Kring min pappas köksbord i helgen kom även den frågan upp.
Det kan först tyckas så självklart - men vid en närmare titt visar det sig inte vara så enkelt att definiera det. Än mindre i praktiken, utifrån erfarenheten.
Jag framställer först två förenklade schablonbilder för att tydliggöra något av dilemmat:
I frikyrkliga sammanhang uttrycker man det gärna som att man är "härligt frälst".
Det frågas ofta missionsivrigt i bekantskapskretsen: "är du frälst?" Om svaret är "nej" eller "jag vet inte" så följer förmodligen en miniföreläsning om "vad Jesus har gjort för dig"... Och så ska det kanske bes en stund, och så följer eventuellt en upplevelse av Guds närvaro - eller inte. Och om upplevelsen kom, och om det rentav blev till ett "andedop" med tydligt tungotalstecken så är definitionen klar: "Nu är du frälst, halleluja!"
Man skulle kunna kalla det för en subjektiv frälsningssyn. (Att vi tar emot Gud som vår personlige frälsare, och sedan upplever oss vara frälsta.)
I katolska sammanhang ser man snarare på Jesu död och uppståndelse som frälsningsverket - och det innefattar oss om vi är döpta - med eller utan upplevelser. Andedop talas det inte alls om, utom i karismatiska sammanhang - för Anden ges ju i konfirmationen vid handpåläggningen och krismeringen. (Om inte redan vid dopet.)
Här rör det sig mer om en objektiv frälsningssyn. (Det Gud har gjort, och fortsätter göra genom Kyrkan.)
Och mellan dessa båda syner uppstår det ofta missförstånd. Katoliker har av frikyrkligheten anklagats för att inte vara riktigt frälsta, att de saknar något. Även om de har upplevt Gud väldigt konkret många gånger, och bekänt sina synder såväl direkt till Gud som i bikten, än fler gånger. Och frikyrkliga har snarare anklagats för att trippa omkring på känslor som inte håller i längden. När de försvinner kan själva tron försvinna. Frälsningsvissheten kan dala.
För att ytterligare spetsa till det - och det var det som väckte frågan för en tid sedan - Maria Küchen menar sig inte ha blivit just "frälst" av sin Gudsupplevelse. Hon nämner det som en av de allra första sakerna redan i inledningen av boken.
Hon skriver om:
/.../ en process som jag först kallade "frälsning" men som inte innebär frälsning utan bara insikt om att Gud finns - en insikt så överrumplande, omvälvande och våldsam att dess kraft har skrämt och förvirrat mig själv och andra. Svårigheterna jag har med själva ordet "frälsning" hänger dessutom ihop med vägran att acceptera att Gud inte skulle rädda alla. Om mig, så alla.
Själva ordet frälsning betyder med en synonym räddning. Räddning från exakt vadå? Synden? Den eviga döden?
Vi blir ju aldrig helt syndfria eller inkapabla att synda efter att vi har lärt känna Gud. Och om vad som sker efter döden vet vi inget med säkerhet innan vi är där. Det finns rentav de som menar att himmelriket finns här och nu - och inte efter döden. Men vad vore väl det för ett himmelrike? Placerat mitt i ondska, smärta och skriande orättvisa? Visst finns där små himmelskorn utströdda överallt, inte minst inom varje människa - men är inte himmelriket mer än så?
Hur kan vi (om vi nu gör det) kalla oss frälsta? Vad menar vi egentligen med det? Och hur skiljer det ut oss från icke-frälsta?
Hur kan vi veta att vi är frälsta, att allt är klappat och klart? Hur kan vi vara säkra på att vi inte en dag kan förlora tron och begå synder som leder till en evig död innan vi hinner ångra dem?
Är det tro eller gärningar som räknas? Beror frälsningen på att vi uppfyller vissa krav (ett visst mått av tro, minst så stor som ett senapskorn, och ett så rättfärdigt liv som möjligt)? Eller beror den på Guds barmhärtighet - gentemot alla?
Är frälsningen avslutad eller pågående?
"Den som tror att Jesus är Guds Son är frälst" heter det också. Men alla de som inte gör det? För att de helt enkelt inte kan tro, kanske p.g.a. dåliga kristna föredömen. Skulle de gå förlorade?
Vad ger det i så fall för en bild av Gud? Den Gud som vill att alla ska bli räddade. Där har jag precis samma tankar som Maria Küchen beskriver. Det går inte ihop - att Gud inte skulle lyckas rädda alla.
Möttes under köksbordssamtalet av invändningen att om alla skulle bli frälsta så finns det ingen anledning att försöka undvika att synda.
Men där håller jag inte med. En sån syn bygger på rädsla - inte kärlek. Rädslan för en straffande Gud, för att bli utesluten ur himmelriket. Det kommer som ett påbud utifrån.
Kärleken däremot gör att man inte vill göra fel gentemot den Älskade. Det kommer som en maning inifrån.
Och - upplevelser av Gud - är det inte just det? Upplevelser av Gud - erfarenheter av att Gud finns. Så påtagligt.
Snarare än att upplevelserna innebär frälsning. I bästa fall leder de till att vi lär känna Gud än mer och därmed kan älska Gud mer - men inte blir vi väl räddade av dem?
För mig tycks många av tankarna kring frälsningen mest vara människotankar. De tankar som ger en bild av en Gud som räddar bara dem som uppfyller vissa specifika kriterier och där det bygger alltför mycket på känslor, reser upp en massa små röda flaggor i mitt inre.
Men många kristna tänker ju så... Jag undrar hur det går ihop för er? Och ni som känner igen er i mina tankar - har ni något att tillägga?
Ett sätt att försöka pussla ihop alla olika syner på är att tänka sig att alla, när de en gång möter Gud - kanske först i dödsögonblicket - inte vill välja något annat än Gud - eftersom de då ser klart.... Så kan alla bli räddade. Men då faller det där med att tro utan att se för deras del... För det man vet är sant definieras snarast som kunskap, visshet.
Jag tänker också på det där i evangeliet om att en del ska räddas som ur eld - fast husen går förlorade.
Nåväl, jag ställer nu helt enkelt alla dessa frågor, och särskilt den kniviga frågan i botten till er alla i "bloggläsarpanelen", representerande alla kyrkodelar:
Vad är frälsning?
Välkommen att fundera över det här... Börja gärna din kommentar med att försöka definiera själva ordet! Vad är frälsning - och vad blir vi frälsta ifrån? Vad är skillnaden jämfört med före frälsningen? Etc...
Read more...
Inlägg
