Utförsäkrad sambo

Jag fick ännu ett brev... Fortsätt gärna maila era berättelser så tar jag in dem här fram till påsk.

Tyvärr så har jag läst och hört om hundratals liknande fall... Det är så tydligt att detta handlar om ett systemfel, inte om ett par "enskilda fall" som har trillat mellan stolarna.

***

Hej.

Den 1/1 2011 blev min sambo utförsäkrad efter att ha varit sjukskriven sedan 2001 för ständig smärta i magen.

Det har aldrig blivit riktigt fastställt vad det är men sannolikt är det en nervskada efter en canceroperation för 20 år sedan.

1999 small det till i hennes mage och en smärta uppkom över operationsärret.

Man misstänkte ärrbråck och öppnade magen igen. Men inget hittades.

Så man förmodade att det är en neurogen smärta och även smärta i revbensbågen.

Sedan dess har hon, på eget initiativ, prövat att jobba 100, 70, 50 och 25%, men fått avbryta p g a smärtan.

Hon har även försökt att gå en kurs i blomsterbinderi och en floristutbildning. Båda utbildningarna fick hon avbryta p g a smärta. Och även praktiserat på en blomsterbutik, som fick avbrytas p g a smärtan.

Under dessa år har hon gått på ett tiotal olika mediciner, TNS plattor (små elchocker) och blockader. Alla behandlingar och mediciner utan resultat.

Hon har även försök att genomföra en kurs Smärt - och Rehab på Smärtcentrum.

Även denna fick avbrytas p g a av smärtan.

2003 fick hon erbjudandet att bli sjukpensionär, detta tackade vi nej till (vilket vi ångrar bittert idag).

För vem vill bli sjukpensionär vid 33 års ålder , när man arbetet hårt hela sitt verksamma yrkesliv???

Hon har dessutom genomgått en undersökning på Försäkrings Medicinskt Centrum i Tranås som konstaterade att hon inte skulle kunna jobba om det inte kom fram något som skulle kunna hjälpa smärtan.

Det var både fysiska och psykiska undersökningar. Smärtan konstaterades som reell, inte psykisk.

Sedan dess har hon blivit undersökt av ett flertalet läkare och fått sjukersättning ett år i taget sedan 2005.

2008 flyttade vi till en annan ort, och hon fick en annan vårdcentral.

Sommaren 2009 så fick hon en sista tidsbestämd sjukersättning på 18 månader.

Det grundades på en läkarundersökning som bestod i att läkaren “undersökte” henne med att häva sin kroppstyngd på hennes onda mage, lyfte på ena benet och kopierade ett tidigare läkarutlåtande.

Han hade inte ens läst igenom tidigare journalanteckningar. Besöket tog 10 minuter.

Våren 2010 gick hon en Arbetslivsrehabilitering på Arbetsförmedlingen där det inte framkom något nytt.

Hösten 2010 träffade hon en annan läkare, en specialist i allmänmedicin, som undersökte henne i 1,5 timme, han begärde in alla hennes läkarjournaler, sjukintyg mm från 1999.

Hans läkarutlåtande slutade med att han ansåg att hon för all framtid inte kan arbeta.

Avslaget från försäkringskassan kom som en chock!

I avslaget stod samma innebörd som läkarens ord, men inte bokstavligt.

Här sitter en människa som inte ens pratat med henne i telefonen eller träffat min sambo, och bestämmer att hon minsann kunde jobba MINST 25% trots att en specialist har konstaterat den raka motsatsen.

Januari 2011 blev hon överflyttad till Arbetsförmedlingen för ALI.

3 månader rullade förbi utan att någon kunde hitta ett skyddat eller anpassat arbete.

Nu är dessa 3 månader slut och hon måste nu åter ta kontakt med läkaren för att söka sjukpenning.

Vi håller på att överklaga beslutet från FK och hoppas på, i väntan på det, att få sjukpenning.

Som anhörig kan jag inte mer än rikta avsky mot dessa regler.

Min sambo hade inte orkat kämpa mot systemet och förmodligen gått ner sig totalt.

Jag klappar inte mig själv på bröstet och utbrister: “vad bra jag är!” utan jag gör detta för att kunna överleva med den jag älskar.

Frustrationen är oerhört stor att försöka göra sig hörd och att FK ska förstå utan att få något som helst gensvar.

Både AF och FK säger: “vi förstår hur ni känner….” Det kan jag säga att det gör dom inte!! Undrar om dom behöver vända på varenda krona varje månad, oroa sig för om man har tillräckligt med pengar för att klara av månadens räkningar??

Sen undrar jag också hur många av de som arbetar på FK kan gå hem med en nöjd min och säga: “Vilken bra dag och vilken fantastisk arbetsinsats jag har gjort idag” ???

Ekonomiskt innebär detta att jag får jobba dubbelt och ändå går ekonomin inte ihop. Vi har fått låna av anhöriga. Och frågan är hur länge jag orkar arbeta dubbelt för att vi ska kunna överleva?

Vi flyttade inte till Norra Sverige för att behöva kämpa mot allt och alla, men inte heller för att det skulle vara “lättare att få varaktig sjukersättning” som vissa läkare och FK verkar tro.

Vi flyttade hit för att få lugn och ro. Är så väldigt trött på detta system och bara önskar att Reinfeldt och hans regering själva blir drabbade någon gång.

Försök själva att leva dag ut och dag in med ständig smärta.

Inte kunna göra de dagliga sysslorna, inte kunna sova på nätterna och ibland inte ens kunna ha kläder på sig.

Och dessutom bli straffad ekonomiskt. Det blir man inte frisk av. Alla kan bli sjuka. Det är inget man väljer!

SKÄRPNING!!!

Andreas Altervall, en drabbad anhörig.