Pingstvän utvisas trots dödshot....?
Hittade följande nyhet i Dagen... Ska till förvaret och lussa imorgon, så jag hoppas träffa honom då...
***
Pingstvännen Kibreab Andom sökte asyl i Sverige på grund av sin tro. Snart avvisas han till Eritrea, där över tre tusen frikyrkokristna sitter fängslade. Frågan är hur stort hotet om religiös förföljelse måste vara för att man ska ha asylskäl i Sverige.
Det är inte de avgörande dokumenten från Migrationsverket som Kibreab Andom tagit med sig. I stället bär han på sin tummade bibel, en bok som han nyligen satt och läste ur, och som han säger att han alltid bär med sig. Först efter intervjun får han be Migrationsverkets personal att hämta de papper där det står vad som är beslutat i hans ärende.
Sitter inlåst
Dagen träffar Kibreab i det sterila besöksrummet på Migrationsverkets förvarsenhet i Märsta, där han sitter inlåst för att han inte ska kunna gå under jorden. Att hamna på "förvaret" innebär vanligtvis att man är på väg att avvisas från Sverige, och Kibreab är minst sagt orolig för vad som kan tänkas hända honom i Eritrea. Till en början vill han inte tala om det, som om det vore en omöjlighet att han skickades dit över huvud taget. Efter några frågor om framtiden använder han sig till slut av en dödsretorik som är vanligt förekommande inför en stundande avvisning till ett auktoritärt land.
- Jag är beredd på att jag kan möta döden. Och skulle jag inte göra det skulle det liv jag kan leva inte vara mycket bättre, säger han.
Läs hela artikeln här.
Ledarbloggen tar också upp det.
Inlägg
7 kommentarer:
Jag vill bara tacka dig för att du arbetar som volontär och gör besök på "förvaret". Det hade varit gott att få veta hur det kommer sig. Kan du berätta mera?
Emma,
Välkommen hit!
Visst kan jag berätta lite mer...
Det började med att en Caritasgrupp i min församling under en tid besökte en flyktingförläggning i Gimo. Det var mycket uppskattat, det fanns många barn där, och vi försökte göra livet lite ljusare för dem medan de var där.
När den förläggningen senare lades ner såg vi oss om efter något liknande i närheten. Det fanns inte.
Det närmaste vi fann var förvaret i Märsta som är en helt annat typ av ställe. Det liknar mer ett fängelse eftersom folk är inlåsta i väntan på utvisning (utom på transit, en öppen avdelning). Barn (med föräldrar) får bara vistas på förvaret i max tre dagar, och det händer ytterst sällan. Mest är det män som tas i förvar (för att hindra deras eventuella familjer från att gå under jorden så att de inte kan utvisas), de flesta är muslimer.
Vi har varit volontärer där under flera år nu, har tappat räkningen. Minst fyra år har vi lussat, men jag tror att vi har varit där ett eller ett par år innan vi började med det.
Och under den här tiden har vi lärt oss ganska mycket om flyktingpolitik (den har förändrats under denna tid - så att det har blivit allt svårare att ta sig hit), vi har sett en hel del, hört en hel del, och även sett förvaret förändras (till det bättre).
I början kunde folk sitta där ganska länge, ibland flera år. Det ledde till en desperat stämning som märktes av på hela avdelningarna (på den tiden fanns det tre avdelningar, nu är det bara två). Så fort vi kom ville alla prata. Men vi hann bara med några stycken åt gången eftersom det var så stora och komplicerade ärenden, och de ville att vi skulle sätta oss in i dem. Vi kan föra det vidare om något verkar vara uppåt väggarna så att det finns chans att få det omprövat, men annars är vi där som medmänniskor, för att lyssna.
Vi är inte den enda frivilligorganisationen (NGO) som åker dit - även Röda Korset, Acat och Amnesty har grupper och enskilda (tidigare även Swera, tror de tar upp det till våren igen).
Vår grupp är liten, och numera ekumenisk eftersom en frikyrklig och en svenskkyrklig volontär är med.
Vi behöver alltid fler volontärer eftersom de flesta bara orkar vara med en kort tid (det är tungt att höra om alla dessa tragiska människoöden - man blir ofta djupt berörd - vi brukar ha en briefing numera efter varje förvarsbesök där vi talar med varandra om det som hänt).
Vi åker ibland också ut för att erbjuda en stunds sysselsättning som kan skingra tankarna en stund - t.ex. målning, eller att de får göra vykort som de kan skicka med en hälsning till vänner och familj utanför förvaret. Det finns önskemål om att någon som kan lära ut hur man spelar ett instrument (gitarr) kommer dit.
Besöken där är viktiga, för deras skull, som sitter där.
Så om några är intresserade av att följa med så är ni välkomna att höra av er!
(Inte minst om ni kan ryska eller arabiska - men det är inget krav, bara en extra bonus...)
Som frivillig och besökande till flyktingförvar så har man väl tystandsplikt?
Sen tycker jag inte att religösa grupper skall få besöka dito.
Ja, vi har tystnadsplikt när det gäller allt som vi får höra om i personliga samtal med de förvarstagna.
Men själva förvarsverksamheten är öppen för insyn från media och frivilligorganisationer, så det som sker där är inte hemligt.
P.S.
Vad gäller religiösa gruppers besök så är det så att de förvarstagna själva vill ha besök av oss och andra organisationer eftersom de flesta som hamnar där är religiösa - mest muslimer och kristna.
Det går också att få besök av präst eller imam för den som så önskar.
Men besöken från olika grupper görs inte på religiös utan medmänsklig basis.
(Om det nu går att skilja så strikt på det - för ens tro formar ju ens syn på medmänniskorna - till det positiva.)
Tack för din beskrivning. Att vänta på utvisning är som en tillvaro på ett gungfly som ger vika. Att få besök och få skingrat tankarna lite är åtminstone något i den maktlösa situation som de hamnat i. Fantastiskt vilken uthållighet du visat! Jag önskar dig Guds välsignelse och inre frid över detta viktiga arbete som du och de andra gör.
Tack, Emma!
Kom gärna ihåg de som sitter på förvar i dina/era böner!
Skicka en kommentar