torsdag 31 mars 2011

Ulf Kristersson tar livet av min mor

Jag fick ännu ett brev som berörde... Jag hoppas att Ulf Kristersson lyssnar på denna fina kämpande tjej!

***


Jag heter Hannah Fredriksson och jag är 18 år gammal. Ända sen jag var liten har jag fått ta hand om min mamma eftersom hon dels var ensamstående men främst att hon lider utav kronisk migrän. För sju år sen blev hon sjukskriven men sen dess har det bara gått utför, mindre pengar år för år och hon har behövt kämpa för den lilla peng hon fick. Hon har ett flertal sjukintyg ifrån läkare, och har en massa människor bakom sig som kan bekräfta att hon inte kan jobba. Ingen förstår utan hon har bara huvudvärk, ta en tablett och jobba med dej. Men så lätt är det inte. Jag vill få folk, eller rättare sagt regeringen att förstå att detta nya ”systemet” inte fungerar. Det tar livet av folk! Det borde ju vara läkares ansvar och uppgift att berätta vem som är sjuk och inte. Det är inte så svårt egentligen. Men istället ska en rik Stockholms snobb som betalat hela sin skolgång sitta och leka gud. Skulle dessa politiker plötsligt bli sjuka och inte kunna jobba så skulle det inte vara någon tvekan om att dom både får massa pengar och fjäsk om hur synd det är om dom. Dom är ju mer värda än oss vanliga människor. Ja jösses jag skulle inte klara mig utan dessa älskade politiker!!! Jo, jag skulle faktiskt må mycket bättre. Nu drar jag alla över samma kant, och det är inte riktigt rätt. Utan min kritik riktas mest till socialförsäkringsminister Ulf Kristersson. Denna man tycker att detta såkallade ”system” fungerar perfekt! Visst, kanske statistiskt men hur är det egentligen? Hur många människor har inte tvingats ut, sjuka, i arbetslivet just för att kunna få mat på bordet. Kunna överleva. Hur många lider inte utav detta påhitt? Jag kan räkna upp många, men när detta drabbar den människa som satt mig till världen, min bästa vän, mitt liv, min mamma, då har man gått för långt! Låt mig berätta hur hon VERKLIGEN mår.

Hon får 5-6 anfall i veckan, vilket gör att hon ligger kvar i sovrummet som är totalt mörklagt. Vi får vara ytterst försiktiga med ljud överhuvudtaget, vilket har gjort mig van vid att ha tv:n på lägsta ljudnivå. Jag får hjälpa henne upp ur sängen och in på toa, men eftersom mitt lilla hjärta inte vill vara till besvär så försöker hon sig på det mesta själv. Vilket har resulterat i att hon spytt och/eller svimmat av. Så varje dag innan jag åker till skolan/praktiken så går jag in för att se hur hon mår. Och vissa dagar ligger hon på golvet, sitter på sängkanten eller ropat efter mig. För hennes bästa har jag då stannat hemma för att se till att hon inte svimmar och att hon äter och dricker. Vilket har gett mig en relativt hög frånvaro från skolan. Vi gör allt för att underlätta för henne, masserar henne på huvudet, ansiktet och ryggen. Vi får gå och hämta medicin som hon stoppar i sig mer än hon borde. Vilket lämnar spår i hennes lilla kropp. Nu när hon blivit utförsäkrad kämpar vi hårt för att få det godkänt, dock utan resultat. Utan dessa pengar som mamma brukade få så har vi det väldigt kärvt. För att vi ska kunna ha kvar huset som vi flyttade till för 3 år sen, få mat på bordet och kläder på kroppen så jobbar både jag och pappa för fullt. Min halvpappa jobbar heltid och jag går i skolan måndag och tisdag. Onsdag torsdag och fredag praktiserar jag på ett byggföretag och fredag till söndag står jag nästan 30 timmar på fabrik. Min lön är för både mig och min familj. Jag gör gärna detta för att underlätta för mamma. Hon ska inte behöva oroa sig. Men istället mår hon dåligt för att vi bara jobbar. Hon vill klara sig själv, hon vill inte vara till besvär. Men jag gör allt för henne. Hon är mitt allt. Och eftersom både jag och min styvfar får ta hand om henne så borde man ju förstå att hon inte kan jobba! Vem vill ha en som är pigg bara ett par timmar i veckan? Som inte ens fungerar normalt för all värk? Har regeringen en lösning så är jag öppen för förslag. Men vet ni vad det värsta är? Mammas vänner, en del utav vår släkt har slutat höra av sig, dem vill inte vara med längre. Hur hemskt är inte det?! Nu när hon behöver mer stöd än någonsin så försvinner stödet. Som tur var har hon mig, min bror, halvpappa, mormor och morfar. Dock är mormor sjuk i cancer och det ser inte ljust ut. Vi har kommit väldigt nära varandra utav det här, men det tär på oss. Både jag och min far äter antidepressiva för att orka leva. Jag är 18 år?! Ulf Kristersson har inte bara förstört min mammas liv, utan också våra.

Jag är trött på att kämpa. Mamma är trött på att kämpa. VI ÄR TRÖTTA PÅ ATT KÄMPA FÖR ATT KUNNA LEVA! Min mor har alltid varit glad, positiv och rolig. Hon är precis som jag, utåt, social och väldigt omtyckt. Hon hade högsta betyg i skolan, har jobbat sen hon var 14 år. Hon är driftig och vill inget hellre än att jobba. För det gör hon bra, och hon älskar att jobba! Hon har tappat allt socialt och jag känner knappt igen henne längre. Hon orkar inte vara den hon är. Hon har flertal gånger sagt att hennes liv är inget liv, och att hon inte vill mer. Och det krossar mitt hjärta. Hon är den mest levnadsglada människa jag vet, en riktigt liten sprallig solstråle. Jag saknar henne.

Denna utförsäkring har tagit hårt på oss och jag är för första gången livrädd för att förlora någon jag älskar. Snälla, ta inte min mammas liv, jag klarar mig inte utan henne.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12807845.ab

Read more...

onsdag 30 mars 2011

Påskuppropet - ännu fler länkar

Det är stört omöjligt att samla ihop precis alla länkar i nyhetsfloden om påskuppropet och sjukförsäkringen, men jag fångar upp ytterligare en del av de senaste här, samt lyfter upp ett par viktiga tidigare inlägg.

Påskuppropet på Facebook finns här.

Namninsamlingen pågår här.

***

Sluta straffa våra patienter - läkarnas upprop i SvD, refererat i AB

Upprop står utanför partipolitik (Arne Carlsson i UNT)

Det finns bara ett påskupprop - men det är inte så bara (Seglora smedja)

Håller vi på att få ett teknokratiskt och omänskligare Sverige?


Kyrkligt upprop för utförsäkrade

Hans Wallmark har fel om sjukförsäkringen (Dagen - bara en av de många tidningar där han har spridit sina lögner om sjukförsäkringen)

Hans Wallmark är ute och cyklar
(här bemöts framför allt det han framförde i UNT)

Kyrkan måste påtala när folk lider
(diakon Marie Larsson svarar Hans Wallmark)

Hans Wallmark ljuger hänsynslöst om utförsäkringarna


Diakoner möter människor i kläm (diakon Boel Skoglund svarar Hans Wallmark)

Fler myter om sjukförsäkringen finns här

Fastebrev från katolske biskopen som nämner de utförsäkrade


Intervju med ärkebiskopen


Biskopar larmar om sjukreformen


Påskuppropet är varken höger eller vänster

Regeringen bör lyssna på kloka förslag från kyrkorna


Protestlistor mot utförsäkringar

SKR kräver snabba förändringar

KD sätter blåslampa på Kristersson

Borgerlig kritik mot sjukförsäkringen

Thord Karlsson (KD) uppmanar partikollegor att ansluta sig till påskuppropet

Omvänd i sjukfrågan


Ångerfullt parti


KD står inte bakom sjukförsäkringen som den ser ut nu

Sjuka sjukförsäkringen - mycket viktigt att stödja påskuppropet


Kristersson varnade själv för sjukreglerna

Fackförbunden LO och SEKO har anslutit sig till påskuppropet

Sjukregler diskuterades på LO

Sjukförsäkringsreformens effekter (video från LO-seminarium)

Påskuppropet sätter en snöboll i rullning

Gör sjukförsäkringen mänskligare

Vi borde ha skrikit långt tidigare (diakon Anneli Ekholm)

Allt fler söker hjälp hos kyrkan
(Ängelholm)

Möter nästan dagligen drabbade människor (Karlskoga)

5000 underskrifter i Skara stift


Radio Skaraborg rapporterar

Pressmeddelande från SKR

Biskopsmötet står bakom SKR's öppna brev om sjukförsäkringsreformen

Unikt krav från kyrkornas gräsrötter - lyssna regeringen!

Den här artikeln om hur det hela startade har fått en ny länk.

Rehabiliteringskedjan - från hundra till noll går det snabbt

Det finns försäkringsläkare som nekar alla

Arbetslösa och lågavlönade nekas ofta sjukpeng

Tankesmedjan allmänmedicin - förutspått om utförsäkrade

Skrämmande varningar från remissinstanser negligerades - och besannades

Några få av alla "enskilda fall"

Fler enskilda fall har publicerats här:

Utförsäkringen höll på att ta mitt liv

Att vara sjuk i Sverige 2011

Utförsäkrad sambo

Ett brev ur verkliga livet

Cancersjuke Erik Videgård

Plocka av dig spikskorna, Ulf Kristersson


Utförsäkrade Paulina

"Du borde ha sparat" - nekades hjälp av sociala

...och vad hände sen?

Domstol avgör arbetsförmåga


Snart ser alla denna hårda verklighet

Samtidigt i England

***

Läs mer:


Tiotusentals enskilda fall...och en minister som inte vill se...

Är medmänsklighet partipolitiskt?

Det finns bara ett påskupprop - men det är inte så bara...

Påskuppropet engagerar

Påskuppropet - fler länkar

Påskuppropet - motstånd och medvind

Påskuppropet - några artiklar

Read more...

söndag 27 mars 2011

Utförsäkringen höll på att ta mitt liv

Det kom en till berättelse ur kalla Sverige 2011...

Fortsätt skicka in dem så publicerar jag dem fram till påsk.

***

"Det började med en utmattningsdepression och fortsatte med en olycka, som mycket riktigt inte kom ensam. Det blev en nedåtgående spiral under många långa, långa långtidssjukskrivna år. Vården och FK erbjöd ingen hjälp eller rehabilitering, bara dåligt bemötande, så jag gav upp till slut och försökte bli frisk på egen hand. Men fler sjukdomar anslöt längs vägen och de tidigare förvärrades, och till sist orkade jag ingenting. Inte ens träffa vänner, så de försvann, en efter en, och de som borde ha varit min familj tog avstånd mitt i det dittills svåraste skedet i mitt liv. Jag blev fruktansvärt ensam, enda kontakten med människor var digital, allt var kaotiskt, nattsvart, jag tänkte allt mer på döden som en utväg. Men jag kämpade för livet.

Och just då kom utförsäkringen som ytterligare en tyngd ovanpå allt. Det var som att de ryckte undan mattan för en.

Hela sommaren då jag var utförsäkrad var ett helvete, rena tortyren. Jag minns den bara som i en dimma nu, minnesskärvorna har splittrats och pulvriserats.

Sommaren.

Ångestdimma, fruktansvärda depressioner, värk, feber, yrsel, spottar blod, har känslan av en ständig infektion, koncentrationssvårigheter, minnesstörningar, extrem trötthet, fullständig utmattning, djupa mörka dalar jag inte trodde existerade förrän jag handlöst störtade ner i dem. Det är bara några av symptomen, varav jag har haft flertalet i många år. Det var en lång lista. Den är ännu längre nu.

Fick i detta tillstånd ägna massor av tid åt att försöka ta reda på vad som egentligen gällde i mitt fall i och med det nya regelverket. Men ingen hade några entydiga svar att ge. FK sa en sak, AF en helt annan, och a-kassan ofta en tredje sak. Och ingen, ingen kunde ge mig besked om ifall jag ens hade någon SGI (sjukpenninggrundande inkomst) kvar så att jag nånsin skulle kunna få förnyad sjukpenning igen efter de tre månadernas symbolisk ALI (arbetslivsintroduktion). Jag såg en framtid som hemlös. Levde i konstant panik. Blev ännu sjukare.

Trodde inte att jag skulle överleva. Var akut suicidal fler gånger än jag kan räkna. Har aldrig mått så dåligt. Då har jag ändå mått mer eller mindre dåligt hela livet hittills. Hur kan man utsätta någon som redan mår dåligt för den extrema stressen att ställas utanför samhället, utan tillräcklig inkomst till hyra och mat, i stor ovisshet om vad som ska hända nästa vecka, nästa dag, och utan mycket hopp om att få komma tillbaka in i gemenskapen igen?

Jag har studerat massor och arbetat medan jag kunde. Jag har bidragit på alla sätt jag kan, också efter att jag blev rejält sjuk. Men nu är jag nästan helt isolerad p.g.a. sjukdomarna. Fängslad i mitt hem. Hur kul tror folk att det är att inte kunna delta i livet fullt ut? Jag har bara en önskan: att bli frisk.

Jag hamnade till slut i ett förnyat uppslitande trauma av minsta lilla som hände, så är det fortfarande, och så var det inte innan utförsäkringen, så den måste ha triggat igång det. Jag åkte när det var som värst, mot slutet av utförsäkringen, en våldsam inre berg och dalbana varje dag. Det var också en ny erfarenhet, direkt orsakad av utförsäkringsstressen. Upp och ner som en jo-jo, mest djupt ner, bara en liten gnutta upp, och värst av allt: till sist helt utan kontroll över situationen. Det kunde ha slutat mycket illa. Det var mycket nära att utförsäkringen tog mitt liv...

Jag vet inte hur det hade gått om de inte hade tagit mig på allvar när jag ringde FK efter att ha fått ett brev om att de inte godkände läkarintyget för en förnyad sjukskrivning efter utförsäkringen. Efter det samtalet behövdes inte längre något kompletterat läkarintyg. De fattade. Men det var inte avgjort, det var bara ett tillfälligt beslut som gällde ett par veckor. Sen krävdes det ideligen nya intyg. Som måste vara rätt och utförligt formulerade.

Ett problem är att det inte syns utanpå hur dåligt jag mår...

De flesta av mina sjukdomar är osynliga. Men förbannat verkliga.

Ett annat problem är att jag är är otillräckligt eller fel diagnostiserad. Och att jag därför inte får någon behandling för det som förmodligen är en grundsjukdom som orsakar många av symptomen. Den behandlas inte i Sverige. Den håller på att göra slut på mig.

Hur kan det vara så att man lämnas ensam att dö - eller avsluta livet i förtid?

Jag är livrädd för vad som kan hända om jag slängs ut ur systemet igen.

Jag är på väg dit nu.

Jag har gått igenom en ny hård strid mot sjukvården som inte ger mig den hjälp jag behöver, och har månadsvis uthärdat rena förföljelsen från FK som har ifrågasatt och begärt kompletteringar till varenda läkarintyg sen utförsäkringen.

Jag har aldrig tidigare känt mig så totalt utanför som efter att jag utförsäkrades. Det var så onödigt. AF var helt fel plats för mig, handläggaren sa det på en gång när vi sågs, de hade inget att erbjuda mig. Det har tidigare gjorts många utredningar som alla kom fram till samma sak: jag behöver få hjälp att bli frisk och få rehabilitering innan jag eventuellt kan komma tillbaka i arbete. Men när jag inte får det...? Och kampen för att bli frisk motarbetas numera också effektivt av de nya sjukreglerna. Jag blir bara sjukare av den här ständiga pressen. Jag får ju inte utsättas för stress, det står i läkarintygen. Jag är redan sönderstressad till max.

Jag vet faktiskt inte hur länge till som jag överlever detta..."

Read more...

lördag 26 mars 2011

Att vara sjuk i Sverige 2011

Fick ännu en berättelse ur verkliga livet...

***

"1973 fick jag min första diagnos, den innebar en dålig uthållighet i muskulaturen. Jag kunde inte utbilda mig till mitt drömjobb, damfrisörska, så jag skulle tänka om sa skolläkaren.... Ja, det vart många år med rehabilitering, arbetsprövningar, arbeten, utbildningar, omskolningar, sjukskrivningar. Men alltid, alltid har jag haft handläggare på FK som hjälpt mig, stöttat mig och följt upp mig, jag har ALDRIG lämnats utanför. Förrän nu...

Jag gick in i väggen hösten 2007, blev tvingad ut i så kallad sysselsättning innan jag var redo. Jag sa: jag VET när jag är redo, jag har gått igenom det här så många gånger. Handläggaren på FK sa nu till mig: DET ÄR INTE DU SOM BESTÄMMER, det gör vi och AF...

Jag åkte på ännu en ny utredning. Det blev 19 sidor i ett kompendium, där man bland annat kom fram till att jag var för sjuk för att arbeta, men att man skulle skicka mig till läkare som kunde ställa diagnos. Det hade nu tillkommit fler sjukdomar, som reumatism, tumörer, magproblem, depression... Diagnos ställdes i mars 2010; fettvävsreumatism, vilket inte går att behandla, det är smärtor man får lära sig leva med, koncentrationssvårigheter, extrem trötthet, knölar överallt i kroppen som vandrar och värker på olika ställen, ömhet i hela kroppen som gör att det är svårt med kläder, närhet, o.s.v. I juni 2010 ställde nästa diagnos: en elakartad tumör som ska opereras, en blodsjukdom som kan leda till blodcancer och en ny knöl i bröstet.

Det vart operation, och allt det här ledde till ett dåligt psyke - vem kan klara sig utan påverkat psyke med tre cancerdiagnoser och en reumatisk sjukdom? VEM STÅR PALL för det??? I den vevan dör också barnens far. Då uppmärksammas att dottern har ärvt min muskelsjukdom och dessutom ett hjärtfel. Och då börjar en utredning till angående ärftlighet. Man upptäcker att vi båda har Ehlers-Donlos syndrom.

Men FK anser ändå att jag ska arbetspröva och testas mot hela arbetsmarknaden, om jag ska arbeta så blir jag två veckor efter operation överlämnad till AF för att testa 3 månader. Det har nu gått 5 månader, jag lever på aktivitetsstöd med 0 % aktivitiet. Har inte fått pengar rätt en enda månad så jag har fått ångest av denna oro, nya knölar i bröstet och ska då helt plötsligt skaffa ett läkarutlåtande. Går till min nya familjeläkare, som knappt undersöker mig utan är mer mån om att det står rätt på läkarutlåtandet till FK.

FK har ännu inte fixat fram en handläggare åt mig, så nu sitter jag här med knölar i kroppen, kommer inte till sjukhus för jag får inget intyg om att jag behöver transport dit, bor flera mil från närmaste sjukhus. Vill jag ha ett läkarintyg så måste jag betala 600 kr, får jag inget läkarintyg så får jag ju inga pengar...

Vem vill drabbas av cancer? Förr sa man att det var väl det värsta man kunde råka ut för. Jag säger: näää det är det inte. Utan det är att bli så här illa behandlad när man har cancer och att man inte får hjälp idag när man behöver det. Jag vet alltså inte idag om jag blir sjukskriven eller utförsäkrad. Jag vet inte den 26 mars om jag har några pengar i slutet på mars till att betala min hyra. Jag vet inte var jag och mitt barn ska ta vägen idag, i Sverige 2011."

Read more...

torsdag 24 mars 2011

Utförsäkrad sambo

Jag fick ännu ett brev... Fortsätt gärna maila era berättelser så tar jag in dem här fram till påsk.

Tyvärr så har jag läst och hört om hundratals liknande fall... Det är så tydligt att detta handlar om ett systemfel, inte om ett par "enskilda fall" som har trillat mellan stolarna.

***

Hej.

Den 1/1 2011 blev min sambo utförsäkrad efter att ha varit sjukskriven sedan 2001 för ständig smärta i magen.

Det har aldrig blivit riktigt fastställt vad det är men sannolikt är det en nervskada efter en canceroperation för 20 år sedan.

1999 small det till i hennes mage och en smärta uppkom över operationsärret.

Man misstänkte ärrbråck och öppnade magen igen. Men inget hittades.

Så man förmodade att det är en neurogen smärta och även smärta i revbensbågen.

Sedan dess har hon, på eget initiativ, prövat att jobba 100, 70, 50 och 25%, men fått avbryta p g a smärtan.

Hon har även försökt att gå en kurs i blomsterbinderi och en floristutbildning. Båda utbildningarna fick hon avbryta p g a smärta. Och även praktiserat på en blomsterbutik, som fick avbrytas p g a smärtan.

Under dessa år har hon gått på ett tiotal olika mediciner, TNS plattor (små elchocker) och blockader. Alla behandlingar och mediciner utan resultat.

Hon har även försök att genomföra en kurs Smärt - och Rehab på Smärtcentrum.

Även denna fick avbrytas p g a av smärtan.

2003 fick hon erbjudandet att bli sjukpensionär, detta tackade vi nej till (vilket vi ångrar bittert idag).

För vem vill bli sjukpensionär vid 33 års ålder , när man arbetet hårt hela sitt verksamma yrkesliv???

Hon har dessutom genomgått en undersökning på Försäkrings Medicinskt Centrum i Tranås som konstaterade att hon inte skulle kunna jobba om det inte kom fram något som skulle kunna hjälpa smärtan.

Det var både fysiska och psykiska undersökningar. Smärtan konstaterades som reell, inte psykisk.

Sedan dess har hon blivit undersökt av ett flertalet läkare och fått sjukersättning ett år i taget sedan 2005.

2008 flyttade vi till en annan ort, och hon fick en annan vårdcentral.

Sommaren 2009 så fick hon en sista tidsbestämd sjukersättning på 18 månader.

Det grundades på en läkarundersökning som bestod i att läkaren “undersökte” henne med att häva sin kroppstyngd på hennes onda mage, lyfte på ena benet och kopierade ett tidigare läkarutlåtande.

Han hade inte ens läst igenom tidigare journalanteckningar. Besöket tog 10 minuter.

Våren 2010 gick hon en Arbetslivsrehabilitering på Arbetsförmedlingen där det inte framkom något nytt.

Hösten 2010 träffade hon en annan läkare, en specialist i allmänmedicin, som undersökte henne i 1,5 timme, han begärde in alla hennes läkarjournaler, sjukintyg mm från 1999.

Hans läkarutlåtande slutade med att han ansåg att hon för all framtid inte kan arbeta.

Avslaget från försäkringskassan kom som en chock!

I avslaget stod samma innebörd som läkarens ord, men inte bokstavligt.

Här sitter en människa som inte ens pratat med henne i telefonen eller träffat min sambo, och bestämmer att hon minsann kunde jobba MINST 25% trots att en specialist har konstaterat den raka motsatsen.

Januari 2011 blev hon överflyttad till Arbetsförmedlingen för ALI.

3 månader rullade förbi utan att någon kunde hitta ett skyddat eller anpassat arbete.

Nu är dessa 3 månader slut och hon måste nu åter ta kontakt med läkaren för att söka sjukpenning.

Vi håller på att överklaga beslutet från FK och hoppas på, i väntan på det, att få sjukpenning.

Som anhörig kan jag inte mer än rikta avsky mot dessa regler.

Min sambo hade inte orkat kämpa mot systemet och förmodligen gått ner sig totalt.

Jag klappar inte mig själv på bröstet och utbrister: “vad bra jag är!” utan jag gör detta för att kunna överleva med den jag älskar.

Frustrationen är oerhört stor att försöka göra sig hörd och att FK ska förstå utan att få något som helst gensvar.

Både AF och FK säger: “vi förstår hur ni känner….” Det kan jag säga att det gör dom inte!! Undrar om dom behöver vända på varenda krona varje månad, oroa sig för om man har tillräckligt med pengar för att klara av månadens räkningar??

Sen undrar jag också hur många av de som arbetar på FK kan gå hem med en nöjd min och säga: “Vilken bra dag och vilken fantastisk arbetsinsats jag har gjort idag” ???

Ekonomiskt innebär detta att jag får jobba dubbelt och ändå går ekonomin inte ihop. Vi har fått låna av anhöriga. Och frågan är hur länge jag orkar arbeta dubbelt för att vi ska kunna överleva?

Vi flyttade inte till Norra Sverige för att behöva kämpa mot allt och alla, men inte heller för att det skulle vara “lättare att få varaktig sjukersättning” som vissa läkare och FK verkar tro.

Vi flyttade hit för att få lugn och ro. Är så väldigt trött på detta system och bara önskar att Reinfeldt och hans regering själva blir drabbade någon gång.

Försök själva att leva dag ut och dag in med ständig smärta.

Inte kunna göra de dagliga sysslorna, inte kunna sova på nätterna och ibland inte ens kunna ha kläder på sig.

Och dessutom bli straffad ekonomiskt. Det blir man inte frisk av. Alla kan bli sjuka. Det är inget man väljer!

SKÄRPNING!!!

Andreas Altervall, en drabbad anhörig.

Read more...

onsdag 23 mars 2011

Ett brev ur verkliga livet...

Jag fick ta del av detta gripande brev som skrevs av en man som stod inför att utförsäkras. Det är publicerat här med tillåtelse.

Tyvärr är liknande scenarion inte ovanliga.

***

Till L, Allmänpsykiatriska kliniken,
och M, Försäkringskassan

Oktober 2009

Jag står inför situationen att bli utförsäkrad i och med årsskiftet 2009-2010. Mina medborgerliga alternativ är att antingen anmäla mig hos Arbetsförmedlingen som arbetssökande eller ansöka om nåden att få förtidspension. För mig som den enskilda människan X finns dock bara ett alternativ.

Eftersom mitt liv nu ställs på sin yttersta spets har det blivit så angeläget för mig att skriva detta. Jag är förvånad över att jag orkar och klarar det. Att samla så mycket kraft och koncentration som behövs för att beskriva något på ett så tydligt sätt att det uppfyller sitt mål - att få någon annan att verkligen förstå. Jag känner det så allvarligt att jag skakar fysiskt, vilket jag har lärt mig vid det här laget betyder att det kostar mig all livsenergi min varelse kan pressa fram - ett lån från morgondagen, kanske ännu längre. Det är egentligen inget beslut att skriva detta - det känns i min kropp mer som en reflexmässig reaktion där överlevnad är motivationen. Jag är en ensam svarande inför en kritisk jury som har mitt liv i sina händer.

Att jag mår som jag gör idag är inget nytt. Jag har levt med det hela mitt liv MEN jag har lyckats kämpa med det, falla, ta mig upp igen, köra ett par år till, falla.. Jag har vägrat ge upp eftersom mina drömmar alltid har tvingat mig vidare. En bra egenskap egentligen. Men det sista året har jag långsamt gett upp - och på sätt och vis samtidigt hittat en märklig frid vid sidan av min obändiga längtan att få utveckla livet.

Vem är det som sitter här och bara längtar efter att få vila och önskar att få känna att livet är ett behagligt ställe att vara på?

När jag gick i nionde klass 1979 fick jag en klar bekräftelse på vad jag redan kände vilade tungt över mitt 14 långa liv. Vi fick under en lektion bläddra fritt i den nya läroplanen LGR80. Där kunde jag läsa att "skolan skall fostra...till fullvärdiga och dugliga samhällsmedborgare". Det som var självklart för mig, jag som redan då kände att jag inte klarade av livet, blev bekräftat - det finns alltså de som inte är fullvärdiga och dugliga.

Jag har några korta perioder i livet som jag är stolt över - duglig eller inte. Men livet har kostat all min livskraft. Nu är den slut. Jag gick ut gymnasiet med 1,8 i medelbetyg utan att ha fullföljt alla ämnen, jag orkade inte. Jag har läst på folkhögskola och högskola i 4 år utan att ha fullföljt alla ämnen. Jag orkade inte. Jag har genomgått en kvalificerad kurs i personlighetsutveckling, med personlig mentor och hela paketet under tio månader, men jag missade examen, jag orkade inte slutföra. Jag byggde upp ett företag med flera anställda som omsatte miljonbelopp. Våra produkter ingick som en bärande komponent i marknadsföringen hos ett av de större europeiska företagen i sin bransch. Vi har bland kunderna flera av de kungliga institutionerna i Sverige. Vi genomled en av de obligatoriska konkurserna och reste oss igen, med stora skulder, personlig borgen och nytt kapital. Men då orkade jag inte mer.

Under de år jag slet med min dröm att bygga företaget och bygga ett liv kräktes jag nästan varje dag, ibland flera gånger. På kundbesöken kräktes jag före och efter besöket. Ibland under, men diskret eftersom jag hade utvecklat mina färdigheter att dölja det. Ofta kräktes jag även när jag talade i telefon, men då är det ju betydligt lättare att göra det diskret.

Under de år jag slet med att bygga företaget och bygga ett liv genomgick jag en av de - som min advokat menade - fulaste vårdnadstvister denne hade upplevt. Eftersom det inte är straffbart att ljuga i vårdnadstvister i svensk domstol kunde mina barns mor till slut manipulera situationen fullständigt och begränsa deras umgänge med mig till absolut ingenting. Eftersom jag inte orkar med fler falska polisanmälningar, polisförhör och utredningar som resulterar i nerlagda förundersökningar kan jag heller inte längre kämpa för att träffa mina barn.

Socialtjänsten i X har all information om den här processen, för den som vill förstå omfattningen i detta. (För förtydligandets skull vill jag här också bara förklara att socialtjänstens utredningar slutgiltigt rekommenderar att barnens mor skall erbjudas psykoterapi för sitt kontrollbehov i förhållande till barnen, och att barnens hälsa visar att de omedelbart skall ges omfattande umgänge med sin far (mig). Kort efter det ger tingsrätten full vårdnad till barnens mor med
motivationen att det är hos henne de tillbringat sin mesta tid.) Sista gången jag träffade dem var i augusti 2007.

Jag har förlorat fyra barn. De är inte döda utan lever någonstans men jag har inte kunnat träffa dem, umgås med dem, prata med dem, krama dem, hjälpa dem, finnas där för dem, på flera år. De är borta, men mitt hjärta skriker efter dem.

Idag har jag bara skulder kvar av mina försök att bygga ett liv, och högar med brev från kronofogden. Fyra av mina barn ar borta men högen av krav från försäkringskassan på underhållet som de skickar varje månad till barnens mor ökar också på högen hos kronofogden. Eftersom min familj har levt under den nivå som skatteverket menar att en familj ska ha att leva av, har jag blivit skönstaxerad och min vilande enskilda firma har som en följd av det blivit påförd en betydande momsskuld.

Jag har gråtit i förtvivlan på golvet i korridoren på offentliga institutioner, jag har snorat ner soffan för väntande i tingsrätten -jag har skickat skrivelser, förklaringar, motivationer och intyg till djävulen och hans moster, jag har låst tusentals sidor litteratur om livskunskap, hjälp till självhjälp och andra viktiga områden. Nu är jag färdig med livet som jag känner det. Jag har gjort det absolut bästa jag kan och nu är jag färdig. Det vet L.

MEN, och det är här det blir riktigt viktigt, idag har jag också en ny familj som jag älskar och som jag vilt kunna drömma och bygga ett liv tillsammans med, inte minst de psykologiska förutsättningarna kunde vara bättre, det vet L och de andra läkarna och terapeuterna som träffar mig och min fru (som fick diagnosen bipolär II för en tid sen) med jämna mellanrum.

Men det är den här älskade familjen det här brevet handlar om. Som skall bli ännu större om 6 veckor, när lillebror vill komma ut och bygga tillsammans med oss, våran egen Byggare Bob.

Jag klarar ingen belastning eller stress som handlar om "måsten" (sånt man måste som ingår i en hett naturlig vardag). Det är för mig omöjligt att planera för morgondagen eller ens eftermiddan, - utföra flera saker i rad, t.ex. hänga tvätten OCH plocka ur diskmaskinen direkt efteråt utan att min kropp börjar trigga stressignaler och jag blir helt anfådd och känner panik. Att betala räkningar var länge sen jag klarade av, klippa gräsmattan fick jag sluta med i somras.

Jag har varit tvungen att montera ner mitt liv till de allra nödvändigaste momenten och det gör att min fru har en tung situation på sina axlar. Våran dotter som är 13 år har det också tufft, både med sig själv och sina föräldrar. Som familj har vi det bra tillsammans och vi ser alla fram till vår nya medlem men våran familjesituation kan omöjligt frestas mer än vad den är och har varit, (min fru och dotter har ju också stått mitt i blåsten med alla polisutredningar, socialutredningar, tingsrättsförhandlingar och en sammanbruten man/förälder)

Mitt eget liv vill jag kanske få möjlighet att göra om när jag har fått vila i himlen några hundra år, men det "Mitt Liv" -det som pågår inom mig, i min trötta själ, det kan jag sälja billigt, -väl använt och slitet, i stora behov av renovering.

Nu vill de välmenande politikerna hjälpa mig att komma ut i arbetslivet igen så att jag inte skall behöva gå här och tycka synd om mig själv och inte få vara ute och arbeta, eller vara en belastning för ... ja, för vem? För mig själv? För min familj? För det är väl en belastning jag är'? För samhället.. För när ändrade samhället uppfattning om att det finns en skillnad mellan fullvärdiga, dugliga medborgare och andra?

Så här illa är det; Jag kommer inte att "komma på fötter igen", —jag har knappt aldrig varit på fötterna överhuvud taget. Det kommer inte att bli bra igen, -det har aldrig varit bra. Jag kommer inte tillbaka, -jag har fortfarande inte "varit där'. Det slag av liv som samhället menar vara liv - det förmår jag inte längre. Så himla illa och så himla enkelt är det.

Om min död vore ett frö till liv för ett samhälle där var och en är behövd för just den enskilda individens egenskaper, då skulle mitt liv ha varit värt att leva, i mina egna ögon. Att det är värt mycket för min familj, mina föräldrar, syskon, vänner, för barnen - det förstår jag och det är för deras skull jag biter mig fast. Men jag har inte mycket kraft kvar nu. Och jag vill egentligen inte dö, jag vill bara inte leva. Precis så som Ann Heberlein skriver det. Så himla enkelt uttryckt och
så himla svårt att fatta om man inte förstår vad det är man skall lyssna efter.

Att finna ut på vilket sätt jag skall förklara hur och varför jag är där jag är idag är en kamp och ett arbete i sig, säkert likställt med en författares arbete. Jag tycker aldrig jag får ut hur det VERKLIGEN är vare sig till L eller M eller någon av de kontakter jag har haft genom åren. Det här brevet är adresserat till L och M men dessa är personer som jag upplever lyssnar och vill förstå. Däremot får det liksom vara avsett för vem som helst som har intresse etter behov av att höra viktiga fragment ur min historia, och jag godkänner här att L och M får delge det vidare inom ramen för min/mitt utredninglärende/whatever.

Det kan inte vara långsökt att förstå att det är en ren fråga om ork och kraft, om livslust och att finna frid och hopp! Så för min familjs skull, fatta vad min situation handlar om och fresta den inte mer! Jag måste få vila nu, jag måste få klara av mina dagar i min egen takt, på mitt eget sätt, hitta kraft att gripa tag i allt det som gör livet värt att kämpa för. Idag kan jag inte ens hitta energi att göra bara roliga saker, eller sånt jag tycker om! Jag kan inte ta ansvar för något annat än att försöka vara min växande familj behjälplig. .. . att planera för när man behöver handla för att det inte skall vara slut i kylskåpet när man blir hungrig, eller att hitta sätt att finna energi nog att komma iväg i tid till mötet med L. Eller kunna göra nånting vettigt överhuvudtaget under dagen när jag vet att jag har ett ärende att utföra senare på eftermiddan.

Det är inte svårt att förklara ett handikapp som är uppenbart på utsidan, alla begriper att det medför vissa naturliga förutsättningar. Dolda fel i hus och bilar är lätt att definiera och fixa när de visar sig men dolda fel hos människor är så svåra att begripa och får så omfattande konsekvenser på många områden för den drabbade. Det är inte lätt att berätta eller förstå ett sammanhang av problematik ens när det är man själv som har de där dolda felen, men jag hoppas verkligen att jag har kunnat berätta på ett sätt som gör att man kan förstå hur landet ser ut framför mig, och besluta om mina fortsatta förutsättningar utifrån det.

Read more...

Det finns bara ett påskupprop…men det är inte så bara!

Idag möts svenska kyrkans biskopar för att bl.a. avgöra hur de ska ställa sig till påskuppropet.

Med anledning av detta ombads jag att skriva ner några reflektioner för Seglora smedja.

***

Det är roligt att se hur påskuppropet i skrivande stund sprider sig som en häftig gräsbrand – eller porlande vårflod – över hela vårt avlånga land. I ett 50-tal städer planeras nu manifestationer på Annandag påsk. Men det finns plats för fler lokala evenemang på orter som ännu inte är inprickade på kartan. Uppslutningen kring uppropet är stor och bred, människor kommer från alla håll och vill vara med. ”Här är ingen troende eller ateist, kristdemokrat eller vänsterpartist, utan alla är vi ett i omtanken om varandra.” Så skulle man kunna parafrasera påskuppropets innebörd, dess inre glöd. Ingen ska få hamna utanför…

Påskuppropet har redan fått många spännande ringar-på-vattnet-effekter. Helt plötsligt lever vi i nu i ett samhälle där tro och politik diskuteras i allt högre falsett i kanaler som vanligtvis inte brukar ta i åtminstone det ena ens med tång. Kristna anklagas för att vara partipolitiska när de utifrån evangeliet värnar om de svaga. Kyrkoledare kallas in till världsliga makthavare inför sina beslut. Revirgränserna har oavsiktligt suddats ut. På vems mark befinner sig de utförsäkrade sjuka? Inom kyrkans ansvarsområde eller politikens? Ministrarna verkar eventuellt vilja lyssna. Äntligen. Men vågar de möta även dem som själva har erfarenhet av vad utförsäkringarna får för konsekvenser? Tiotusentals ”enskilda fall” kan inte bara avfärdas.

Intresset i media för den unika händelse som påskuppropet är, är naturligt nog stort. Men det innebär också att insmugna felaktigheter sprids vidare med blixtens hastighet. Googlar man på ”påskupprop” så finner man numera en salig stuvning faktamässigt. Förutom att uppropets intention har missförståtts och snedvinklats politiskt av en del debattörer så har det blandats ihop med ett par diakoners appell internt till sina biskopar, samt med SKR’s agerande, och det hela har inte blivit mindre rörigt efter att diakonerna runt om i landet tidigt i processen började samarbeta med oss i påskuppropets gräsrotsrörelse om manifestationerna.

Det talas nu något förvirrande i media om flera parallella påskupprop; ett som utgörs av gräsrotsrörelsen som initierades av en katolik i januari via ett brev till SKR, en debattartikel i form av ett upprop, en facebooksida, en namninsamling, och så manifestationerna till påsk. Och ett annat ”påskupprop” som lär ha startats av diakonerna, som själva säger att de inte har menat att dra igång något upprop utan bara har uppmanat SKR att starta ett, vilket SKR alltså inte gjorde då de istället valde att bl.a. skriva ett öppet kravbrev till regeringen. Men t.o.m. SKR har tillskrivits starten av ännu ett ”påskupprop” i minst en artikel! Och ganska nyligen så har det även dykt upp ett par lokala ”påskupprop” som skulle ha startats av några svenskkyrkliga biskopar i sina stift. Förmodligen menas det i det sistnämnda fallet namninsamlingar som stödjer påskuppropets intention. Kanske det finns ännu fler ”påskupprop” som jag inte har googlat mig fram till än? Förhoppningsvis startas det inte upp ett dussin ytterligare ”påskupprop” som resultat av svenska kyrkans biskopsmöte idag. Vid någon punkt längs vägen får man sluta att försöka uppfinna hjulet på nytt när det bara är att hoppa på den redan rullande vagnen…

Istället för att benämna detta som parallella ”påskupprop”, borde man tala om det som ett flertal olika initiativ med samma mål i sikte, som genom sin simultana spridning har gjort att påskuppropet har vuxit till vad det är idag. För sanningen är ju att det bara finns ett enda påskupprop som samtliga aktörer har anslutit sig till, eller i undantagsfall valt att stå lite utanför även om de stödjer intentionen: gräsrotsinitiativet som snart är uppe i 5 000 personer på facebook, och som når långt innanför och utanför kyrkomurarna, i realiteten är det ännu fler som är engagerade i uppropet lokalt över hela landet, varav många inte har tillgång till internet.

Osökt, och smått komiskt, går tankarna till första Korinthierbrevet (1:10-13) när man läser om alla ”påskupprop” som lär ha uppstått:

”Men i vår herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder, att vara överens och inte dela upp er i olika läger, utan återigen stå eniga i tankar och åsikter. Av Chloes folk har jag nämligen fått höra, mina bröder, att det förekommer motsättningar bland er. Vad jag menar är att ni alla säger: ”Jag hör till Paulus”, eller ”Jag hör till Apollos”, eller ”Jag hör till Kefas”, eller ”Jag hör till Kristus”. Har Kristus blivit delad? Var det kanske Paulus som korsfästes för er, eller var det i Paulus namn ni döptes?”

Låt oss alltså till varje pris bevara enheten i det enda ”allmänneliga” påskuppropet för att det ska kunna få största möjliga effekt!

Det är förresten något oerhört vackert som sker redan, i påskuppropets kölvatten, oavsett vad kampen får för resultat, det som sker är på en annan nivå. En ny medmänsklighet, en innerlig omtanke, har vaknat till liv i vårt land, en vilja att samverka mellan grupperingar som i vanliga fall inte gör det, fördomar håller på att raseras, en nyfikenhet på vad ”de andra” egentligen står för väcks, människor kommer närmare varann. Det som verkar vara svaghet visar sig vara den egentliga styrkan. I sårbarheten, den potentiella utsatthet som var och en kan drabbas av när som helst, kan vi mötas på djupet. Där bränns det. Där kan ingen förbli oberörd.

Fastetiden manar på ett särskilt sätt till omvändelse och aktion. Det handlar inte om att sitta i säck och aska och se surmulen ut, eller om att avstå från lyxigt överflöd i allmänhet under en begränsad tid. Många har inte det valet. Många lever numera i icke självvald extrem fattigdom året om. Även i Sverige. De sjuka som utförsäkras hänvisas ibland till ett livslångt utanförskap, för det är svårt att ta sig upp från den absoluta botten om man väl har knuffats ner dit. Reglerna, som de är utformade nu leder per automatik till tragedier, såväl ekonomiska som hälsomässiga sådana.

I Jesaja 58 står det om vad en rätt fasta innebär. ”Nej, detta är den fasta jag vill se: att du lossar orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok /…/.” Må vi alltså fira en sådan fasta…

Jag har också fått veta att påskuppropet har bidragit till att rädda minst ett liv, en ung kvinna som hade tänkt ge upp, men som nu har fått ny kraft och är mycket engagerad i manifestationsförberedelserna. Hon skriver: ”uppropet kanske var sandkornet på vågen som tippade över vikten på min livs-våg så jag valde livet istället för den lätta vägen ut”. Och jag hör från flera håll om det hopp som har väcks hos många sjuka, att något nu äntligen kommer att hända som resultat av påskuppropet, så att det blir ett slut på detta onödiga lidande, det har väckts en tro på att framtiden kanske kan bli ljusare trots allt. Jag hoppas och ber att vi ska nå dit mycket snart genom våra gemensamma insatser. Vi får inte svika dem som litar på oss, som ser påskuppropet som sitt sista halmstrå. Låt oss inte tystna förrän vi har nått ända fram!


Artikeln finns även här.

Read more...

tisdag 22 mars 2011

Thord Carlsson (KD) uppmanar partikollegor att ansluta sig till påskuppropet

Pressmeddelande:

Thord Carlsson (KD) uppmanar partikollegor att ansluta sig till påskuppropet

Kristdemokraten och kyrkoledaren Thord Carlsson från Sollefteå ställer sig helhjärtat bakom påskuppropet och hoppas att fler politiker inom alliansen också ansluter sig.

- Alliansen har oftast företrätts av Moderaterna som så starkt värnat om att alla ska ut i arbete. De som inte har arbetsförmåga har behandlats omänskligt, säger Thord Carlsson.

Påskuppropet på Facebook startades i januari 2011. Redan nu är över 50 platser runt om i landet inbokade för manifestationer den 25 april. Thord Carlsson (KD) är en av de politiker inom alliansen som anslutit sig.

Varför stödjer du påskuppropet?

- Helt enkelt för att det är en medmänsklighetsfråga.

Hur arbetar Kristdemokraterna i sjukförsäkringsfrågan?

- Vi är en grupp i KD som vill påminna övriga inom och utom partiet om Kristdemokraternas grundläggande människosyn.

Hur anser du att alliansen har skött sjukförsäkringsfrågan i debatter?

- Alliansen har oftast företrätts av Moderaterna som så starkt värnat om att alla ska ut i arbete. De som inte har arbetsförmåga har behandlats omänskligt.

Vad vill du säga till dina partikamrater inom KD?

- Kristdemokraterna måste ompröva deltagandet i alliansen om inte alla människor behandlas lika och efter sina förutsättningar.


Missa inte reportaget med Chatrine Pålsson Ahlgren (KD): "Nu försöker KD-politikern få med sig partiet på ändrade regler"

Påskuppropets sida på Facebook

Pressmeddelandet finns även här.

Read more...

fredag 18 mars 2011

Så här gör man bara inte!!!

Så här alltså:

"I nästa vecka planeras avvisning av två barn i Lund, fem och nio år gamla. De ska till Makedonien, ett land där de inte kan språket.

- Det här är obegripligt, säger barnens advokat, Peter Henrysson, till TT.

Barnläkarna Lars H Gustafsson och Marie Köhler protesterar hos Migrationsverkets generaldirektör Dan Eliasson.

- Jag tror jag hör till dem som har längst erfarenhet i Sverige av sådana här ärenden och jag har aldrig sett något liknande, säger Gustafsson."

***

"Situationen - att hamna ensamma i ett nytt land, där de inte kan göra sig förstådda - kommer att skada barnen, menar barnens företrädare, juristen Anci Silfverberg.
– De är redan traumatiserade av vad de varit med om, och detta kommer att skada med ytterligare. De kommer inte att kunna säga vad de varit med om eller att de saknar sin mamma. De blir helt rättslösa, säger hon.

Samma uppfattning har barnens advokat, Peter Henrysson.
– De är för sårbara och ömtåliga för att ge sig ut på ett sådant äventyr, säger han.

I nästa vecka kommer barnen - som ännu inte vet något om den överhängande avvisningen - att informeras av polis. Inom 48 timmar ska de så sitta på ett plan mot Makedonien."

Läs mer här och här.

Agera t.ex. så här.

Read more...

onsdag 16 mars 2011

Påskuppropets förbön

Förbön att användas under gudstjänsten på Annandag påsk, den 25/4 2011. Inget hindrar förstås att man ber den själv, varje dag om man så vill, fram till Annandagen.

Bönen är skriven av arbetsgruppen i Uppsala, och får mycket gärna spridas till alla kyrkor över landet!


***


Gud hos dig är livets källa,

i ditt ljus ser vi ljus.

Vi ber dig

om läkedom till kropp och själ

för alla sjuka och svaga,

om kraft för alla förtryckta,

för alla jagade och utsorterade,

så att de får ork att resa sig.




Särskilt ber vi dig:


för de sjuka som inte får sin sjukpenning förlängd

och tvingas att söka jobb och arbeta trots att krafterna inte räcker till


för de sjuka som ställs utanför alla försörjningsmöjligheter

därför att Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen

bedömer deras arbetsoförmåga olika


för de sjuka som inte längre bedöms ha rätt till sjukförsäkring

och förvägras försörjningsstöd för att de äger sin bostad


för de sjuka som tvingas säga upp en trygg anställning och gå ut i arbetslöshet

för att de har nått en tidsgräns i sjukförsäkringen.




Vi ber om vishet


att släppa all prestige och rädsla att bli utnyttjade,

och om inspiration till politikerna

att utforma lagar och regler som kan tjäna sitt syfte;

att skapa ett samhälle som inte stjälper utan hjälper de sjuka,

låt oss inte tystna förrän dessa dina minsta får det stöd vi kan ge!



Vi ber om kärlek


för dem som arbetar

bland sjuka och funktionshindrade,

bland barn och gamla,

bland fångar och flyktingar,

för läkare och övrig vårdpersonal,

för diakoner och socialsekreterare

för arbetsförmedlare och tjänstemän på Försäkringskassan,

vi ber dig, ge dem kärlek och mod att ingripa mot orättvisor!


Amen

Read more...

fredag 11 mars 2011

Påskuppropets snöboll blev en lavin...!

Igår var jag lite besviken över att inte SKR tog steget fullt ut att gå med i påskuppropet med hull och hår, så att säga.

Idag ser jag lite längre mot horisonten, och jag ser att det nog är allra bäst just precis så här. Att påskuppropet är och förblir en opretentiös gräsrotsrörelse, där alla är varmt välkomna och där trösklarna är låga och där det samtidigt är högt i tak.

Kyrkorna har redan fått en stor roll i det hela, men det har vuxit fram underifrån, och först nu, långt senare ansluter sig bland annat många biskopar. Gott så.

Det känns också viktigt att värna om den partipolitiska obundenheten, och därför gläder jag mig över att det finns politiker och sympatisörer från alla håll som uttalar sig positivt om det.

Det visar att vi håller på att nå dit vi ville. Att vi har markerat tydligt nog att detta handlar om medmänsklighet. Bara det. Det är mycket nog.

Påskuppropets manifestation lokalt i Uppsala har börjat förberedas. Det ska bli spännande att se hur det växer fram. Om någon som bor här har tips och idéer så är ni välkomna att maila mig.

Påskuppropet på Facebook hittar ni här.

Skriv också på namninsamlingen.

Read more...

torsdag 10 mars 2011

SKR beslutade sig för ett öppet brev till regeringen

Nedan ett utdrag ur brevet, som kan läsas här i sin helhet.

Här hittar du påskuppropet.

Det är mycket bra att SKR ställer tydliga krav på regeringen i sjukförsäkringsfrågan, men verkligen tråkigt att de valde att inte officiellt vara med på vad som kan tänkas bli årets största och mest tydligt evangeliska aktion.

De missade chansen att visa att kyrkorna inte tvekar att gå till gemensam handling när lidandet breder ut sig med lavinfart och är outhärdligt för de redan utsatta individer som drabbas, då inget görs från de ansvariga politikernas håll.

Som enskilda kristna är förstås SKR's företrädare varmt välkomna att delta på manifestationerna den 25 april, bland de många personer från olika kyrkor som redan är med.

För visst är orden i deras öppna brev välformulerade och bra. Men de räcker inte. Det behövs mer. Mycket mer!

Tipsar även om denna artikel på Seglora smedja.

***

"När det gäller följande problem kräver styrelsen för Sveriges Kristna Råd, kyrkorna tillsammans, förändringar: - Svårt sjuka människor måste kunna få sin sjukpenning förlängd utan att behöva ge sig ut och söka jobb/arbeta under sin sjukskrivning,

- människor ska inte kunna ställas utanför alla försörjningsmöjligheter därför att Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen gör olika bedömningar av deras arbetsförmåga – gemensamma bedömningar, giltiga och gällande i båda systemen, måste göras,

- för människor som inte längre bedöms ha rätt till sjukersättning eller arbetslöshetsersättning måste det finnas en möjlighet att få försörjningsstöd från socialtjänsten även om man exempelvis äger den bostad man bor i,

- människor ska inte behöva säga upp en trygg anställning och gå ut i arbetslöshet på grund av att de nått en tidsgräns i sjukförsäkringen.

Till sist vill vi uttrycka vår tacksamhet till dem som i lokala församlingar och andra organisationer engagerar sig för medmänniskor i svårigheter. Vi är glada och stolta över att diakoner och andra socialt engagerade människor i våra kyrkor gör sina röster hörda och också är beredda att tala för dem vars röster inte når ut eller slår igenom. I mötet mellan enskilda människor har vi alla ett personligt ansvar för varandra. Att möta medmänniskor i kriser och svårigheter innebär en kallelse att handla och det finns det, Gud vare lov, många som gör.

Hur kan enskilda kristna och andra människor av god vilja som vill stödja denna sak agera i fortsättningen? Ett sätt kan vara att kontakta sina lokala politiker och framföra det man vill understryka, till exempel detta brev eller delar ur det. Ett annat kan vara att med sitt namn stödja något av de upprop som är igång runt om i landet, om man känner att man kan stämma in i det som sägs och skrivs.

I kyrkor och andra organisationer i civilsamhället finns resurser, bland annat i form av människor och lokaler. Dessa resurser kan användas genom samverkan med den offentliga sektorn i detta och andra sammanhang.

För vår del, som Sveriges Kristna Råd, kommer vi inte att släppa dessa frågor. Vi kommer att följa upp dokumentationer av olika situationer. I den tid som nu är, med ett Sverige vars ekonomi växer mer än nästan alla jämförbara länders, måste vi kunna klara att ge sjuka människor och dem som inte lyckas få ett arbete uthärdliga livsvillkor. Om vi inte gör det, prioriterar vi fel!"

Read more...

onsdag 9 mars 2011

En rätt fasta...

Idag inleds fastetiden med Askonsdagen. I Jesaja 58 står det om vad en rätt fasta innebär.

Det handlar inte om att sitta i säck och aska och se surmulen ut, eller om att avstå från gourmetmat och lyxigt överflöd i allmänhet under en begränsad tid, endast 40 dagar.

Många har inte heller det valet. Många lever numera i icke självvald extrem fattigdom året om. Även i Sverige. Det som har hänt på senare tid är att sjuka utförsäkras och i många fall hänvisas till ett livslångt utanförskap, då det är svårt att ta sig upp från den absoluta botten om man väl har knuffats ner dit. Reglerna, som de är utformade nu leder per automatik till tragedier.

Vad skriver då Jesaja?

"Nej, detta är den fasta jag vill se: att du lossar orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok /.../."

I denna anda, vid åsynen av ett ofantligt (och så onödigt!) mänskligt lidande, har påskuppropet uppstått. Så firar jag fastan i år...och du...?

Read more...

tisdag 8 mars 2011

SKR, vill ni bli havande med ett påskupprop?

Den senaste tiden har det skrivits och sagts massor om påskuppropet i media (tyvärr har många felaktigheter smugit sig in i flertalet artiklar).

Många har anslutit sig till den breda gräsrotsrörelse som påskuppropet snabbt har vuxit fram till sedan det startades på facebook i januari. Sjuka, anhöriga, läkare, sjuksköterskor, psykologer, FK/AF-anställda, socialsekreterare, författare, politiker av alla färger, agnostiker, ateister, troende, kyrkligt lekfolk, diakoner, präster, pastorer, frälsningssoldater och biskopar. Bara för att nämna några... Vi är snart uppe i 4 000 personer, och manifestationer planeras på mellan 40 och 50 platser i landet.


Med det följande vänder jag mig (återigen) till Sveriges kristna råd.

Vi kunde läsa om hur FK’s generaldirektör och socialförsäkringsministern blixtinkallade er till ett möte i förra veckan. För att lyssna in er erfarenhet, hette det. För att försöka övertala er till att inte hoppa på påskuppropståget, verkade det snarast som, utifrån sett. Kristersson flirtar nu med diakonin som han säger sig ha stor respekt för, samtidigt som han tydligt vill att den besvärliga kyrkan avlägsnar sig från hans revir, han drar sig inte ens för att klumpigt väva in existentiella aspekter i sin reklam för det nya förträffliga sjukförsäkringssystemet, som orsakar tusentals sjuka människor ett fruktansvärt lidande, och i vissa fall döden. Men kyrkan, i form av empatiska medmänniskor, låter sig inte luras av ytlig fernissa.

Vi förstår att det finns mycket för SKR att väga in inför beslutet på torsdag. Det som upplevs vara ett problem, den politiska (men inte partipolitiska) aspekten av frågan, är ett skenproblem. Påskuppropet tar inte politisk ställning för endera blocket, det vi vill är att dra i nödbromsen för att få ett akut stopp på de inhumana utförsäkringarna.

Ni skulle kunna tänka er det hela lite som en ny bebådelse.

En ängel säger till SKR:

”Du ska bli havande av den helige Ande, med ett påskupprop.”

Vad svarar ni då?

”Det är omöjligt, jag måste värna om att vara politiskt korrekt!”

Eller:

”Må det ske med mig som du har sagt!”

Det har även framförts som ett hinder att ett påskupprop skulle kräva för mycket resurser från er sida. Men den goda nyheten, det glada budskapet, är att ni inte behöver göra mer än att säga ”ja”. Påskuppropet finns redan, ni behöver inte starta ett, manifestationerna kommer att bli av som planerat på annandag påsk. Allt är redan förberett, eller på väg att förberedas, av många frivilliga. Ni är inbjudna att vara med, som vid en påskmåltid, som vid en eukaristi:

”Kom, nu är allt tillrett!”

Vad väntar ni ännu på...?

****

Läs mer:

Påskuppropet är varken "höger" eller "vänster"


Så här gick det till när påskuppropet kom till

Read more...

måndag 7 mars 2011

Påskuppropet engagerar...

Påskuppropet och frågan om sjukförsäkringen fortsätter att engagera... Nytt länkurval ur floden.

Myterna om sjukförsäkringen avslöjas - med fakta (läs den!)

Stoppa den sociala nedrustningen
(diakoner i Göteborg skriver)

Så förnedras sjuka

Kyrkan stödjer utförsäkrade
(Svt play)

Kristersson tonar ner problemen med utförsäkringarna


Fundamentalism i kristen vänster (mycket verklighetsfrånvänt resonemang)

Roland Poirier Martinsson blandar ihop kristen tro med partipolitik

Att agera mot utförsäkringarna är en kristen skyldighet

Så här ska det *** inte vara
(cancersjuk fick inte sjukpenning)

Fel fråga för kyrkorna (uppenbarligen allra mest fel fråga för Smålandsposten)

Utförsäkrades ekonomi göms undan

Massiv kritik mot reglerna (gammal artikel, men synnerligen läsvärd mot bakgrund av de konsekvenser som vi nu ser)

Några "enskilda fall"
(3 sidor länkar bara där, det finns fler omfattande samlingar)

Skriv på namnlistan och "gilla" påskuppropssidan.

Read more...

torsdag 3 mars 2011

Påskuppropet i hetluften

Vaknade i morse till nyheten om att Sveriges kristna råds presidium har blixtinkallats till möten imorgon med Försäkringskassans generaldirektör samt socialförsäkringsministern.

Dessutom fann jag mig ha utnämnts till diakon av Kyrkans tidning (i papperstidningen). Nåväl, ingen skada skedd, det vore ju för övrigt på tiden att katolska kyrkan återintroducerade diakonämbetet även för kvinnor... :-)

Newsmill går debattvågorna höga i en märklig pseudodebatt kring påskuppropet. Tyckte att det kunde vara dags att göra ett litet inlägg i frågan.

Det har också gått ut en inbjudan till påskuppropet till två parter med god insyn i hur systemet drabbar redan utsatta.

Under tiden växer påskuppropet stadigt för varje timme. Snart är vi uppe i 3 000 personer.

Read more...

tisdag 1 mars 2011

Påskuppropet - fler länkar

Artiklar och blogginlägg flödar över i ämnet...nedan är bara ett litet urval.

Samtidigt håller Försäkringskassan på att monteras ner. Förmodligen för att avskaffas som helhet inom kort. Jag undrar hur det blir med den redan vacklande rättssäkerheten när sjukas arbetsförmåga snart lär bedömas, inte av läkare, inte ens av medicinskt okunniga handläggare, utan av datorer. Hur och var överklagar man en dators "beslut"?

Jag förmodar att handläggarna på Försäkringskassan, som nu mister sina jobb, och riskerar att skyfflas in i Fas 1, 2 och 3, kan tänkas vara intresserade av att delta i påskuppropets protest mot vad som sker gentemot sjuka, och där FK-personalen ofta har hamnat i kläm mellan att ta hänsyn till vad de sjuka behöver och de nya absurda och hårda reglerna som politikerna har beslutat om.

Vi är med stormfart på väg mot ett allt omänskligare samhälle, och det är hög tid att dra i nödbromsen nu - på alla fronter!

Ärkebiskopen börjar blogga - ger diakoner sitt stöd


Diakoner och människors rätt (Anders Wejryd skriver om detta i sitt första blogginlägg, och länkar bl.a. till påskuppropet på facebook.)

Två olika påskupprop mot utförsäkringarna (Sakfel: mitt upprop startades i mitten av januari.)

Kyrkan måste protestera mot utförsäkringarna (Mycket fin artikel - dessutom ur "ateistiska" ögon.)

Påskuppropet är en genuint kristen handling (svar till Maria Ludvigsson)

Kyrkorna måste ena sig bakom Påskuppropet - för Guds skull
(svar till Roland Poirier Martinsson)

Arrogant av Poirier Martinsson


Påskuppropet engagerar

En kyrka utan politik är en kyrka utan bekännelse


Kyrkan i politiken och politiken i kyrkan

Dags för Sveriges kristna att ta ställning!

Kyrkorna diskuterar nytt upprop


1039 utförsäkrades - nu diskuteras nytt påskupprop

Påskuppror för alla som utförsäkrats
(Sakfel: SKR har inte tagit initiativet till påskuppropet, men förhoppningsvis hänger de på de befintliga initiativen så småningom.)

(S)venska kyrkan om vårt sjukförsäkringssystem (Samma sakfel som ovan om SKR, likaså fel att koppla det till s-politik.)

Påskuppropet (Sakfel vad gäller både mig själv och mitt initiativ, som är partipolitiskt oberoende, men intressant läsning om hur det går till i Förvaltningsrätten vid överklaganden av FK-beslut.)

Kyrkans självmål (Expressens självmål består i tron att det bara är några diakoner i Svenska kyrkan som vill ha förändring, de inser inte hur brett det redan pågående påskuppropet faktiskt är, såväl bland kristna från höger och vänster som bland politiker från båda blocken. Vad som håller på att ske angående SGI-frågan saknar de tydligen också kunskap om. Skillnaden - som kan vara livshotande - mellan att som svårt sjuk tvingas till AF för att "den tillåtna sjuktiden är ute", och att som frisk stå till arbetsmarknadens förfogande, med eller utan a-kassa - borde vara uppenbar.)

Mer om hur nya regler drabbar utsatta.

Karta över städerna för manifestationer.

Namninsamling.

Påskuppropet på facebook

Read more...

Bloggregister

bloggping Bloggtoppen.se Photography Art Blogs - BlogCatalog Blog Directory Top Religion bloggar Blog Flux Directory Religion Blogglista.se Add to Technorati Favorites Reggad på Commo.se Filosofi/Religion
eXTReMe Tracker
Creeper

Bloggheader

Copyright, bild: Charlotte Thérèse

Senaste inlägg

Kristen webbring

  © Blogger template Fishing by Ourblogtemplates.com 2008

Back to TOP