Solrosuppropet, Annandag påsk, 2012

Det var en mycket kylig och blåsig dag, när ett hundratal personer samlades på Medborgarplatsen för att protestera mot de regler som drabbar sjuka och arbetslösa hårt. På samma torg fanns även 7000+ Hammarbyfans som bidrog till den unika stämningen med glada tillrop, kraftiga smällare och tjocka rökridåer.

Foton finns här. 

Och här är ett av talen....

***

Solrosor är färgsprakande, vackra och starka blommor, varje blomma är unik, de är sällan jämna och perfekta. Men de lyser kraftfullt som små solar... Jag valde den som en symbol som signalerar nytt hopp, ny styrka i svåra omständigheter. Varje mänsklig solros är värdefull, med just sina förmågor och begränsningar.

 

Jag fick veta att vi skulle få särskilt fint besök på vår manifestation idag från er Bajenfans, så jag har kollat in er hemsida lite. Ni verkar vara ett humoristiskt och härligt gäng! Roligt att vi får dela torg idag! Läste att ni har 6 326 medlemmar inklusive en katt - själv är jag ett kattfans så jag gläder mig särskilt över detta sista faktum! Våran hejarklack består av 8 683 personer på Facebook, och tiotusentals fler i den bistra nya svenska verkligheten.

Jag börjar med en alldeles färsk dikt som beskriver dagsläget i vårt land:

Soppkökskön ringlar sig lång,

den når numera flera kvarter

från utskänkningsstället

som är populärare än någonsin,

som är en nödvändighet.

Långt bak i kön står ensamstående

pappan Bengt, som har tre barn

som han inte längre har råd att ge mat,

efter att han blev arbetslös.

Han lyckades inte få ett nytt jobb,

och föstes in i Fas3, där han inte får nån lön för sitt slit.

Bakom honom stapplar 85-åriga Elsa Amalia Greta

vars pension inte längre räcker till - ens till kattmaten

höjningen blev i år tio kronor i månaden

medan levnadskostnaderna har ökat mycket mer än så,

hon har med sig en hopfällbar stol

ifall de egna benen inte bär ända fram.

Miriam utförsäkrades förra året

och släpptes inte tillbaka in i sjukförsäkringen

trots flera ansökningar, överklaganden

och elva läkarintyg från specialister.

Hennes anhöriga är själva för fattiga

för att låna ut pengar till mat

därför står hon här, med sina fyra diagnoser,

samt Försäkringskasseutlöst depression.

19-åriga Mohammed som saknar familj efter kriget,

och har gjort sig politiskt impopulär i sitt hemland,

har också hittat hit, han har inget uppehållstillstånd än

och vet inte om han får det beviljat,

om hans skäl är tillräckligt ömmande,

även han behöver äta under väntetiden.

Längre fram står ett par hemlösa alkoholister

och några hemlösa icke-alkoholister

numera går det svindlande snabbt utför.

För ett par månader sen hade Mats ett hem, en fru,

han var egen företagare, men de senaste åren

gick inte firman runt, och konkursen blev skjutsen ut.

Det finns inga vanligt anställda vid soppköket

samtliga som jobbar där är kollegor till Bengt i Fas3.

Ingen i kön säger ett ord till någon annan,

utanförskapets folk betjänar tyst varandra...

Den nya fattiglinjen är som hämtad ur en saga av Astrid Lindgren. Och nu menar jag inte Bullerbyidyllen. Klyftorna i vårt land är numera större än helvetesgapet hos Ronja Rövardotter. Vildvittrehandläggare svävar över de svårt utsatta i allt tätare räder, medan de rumpnissar som ännu är vakna frågar: ”voffor gör di på detta viset?” Nere i det bråddjupa mörkret sitter svårt sjuka och Fas3-slavar och tigger om allmosor från kyrkor och socialtjänsten. Omkring 40 000 sjuka lever på försörjningsstöd. Ingen vet hur många som försörjs av anhöriga eller lever på sparade pengar. De som är på samhällets botten krävs dessutom på Pomperipossaskatt. Sjuka med en inkomst nära existensminimum, betalar 25% högre skatt än de som kan arbeta och som även har belönats för sin hälsa med jobbskattebidrag. Detta nya bidrag har finansierats av den nedmonterade sjukförsäkringen som gick med mångmiljardvinster redan innan den så kallade ”nödvändiga reformen” genomfördes.

Är det så här vi vill ha det?

Förra årets påskprotester ledde inte ända fram, regeringen har tvingats backa på flera marginella punkter, men utförsäkringsfrågan är fortfarande akut. I år innefattar kraven på förbättring även Fas3.

Över 60 000 har utförsäkrats och omkring 30 000 är fast i Fas3. Siffrorna ökar snabbt. Och nu ska samma personer snart utförsäkras igen. På den nya gratisarbetsmarknaden tilldelas sjuka fiktiva jobb, och arbetslösa erbjuds sysselsättning som kan innebära heltidsarbete utan lön. Det är så hård konkurrens om Fas3’orna nu att arbetsgivarna, förlåt, bidragstagarna, har börjat begära in CV. Närmare 100 000 personer sammanlagt är drabbade av dessa makabra åtgärder som inte leder till fler arbeten. När detta får fruktansvärda personliga konsekvenser heter det att det bara är "enskilda fall". Det är självklart att sjuktalen minskar tillfälligt om man kastar ut sjuka ur försäkringen och visst går det att dölja den stigande arbetslösheten med meningslösa åtgärder. Men hur kan detta kallas för en ”arbetslinje”?

Just nu pågår krigföringen mot dem som har assistans. Det talas om omfattande fusk med ersättningen - samma falska argumentation som var startskottet till hetsjakten på landets sjuka, där hela 0,4 promille fuskare hittades. Många har förlorat sin nödvändiga hjälp i hemmet. Den som är blind och lam och inte kan laga mat eller gå på toa, förväntas klara sig själv... Det går nog rentav att hitta ett heltidsarbete, sängliggande dygnet runt, med en enorm påse näringslösningsdropp istället för mat och med en kateter som en granne kan utses att byta en gång i veckan.

I januari 2013 införs ytterligare försämringar. Då kommer ett nytt infernaliskt redskap att tas i bruk, där sjuka själva ska ange vad de kan utföra för sysslor. Svaren matchas mot 39 standardjobb. Det kommer att leda till ökade friskförklaringsbeslut. För i princip alla psykiskt sjuka kan enligt redskapet i teorin arbeta på lager eller som städare. Kommentarer till det känns överflödiga. Fysiskt funktionshindrade kan på motsvarande sätt i teorin ta ett VD-jobb. Att dessa jobb inte finns i realiteten, och att det krävs utbildning i arbetsledning och gedigen kunskap om ett företag för att bli VD, samt att de som har arbetat länge inom en bransch brukar ha företräde på höga poster, verkar inte spela nån roll i bedömningen. Personer som har både psykiska och fysiska diagnoser - och hur många har inte det efter en eller flera utförsäkringar - kan då med denna djävulska logik arbeta deltid som städare och deltid som VD. De som inte platsar bland de 39 standardjobben kan säkert placeras in i det onämnda 40:e alternativet: Fas3.

Undantag kan göras för dem som ofta får våldsamma vredesutbrott eller som inte svarar på tilltal - detta gör samtliga arbeten olämpliga. Men särskilda undantag brukar inte innefatta mer än några enstaka individer, det senaste i raden har hittills berört 14 personer mot beräknat 7 500 personer.

Vill man att människor ska bli friska i den mån det går så behöver man satsa på vård och rehabilitering. Vill man att arbetslösa ska få jobb så behövs vidareutbildning och anställningar med justa villkor. Det har visat sig att det inte är särskilt mycket dyrare att skapa riktiga arbeten än att sponsra gratisarbete. Det handlar om några tusen kronor extra per person. Så varför görs inte detta?

Med äppelträd är det så att grenar som växer inåt eller skuggar ska tas bort, man måste veta hur man lägger snittet för att inte skada. Varje träd behöver beskäras individuellt utifrån sin form. Det som är torrt och skadat får lätt sjukdomar. Gamla grenar ska avlägsnas så att nya kan växa fram och bära frukt. Även rotskott som skjuter rätt upp behöver tas bort för att inte ta energi från trädet. När saven stiger ska man inte röra trädet. Om man behandlar äppelträd med denna stora varsamhet och kompetens, hur kommer det sig att sjuka människor behandlas sämre än djur, och tvärtemot vad som bevisligen är bra för återhämtning? Bristen på logik i fråga om det tyder, i solrostappning, på ”helknoppsförlamning” hos dem som har utformat reglerna!

Alla borde få möjlighet till ett meningsfullt liv och så mycket valfrihet som möjligt i fråga om det. Några kan och vill arbeta mer, andra vill gå ner i tid. Och varför ska sjukförsäkringsreglerna låsa dörrarna till ett tillfrisknande istället för att ge nya möjligheter? Vart tog den utlovade valfriheten vägen?   

”Det ska löna sig att arbeta” heter det. För vilka? För sjuka som blir av med sina anställningar redan efter 180 dagar? För dem som slavar i Fas3? För ungdomar som kan få sina ingångslöner sänkta? För äldre som måste arbeta fram till begravningen för att ekonomin ska gå runt? För arbetsgivarna som får bidrag för att inte anställa?

Jag skulle vilja vända på steken: det ska löna sig att skapa riktiga jobb. För såväl arbetsgivare som anställda. Och kvalitativt bra vård och rehabilitering ska också löna sig. För såväl vården som patienterna. Den lönsamheten kan mätas i form av livskvalitet, det kostar garanterat också mindre på sikt att satsa på det som är bra för människor och som framför allt inte skadar ytterligare.

Den arbets- och frisklinjen kan ge långsiktigt goda resultat i verkligheten, inte bara i en friserad statistik. Som en extra bonus skulle den minska den så kallade barnfattigdomen i ett svep, för den är ju orsakad av vuxenfattigdom.

Var finns de politiker som tänker se till att det blir så? Var finns de som bryr sig om de mest utsatta även när det inte är valår? Som står och ropar oavbrutet på barrikaderna ända tills de nödvändiga förändringarna har genomförts? Det bildas ett starkt sken där de lyser med sin frånvaro... Deras tystnad i dessa frågor ekar öronbedövande... Vill de nuvarande partierna ha våra röster i nästa val så får politikerna höja sina röster och förtjäna dem redan nu! Vi kan bara peka på katastrofen och det har vi gjort under flera år - det är deras ansvar att lösa den!

Under tiden, i den ”värkliga” verkligheten:

På livets kant

balanserar alla

som har

förödmjukats

fattiggjorts

och hamnat utanför.

Lämnade åt varandra.

Och åt ensamheten

som gnager köttet

från skelettet.

Sköra livlinor är uppspända

mellan vraken.

I nattmörkret glimmar

enstaka lanternor.

Svala vågor smeker

tusentals trasiga själar.

Read more...

Är det detta som är "arbetslinjen"?

Jag undrar vart den stora folkstormen tog vägen mot alla orättvisor som bara fortsätter mot sjuka och arbetslösa... Den liksom mattades av, många verkar ha gett upp när inte påskuppropet ledde ända fram. Men att det är ganska tyst i frågorna betyder inte att det har blivit bättre. Tvärtom. Det finns en uppgivenhet också bland drabbade som inte orkar protestera. Ett slags allmän apati och resignation sprider sig i samhället. Arbetslinjen blev till apatilinjen... Är det så här vi vill ha det?

* Sjuka utförsäkras med start under detta år för andra gången, förutsatt att de släpptes in i försäkringen igen. Inte ens Arbetsförmedlingen verkar ha koll på om sjuka får delta i ALI mer än en gång, får de inte det så står de helt utan inkomst vid andra utförsäkringen.

* ALI gör att a-kassedagarna äts upp till ingen nytta. Det försvårar framtida arbetssökande för den som har varit långvarigt sjuk, och gör färden mot Fas3 ännu snabbare.

* En del sjuka nollklassas grundlöst, då de p.g.a. sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande (!), och de nya reglerna för dem som tidigare var nollade då de aldrig har arbetat gäller alltså inte dessa. Det betyder att de hamnar mellan stolarna.

* Sjuka som har släppts in genom nålsögat i den nya stadigvarande sjukersättningen (som trots namnet regelbundet omprövas som om den vore tidsbegränsad!), hamnar i ett permanent utanförskap. Detta till skillnad från dem som fick den beviljad enligt de gamla reglerna där det är tillåtet att studera och arbeta upp till en viss nivå med bibehållen ersättning. Den tidigare varianten fungerar som en rehabilitering i den sjukes egen takt, vilket många fler skulle behöva för att komma tillbaka i arbete efter en lång tids frånvaro, men den erbjuds alltså inte längre. De två alternativ som erbjuds är antingen 1) återkommande utförsäkringstortyr kombinerat med plågsam konstant ovisshet mellan utförsäkringarna eller 2) permanent utanförskap.

* Den standardiserade så kallade "rehabilitering" som regeringen satsat stort på visade sig inte hjälpa utan tvärtom vara skadlig i en stor andel av fallen. "Logiskt" nog satsas det ändå på mer av samma sort.

* Allt fler sjuka som förlorat sin sjukpenning eller utförsäkrats nekas socialbidrag och söker sig till kyrkor och frivilligorganisationer för att få hjälp med basala behov som matkassar och räkningar. En del orter kräver arbete som motprestation för bidraget, vilket de flesta sjuka inte klarar. De säljer allt de äger, och blir till slut vräkta för att det inte finns pengar till hyran. Gissa hur kul det är att vara barn i en familj där någon har drabbats av sjukdom... Det är en snabb utförsbacke ner i ett socialt utanförskap. Ingen bör bli förvånad om den yngsta generationen drabbas hårt av detta, det lär visa sig i ökat utanförskap när de blir äldre.

* Ungdomar förtidspensioneras i snabb takt och ställs utanför samhället istället för att erbjudas arbete. Det talas parallellt med detta om att höja den allmänna pensionsåldern vilket skulle göra det ännu svårare för de unga att ens ta sig in på arbetsmarknaden. Borde inte pensionsåldern istället sänkas eller vara flexibel?

* Arbetsgivare kan numera avskeda sjuka redan efter 90 dagar. Tryggheten i ett eventuellt anpassat arbete försvinner därmed snabbt vid svår sjukdom. Hur ska en funktionshindrad hitta ett nytt - fiktivt - jobb istället för det verkliga jobb som försvann tack vare reglerna som underlättar avskedande?

* Få vill anställa någon som har varit långvarigt sjuk. Att dessa prövas mot fiktiva arbeten gör inte att de verkligen får jobb om de slängs ut ur försäkringen. När de dessutom ska konkurrera med gratis arbetskraft så säger det sig självt vilka som drar det längsta strået. Det är attityden hos arbetsgivarna som behöver förändras, och möjligheten att utnyttja människor måste tas bort.

* Utförsäkrade sjuka samt friska kompetenta arbetslösa som t.ex. hade oturen att bli av med jobbet under en lågkonjunktur, fasas nu snabbt in i Fas3, som ger arbetsgivare en rejäl extra hacka, men kan innebära heltidsarbete under slavliknande villkor utan möjlighet att komma ur det för personen som är i åtgärden. Det handlar nämligen inte om någon egentlig valfrihet. Valet står mellan en minimal inkomst eller ingen alls, mellan att tillhöra systemet om än det innebär att bli utnyttjad av det eller att stå helt utanför.

* Lönebidragsarbetare avskedas för att ersättas av Fas 3:or, ibland absurt nog samma person.

* Rätten till nödvändig assistans dras in i allt fler fall, och anhöriga tvingas ta över dygnet runt-vård, vilket gör att dessa inte längre kan jobba. Hur ska de försörja sig...? Och hur ska de orka?

Sjuka blir sjukare av de nya åtgärderna medan de göms undan i statistiken, de kommer inte närmare arbete genom att kastas ut ur försäkringen, det är bara skenåtgärder, alltihop. Det skapas inga riktiga jobb för arbetslösa. Det enda som har skapats tack vare de nya reglerna är ett nytt klassamhälle med djupa klyftor. Snabbt gick det, men det verkar vara helt omöjligt att rätta till det som gick snett. Prestigen är större än nånsin.

"Utförsäkringsministern" vägrar envist att lyssna till dem som berättar om alla dessa tusentals enskilda fall, samt att följa riksdagens tvåfaldiga beslut, men inser till slut under press sin hybris och tvingas be om ursäkt för att rädda sitt eget - och främst regeringens - skinn. En ursäkt känns oerhört futtigt i sammanhanget. De drabbade har inte fått nån ursäkt, och har heller inte fått någon hjälp under dessa år, utan hamnat ännu mer utanför än de var i det tidigare så kallade "utanförskapet". Det som allra mest behövs för alla invånare är en sjukförsäkring som är till hjälp, inte till skada om oturen skulle vara framme. Och det behövs också riktiga arbeten...

Kanske det även behövs ett nytt parti för att kontrastera den parodi som de partier utgör som inte lyckas skapa en samhällsbärande välfärd. Inget nämnt och inget glömt.

Har kanske missat några punkter ovan, men redan de jag räknar upp visar att situationen är helt galen om målet är att sjuka ska bli friska och att fler ska komma i arbete.

På Annandag påsk blir det ett solrosupprop i flera städer runt om i landet för att protestera mot den nuvarande situationen och främst mot utförsäkringarna och Fas 3. Men det räcker inte. De som har ansvaret måste också ta det. Annars är de inte trovärdiga. De senaste åren har de inte gjort något som väcker förtroende hos de mest utsatta. Tvärtom. Ett samhälle bör bedömas utifrån hur det behandlar sina sköraste medlemmar. Sverige får rejält underbetyg i fråga om det för närvarande.

Read more...

"God jul" i kalla Sverige...

Jag hungrade efter gemenskap
och medmänsklighet,
men ni lämnade mig svältande.

Jag törstade efter rättvisa
och jämlikhet för alla
men ni skickade mig till helvetet.

Jag frös i det kalla Sverige
för ni gjorde mig hemlös
och lät mig gå i trasiga kläder.

Jag var sjuk men ni utförsäkrade mig
och gjorde mig ännu mycket sjukare.

Jag var arbetslös
och ni tvingade in mig i Fas 3
som livstidsslav utan lön.

Jag trodde att jag hade vänner och en familj
men plötsligt fanns ingen kvar.

Jag var ensam och isolerad
men ni låtsades inte se mig.

Jag förtärdes av ångest och smärta
och ni hänvisade mig till vårdens kränkningar.

Jag behövde hjälp att lösa den yttre situationen
men ni ville droga ner mig med mediciner.

Jag förlorade tron på livet,
ville till sist inte finnas kvar mer,
och ni sa: "Gud är god..."


En till.

Read more...

Vilket Sverige vill vi ha?

Vill vi ha ett land som präglas av medmänsklighet och värme, trots att klimatet är ganska frostigt temperaturmässigt? Eller ett land vars invånare främst ser till sina egna intressen och struntar i hur andra har det?

Under de senaste åren har vi sett ett mycket snabbt nedmonterande av det välfärdssystem som tidigare gjorde att Sverige betraktades som ett idealiskt föregångsland internationellt sett.

Förra regeringen lade grunden för det som den nuvarande regeringen har fullföljt. Inget tyder i nuläget på att några större förbättringar är på gång oavsett vilka som vinner valet i höst. Inte mycket tyder på att politikerna ens tycker att det här är en särskilt viktig fråga.

Det finns heller ingen stark opinion för förändring bland folkrörelser och trossamfund - de som annars brukar stå på de utsattas sida och protestera högljutt när något går för långt.

Jag vet att det finns enskilda som ser vad som pågår och upprörs, även bland anställda på Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Men det råder ändå en ganska otäck tystnad, samtidigt som det går utför för allt fler personer i vårt land.

Den som är frisk, arbetar heltid och tjänar bra har fått det ännu bättre. Men den som är svårt sjuk eller långtidsarbetslös har hamnat i en mer utsatt position än någonsin genom de nya utförsäkringsreglerna, och en form av åtgärdsarbete (Fas 3/JUG) för en lön under existensminimum, utan möjlighet att ta sig ur det och utan de rättigheter som gäller för andra som arbetar.

Den som har ett anpassat deltidsarbete kan tvingas säga upp sig för att söka heltidsarbete fast detta går emot läkares rekommendationer och kan leda till förvärrande av sjukdom samt ironiskt nog till heltidsarbetslöshet.

Läkare som känner patienten väl upplever att de ifrågasätts av försäkringsläkare som aldrig har träffat personen det gäller.

Den tidsbegränsade sjukersättningen är borttagen, och stadigvarande sjukersättning är i princip omöjligt att få godkänd efter regeländringarna.

Återstår: utanförskap för allt fler.

Många utförsäkrade tvingas söka försörjningsstöd, men nekas detta om de inte gör sig av med den eventuella bilen, huset och allt annat av värde. De förväntas klara sig på en tillfällig aktivitetsersättning som kan hamna under 4.000 kr/månad om de inte har varit medlemmar i en a-kassa minst tolv månader.

De sjuka som inte kan återfå sin SGI (sjukpenninggrundande inkomst), och därmed inte har möjlighet att få förnyad sjukpenning, hamnar helt utanför systemet och riskerar att aldrig kunna ta sig tillbaka in i det igen. De som är för sjuka för att arbeta men bedöms som för friska för att få ersättning utgör en osynlig grupp som lever av sparade medel tills dessa tar slut, eller av släktingar och vänner.

Alla dessa hamnar utanför sjuk- och arbetslöshetsstatistiken och tynger den alltså inte inför valet. Det ser kanske bra ut på ytan, men under den sjuder det av förtvivlan...

Det tycks inte vara många som inser att svår sjukdom eller arbetslöshet kan drabba vem som helst utan förvarning, och då är det dessa regler som gäller. Det finns inga försäkringar som kan garantera livslång hälsa eller anställning, det säger sig självt, men de som har haft oturen att drabbas behandlas närmast som brottslingar som förväntas ertappas med att snylta på systemet, när de i själva verket ofta kämpar för livet. Bokstavligen.

Men vill vi verkligen "i denna ljuva sommartid" läsa om alla fruktansvärda situationer och t.o.m. självmord som är orsakade av reglerna? En snabb sökning på internet ger många träffar. Och det är en mycket sorglig läsning som döljer sig bakom varje länk. Detta är bara toppen på ett växande isberg. Här är bara ett exempel som jag fick tips om.

En sak är säker: det hjälper inte att blunda för problemen. Det gör inte att de försvinner. Det gör tvärtom att de ökar!

Ett samhälle av 100% heltidsfriska och heltidsarbetande medborgare är en utopisk omöjlighet. Den hårda press de nya reglerna utsätter många för motverkar just det som de var tänkta att åstadkomma. Det går inte att stressa sig frisk. Alla klarar inte att heltidsarbeta. Därför måste reglerna anpassas efter individen och inte tvärtom.

Jag undrar nu, mitt i den brinnande valrörelsen, vad politikerna i båda blocken rent konkret tänker göra åt den här situationen om de vinner valet. Från varje parti skulle jag vilja se en klar och tydlig, väl genomtänkt sammanställning, och en tidsplan för genomförandet. (En tröttsam pajkastning gentemot det andra blocket, eller intetsägande mantran till standardsvar undanbedes.)

Och jag vill att alla som tänker rösta i valet i höst verkligen tänker efter, lyssnar till vad politikerna säger i dessa frågor, och ser lite längre än till hur den egna plånboken kan fyllas bäst just nu. Nästa gång kan det vara din tur att drabbas. Vad vill du då mötas av?

För att detta ska bli en högt prioriterad fråga för politikerna skulle jag också vilja uppmana ALLA som bryr sig, eller som själva är drabbade, att ta varje tillfälle som ges att protestera mot dessa sjuka regler innan de ställer ännu fler utanför vad som måste anses vara grundläggande mänskliga rättigheter! Inte minst i ett land som vårt, som har de resurser som behövs, men där fördelningen av dem tyvärr lämnar mycket att önska...

Read more...