Bibelblogg - vara gift eller ogift?
Är det verkligen bäst att vara ogift? Eller ska man tolka detta på traditionellt vis - som att Paulus trodde att himmelriket var så nära att det inte var någon idé att gifta sig, men att detta inte gäller i vår tid?
Eller innebär ett liv som ogift än idag mindre problem?
Tja, vad säger ni?
1 Kor 7:32-35
***
[Bröder], jag ser helst att ni slipper bekymra er. Den ogifte tänker på vad som hör Herren till, hur han skall vara Herren till lags. Men den gifte tänker på vad som hör världen till, hur han skall vara sin hustru till lags, och det gör honom kluven. En ogift kvinna eller flicka tänker på vad som hör Herren till, på att hon skall vara helig till kropp och själ. Men den gifta kvinnan tänker på vad som hör världen till, hur hon skall vara sin man till lags. Detta säger jag för ert eget bästa, inte för att lägga band på er utan för att hjälpa er att leva anständigt och troget hålla fast vid Herren.
***
Detta är ett bibelbloggsinlägg.
Tidigare bibelbloggar hittar du här och här - det går bra att kommentera dem i efterskott.
Inlägg
13 kommentarer:
Ett högst oteologiskt resonemang från min sida;
Jag tror att det är lättare att vara ogift. Ju mindre man har som binder en desto lättare att arbeta ostört för Gud. Men å andra sidan så har vi inte blivit lovade ett lätt liv.
Att leva i samhörighet med någon annan slipar oss också mer lika de ädelstenar Gud vill att vi ska vara.
Jag skulle personligen tycka att det var lättare att leva ett liv utan familj men jag tror absolut inte att det är det bästa för mig.
Fast jag tycker att det var högst teologiskt...!
Ungefär så tänker jag nog själv.
Men ibland har man inget egentligt val. Man kan ju inte bara gifta sig med vem som helst...
Och slipning även av ogifta brukar omgivningen ta hand om ganska så effektivt... ;-)
Jodå. Slipas gör man ju i alla relationer, mer eller mindre.
Bättre att leva ensam än att chansa på ett osäkert kort... tänker jag som har provat ;)
Jag tror båda varianter har både sina styrkor och sina svagheter. Man kan ju fundera över varför relationen församlingen-Jesus beskrivs i bilder av brud och brudgum om äktenskapet i sig inte skulle vara något mycket bra.
Jag tror nog ändå att jag satsar på att ett väl fungerande äktenskap är det bästa alternativet även när man tänker på att kunna tjäna Gud och sina medmänniskor. Sedan är ju tyvärr verkligheten sådan att detta alternativ inte är tillgängligt för alla.
Vet inte om detta kan ge en hint kanske?
"Det finns de som inte kan gifta sig, därför att de är födda sådana, och de som inte kan det, därför att människor gjort dem sådana. Och det finns andra som för himmelrikets skull inte gifter sig. Den som kan förstå detta, må ta det till sig." (Matt 19:12)
Fastnar mest för sista meningen: ...inte för att lägga band på er...!
Lägg inte band på er vilja att gifta er, men se saker i sitt rätta perspektiv. Ja, kanske ska texten snarast läsas utifrån situationen att man är ofrivilligt ogift. Och då som en uppmuntran om att det också är bra och värdefullt inför Gud och församlingen. Inget man ska stänga in sig hemma och skämmas för, utan utnyttja tid och möjlighet som den gifte inte har till att tjäna Gud och sin nästa.
PS. Läcker bloggheader!
Hosanna,
Jo, kanske det... Om man inte har turen att hitta "rätt" person så.
Osäkra kort är luriga, svåra att tolka, förutse... Men hur känner man igen ett säkert kort? Ospännande? Förutsägbart?
Det vill man ju inte heller...
Kicki,
Håller med om detta:
>Jag tror båda varianter har både sina styrkor och sina svagheter.
Sleepaz,
Vet inte om det är till så stor ledning för så många idag. Särskilt inte om man står mitt emellan och skulle kunna tippa åt endera sidan. Dem står det inget om!
Johanna,
Intressant perspektiv.
Undrar t.ex. hur de som är gifta och har ett antal barn hinner blogga?
Fast jag beundrar dem - särskilt ensamstående föräldrar - de är mina vardagshjältar. Att de klarar av allt!!
Tack - jo, nya bloggheadern lyser verkligen upp!
(Men den blir nog inte kvar så länge... Har gjort flera nya nu.)
Här kommer mina 2 cent. Jag tror att äktenskapet är stadgat av gud. Jag har tagit upp hela historien i andra inlägg... just med delningen av urmänniskan till kvinna och man och när vi åter blir ett så blir vi mer lik vår skapare.
Vi kan läsa i skriften just att två blir ett och om Gud skapat oss så måste han ju bestå av både manliga och kvinnliga principer. Så, i ett harmoniskt äktenskap så tror jag definitivt att vi lättare kan vara i balans och således även lättare nå mystikerns transcendens till Gud.
Jag tror dock att man kan välja att leva ensam i askes och få en otroligt djup kontakt med Gud/livet.
Det jag INTE tror på är lösa förbindelser, långsiktigt är jag tämligen övertygad om dess negativa effekter.
Sedan lever vi i en komplicerad tid där arbete och samhälliga krav leder till svårigheter att stanna i relationer även som gift och vi ska vara försiktiga med dömmande. Ibland blir relationer och äktenskap korta och det får vi acceptera. Det är okej.
Ang. ensamma mammor så skrev jag en gång en dikt om just detta... vet inte alls om det är något bra:
"Silvertårar faller, skär likt motorvägen genom vildmarken, ner över din lena kind.
Bakom blanka ögon ser jag en glöd, en kvinnas flammande inre styrka. Orubblig som hälleberget, klar som en blixt över öppna marker.
Som du kämpat och slitit. Önskat att du hade mer, att du fick räcka till. En längtan, så som öknen törstar efter det välsignade regnet, att få bli en hel familj. Ett hopp ersatt av dunkla nätter och högar av krav.
Men du har alltid givit det som betyder mest, glöm aldrig det, det bara du kan ge. Kärleken ifrån mor till barn. I dina armar behöver de aldrig vara rädda. Ingen är så stark som du, om du bara visste...
Jag hoppas att dina tårar en dag ska sluta falla och att alla dina drömmar ska bli sanna. Ge aldrig upp, ge aldrig upp.
Tack för att ni kämpar, mina största idoler. Det här är en hyllning till var ensam mamma. Utan er skulle världen inte vara den samma..."
Det som jag ser med den stora risken med att gifta sig är att man blir en sluten kärnfamilj där endast familjen är välkommen. Jag känner många ensamstående som utesluts ur gamla gemenskaper för att deras vänner numera bara ger parmiddagar; det finns också en tendens att stänga ute andra från exempelvis jul och andra familjehögtider. Jag tror inte den kristna familjen är tänkt att sluta sig i en egen liten kvasi-idyllisk värld.
Håller med dig helt där Hilda. Min erfarenhet är dock den motsatta, när jag fick min son så var det ingen som ville ha med mig på fester och liknande längre, folk som ringde varje vecka har jag fortfarande inte hört av efter tre år... Underligt hur det kan vara....
Det här är ju ett stort ämne. Men jag antar helt enkelt att det vanligaste är att man gifter sig. Sedan finns det undantag. Jag har en väninna som febrilt försökt känna sig giftaslysten eftersom detta förväntas av en, men som nu äntligen gett upp och trivs med att vara ensam. Hon har helt klart en kallelse att leva ogift.
Man kan inte gifta sig för att lösa personliga problem eller för att få mening med sitt liv. Ingen kan vara Jesus åt någon annan. Var och en måste gå själv på egna ben, men vi kan hjälpa och uppmuntra varandra. /Bloggpausande bokmalin
Tack alla för de senaste inläggen här!
Det ligger något i allt det ni tar upp...
Känner igen det där med uteslutande parmiddagar. Sådana har ordnats ibland t.o.m. i församlingen. Snacka om att man känner sig exkluderad!
Och Bokmalin, känner också igen det du skriver om din väninna - men sånt kan förändras till det motsatta.
Igår petade jag upp en fallen tårtbit - får se om det hjälper...
Skicka en kommentar