Vad är synd - och hur ska din önskebiktfader vara?
Så var det, utifrån en diskussion i ett annat blogginlägg, läge för en djupdykning i filosoferande omkring synd, skuld och skuldbeläggande...
Samt tankar kring hurdan en bra biktfader bör vara.
Hoppas att många vill dela åsikter om detta från olika håll.
Jag funderar bl.a. över om synden är objektiv eller subjektiv. D.v.s. om något alltid är fel - eller om det är fel bara i vissa situationer, för vissa individer.
Först kan man tycka att det är ganska glasklart - att synden måste vara objektiv - så att samma sak gäller för alla, alltid och överallt. Men börjar man bena i det blir situationen snart en annan.
Det är t.ex. så att om man inte känner till att något är synd så kan man inte ställas till svars för det på samma sätt som om man vet om det.
Det finns också förmildrande pastorala omständigheter som gör att det som kan verka vara synd kanske inte är det i det aktuella fallet, hos den enskilde.
Och det finns saker som är allt mer tveksamma om det verkligen rör sig om synd - utifrån dagens större psykologiska insikter om hur människor fungerar. Där kan kyrkan i värsta fall skuldbelägga på ett negativt sätt - binda människor som istället borde få bli fria...
Det finns förstås diken på andra sidan också - ett negligerande av synden - som till slut till synes eliminerar den, som gör själen allt grövre och okänsligare i sin konstitution.
Och så motsatsen till det i sin tur - den skrupulösa inställningen där nästan allt tycks vara synd, så att man tycker sig falla tusen gånger om dagen. Minst.
Det gäller mitt i allt detta för biktafdern att urskilja den enskilda själens situation, och anpassa råden utifrån det.
För dem som har ett förhärdat och okänsligt samvete passar en sträng biktfader bäst, där behövs det bestämdhet och klarspråk om individen ens ska påbörja en andlig vandring. Men en sådan biktfader skulle vara en katastrof för den ängsligare själen, och trycka ner den än mer i skorna. Denne behöver istället en mild biktfader som lugnar och leder varsamt framåt.
Alla biktfäder bör ha insikt om hur man går balansgång mellan ytterlighetsdikena.
Jag är nyfiken på hur prästkandidater undervisas om detta ämne - skulle gärna vilja ha svar från någon som vet!
Tänkte inte skriva en hel roman här - utan bara kort sammanställa några utgångspunkter för samtalet.
Välkomna att hoppa in!