onsdag 1 oktober 2008

Katolsk nostalgitripp

Ju snabbare åren passerar, desto svårare är det att fatta att jag inte alltid har varit katolik. Då är det bra att ha sparat gamla dagböcker som man kan ta fram och läsa, för att påminna sig om hur det var månaderna innan, på själva upptagningsdagen, och strax efter...

Idag är det exakt femton år sen. Datumet var ett ytterst medvetet val: lilla Thérèse's festdag. Hade bestämt mig redan i april - så väntan kändes lång.... Vääääldigt låååång.

Det var som att Gud allt tydligare hade visat mig var jag skulle vara, genom att Kyrkan drog mig till sig - till slut alldeles oemotståndligt. Så starkt att jag gav upp det som tydligt kändes (och fortfarande känns) som min kallelse.... Det allra svåraste offret. Nånsin. Ändå har jag inte ångrat steget - märkligt nog.

Kanske det har hjälpt en aning att tänka på hur Jesu liv gestaltade sig - inte som han förmodligen hade tänkt sig det. Men kors och uppståndelse är därefter förenade - i varje människas liv. Korsets smärta kan bli till uppståndelseglädje tvärs igenom tårar och längtan. Och tjänandet kan finna andra vägar i väntan på förändring av status quo.

Det går förstås inte att summera femton år i ett litet blogginlägg.... Så jag nöjer mig med att blicka tillbaka mot själva upptagningen.

Tror aldrig jag har varit så lycklig som den dagen. Dagboken fullkomligt sprudlar.

Fast det var högst blandade känslor sammantaget - har nog heller aldrig varit så nervös som den dagen, och särskilt precis innan mässan. Väl inne i kyrkan släppte all oro. Poff!

Dagen innan kom det en hel del skämtsamma pikar i församlingen: "sista natten som protestant", "sista kvällen som kättare".... Vi katoliker har en härlig humor... :-)

En kvinnlig prästkandidat, en kursare på NT-grekiskan som jag läste då, och som var med på upptagningen, sa att det påminde henne om hur det var när hon antogs av stiftet....

Berättade om konversionen för klassen - grekiskaläraren undrade varför jag ville gå den vägen. Jag svarade spontant att: "Jag vill vara med i helgonens och syndarnas kyrka."

Och det vill jag fortfarande...!

Dagen efteråt kom en församlingssyster fram och sa att det hade påmint henne om hennes löftesavläggelse som syster.

För mig var det som en bröllopsdag, kände mig som en brud - och det var en oerhört djup förening med Kristus och Kyrkan....

Morgonen började tidigt - kl. 05.45 vaknade jag och började böja grekiska particip... ;-) När jag därefter misslyckades med att somna om steg jag upp för att be laudes, och fundera över vad som väntade...

Det var både mässa och tillbedjan den dagen, eftersom det var första fredagen i månaden. Bara det gjorde det extra festligt.

Två ytterligare ville gärna upptas samma dag (sedemera Tistou's matte och husse), så vi delade glädjen så att den blev inte bara dubbel utan "tripplad". En som är fadder till två av oss upptogs själv samma dag en gång i tiden. Vi fick välja ett par psalmer som skulle sjungas under mässan. Mitt val föll på: "O, Jerusalem du höga" (Cecilia, 458) - fortfarande en favorit, och varje gång den sjungs tänker jag tillbaka på den dagen...

Dagen avslutades först någon timme in på nästa dag. Kl. 00.41 skrev jag:

"Ensam, efter denna underbara kväll. Kunde inte fatta att allt detta hände mig. Nu är jag verkligen katolik... Jag är katolik!

/.../ (hemligt)

Det var som en dröm: en dröm, ja, en dröm, helt enkelt. Jag visste att det var verkligt, men fick likväl inte bort drömkänslan. Nu är jag verkligen katolik, det kan inte betvivlas. Och samtidigt: detta är inte alls som jag hade väntat mig - det är 1000 gånger bättre!"

Hade verkligen längtat så oerhört efter kommunionen, efter att ha varit kyrkolös ett par veckor, när jag utträtt ur Svenska kyrkan - lämpligt nog på Jungfru Marias smärtors dag, den 15:e september....


Dagen efter upptagningen skrev jag:


"Detta himmelska mysterium - Gud blir till mat, till andlig näring genom bröd och vin. Han tar själv gestalt i oss, omvandlar oss i Kärleken.

Man förstår inte vad det är att konvertera om man inte själv har gjort det - vilken underbar glädje, frid, lycka, Gudsnärvaro..."


Och några dagar dessförinnan, i poesins form:


Står på gränsen till ett nytt land
vid den kärva, fruktbara jorden
där molnen stryker tätt invid marken.
Har bara lärt mig
några få ord av språket.
Men jag längtar efter
det levande bröd som bakas där,
och dess friska källa som släcker all törst.


En månad efter upptagningen lät poesin så här:


Möte i brytpunkten
mellan himmel och jord
möte utan sammanblandning,
men förening
och förvandling,
förtätning,
sprängstoff.
allt ljus samlat
till en punkt:
Gudskoncentrat


Och så här:


Han har kommit till oss i bröd
för att göra också oss till bröd
för varandra.
Han vill att degen ska vara
ljus och salt,
för han tål inte
mörker och smaklöshet.
Länge har han bakat,
flera tusen år,
på detta enda bröd
(snart färdigt att grädddas).


Hur ska vi mätta de hungrande
om vi inte själva är bröd?


Och så här:


Du ger oss det himmelska mannat
till mat i vår jordiska öken.
Du låter oss smaka dig själv
för att vi alltid ska hungra
efter ännu mer av dig.


P.S. Den som har vägarna förbi katolska kyrkan i stan ikväll är välkommen på en liten spontanfest efter mässan...

Just idag flyttar sorgligt nog de två andra som upptogs samtidigt som jag till en annan stad, så de kan inte vara med på festen - men Gud har sänt hit två till som upptogs samma dag, fast andra år... Så nog finns det många anledningar att fira idag...!

13 kommentarer:

Johanna G 1 oktober 2008 15:32  

Vilket härligt, sprudlande inlägg! Ett sådant där som man blir glad av att läsa. Tack för att du delar med dig!

Syns ikväll då!

Ephraim 1 oktober 2008 19:53  

Du ar sakert pa festen nar jag skriver detta men tack for att du delade med dig av din vag till katolska kyrkan. Ja, och det lustiga ar ju att man direkt etferat ar som totalt helig. Helt fri gjord fran synden. Tyvarr sa faller man ju kvickt tillbaks in syndighet etc. :(

Ja det var ett kul inlagg.

Charlotte Therese 1 oktober 2008 22:56  

Hade skrivit värsta långa kommentaren - och naturligtvis frös datorn när den var klar och jag skulle posta den. Det blir aldrig detsamma när man försöker återskapa det...

Men ett försök:

Johanna - kul att du kom! :-)

Ephraim - ja, jag var på festen då...

Den blev lyckad, fast den inte var inplanerad långt i förväg, utan lite spontant ihopsvängd så sent som i eftermiddag faktiskt...

Vi som var där fyllde sammanlagt 77 år som katoliker. Den yngsta är 2 år, hennes man är 25 år, min fadder är 35 år, och jag då 15 år.

Med Tistou's matte och husse som upptogs samtidigt som jag blir det 107 år.

Över ett sekel...

Mässans texter var inte de vanliga för Thérèse's dag för ovanlighetens skull, tror aldrig att det har inträffat förut här faktiskt - utan det var texter som om det hade varit feria idag, fast vi firade Thérèse i vespermässan.

Så jag var minst sagt förvånad över att hitta Job 9:1-12, 14-16 som epistel, istället för den vanliga texten den 1 okt - ur Jesaja. Men evangeliet, som inte heller var det vanliga om att vara som ett barn, utan Luk 9:57-62 - var särskilt passande för oss som en gång valt att följa Jesus som katoliker denna dag....

Vi blev till sist 13 personer runt festbordet - lite symboliskt - som Jesus och apostlarna...

Och vi åt god ansjovispaj samt maräng/sommarbärstårta - och en mindre lyckad kladdkaka (mitt fel - det blev närmast en stenkaka!). Kökskonster är inte riktigt min karisma - fast ibland blir det bra. Men det är mest de gånger när det inte blev det som man minns...

Du minns nog t.ex. "farfars sockor" som kom till i min studentlya en gång i tiden... (Fotnot: en annan chokladefterrätt - gammaldags chokladpudding närmare bestämt, där mjölken hastigt blev rejält bränd och det hela därefter smakade och luktade som... ja...ni fattar nog vad av namnet att döma - men asketiska som vi var pinade vi i oss det mesta...)

Samt en tidigare kladdkaka vars vispgrädde nog satt kvar på fönstret i studentkorridoren i flera år... Grädden ville aldrig stelna, trots idogt vispande av samtliga närvarande... ;-)

Festen avslutades hur som helst fint ikväll med att de som var kvar berättade lite om hur det var när de blev katoliker. Alltid spännande att höra...

Broder, du har ju upptagits två gånger, först som katolik, sen som ortodox - vill du säga något om det...?

Var det någon skillnad tycker du, eller ungefär på samma sätt? Har du något speciellt minne från dagarna?

Kom du förresten till min församling som katolik, eller upptogs du här? Har lyckats glömma det...

Tänkte inbjuda alla som vill att berätta något om sin upptagning här - eller om sin väg till kyrkan.

Ordet är fritt...

Johanna G 2 oktober 2008 08:52  

Tack för att jag fick komma! :)

Synd att jag missade det - det hade varit roligt att höra!

Var vi 13 kring bordet? Ojdå, det missade jag helt. Kan meddela att jag fortfarande lever (blev varken påkörd eller nedslagen på väg till träningen) och har hälsan (är åtminstone inte mer förkyld idag än igår), utifall någon minns/känner till/tror på all skrock om att man inte ska vara 13 personer kring bordet, och jag gick ju uppenbarligen först...

Charlotte Therese 2 oktober 2008 11:45  

Ja, först var vi 12, sen blev vi 13, och så 12 igen då...

Men då har jag inte räknat med Treenigheten, alla änglar och helgon, och eventuella övriga gäster...

Så även de skrockfulla klarar sig i katolska sammanhang. Det är nog aldrig så få som 13 närvarande nånstans... :-)

Johanna G 2 oktober 2008 12:08  

Haha, det var ju också ett smidigt sätt att komma runt ev. skrockfullhet. Och det var väl dukat åt 14 åtminstone?

Charlotte Therese 2 oktober 2008 12:24  

Precis!

Ja, dukat för 14, med beredskap att fylla på med tallrikar och glas ifall fler skulle strömma in...

Ephraim 2 oktober 2008 15:36  

HAHa ... ingen skrock har. finns inget sadant eftersom Gud trots allt ar allsmaktig eller? Men Charlotte har ju ratt i kristna sammanhang sa ar det ju alltid en mycket storre mangd personer an vad som syns.

Om inget annat sa ar ju Jesus i mitten. Ja upptagen tva ganger. Min katolska upptagning agde rum i Fagersta, dar prasterna (Fr. Mickael Schneider, och Fr. Miroslaw Dudek)fran Vasteras kom och firade massa varje tredje sondag. Det rakade sig detta aret att 18 maj St. Erik's dag foll pa Pingstdagen. Sa vilken speciell sak det blev for mig att bli upptagen, krismerad, och ta min forsta kommunion pa bade St. Eriks dag och Pingst. Det jag kommer ihag mest var min nervositet for min forsta bikt, men sedan ocksa den otroliga frid, och bubblande gladje som overtog mig under massan. Sedan efter en fest middag sa kande jag denna overklighets faktor. Jag ar katolik. Gud jag ar nu del utav din varldsvida kyrka, kandes det som.

Det mottes med bade forundran, och ilska fran vanner och familj. Min far kunde inte forsta varfor jag ville vara papist. Men han var valdigt forstaende trots allt, men nagra av mina vanner var fientliga. De forstog inte varfor nagon skulle vilja vara Kristen och om kristen varfor en sadan konservativ underlig grupp som katolikerna. Konstigt nog sa ar de inte direkt raknade som mina basta vanner nagot mera. Det mest intressanta med allt detta var att jag var helt ensam i min konversion. Inget support fran nagon jag kande val.

Nar min hustru och jag kom till ortodoxa kyrkan sa var det annorlunda. For mig sa var det ett litet steg. Katolska kyrkan och Ortodoxa kyrkan ar sa lika anda. Jag blev ju bara krismerad, och tonsurerad(?) men min hustru blev ju ocksa dopt. Hon blev dopt kvallen innan efter vesper, och krismerad pa Sondag morgon, tillsammans med mig och tva andra.

Det lustiga ar att min sponsor och hans hustru som var Aimee's sponsor ar nu ocksa bada har vid prast seminariet. Han startade programmet nu i host.

Den sondagen da vi blev ortodoxa var fylld av gladje och frid. Det viktigaste var ju att Aimee's och mitt aktenskap liksom helades, och fullgjordes i att vi bada blev del utav samma kyrka. Sa vi tog emot sammanlagt fem sakrament i en dag kan man saga. Dop, krismering, kommunion, bikt, och aktenskapets sakramnet. Ganksa intressant eller hur.

Men aterigen sa stog vi mer eller mindre ensamma i allt detta. Aimee's foraldrar forstar inte varfor man skulle vilja bli ortodox. De ar inte praktiserande kristna. Aimees syskon ar hedningar. Hennes farmor och farfar ar nagoting likt pingstvannerna, sa de uppskattar forstas at vi ar kristna och gladjes med Aimee for att "ha blivit fralst och tagit JEsus i hennes liv." Mina foraldrar var inte forvanade och var val lite forbryllade over varfor just ortodoxa. Varfor kan vi inte bara vara Lutheraner? :) men gladdes med Aimee framfor allt over hennes dop.

Men sjalva upptagnings dagarna ar bada fulla av frid gladje och helighet. Och jag angrar absolut ingenting. Plus att bada dagarna ar fulla av fina gavor som fortfarande ar med mig.

Det finns absolut ingenting i denna varlden som ar mer begivande an att bli del utav en apostolisk kyrka dar sa mycket tradition, visdom, karlek, och helighet genomsyrar varje dag. Det ar bara for oss att plugga in och borja leva i Kristus. Fordelen med att vara konvertit ar ju att man kan ta at sig allt detta nya som vuxen. Sa det blir som att soka igenom en jatteskatt och hela tiden finna nya saker. Och det ar ju sa livet i Kristus ar...dagligen nya saker....

Na NE Evlogimeno!

Charlotte Therese 2 oktober 2008 16:14  

Tack för att du berättade!

Jag har ju hört det förut. Men det är fint att kunna återvända hit sen när man börjar glömma detaljer igen...

Och så är det ju många andra här som aldrig har hört er härliga "story".

Ni har då blivit översköljda av sakrament... :-)

Vad är sponsor? Detsamma som fadder - eller?

Charlotte Therese 2 oktober 2008 16:15  

Förresten - tonsurerad...??

Klippte de av dig lite hår - i samband med konfirmationen/krismeringen?

Är det bara män som utsätts för sånt?

Ephraim 2 oktober 2008 18:29  

Sponsor ar som en fadder. Fast i vuxna sammanhang sa sager man ju inte fadder for du laser ju trosbekannelsen sjalv, och kan ju sjalv svara pa dop fragorna.

Och ja de klipper av en bit av haret, tre snipp i Treenighetens namn. Och bade man och kvinnor blir utsatta for detta, aven barn nar de dops. Symbol av ocksa den fysiska forandringen i dopet, och krismeringen. Den nya manniskan sa att saga.

aterkommer strax med en ganska komplett utlaggningen om dopet etc.. i ortodoxa kyrkan ritualen dvs.

Teija 4 oktober 2008 07:27  

Undrar hur många konvertiter lilla Thérèse har ansvar för? Vi är nog många. Förutom Sakramenten och Maria var det Thérèse som drog mig. Hon är min bästa vän, min syster, min lärare och min förebild. Synd bara att jag inte är så radikal som hon...

Grattis till dina år i Kyrkan, Charlotte Thérèse! Själv firar jag 20 år i år.

Charlotte Therese 5 oktober 2008 21:31  

Teija,

Välkommen hit!

Betyder det att du också upptogs den 1 okt?

Thérèse har lett många på denna väg... Vore fint att komma i kontakt med ännu fler av er!

Grattis till 20 katolska år - hittills! :-)

Vore kul att höra mer om din väg och om upptagningen - maila gärna om du inte vill skriva mer här!

Själv är jag nog minst lika radikal som Thérèse... ;-)

Bloggregister

bloggping Bloggtoppen.se Photography Art Blogs - BlogCatalog Blog Directory Top Religion bloggar Blog Flux Directory Religion Blogglista.se Add to Technorati Favorites Reggad på Commo.se Filosofi/Religion
eXTReMe Tracker
Creeper

Bloggheader

Copyright, bild: Charlotte Thérèse

Senaste inlägg

Kristen webbring

  © Blogger template Fishing by Ourblogtemplates.com 2008

Back to TOP