Ordet och orden - tankar i natten

I begynnelsen var Ordet.

Men före begynnelsen var stillheten, tystnaden...

Så var det oerhört länge.

Det började som en susning, som alltmer antog formen av en viskning, det som blev det allra första och evigt unika Ordet...

Utsagt av Gud. Fött av Gud. Själv Varande Gud.

Oändliga mysterium.

I Ordet ekar ännu stillhetens klang. Som en melodi som färdas genom rymden under miljarders miljarder ljusår.

Sen kom människorna till, och med dem alla människoorden.

Människoorden föds ur både ljus och mörker. Ur en grumlig källa.

Alla ord är inte menade att uttalas.

Orden borde vila i mörkret tills de mognat och är beredda att träda fram i ljuset.

De grumlade orden, för tidigt födda, känner inte tystnaden, de tvärtom skyr den, vill göra sig hörda till varje pris. Stillheten får dem att känna sig ynkliga, bortglömda, kvävda. De vet att den stora tystnaden är så mycket större än dem. Alla ord drunknar däri, som en droppe i havet.

Men Ordet fanns före orden. Och Ordet var Ljus.

Och Ordet blev människa. Gudsordet, Människosonen, talade med kraft. Och även människoord kunde sedan fyllas med Ande och kraft.

Tankar: mellanting mellan tystnad och ord. Först när ord uttalas blir de fullt ut vad de är.

Poesin är människoordens krona.

Teologin borde uttryckas poetiskt - för att öppna de svindlande själsdjup som Anden vill nå.

Teologiska ord missbrukas när man stannar vid formuleringar, och rentav strider om dem.

Då missar man djupet, kärnan, själva Ordet.