Barn firar mässan...

Ur barnamun brukar man få höra det allra bästa...

En bit in i mässan kommer familjen som vanligt instövlande, storasyster påminner om en blid ängel och faller genast fromt in i ritualet, medan spralliga lillebror är vildare än vildhonung.

Så snart lillebror har satt sig bakom mig (förra mässan var det bredvid mig, eller snarare i ständig skytteltrafik från min ena sida till den andra, den mässan minns jag ingenting av), startar kommentarerna.

- "Var är Jesus?" undrar den lille...

Ja, vad ska mamma svara? Tror hon försöker peka mot korset och viska en förklaring, det låter så.

Efter att ha prasslat och rasslat, bökat ett bra tag med travar av ytterkläder, trummat på bänkar, hoppat och sprungit omkring ett tag för att förströ sig, blir lillebror frågvis igen.

Prästen knäböjer inför sakramentet så att han helt försvinner bakom altaret ett par sekunder - och genast kommenteras det nyfiket:

-"Varför gömde sig prästen?"

Det är svårt att hålla sig för skratt...

Efter kommunionen leds (bärs?) vildhonungsbrorsan (ännu pratande) ut av mamma, medan storasyster har fått hicka av all uppståndelse. Hon knäböjer dock stilla.

Ännu en mässa är slut.... Utsändningen tar vid. Ite missa est...

Jag beundrar småbarnsföräldrar. Och är tacksam för att de förgyller våra gudstjänster med sina barn. (Förutom den radiosända varianten för några veckor sen som var spöklikt hermetiskt barnfri nästan ända fram till slutet. Inte ett dugg representativ för församlingen i övrigt heller - tycker att radiogudstjänster borde spelas in i smyg, så att det blir mer autentiskt.)

För min del var den här kvällsmässan faktiskt en av de andäktigaste (och mest humoristiska) mässorna på länge... :-)

*Sen var det inte heller helt fel att första läsningen handlade om katter - stora katter denna gång - Lejonet av Juda och en lejoninna.*