Ulf Kristersson tar livet av min mor

Jag fick ännu ett brev som berörde... Jag hoppas att Ulf Kristersson lyssnar på denna fina kämpande tjej!

***


Jag heter Hannah Fredriksson och jag är 18 år gammal. Ända sen jag var liten har jag fått ta hand om min mamma eftersom hon dels var ensamstående men främst att hon lider utav kronisk migrän. För sju år sen blev hon sjukskriven men sen dess har det bara gått utför, mindre pengar år för år och hon har behövt kämpa för den lilla peng hon fick. Hon har ett flertal sjukintyg ifrån läkare, och har en massa människor bakom sig som kan bekräfta att hon inte kan jobba. Ingen förstår utan hon har bara huvudvärk, ta en tablett och jobba med dej. Men så lätt är det inte. Jag vill få folk, eller rättare sagt regeringen att förstå att detta nya ”systemet” inte fungerar. Det tar livet av folk! Det borde ju vara läkares ansvar och uppgift att berätta vem som är sjuk och inte. Det är inte så svårt egentligen. Men istället ska en rik Stockholms snobb som betalat hela sin skolgång sitta och leka gud. Skulle dessa politiker plötsligt bli sjuka och inte kunna jobba så skulle det inte vara någon tvekan om att dom både får massa pengar och fjäsk om hur synd det är om dom. Dom är ju mer värda än oss vanliga människor. Ja jösses jag skulle inte klara mig utan dessa älskade politiker!!! Jo, jag skulle faktiskt må mycket bättre. Nu drar jag alla över samma kant, och det är inte riktigt rätt. Utan min kritik riktas mest till socialförsäkringsminister Ulf Kristersson. Denna man tycker att detta såkallade ”system” fungerar perfekt! Visst, kanske statistiskt men hur är det egentligen? Hur många människor har inte tvingats ut, sjuka, i arbetslivet just för att kunna få mat på bordet. Kunna överleva. Hur många lider inte utav detta påhitt? Jag kan räkna upp många, men när detta drabbar den människa som satt mig till världen, min bästa vän, mitt liv, min mamma, då har man gått för långt! Låt mig berätta hur hon VERKLIGEN mår.

Hon får 5-6 anfall i veckan, vilket gör att hon ligger kvar i sovrummet som är totalt mörklagt. Vi får vara ytterst försiktiga med ljud överhuvudtaget, vilket har gjort mig van vid att ha tv:n på lägsta ljudnivå. Jag får hjälpa henne upp ur sängen och in på toa, men eftersom mitt lilla hjärta inte vill vara till besvär så försöker hon sig på det mesta själv. Vilket har resulterat i att hon spytt och/eller svimmat av. Så varje dag innan jag åker till skolan/praktiken så går jag in för att se hur hon mår. Och vissa dagar ligger hon på golvet, sitter på sängkanten eller ropat efter mig. För hennes bästa har jag då stannat hemma för att se till att hon inte svimmar och att hon äter och dricker. Vilket har gett mig en relativt hög frånvaro från skolan. Vi gör allt för att underlätta för henne, masserar henne på huvudet, ansiktet och ryggen. Vi får gå och hämta medicin som hon stoppar i sig mer än hon borde. Vilket lämnar spår i hennes lilla kropp. Nu när hon blivit utförsäkrad kämpar vi hårt för att få det godkänt, dock utan resultat. Utan dessa pengar som mamma brukade få så har vi det väldigt kärvt. För att vi ska kunna ha kvar huset som vi flyttade till för 3 år sen, få mat på bordet och kläder på kroppen så jobbar både jag och pappa för fullt. Min halvpappa jobbar heltid och jag går i skolan måndag och tisdag. Onsdag torsdag och fredag praktiserar jag på ett byggföretag och fredag till söndag står jag nästan 30 timmar på fabrik. Min lön är för både mig och min familj. Jag gör gärna detta för att underlätta för mamma. Hon ska inte behöva oroa sig. Men istället mår hon dåligt för att vi bara jobbar. Hon vill klara sig själv, hon vill inte vara till besvär. Men jag gör allt för henne. Hon är mitt allt. Och eftersom både jag och min styvfar får ta hand om henne så borde man ju förstå att hon inte kan jobba! Vem vill ha en som är pigg bara ett par timmar i veckan? Som inte ens fungerar normalt för all värk? Har regeringen en lösning så är jag öppen för förslag. Men vet ni vad det värsta är? Mammas vänner, en del utav vår släkt har slutat höra av sig, dem vill inte vara med längre. Hur hemskt är inte det?! Nu när hon behöver mer stöd än någonsin så försvinner stödet. Som tur var har hon mig, min bror, halvpappa, mormor och morfar. Dock är mormor sjuk i cancer och det ser inte ljust ut. Vi har kommit väldigt nära varandra utav det här, men det tär på oss. Både jag och min far äter antidepressiva för att orka leva. Jag är 18 år?! Ulf Kristersson har inte bara förstört min mammas liv, utan också våra.

Jag är trött på att kämpa. Mamma är trött på att kämpa. VI ÄR TRÖTTA PÅ ATT KÄMPA FÖR ATT KUNNA LEVA! Min mor har alltid varit glad, positiv och rolig. Hon är precis som jag, utåt, social och väldigt omtyckt. Hon hade högsta betyg i skolan, har jobbat sen hon var 14 år. Hon är driftig och vill inget hellre än att jobba. För det gör hon bra, och hon älskar att jobba! Hon har tappat allt socialt och jag känner knappt igen henne längre. Hon orkar inte vara den hon är. Hon har flertal gånger sagt att hennes liv är inget liv, och att hon inte vill mer. Och det krossar mitt hjärta. Hon är den mest levnadsglada människa jag vet, en riktigt liten sprallig solstråle. Jag saknar henne.

Denna utförsäkring har tagit hårt på oss och jag är för första gången livrädd för att förlora någon jag älskar. Snälla, ta inte min mammas liv, jag klarar mig inte utan henne.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12807845.ab