fredag 10 oktober 2008

Sårad - och kallad att tjäna i skuggan av kors och ljuset av pingsteld

Ibland är det som att Gud vill säga något särskilt genom de människor som sänds i min väg. Den senaste tiden tycks temat vara: "att vara sårad (på olika sätt) men ha en längtan att tjäna".

Det kan röra sig om inre sår eller fysiska sådana. Livet sårar oss på endera eller båda sätten. Så är det bara.

Den väsentliga frågan är vad man gör av dessa sår.

Låter dem växa och odlar bitterhet i dem - eller låter dem successivt helas så långt det är möjligt?

Detta med bitterhet gäller främst inre sår - men även yttre skador kan orsaka bitterhet - gentemot Gud som kanske inte helar, och gentemot människor som ofta ser ned på svaghet.

Bitterheten måste tas itu med om tjänsten ska bli fruktbar. Annars kommer den sårade oundvikligen att i sin tur såra andra. Kvarvarande sår utan bitterhet är dock inget hinder för tjänst.

Men förlåtelse är en process som kan ta tid... Tecknet på att det har skett är att ingen bitterhet en dag finns kvar. Förlåtelsen i sig kan ibland leda till häpnadsväckande helanden...

Det är en illusion att vi nånsin kan undkomma korset. Men korset kan bli till en hävstång upp ur diket, en smal bro över ravinen.

Peter Halldorf skriver om påskens och pingstens oskiljaktighet:

"Den kritiska punkten i all kristen andlighet är förhållandet mellan Påsken och Pingsten, mellan Kristi kors och Pingstens Ande. När ”döden med Kristus” blir ett stadium att passera, inte något som vi dagligen behöver genomleva, främjar andligheten övermod snarare än ödmjukhet, självbedrägeri i större grad än självinsikt. Vägen leder oss från korset i stället för att dagligen föra till korset. Så undflyr oss den större friheten: den som består i att bli så fri från sig själv att man varken behöver sola sig i smickret eller skyla sig för föraktet."

Korset är det som gör oss ödmjuka nog att ta emot pingstens Ande...

Utan erfarenhet av korset i våra liv skulle vår tjänst lätt kunna bli högmodig, ett uttryck för egots alla nycker, där det hela tiden gäller att stå mitt i strålkastarljuset.

Men om vi låter sårens sprickor bli öppningar där det gudomliga kan sippra in, blir de så småningom till välsignade, och välsignande, sår. Den som vet vad det är att vara djupt sårad blir delaktig i hela världens smärta, kan känna andras lidande - inifrån, och därigenom komma med tröst som når ner på samma djup hos andra.

Men bara mänsklig tröst räcker inte.

Ju mer Gud får strömma genom såren, desto mer helade kan de bli. Till slut finns kanske bara de glänsande ärren kvar som ett minne av vad som varit.

Det finns också andra slags skador som inte helas utan som tjänar som påminnelse om något. Skador som Gud direkt använder sig av för tjänsten. För Jakob blev höftskadan en ständig påminnelse om brottningen med Gud. För Paulus blev taggen i köttet något liknande. För dig och mig är det kanske något annat. Också helgonen vittnar om många sjukdomar och plågor, om inre och yttre lidanden av alla slag.

Helighet sägs innebära helande - att man blir en hel människa. Men det betyder inte en befrielse från lidanden - ofta är det precis tvärtom - lidandet kan öka i takt med helgelsen. Fast den inre förnyelsen kan innebära att man reagerar på ett annat sätt på lidandet, hanterar det annorlunda.

Ibland finns i kyrkorna ett slags perfektionismens anda. Som om bara de som är utan några som helst brister kan användas av Gud och är kallade till tjänst på olika sätt. Så är det inte.

De som helats av Gud kan vittna om det och användas på underbara sätt för andras helande.

Men också de som kanske aldrig blir helade kan tjäna, och istället vittna om hur Gud särskilt utväljer och använder det svaga och föraktade för att visa på sin härlighet.

Svagheten fullkomnas i Guds kraft när man är medveten om den men ändå låter sig brukas, inte står i vägen.

Det är betydligt bättre att ha insikt om sin ofullkomlighet än att tro sig vara fullkomlig. Gud kan använda en sådan person på ett mycket påtagligt sätt - medan den inbillade fullkomligheten, skenheligheten, försvårar eller t.o.m. omöjliggör tjänst.

Skillnaden är att den ofullkomlige som ödmjukar sig låter Gud vara i fokus, medan den skenbart fullkomlige placerar sig själv i centrum, skymmer Gud, gör sig oåtkomlig såväl för Gud som för sin nästa.

Våra liv är på djupet osynligt förenade med Kristus och med varje annan människa. Därför får vi alla dela något av Kristi liv - såväl mörker som ljus.

Pingsten kompletterar korset på ett underbart vis. När vi får del av Guds Ande blir vi förvandlade. Vi är förstås samma personer som innan, men ändå inte. Anden ger inspiration, leder, helar, visar oss vilka vi innerst inne är. Just genom Anden kan det sårade bli till välsignelse. Om vi låter det ske....

Ur Peter Halldorfs krönika igen:

"Var och en av oss bör därför säga till sig själv: som ditt kors, så kommer din Pingst att bli. Guds väg till Pingsten gick via Golgata. Det är på samma sätt i våra personliga liv i dag. Halten och kraften i vår personliga Pingst sträcker sig endast så långt som vårt personliga Golgata har gjort. Detta är en oföränderlig princip."

Viktigt är att inte stanna upp vid korset och aldrig nå fram till uppståndelsen och pingsten. Minst lika viktigt är att inte glömma korset, som är en del av våra liv här på jorden.

Också Jesu förhärligade händer och fötter förblev genomborrade....

Tomas, som kallas tvivlaren, såg och trodde.

Var inte rädd för korset... Där strömmar Guds härlighet fram.... Lika mycket som genom pingstens andeutgjutelse... Det blir till två livgivande källor i ditt inre, som flyter samman till en, som då du låter den strömma genom dig till andra, bidrar till hela världens helande....

***

Jag får högst oväntade tankar om den eventuella kommuniteten.

Inte en plats för mer eller mindre färdiga helgon, utan för sådana som är på väg, som vill tjäna Gud. Trots allt. En plats för sårade lärjungar. Inte för att slå sig till ro i trasigheten, utan för att helas, helgas allt mer - och tjäna under tiden.

Om de "minsta" på så sätt lär sig att varsamt tvätta varandras fötter så kanske de som är "stora" ser att det är vad de också borde göra...?

Vackert - men så långt ifrån mina egna tankar om en så enkel (och problemfri!) kommunitet som möjligt, en oas dit människor "utifrån" kan komma och vila och hämta andlig näring, bli servade av oss. Tänkte mig inte en kommunitet där många av medlemmarna brottas med egna svårigheter..... Just sådana personer som kloster och kommuniteter i allmänhet brukar visa bort för att det skulle vara för tungt att ha dem där....

Gud, även jag känner tyngden vid blotta tanken - är detta vad Du vill...?

I så fall får Du bära det hela..... Och även sända personer till kommuniteten som blir mänskliga med-bärare.

8 kommentarer:

Johanna G 10 oktober 2008 15:43  

Det låter som om dina kommunitetsplaner lever och utvecklas i högsta välmåga. Får du några napp?

Nåja, menade inte att snoka. Skulle egentligen skriva om du hade läst boken "Klosterliv i Sverige" utgiven på Cordia i år? Där presenterar de tio olika kloster (alt. klosterliknande gemenskaper) med gästhem runt om i Sverige. Och det du skriver på slutet påminner väldigt mycket om beskrivningen av Östanbäcks kloster. Dit tycks det komma en hel del (öppet) trasiga människor (om man får tro på boken).

Nu tar ju Östanbäck bara emot manliga nattgäster, men tänkte att det kanske kan vara intressant att läsa och se hur de har löst detta, och med tanke på dina egna planer kan det ju åtminstone inte skada.

Charlotte Therese 10 oktober 2008 15:52  

Jag försöker gång på gång lägga det på hyllan - och Gud plockar ständigt ner det från hyllan igen och visar mig fler aspekter.

Ungefär på så sätt "frodas" det... :-)

Nej, har inte läst just den boken, men kanske förlagan till den: "Klosterliv i 1990-talets Sverige".

Menade inte riktigt så.

Att gästerna kunde tänkas vara "trasiga" och att kommuniteten skulle ta hand om dem. (Jo, åt det hållet var väl lite ursprungstanken - men då mer som ett vanligt reträtthem dit den som behöver ett par dagars vila från vardagen och andlig påfyllning kan komma.)

Men det som serverades mig idag var att även kommunitetsmedlemmar som har oläkta sår välkomnas.

Betydligt större utmaning!

Alldeles för stor - sett i mänskliga mått.

Men det var ju som sagt inte min idé....

Johanna G 10 oktober 2008 15:57  

Ahh, på så vis. Han har en viss förkärlek för att göra sådan saker. Fast ibland kan Han vara rätt medgörlig och låta saker ligga på hyllan ett tag (tack och lov!).

Men det var inte heller riktigt så jag upplevde bokens beskrivning, utan mer att det var en plats där man fick vara trasig, oavsett om man var där som gäst eller broder. Du kan få låna boken av mig om du är intresserad - när jag har läst ut den...

Charlotte Therese 10 oktober 2008 17:13  

Jodå, här har det legat på hyllan i drygt 10 år, kanske mer förresten, åren går så svindlande fort numera.

Men det puttas ner från hyllan och aktualiseras på olika sätt i allt snabbare takt nu igen, om det nu tyder på något.... :-)

Jag skyndar ganska långsamt. För är det meningen så är det - och då blir det så - då lär Gud skicka de rätta personerna och ge oss ett lämpligt hus, en gård, kort sagt - då lär allt falla på sin plats ganska så naturligt.

Och i annat fall får det en dag ligga kvar på hyllan för gott... ;-)

Men i så fall kanske någon annan kan inspireras av tankarna här...

Jag lånar gärna boken, hur som helst...

kyrksyster 10 oktober 2008 17:59  

"Allt har sin tid" säger min biktfader när jag klagar över mina negativa tankar eller bitterhet. Ibland måste man igenom bitterhetens stadium, men man får inte fastna.

Goda ord du förmedlar!

På tal om kommunitet... ett tips på en bloggande ordenssyster:

http://blogg.aftonbladet.se/4498/

Charlotte Therese 10 oktober 2008 20:14  

Nej, man får inte fastna...

Inte i nånting.

Varken i bittert, surt, salt eller sött.

För att använda smakerna som en liknelse.

Ska kolla in länken....

Charlotte Therese 10 oktober 2008 20:32  

Blir lite förbryllad...

Ordenssystern beskriver sig själv som pastor. Och ingenstans finns det ett ord om att hon är syster - så vitt jag kan se i alla fall vid en ganska snabb titt.

Men jag har länkat till henne och lär titta in igen...

Tack för tipset!

Har ni andra tips på bloggande systrar eller bröder (svenska bloggar alltså, engelska finns det gott om), så kom gärna med dem här!

kyrksyster 10 oktober 2008 21:08  

Jo, hon är pastor... men lever i en systrakommunitet...

Bloggregister

bloggping Bloggtoppen.se Photography Art Blogs - BlogCatalog Blog Directory Top Religion bloggar Blog Flux Directory Religion Blogglista.se Add to Technorati Favorites Reggad på Commo.se Filosofi/Religion
eXTReMe Tracker
Creeper

Bloggheader

Copyright, bild: Charlotte Thérèse

Senaste inlägg

Kristen webbring

  © Blogger template Fishing by Ourblogtemplates.com 2008

Back to TOP