torsdag 31 mars 2011

Ulf Kristersson tar livet av min mor

Jag fick ännu ett brev som berörde... Jag hoppas att Ulf Kristersson lyssnar på denna fina kämpande tjej!

***


Jag heter Hannah Fredriksson och jag är 18 år gammal. Ända sen jag var liten har jag fått ta hand om min mamma eftersom hon dels var ensamstående men främst att hon lider utav kronisk migrän. För sju år sen blev hon sjukskriven men sen dess har det bara gått utför, mindre pengar år för år och hon har behövt kämpa för den lilla peng hon fick. Hon har ett flertal sjukintyg ifrån läkare, och har en massa människor bakom sig som kan bekräfta att hon inte kan jobba. Ingen förstår utan hon har bara huvudvärk, ta en tablett och jobba med dej. Men så lätt är det inte. Jag vill få folk, eller rättare sagt regeringen att förstå att detta nya ”systemet” inte fungerar. Det tar livet av folk! Det borde ju vara läkares ansvar och uppgift att berätta vem som är sjuk och inte. Det är inte så svårt egentligen. Men istället ska en rik Stockholms snobb som betalat hela sin skolgång sitta och leka gud. Skulle dessa politiker plötsligt bli sjuka och inte kunna jobba så skulle det inte vara någon tvekan om att dom både får massa pengar och fjäsk om hur synd det är om dom. Dom är ju mer värda än oss vanliga människor. Ja jösses jag skulle inte klara mig utan dessa älskade politiker!!! Jo, jag skulle faktiskt må mycket bättre. Nu drar jag alla över samma kant, och det är inte riktigt rätt. Utan min kritik riktas mest till socialförsäkringsminister Ulf Kristersson. Denna man tycker att detta såkallade ”system” fungerar perfekt! Visst, kanske statistiskt men hur är det egentligen? Hur många människor har inte tvingats ut, sjuka, i arbetslivet just för att kunna få mat på bordet. Kunna överleva. Hur många lider inte utav detta påhitt? Jag kan räkna upp många, men när detta drabbar den människa som satt mig till världen, min bästa vän, mitt liv, min mamma, då har man gått för långt! Låt mig berätta hur hon VERKLIGEN mår.

Hon får 5-6 anfall i veckan, vilket gör att hon ligger kvar i sovrummet som är totalt mörklagt. Vi får vara ytterst försiktiga med ljud överhuvudtaget, vilket har gjort mig van vid att ha tv:n på lägsta ljudnivå. Jag får hjälpa henne upp ur sängen och in på toa, men eftersom mitt lilla hjärta inte vill vara till besvär så försöker hon sig på det mesta själv. Vilket har resulterat i att hon spytt och/eller svimmat av. Så varje dag innan jag åker till skolan/praktiken så går jag in för att se hur hon mår. Och vissa dagar ligger hon på golvet, sitter på sängkanten eller ropat efter mig. För hennes bästa har jag då stannat hemma för att se till att hon inte svimmar och att hon äter och dricker. Vilket har gett mig en relativt hög frånvaro från skolan. Vi gör allt för att underlätta för henne, masserar henne på huvudet, ansiktet och ryggen. Vi får gå och hämta medicin som hon stoppar i sig mer än hon borde. Vilket lämnar spår i hennes lilla kropp. Nu när hon blivit utförsäkrad kämpar vi hårt för att få det godkänt, dock utan resultat. Utan dessa pengar som mamma brukade få så har vi det väldigt kärvt. För att vi ska kunna ha kvar huset som vi flyttade till för 3 år sen, få mat på bordet och kläder på kroppen så jobbar både jag och pappa för fullt. Min halvpappa jobbar heltid och jag går i skolan måndag och tisdag. Onsdag torsdag och fredag praktiserar jag på ett byggföretag och fredag till söndag står jag nästan 30 timmar på fabrik. Min lön är för både mig och min familj. Jag gör gärna detta för att underlätta för mamma. Hon ska inte behöva oroa sig. Men istället mår hon dåligt för att vi bara jobbar. Hon vill klara sig själv, hon vill inte vara till besvär. Men jag gör allt för henne. Hon är mitt allt. Och eftersom både jag och min styvfar får ta hand om henne så borde man ju förstå att hon inte kan jobba! Vem vill ha en som är pigg bara ett par timmar i veckan? Som inte ens fungerar normalt för all värk? Har regeringen en lösning så är jag öppen för förslag. Men vet ni vad det värsta är? Mammas vänner, en del utav vår släkt har slutat höra av sig, dem vill inte vara med längre. Hur hemskt är inte det?! Nu när hon behöver mer stöd än någonsin så försvinner stödet. Som tur var har hon mig, min bror, halvpappa, mormor och morfar. Dock är mormor sjuk i cancer och det ser inte ljust ut. Vi har kommit väldigt nära varandra utav det här, men det tär på oss. Både jag och min far äter antidepressiva för att orka leva. Jag är 18 år?! Ulf Kristersson har inte bara förstört min mammas liv, utan också våra.

Jag är trött på att kämpa. Mamma är trött på att kämpa. VI ÄR TRÖTTA PÅ ATT KÄMPA FÖR ATT KUNNA LEVA! Min mor har alltid varit glad, positiv och rolig. Hon är precis som jag, utåt, social och väldigt omtyckt. Hon hade högsta betyg i skolan, har jobbat sen hon var 14 år. Hon är driftig och vill inget hellre än att jobba. För det gör hon bra, och hon älskar att jobba! Hon har tappat allt socialt och jag känner knappt igen henne längre. Hon orkar inte vara den hon är. Hon har flertal gånger sagt att hennes liv är inget liv, och att hon inte vill mer. Och det krossar mitt hjärta. Hon är den mest levnadsglada människa jag vet, en riktigt liten sprallig solstråle. Jag saknar henne.

Denna utförsäkring har tagit hårt på oss och jag är för första gången livrädd för att förlora någon jag älskar. Snälla, ta inte min mammas liv, jag klarar mig inte utan henne.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12807845.ab

14 kommentarer:

Lippe 31 mars 2011 13:02  

Stackars tjej, stackars människor!! Hur många barn och ungdomar därute måste utöver oron för sin mors/fars hälsa också oroa sig för att få mat på bordet?? Hur många barn får växa upp i förtid och dras med vuxenproblem? Snacka om barnarbete!!!
Kramar till dej och din familj Charlotte, jag vet vad du talar om, jag är ensamstående med två barn, eget hus och utförsäkrad!
Hoppas att det löser sig för er och oss alla ♥

Charlotte Therese 31 mars 2011 13:12  

Tjejen som skrev detta heter alltså Hannah.

Jag publicerar för tillfället berättelser här om vad utförsäkringen har ställt till med för olika personer.

Det finns flera tidigare sådana inlägg, några med namn och några anonyma.

Bettan 31 mars 2011 15:41  

Det måste stå i läkarintyget att din mor är STADIGVARANDE sjuk och kan inte ta något som helst arbete! Säg det åt läkaren! Hoppas det hjälper! Kram till er!

Bettan 31 mars 2011 15:46  

Missförstod att det inte var Hannah som skrev. Kan du vidarebefordra mitt förra meddelande till henne? Det kanske kan hjälpa.

Anonym 31 mars 2011 17:24  

Lider med Er. Vet själv hur det är. Blir själv utförsäkrad sista juni och jag bävar redan. Stressen blir högre för varje dag och oron. Jag har svårt att sova pga detta och har fått magkattar till och med som resultat av stressen och oron. Praktiskt taget varje dag känner jag att jag vill sluta att leva, att jag orkar snart inte längre. Jag känner också att mina föräldrar mår dåligt över hur dåligt jag mår, vilket då också spär på min "må dåligt känsla" eftersom jag då mår dåligt över att de mår dåligt för att jag mår dåligt.
Och vänner och släktingar i vårt Sverige, pytsan säger jag bara. Det jag har fått höra i så många år är, att eftersom det är jag som mår dåligt så är det min skyldighet att se till att mina vänner inte försvinner, för de ska ju inte behöva hålla på och dalta och trippa på tå bara för att jag inte orkar eller klarar av det eller det.
Vilket skitsnack säger jag bara!!!! Vänner och släktingar ska finnas där, HUR DÅLIGT MAN ÄN MÅR, de som försvinner är då inga riktiga vänner, men eftersom man vill ha kvar dom så finns det ju vissa dagar som man faktist går emot sin egen vilja och tvingar sig ut med en sista kraftansträngning som sen resulterar i att vilja vara ifred i mins 2-3 veckor om inte mer. Hur sjuttsingen ska man kunna få tillfriskna i sin egen takt, om även att behålla det sociala livet då helt ska ligga till 100% på den sjukes sida och inte vännerna och släktingarnas sida.
NI SOM KÄNNER ER TRÄFFADE SOM LÄSER DETTA OCH VET MED ER ATT NI HAR HÖRT AV ER MINDRE OCH MINDRE TILL EN OERHÖRT DEPPIG, ELLER KANSKE TILL OCH MED EN MED KRONISK DEPPRETION ELLER ANNAN SJUKDOM, OCH DÅ MED ANDRA ORD ÖVERGETT DOM. SKÄRP ER. TA ER I KRAGEN OCH HÖR AV ER. OCH BARA FÖR ATT DENNA PERSONEN RÅKAR VAR GLAD EN ELLER 2 TILL 3 DAGAR ELLER KANSKE EN HEL VECKA PÅ RAKEN SÅ BETYDER INTE ALLTID DET ATT NU ÄR ALLT BRA.

OCH VISST, NI KANSKE INTE ORKAR FÖR ATT NI TYCKER ATT DEN "SJUKE" SUGER MUSTEN UR ER, FÖRSÖK DÅ ISTÄLLET ATT SE EFTER HUR DU ÄNDÅ KAN FINNAS DÄR SOM STÖD MED KANSKE 1 TELEFONSAMTAL I VECKAN ELLER I MÅNADEN, ELLER NÅGOT ANNAT LITET. VISA ATT DU/NI FORTFARANDE VILL HÅLLA VÄNSKAPEN VID LIV OCH ATT NI BRYR ER. FÖR MAN BLIR INTE FRISKARE SNABBARE BARA FÖR ATT NI SÅ KALLADE "FÖRSVUNNA VÄNNER" SLUTAR ATT HÖRA AV ER. OCH ACCEPTERA OM DEN "SJUKE VÄNNEN" SÄGER ATT HAN/HON INTE ORKAR OCH LÅT BLI DÅ ATT VISA EN SÅ ATT SÄGA "SUCK-ATTITYD" DÅ, (SUCKA EJ DÅ HELLER I TELEFONEN), UTAN VA BARA DÄR, FINNS DÄR.
FÖR MIG SKULLE DET BETYDA MYCKET, MEN DET ÄR ALLIT JAG SOM FÅR HÖRA AV MIG, ALLTID LJUGA MED ATT SÄGA ATT JAG "MÅR BRA", FÖR JAG ÄR SÅ TRÖTT PÅ ATTITYDEN SOM MAN HÖR OCH KÄNNER VIA TELEFON ELLER ANSIKTE MOT ANSIKTE ATT MAN ÄR EN "JÄVLA BÖRDA FÖR DOM".

Ledsen för de stora bokstäverna, men jag tyckte att det var så viktigt det jag ville säga, att jag ville ha en så att säga "skrik-effekt".

Ni så kallade vänner därute, skärp er. Visst, ni kan också må dåligt för att ni inte orkar längre, men var då ärlig mot den "sjuke" på ett juste sätt då utan att den "sjuke" ska må sämre, men bryt för all del inte kontakten. För om ni själva skulle hamna i en liknande eller värre situation (vilket faktiskt kan ske vem som helst), hur skulle ni vilja ha det då? Självklart så skulle ni vilja ha era vänner kvar och att de brydde sig istället för att försvinna.
Men som sagt, det räcker oftast med att finnas där, ge den hjälp man ber om (om man kan), vara ett stöd. Och känner man att man själv är på väg att gå under, tala dom om det snyggt och snällt, istället för att försvinna helt och hållet.

SKÄMS PÅ ER SOM BARA HAR FÖRSVUNNIT OCH BRUTIT KONTAKTEN MED EN SVÅRT SJUK, ELLER SVÅRT DEPPRIMERAD!!!
SKÄMS!!! SKÄMS!!! SKÄMS!!!

Charlotte Therese 31 mars 2011 18:00  

Jag tror att hon läser kommentarerna, hon (och de övriga som medverkar med sina berättelser) har fått länk till sina inlägg.

Kan bara hålla med dig som skriver anonymt om hur viktigt det är att inte överge den som blir sjuk, det gör oftast det hela värre.

Charlotte Therese 31 mars 2011 18:14  

Jag har skickat vidare tipset till tjejen och hennes mamma.

Anonym 31 mars 2011 18:29  

Jag trodde att Ulf Kristersson skulle göra mer från början än vad det verkar bli, framstår nu som mer och mer tandlös och i händerna på "cheferna".

Vi är fler i din situation, du är i alla fall inte ensam.

/Martin

Anonym 31 mars 2011 18:36  

Ja, Moderater bryr sig knappast om era problem.
Det låter dock som din mamma borde kunna få hemtjänst och larm.
Har ni undersökt det?
Det kan avlasta lite och ni behöver inte oroa er riktigt lika mycket.
Det gäller dock att hon verkligen trycker på larmet också vilket kan vara svårt ibland av olika orsaker.

danne 31 mars 2011 19:21  

Hemtjänst? Hon kanske inte är så pass gammal? Ska hemtjänstan hålla hand? Duscha henne och dottern? Värma en matlåda i micron? Och vad fasiken ska hon med larm till? Säga att hon har ont i knoppen? Det var det dummaste jag hört på länge. Hon kanske kan få särskilt socialt stöd men det tror jag inte heller att hon är berättigad till. Kronisk migrän är inte kul men hemtjänst...kom igen nu. Tänk innan du skriver!

Anonym 31 mars 2011 19:24  

till anonym...det finns inget som heter kronisk depression. Recidiverande dep. finns men en depression är inte kronisk. Då rör det sig mer om axel 2 problematik.

Anonym 31 mars 2011 19:26  

ett tillägg till mitt föregående. Anonym läser man ditt inlägg så skriver axel 2 symtomen.

monikanen 31 mars 2011 19:43  

Tack för allt stöd;)ni är underbara.
Ja,jag läser kommentarerna såklart:)

Sänder er alla en bamsekram

Monica&Hannah

(hemtjänst/nej tack)

Anonym 2 april 2011 00:58  

Till Anonym, som rättade mig "Anonym".
Jag ber då så mycket om ursäkt om jag har skrivit fel då. Men jag som lider av en oerhört svår deppretion (har vissa bra dagar då jag orkar göra saker ibland, inte mycket saker), jag har fått höra "kronisk deppretion", men det var också några år sen som jag hörde det och de personerna kanske själv var felinformerade, eller rättare sagt, felinformerade mig.
Med "kronisk deppretion" (som är fel uttryck) så fick jag höra att "visst, man kan bli bättre, men kanske inte riktigt bra, och ha oerhört lätt för att hamna tillbaka i en djup deppretion om inte än djupare än tidigare, som då tyvärr blir ännu svårare att komma ur. Vilket stämmer (enligt mig i alla fall). Så dåligt som jag har mått tidigare, då trodda jag att man inte kunde må värre. Tyvärr så mår jag miljoner gånger värre nu.
(Och snälla, sluta tänk, "varför orkar denna personen då skriva detta?". Det är en kraftansträngning från min sida. Att försöka åtminstonde göra min röst hörd. Så därför "orkar jag skriva").
Jag har aldrig känt mig så liten och värdelös och inte vatten värt mitt i all skit och elände och må dåligt så som jag gör nu. Ingen bryr sig, alla bra klagar.
Man får höra; "Gör det eller det så mår du bättre".
Attityden är att folk verkar tro att man inte ens lyfter ett finger för att må bättre. Men jag orkar inte längre, vill bara somna in och försvinna från den här hjärtlösa och empatilösa världen.

Så jag ber om ursäkt för att jag skrev något fel som "kronisk deppretion".

Bloggregister

bloggping Bloggtoppen.se Photography Art Blogs - BlogCatalog Blog Directory Top Religion bloggar Blog Flux Directory Religion Blogglista.se Add to Technorati Favorites Reggad på Commo.se Filosofi/Religion
eXTReMe Tracker
Creeper

Bloggheader

Copyright, bild: Charlotte Thérèse

Senaste inlägg

Kristen webbring

  © Blogger template Fishing by Ourblogtemplates.com 2008

Back to TOP