar nytt förslag (Dagens arena)

Dömer ut förslaget (ST)

Regeringen försöker skyla över haveriet (AB)

Regeringen lovar nya regler för sjuka (Dagen)

Slut en borgfred om sjukförsäkringen (DN)

Biskop vädjar om stopp för politiskt tjafs om sjukförsäkringar (Dagen)

Påskuppropet planeras för fullt (Världen idag)

Nya sjukregler ett illusionstrick (GP)

Försäkringskassan kan få svartepetter (P1-Morgon)

Om förändringarna i sjukförsäkringen (Gomorron Sverige)

Intervju med Jenny Fjell (P4 Väst)

Läkare: "För lite, för sent" (SvD)

Det går inte att sätta en tidsgräns för sjukdom (SvD)

Stoppa utförsäkringarna NU! (LO's och HSO's förändringsförslag)

Så här bör sjukförsäkringen reformeras (enligt TCO i SvD)

Färre sjuka, inte regeringens förtjänst (Bt)

Så kan vi rätta till sjukförsäkringen (Bt)

Regeringens ändringar duger inte (Utredarna/TCO)

Regeringen fortsätter sitt staplande av otydliga undantag i sjukförsäkringen (LO)

Metaforerna har tagit slut (Dagens arena)

Förändra sjuksystemet innan de drabbade ger upp (DN)

Lisbeth om nya sjukförsäkringen: Känner obehag (Expressen)

Kyrkan namnsamlar mot sjukförsäkringen (Hd)

Varför gå över ån efter vatten?

Upp till kamp, utförsäkrade! (AB)

Vi måste förena oss! (Ordfront)

Läs också:

Det räcker inte med en finpolering av ett sjukt system  

Alliansen vill inte förändra sjukförsäkringen

Tiotusentals enskilda fall...och en minister som inte vill se

Är medmänsklighet partipolitiskt?

Påskuppropet - ännu fler länkar

Påskuppropet stöds bl.a. av: kyrkor, Resurs, HSO, Cancerhjälpen, Svenska Ångestsyndromsällskapet, Attention, Kriss, LO, TCO, Seko, Gemensam Välfärd, Broderskapsrörelsen, SALO och RME (Riksföreningen för ME-patienter) och RME Skåne (Riksföreningen för ME-patienter i Skåne).

Här finns evenemangen för respektive stad som ordnar manifestationer den 25 april. OBS - två sidor. Fler städer tillkommer. 

Read more...

Bloggregister

bloggping Bloggtoppen.se Photography Art Blogs - BlogCatalog Blog Directory Top Religion bloggar Blog Flux Directory Religion Blogglista.se Add to Technorati Favorites Reggad på Commo.se Filosofi/Religion
eXTReMe Tracker
Creeper

Bloggheader

Copyright, bild: Charlotte Thérèse

Senaste inlägg

Kristen webbring

  © Blogger template Fishing by Ourblogtemplates.com 2008

Back to TOP