Visar inlägg med etikett mystik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett mystik. Visa alla inlägg

tisdag 10 november 2009

Fundamentalismens fall

Läste en intressant artikel om det. Fundamentalismen verkar vara på utdöende, till förmån för ökad acceptans, förståelse, pluralism, ekumenik och mystik.

Här några utdrag:

***

"When your view of reality is the only acceptable one, you cannot compromise. Almost from its inception, American Protestant fundamentalism split into warring factions. Its bellicosity toward “liberals and modernists” was quickly turned on fellow fundamentalists who were seen as not tough enough on the enemy. Since the Bible told them not to be “unequally yoked together with unbelievers,” the question of with whom one could properly associate became deeply vexed. The most ardent partisans seceded from their denominations, and soon began to quarrel about whether they should even fraternize with their fellow fundamentalists who wanted to remain in their previous churches to fight the “liberals.” The fundamentalists organized new seminaries to protest the older ones they thought had become “modernist,” but soon these new institutions split over fine points of doctrine.

/.../

This tendency toward factionalism exists in other religious movements, of course, as it does in political, artistic, and cultural ones. But in religious fundamentalism such breakups become especially lethal because the stakes are so high: eternal salvation or damnation hang in the balance.

/.../

Another reason why fundamentalists are faltering today has to do with the world outside. The fundamentalist world view is unbending and monochrome, but today’s world is variable and multi-hued, and the plurality is more and more visible.

/.../

Fundamentalism is defined by its one-way-only exclusivism. But today spiritually inclined people view the once-high walls between religious traditions as porous. They borrow freely. Synagogues and churches incorporate Asian meditation practices into their services. Instead of a single churchly allegiance, people now assemble “repertories” of elements from a number of sources. They may attend Mass, take a yoga class, and keep a Buddhist devotional book on their bedside table. Clerics often denounce this as “cafeteria style” religion, but the current of religious history is flowing against them.

Father Thomas Merton, the leading Catholic contemplative writer of the 20th century, died while staying at a Buddhist monastery in Bangkok. Martin Luther King attributed his commitment to non-violence to Gandhi, who in turn said he learned it from Jesus and Tolstoy. The Dalai Lama has written a reverent biography of Jesus. For none of these profoundly religious men did the appreciation of other faiths weaken their anchoring in their own. In fact each said that it enhanced it.

The very nature of human religiousness is changing in a way inimical to fundamentalist thought. The most rapidly growing spiritual groups today focus not on someone else’s authority, but on a direct encounter with the divine. Whatever else it may mean that so many people call themselves “spiritual but not religious,” it suggests they still yearn for contact with the sacred, but are suspicious of the scaffolding, the doctrines, and hierarchies through which it has often been conveyed.

In Christianity, the fastest-growing wing of the church is the Pentecostal/Charismatic wave, which is spreading swiftly around the world, even in mainland China. It now numbers about 600 million, accounting for one in every four Christians. One writer has called them “main street mystics.” Young Jews have a growing interest in their Hasidic and mystical heritage. Among Muslims, it is the gentle but ecstatic Sufi version that is growing fastest, not the suicide bomber cults. All these movements, especially since they seem particularly attractive to the young, represent a fatal threat to fundamentalism.

The plethora of emerging new spiritualities has its own problems, of course. They are often intellectually incoherent or melt into a self-centered narcissism. They can become vacuous and faddish. (Madonna and other Hollywood celebrities are now “into Kabala,” the ancient Jewish mystical tradition.) They can become highly individualistic, lacking any vision of social justice. Esoteric and snobbish at times, they often fail to reach the poor and dispossessed people for whom Jesus, the Buddha, and the Jewish prophets had such concern.

But a tectonic shift in religion is underway, and the fundamentalist moment is ending. A new and promising chapter in the long story of human faith is beginning."

Läs mer här.

Read more...

tisdag 27 oktober 2009

Bland sakramentala pingstvänner och karismatiska katoliker...

Lyssnade ikväll i min församling på ett intressant föredrag av Joel om "Sakramentala pingstvänner och karismatiska katoliker - om oväntad släktskap och ekumeniska relationer".

Redan själva samlingen blev ekumenisk genom närvaron av katoliker, en del från livets ord - och, förmodar jag, pingstkyrkan. Och kanske från fler sammanhang?

Fick höra om lite oväntade historiska kopplingar mellan det katolska och väckelsefrikyrkligheten genom århundradena. Först på senare tid har de ironiskt nog närmast blivit till motpoler (mystiken, sakramenten, ritualer).

Men vad gäller mystiken så har frikyrkligheten under lång tid inspirerats av just katolska mystiker. Wesley uppmanade t.o.m. sina anhängare att läsa dem på hästryggen! (För att inte förspilla någon tid!?!) Trots att han brukade trilla av under läsningens gång... Eller var det Anden som fick honom ur balans...?

Även sakramenten knyter samman särskilt pingstvänner och katoliker. På den karismatiskt brinnande glödhögen Azusa street firades i början av 1900-talet nattvard hela två gånger i veckan - den ena, på torsdagar, föregången av en fottvagning (som samtidigt var närmast en antirasistisk manifestation). Det påminner för övrigt om den katolska seden med fottvagning i mässan på skärtorsdagen. Det finns ganska många roliga kopplingar just mellan Azusa street-väckelsen och det katolska! Altaret blev t.ex. katolskt genom att träet till det donerades av en katolik. Förgrundsgestalten Seymour var döpt i katolska kyrkan. Och inget tycktes hindra att även katoliker andedöptes och talade i tungor... Vilket gav protestanterna ganska så många myror i huvudet. (En del kryper nog omkring där än idag, verkar det som, i en del bloggar inte minst...)

Lewi Pethrus skulle senare komma att anmärka på två misstolkningar (enligt hans synsätt) av nattvarden - dels att det bara skulle vara en symbolisk måltid - och dels tog han avstånd från att det var en reell förvandling av elementen (transsubstantiation). Men han menade ändå att den troende verkligen tog emot Kristi kropp och blod i nattvarden. "Vi blir delaktiga av Kristus genom att äta denna måltid. " Men exakt hur ville han klokt nog inte gå in på, utan tog till poetiskt språk om nattvarden som pärlor och diamanter istället (om jag minns rätt). Viktigt är att se att Gud kan manifestera sig även i och genom synliga ting. Vatten, bönedukar, olja. Så varför inte vin och bröd...?

"Gud har sina egna i varje samfund" sa Zinzendorf. Det gäller nog än idag. Och dessa "egna" känner igen varandra tvärs över de lite surrealistiska kyrkogränserna. (Hur kan Kristus vara splittrad?)

Jag har själv, apropå föredragstemat, skrivit en halvfärdig bok om kopplingen mellan mystik och karismatik, det är nog över tio år sen nu, jag anade att det fanns något viktigt och bortglömt där...

Tror att frikyrkligheten skulle behöva fördjupa sig i mystiken igen - och jag tror likaså att vi ännu väntar på ett Andens mer radikala karismatiska omruskande av katolska kyrkan globalt, och inte minst i vårt land...

Vi fick, apropå det (och en fråga jag ställde om vart förnyelsen har tagit vägen), höra om hur unga katoliker i vårt land blir andefyllda i större skaror än tidigare. Positivt! Hoppas de släpps fram i församlingarna... För, vis av egna erfarenheter, så menar jag ganska bestämt att det knappast är meningen att karismatiska gåvor ska stängas in och användas mest bakom lyckta dörrar i en bönegrupp. De är ju tänkta att användas i församlingen... Men så otänkbart det fortfarande är på många håll...

För övrigt så sammanföll Azusa-väckelsen lustigt nog med en ung katolsk flicka, Elena Guerras insisterande på att påven skulle uppmärksamma den helige Ande, och bl.a. utnämna 1900-talet till Andens århundrade, vilket en annan åhörare påminde oss om. Det ledde till en encyklika om Anden, och än viktigare, till Andra Vatikankonciliets stora vädring av kyrkan. Under själva konciliet hände en del spännande saker som troligen är kopplade till det här, som går att läsa om i en bok av David du Plessis (tror det får bli en separat bloggpost nån gång).

Frågan om Maria kom upp under frågestunden, och en åhörare gav en mycket levande illustration av hur Maria ju verkligen rent fysiskt bar Jesus inom sig, medan vi kan bli alldeles till oss av andeuppfyllelse och av att ha blivit kristna. Hur var det då inte för henne? Klart hon förtjänar en särskild plats i de kristnas skara...

Däremot tror jag inte på några särskilt "bistra" tider för kristenheten, som en annan åhörare siade om på slutet, apropå svenska kyrkans beslut förra veckan. Jag tror inte på en ytlig enhet genom avståndstagande från "de där som gör si eller så". En sådan inkrökt "enhet" splittrar. Blir det lite "bistert" så är själva orsaken i så fall just att några väljer att ta avstånd från andra.

Ska kristenheten kunna växa upp och mogna från sitt barnsliga mjölkbehov nån gång, till att tåla fast föda, och kunna leva med ovisshet och paradoxer, så måste vi samlas kring det vi har gemensamt, och lita på att Gud tar hand om resten.

Kan vi inte acceptera våra syskon i tron fullt ut, med de olikheter som finns där (kanske de finns där just för att slipa oss?), så ska vi nog inte vara så helt säkra på att Gud accepterar oss utan en rejäl omvändelse...

Det finns oändligt mycket mer att skriva om allt detta... Jag återkommer säkert...

Vad funderar ni över efter att ha läst det här?

***

Uppdatering:

Joel, Joakim och Bengt har också bloggat om detta. Och hela föredraget kommer att publiceras av Joel så småningom! Återkommer när så sker...

Här går det nu att läsa Joels föredrag!

Read more...

torsdag 15 januari 2009

Kontemplativ kallelse - andlig vägleding

Fick, apropå detta inlägg, tips om en alldeles underbar artikel av Grethe Livbjerg som många borde läsa... Tack - Bokmalin!

Skulle kunna citera massor ur artikeln - men nöjer mig med ett par saker som känns särskilt viktiga för Kyrkans framtid.

För mig började vägen inåt till de djup där Gud själv bor, på liknande sätt som för artikelförfattaren:

"Men så en sommardag tillbringade jag några timmar i sluttningen vid vår sommarstuga i sällskap med Teresa av Avilas självbiografi. Jag läste, tittade ut över vattnet och drogs in i bön – och upplevde mig igenkänd."

Eller rättare sagt, det hade börjat tidigare - men fick en rejäl skjuts framåt. Tillbringade inte bara en dag utan ett helt sommarlov i visa andliga föregångares sällskap. Under det att världen öppnades för en obeskrivlig djupdimension. Som om det tredimensionella hade blivit tusendimensionellt.

Poesin flödade på ett nytt sätt under denna tid... Kommer att ge fler smakprov på det i bloggen framöver - men hoppas också hitta ett förlag som vill ge ut det i bokform...

Allt är inte bara ljus och Gudsnärvaro - andligt liv innebär ibland också ökenvandring i kompakt mörker. Det verkar man inte tala så mycket om på frikyrkligt håll....eller? Och hur är det i ortodoxa kyrkan? Visst har man en lite annorlunda vinkling än t.ex. den katolska mystiken? Är den ortodoxa vägen ljusare?

***

"Hur många går omkring med en kontemplativ kallelse, utan att bli upptäckta? Och en viktig fråga: Är denna kallelse bara till för ett utvalt fåtal?

En gång i tiden såg man kontemplationen som den normala utvecklingen av bönen – det vill säga för alla som ber. Men det har hänt mycket under kyrkohistoriens lopp. Mycket som en gång var en enhet har blivit uppsplittrat. Teologi och bön var en och samma sak. ”En teolog är någon som ber”, sa kyrkofäderna. Sedan blev teologi och bön åtskilda discipliner. På femhundratalet beskriver påven Gregorius den Store kontemplation som en kunskap om Gud som genomsyras av kärlek. Denna kunskap om Gud får vi när vi mediterar över Guds ord, det som man i kyrkans tradition alltid har menat med meditation.

Kontemplationen är en frukt av denna meditation, för när man mediterar mognar kärleken. Kontemplation är inte någon metod, och den kan inte uppnås med någon metod. Den är helt och hållet en gåva från den Helige Ande. Det är den Helige Ande i oss som skapar den inre stillheten där vi öppnar oss för hans kärleksfulla närvaro, det mest intima möte vi kan uppleva.

/.../

I en kristen retreat måste vi mötas i vår evighetsdimension.

Det är önskvärt att retreatrörelsen öser ur de källor som springer fram ur den odelade kyrkan, från de andliga författare som via bibelmeditationen gått in i den kontemplativa bönen. Så att vi också i vår tid kan få vägledare som, även om de inte i bokstavlig bemärkelse gått ut i öknen, ändå har tillägnat sig öknens vishet och lever i den – ända fram till föreningen med Gud.

Sådana vägledare utbildas inte på kurser, även om man där kan lära sig något om vägledningens konst. De utbildas av den Helige Ande som är den verklige vägledaren. Deras uppgift är att vara medvandrare för den som slår in på denna väg för att tillsammans lyssna in vart vägen går. En medvandrare måste vara helt öppen för att den andres bön kan vara så helt annorlunda än hans eller hennes egen.

När vi västerländska kristna en gång får råda bot på den kluvenhet som kommit till under århundradenas lopp och hittar tillbaka till enheten mellan aktivt liv och kontemplativ bön så kommer den totala miljön i våra kyrkor att innebära att människor upplever sig igenkända."

Läs hela artikeln här.

Read more...

måndag 27 oktober 2008

Vad är mystik?

Ett långt samtal om kontemplation hos Andy visar hur svårt det är att definiera, beskriva eller uttala sig om något som man inte känner till av erfarenhet... Det är som om ett ännu ofött barn skulle uttala sig om den värld det ännu inte har sett. Eller som om en från födseln blind skulle beskriva färger.

Kom att tänka på ett tidigare inlägg om mystik - ni hittar en länk till en historisk kort genomgång utifrån olika religioners och livsåskådningars perspektiv via detta inlägg, samt till en artikel om specifikt kristen (ortodox) mystik. Om ni har några frågor om detta så går det bra att kommentera här (skriv på engelska ifall ni vill ha svar av någon av dem som skrev dessa inlägg, så kan jag maila dem om det).

Wilfrid Stinissen har skrivit flera böcker om ämnet för dem som är intresserade av en katolsk syn på mystik - och särskilt så som den har beskrivits av Teresa av Avila och Johannes av Korset.

Jag har skrivit en uppsats om en av Johannes av Korsets skrifter för ganska länge sen - ska se om något av det kan vara informativt, och i så fall kopierar jag in det i ett nytt inlägg här lite senare.

Fler artiklar som delvis anknyter till mystiken hittar ni här. (Bl.a. ett par reflektioner kring Thomas Mertons "Seeds of Contemplation".)

Välkomna också till ett samtal rent allmänt om ämnet här!

Read more...

Bloggregister

bloggping Bloggtoppen.se Photography Art Blogs - BlogCatalog Blog Directory Top Religion bloggar Blog Flux Directory Religion Blogglista.se Add to Technorati Favorites Reggad på Commo.se Filosofi/Religion
eXTReMe Tracker
Creeper

Bloggheader

Copyright, bild: Charlotte Thérèse

Senaste inlägg

Kristen webbring

  © Blogger template Fishing by Ourblogtemplates.com 2008

Back to TOP