söndag 21 september 2008

Kallelsereträtt: präst, nunna eller..?


Nu vet jag allt om kallelser... Ja, nästan i alla fall... :-)

Närmare bestämt så vet jag en hel del särskilt om präst- och ordenskallelser, efter en reträtt hos Mariadöttrarna på Omberg i helgen, som fokuserade på ämnet. Nåväl - det var väl inga nyheter direkt om man har varit katolik ett tag och funderat i de tankebanorna många gånger - men det var bra att få lite koncentrerad tid för att fundera och be över det, och särskilt värdefullt var det att få höra om andras kallelseväg.

De nuvarande prästseminaristerna och ytterligare fem deltagare var med, och så fyra reträttledare (f. Göran, br. Johan, sr. Basma och sr. Karin). Det var mycket fint att få träffa er alla, och att dela många djupa tankar under dagarna - må Gud välsigna era vandringar vidare! Har några tjusiga foton från helgen, men vet inte om alla som inte är mer eller mindre "offentliga" personer vill vara med på bild på nätet, så jag lägger inte ut något gruppfoto här, utan nöjer mig med ett par andra bilder, som också illustrerar något av kallelsens väg....

Resan både till reträtten och hem var ganska äventyrlig, åtminstone för de av oss som åkte i prästseminariets bil. En långtradare körde lite skumt och började plötsligt preja in oss mot ett mitträcke av betong, och där skulle vi snabbt ha blivit till mos om seminariebilens förare inte hastigt hade bromsat. På hemvägen tog vi oss förbi förfärliga trefiliga bilköer som stod så gott som helt stilla - exakt hur vi kom förbi dem säger jag inte, men lite läskigt var det ett tag... Man kan nog lugnt konstatera att ett par rosenkransar förde oss oskadda i båda riktningarna. ;-)

Det blev även en liten avstickare till församlingen i Norrköping där en seminarist på tillfälligt besök från Rom skulle hämtas upp. De har en intressant kyrkobyggnad där som en munter kyrkoherde visade upp, och fika fick vi också, medan vi pepprade honom med frågor om församlingen...

Det blev som ni kanske kan ana en del skämt om min närvaro bland seminaristerna vid några tillfällen.... Svenska katolska prästseminariet är progressivt minsann...! Kunde man tro... För jag presenterades som det senaste tillskottet där för en del förvånade stackare under resans gång - innan de fattade.... ;-)

Åkte med främst eftersom jag under många år har funderat på om det skulle vara möjligt att starta ett slags kommunitet. En blandad kommunitet - men inte bara för systrar och bröder - utan för familjer också. Förmodligen med gästhem. Och troligen ekumeniskt - för att ta vara på rikedomarna ur olika traditioner, och för att bidra till att ena det som är splittrat. Och med en utåtriktad mission (bland hemlösa?). Helst i närheten av Uppsala eftersom det inte finns något liknande här. Men man behöver ju vara flera för att eventuellt starta något sådant - så jag tänkte nämna det här ifall någon som kanske har funderat i liknande banor skulle råka hitta det här inlägget en dag. Lämna i så fall en kommentar med din mailadress, eller maila mig direkt!

Har ibland tänkt att det är tillsammans med min eventuelle blivande man som jag kanske ska starta kommuniteten. Men han har inte dykt upp än... Och det måste ju inte vara så heller - utan det kan vara vem/vilka som helst som har liknande tankar och som är seriösa. Om det nu är meningen att det ska bli en kommunitet....

Gud har nämligen givit mig en ganska omtumlande helg som oväntat har vänt upp och ner på ett och annat....

Men jag ska inte gå närmare in på det nu - utan efter denna mer personliga bakgrund övergå till tankar som även ni kan ha nytta och glädje av. Det är både referat ur minnet och från anteckningar av det som sades under helgen, och en del egna tillägg. Stor credit till reträttledarna för inspirationen till det nedanstående!

***

Rent allmänt kan man säga att en kallelse utmärks av att det brukar vara ens egen djupaste längtan - som samtidigt bekräftas av andra (främst, men inte bara, av Kyrkan).

Den första kallelse man känt kan vara viktig att titta tillbaka på - den kan ge en ledtrådar. Man kan fråga sig saker som: Var och hur var det som Gud rörde alldeles särskilt vid mig första gången? Vad sa Gud till mig? I vilken riktning kände jag mig manad att gå?

Kan man av någon anledning inte följa sin djupaste längtan så får man försöka hitta något som ligger nära den - där ens gåvor kan komma till användning, men på något annat sätt. Ens näst djupaste längtan.

Guds kallelse upplevs för en del till en början som ganska diffus, men den kan bli allt tydligare via diverse tecken, den kan växa fram successivt, och ens erfarenheter, intressen och talanger kan peka åt ett visst håll. Men för andra kan det istället vara väldigt specifikt och konkret på en gång, t.ex. så att man kommer till en plats eller möter vissa människor, och känner sig hemma där, känner igen sig i dem.

Kallelsen utmärks av lycka på djupet. Gud vill göra oss lyckliga...

Klosterlivet beskrevs av sr. Karin som att "leva livet". Utifrån kan det tyckas monotont och händelsefattigt - men för den som är kallad till det är det tvärtom en stor rikedom.

Valet ger frihet. Att välja att avstå från materiella ägodelar, från att dela livet med en specifik person, och från sin egen vilja - genom klosterlöftena - kan öppna upp en oanad frihet.

En kallelse kan mogna genom att det blir en fördröjning, t.ex. att en aspirant inte släpps in på prästseminariet på en gång, eller om någon som knackar på en klosterport blir ombedd att vänta i tre år.... Sådana är i princip reglerna för konvertiter som kan känna sig kallade till att bli präster eller träda in i någon orden till en början, men där kallelsen inte alltid består. Det kan rentav vara skadligt att rusa in i det för fort. Och tre år går trots allt relativt snabbt...även om det kan låta som en evighet, särskilt för den unge entusiasten. Det är viktigt att man hinner bli av med eventuella naiva och romantiska illusioner om vad det handlar om....

En förutsättning för att det ska gå bra under väntetiden är att man vårdar kallelsen - där har både man själv och ens andlige vägledare en viktig uppgift. Kallelsen är som ett frö som behöver god jord, näring, ljus och vatten för att gro, växa och en dag bära frukt. Det är viktigt att man inte lämnas helt ensam med funderingarna. Men det är också essentiellt att ingen blir indragen på fel sätt, "infiskad" av seminarier eller ordnar som lider stor brist på kallelser. En genuin kallelse består trots prövningar - det är rentav bra att kallelsen verkligen prövas på djupet så att den inte dukar under för minsta motstånd senare.

En kallelse är på ett plan "brådskande" - och på ett annat plan befinner den sig i ett evighetsperspektiv.

En frestelse i början kan vara att tro att Gud inte kallar oss sådana som vi är, att vi måste bli tillräckligt heliga först. Men det är just så - med alla fel och brister - som vi blir kallade. Vi blir aldrig riktigt färdiga, utan är ständigt på väg...

Kallelsen kan utsättas för prövningar även i senare skeden genom ökentider och svåra saker som händer, och det kan tära att nötas mot samma systrar eller bröder dag ut och dag in i ett kloster. Men varje önskan som då dyker upp om att lämna kallelsen kan istället vara en kallelse att gå än mer på djupet. Så är det oftast. (Detta kan även stämma in på livskriser för dem som är "ute i världen", och inte minst äktenskapskriser.) Viktigt är att inte sopa svårigheter under mattan, utan ta itu med dem, gå igenom dem, och så finna en ny och allt större frid, nå försoning.

Men ibland kan det vara en kallelse att gå vidare och lämna något bakom sig. En präst, eller en munk eller nunna som har tillhört en orden i många decennier kan en dag plötsligt möta Den Stora Kärleken.... Och är den djup nog, inte bara en tillfällig förälskelse (nej, kyskhetslöften vaccinerar inte mot vanliga mänskliga känslor), så kan det vara meningen att man ska ta vara på det, satsa på det.... Det är då inte ett misslyckande. Och de erfarenheter man har fått dittills kan komma till nytta på andra sätt.

Gud vill alltid föra oss närmare sig - och det kan ske på olika sätt under olika tider i livet. Under vandringen med Gud finner vi också den djupaste gemenskapen med andra människor som är på väg mot samma mål.

Br. Johan berättade om hur solrosorna är heliotropa - d.v.s. de följer solen. Och att vi i analogi med det borde vara "teotropa" - följa Gud...!

Att följa sin kallelse kan vara att välja det som verkar vara det allra svåraste. Men det finns bara ett sätt att pröva kallelsen: att våga följa den...

Mycket av det som har nämnts här gäller inte bara präst- och ordenskallelser utan också kallelsen till äktenskap eller till att leva ensam i världen, men då anpassat för det förstås. Det kan också handla t.ex. om kallelsen att ta steget från en kyrkodel till en annan (konversion). Eller om något helt annat...

Alla är kallade till något - och en kallelse kan därför ses som ett personligt uttryck för Guds kärlek till var och en. En kärlek som vill ha svar....

Det viktigaste - det gäller alla kallelser - är att försöka vara i Guds vilja. Att finna den - och förbli i den.

***

Inlägget blev lite långt, men det här är ett viktigt ämne som är ganska poänglöst att skriva alltför kortfattat om. Kanske någon som brottas med något i anslutning till det här kan få lite hjälp vidare på sin egen vandring genom det...? Och för oss alla kan det vara nyttigt att ibland stanna upp och reflektera över var vi är och hur vi hamnade där - och vartåt vi kan gå vidare - med Gud och varandra.

Har ni några tankar eller frågor om kallelser så är de mycket välkomna i kommentarerna här!

21 kommentarer:

Johanna G 22 september 2008 09:17  

Låter som om din helg har varit precis så omtumlande och givande som en reträtt ska vara. Blir lätt avundsjuk...

Charlotte Therese 22 september 2008 12:05  

Johanna,

Omtumlande betyder inte att det var lätt - jag vet mindre nu om framtiden än jag trodde mig veta innan jag åkte dit. :-)

Vet bara att jag måste vara mycket öppen för Guds ledning...

Har försökt förmedla de bästa godbitarna till er - så att ni också ska få del av frukterna.

Känner du dig lite avis så kan du ju alltid meditera över veckans bibelblogg igen... ;-)

Eller varför inte åka på reträtt själv vid tillfälle...?

Johan Stenberg 22 september 2008 14:35  

Denna post verkar väldigt läsvärd! Skall läsa mer noggrannt inatt när allt har lugnat ner sig lite. :-)

Charlotte Therese 22 september 2008 14:44  

Johan,

Hoppas den är värd väntan...

Du blir garanterat den allra mest nyblivna katoliken som har läst den. Om inte frun hinner före... :-)

Antar att nedräkningen är i full gång. Ser fram emot er upptagning om några timmar!

Johanna G 22 september 2008 17:52  

Charlotte:
Det vet nog jag också, omtumlande är sällan lätt när man har med Gud att göra. Men ibland är det det som behövs och då blir det också oftast bra i slutändan om man vågar gå dit Han leder...

tubbo 22 september 2008 22:41  

Jag brukar ofta drömma om att få tjäna Gud och kyrkan med hela mitt liv..

Jag talade med ANders Piltz om möjligheten att bli upptagen som lekmanna-broder i dominikanerorden och fick svaret att man måste har varit katolik i MINST två år innan de väljer att ens betrakta ärendet..

Och jag är inte ens döpt liksom.. och har dessutom ett barn.. trots att jag inte är gift..

Så.. det är väl kört för mig.. om du nu inte skapar en orden som accepterar trasiga syndare som mig :D

Charlotte Therese 22 september 2008 23:26  

Tubbo,

Hur du än kommer att få uttrycka/leva en kallelse att tjäna Gud med hela ditt liv - så kan du göra det.

Även om alla yttre dörrar skulle stängas för dig. I ditt hjärta kan du tjäna Gud helt och fullt. I varje liten händelse under dagen.

Därmed inte sagt att alla dörrar kommer att stängas.

Det är vanligt att man är lite "hård" inom en del ordnar, och mer "mild" inom andra i fråga om när och om man släpper in aspiranter.

Tror att du har möjlighet att få pröva när tiden är mogen - men det är ett gott råd faktiskt, att vänta två år, och under tiden växa in i Kyrkan, inte minst i din lokala församling.

Gå i mässan så ofta du kan, gärna i någon vardagsmässa också förutom söndagsmässan, och delta i församlingslivet i övrigt, se om det finns någon liten uppgift du kan hjälpa till med där. Läs också bra litteratur om den orden du är intresserad av (du kan säkert få tips av orden). Få andlig vägledning av någon broder eller syster som tillhör orden. Släpp inte kontakten med dem under väntetiden. Utom om du upptäcker att det absolut inte är din väg förstås.

Försök kort och gott leva lite så redan nu som du skulle vilja göra sen, i en mycket förenklad form. Det kan vara ett första sätt att börja testa det.

Det jag kan tänka mig som kan fördröja det hela beror på hur gammalt ditt barn är. Om det fortfarande är mycket litet så behövs du ju för att ta hand om honom/henne, även om du har delad vårdnad med mamman.

Men - jag skulle nog ha börjat med den här frågan: tänkte du på att vara sekularmedlem i orden (vara med i det som kallas tredje orden - för lekfolk ute i världen) eller på att vara broder i själva klostret?

För det innebär en stor skillnad.

Den kommunitet jag funderar på att starta skulle även en ensamstående pappa vara välkommen till. Om han är kallad till ett sådant liv.

Men jag vet ju inte om det kommer att bli verklighet.

Så se vart Gud leder dig, drar dig - ta reda på mer om de konkreta alternativ som finns.

Om det är just dominikanerna som lockar dig mest av ordnarna så kan du säkert få mer information av br. Johan som är just dominikan, och som är med i stiftets kallelseteam.

Hoppas han tittar in här - annars kan jag förmedla kontakt med honom.

tubbo 23 september 2008 18:11  

Igen.. tack för varma ord och goda råd..

Och visst är det så att mitt barn behöver mig.. jag skulle aldrig kunna lämna honom..

Jag brukar faktiskt göra mitt bästa för att ge min lokala församling lite stöd..

Jag försöker sköta den yttre miljön i mån av tid och avlasta de gamla systrarna.. jag är ju hantverkare till yrket..

Faktum är att jag försöker få till stånd en nyanläggning och skapa en underbar trädgård.. det hör ju den kyrkliga miljön till..

Jag har t.o.m bakat bullar till julbasaren..

Egentligen är det kartusianerna som intresserar mig mest.. men det är ju helt uteslutet på alla vis..

Därefter dominikanerna..

Vi får se vart Gud för mig..

D 23 september 2008 20:39  

Var höll du hus för tjugo år sedan när jag tänkte i de här banorna...? ;-) Nu är jag nog ute ur bilden, tyvärr.

Har du tittat någonting på de moderna franska kommuniteterna och sekularinstituten (finns säkert på annat håll också)? Det är väl något sådant du tänker dig? Enklare att bygga en 'filial' än något helt nytt.

Tubbo
Det finns ett äldre inlägg av Johan på Konvertittbloggen som heter något i stil med 'Och så skall man bli munk då'. Bland kommentarerna till det borde det finnas rätt mycket som borde kunna vara till nytta för dig.

Ephraim 23 september 2008 21:30  

kallelser...hmm det viktigaste for alla manniskor ar ju att vara kristen. Jag har markt det just har pa campus. Att det viktigaste ar att vaxa som kristen. Sedan kan man vara munk, nunna, prast, diakon eller vad det nu kan vara. Maste vara kristen forst dock, annars blir kallelsen inge vidare.

tubbo 23 september 2008 21:49  

Tack D..

Läste igenom de 65 kommentarerna..

Blev lätt ödmjuk..

Men du ´vet.. den nyblinne katolikens sinne brinner ofta alltför hett..

Och ja.. det var filmen "Into great silence" som födde min kärlek till kartusianerna..

Jag känner mig nära dominikanerna pgav deras uttalade drift att förkunna och försvara Kristus i världen..

En viktig uppgift.. isär i denna gudlösa tid..

Men.. vad vore våra ansträngningar värda utan alla kristna bröders och systrars bön?

Charlotte Therese 24 september 2008 11:18  

Tubbo,

Självklart kommer ditt barn alltid att finnas med i bilden! Men när han är myndig kan du vara lite friare att fundera över ev. klosterliv för egen del. Vilket ju inte betyder att ni bryter kontakten i så fall. Om du håller dig undan från de strängaste ordnarna... ;-)

Det låter som att du är till god nytta där du är just nu...!

Om kommuniteten nånsin blir till verklighet så lär det behövas en del hjälp med praktiska saker för att få hus och trädgård i ordning... Det måste nog bli ett billigt hus "med renoveringsbehov"...

Ser det framför mig - rött, två våningar - och bakom det ligger en liten sjö. Anar att det finns flera små hus på gården - så man kan ha både eremitiskt lagda personer och familjer lite avskilt men ändå bo nära tillsammans och fira gudstjänst i kapellet.

Lycka till i sökandet - och hör gärna av dig med vidare funderingar (du kan maila om du vill).

Br. Johan skrev också att du är välkommen att maila honom (skrev till honom och nämnde att någon som var intresserad av dominikanorden hade svarat i bloggen - men han hinner inte skriva något inlägg här just nu).

Charlotte Therese 24 september 2008 11:35  

D,

Nu vet jag ju inte hur gammal du är - men jag har inte tänkt ha någon övre åldersgräns för "inträde"... Om det nu inte blir rusning från ålderdomshemmen... ;-)

Det kan tvärtom vara en fördel om det kommer några som är t.ex. nyblivna - men pigga - pensionärer lagom till starten - för de har ju gott om tid att greja med allt som behövs. Även för gästhemmets räkning behöver det finnas några som kan ägna mycket tid till det. För att inte tala om köket...

Och så behövs det flera kloka huvuden för att få ihop en kort och koncis regel samt tänka igenom allt det andra inför starten.

Även om du inte skulle vara intresserad av att bo där så kanske du (och andra som har funderat i de här banorna, eller som lever i kommunitet nu och har erfarenheter av vad som kan gå snett etc.) vill vara med som en resurs i uppbyggandeprocessen, som lite affilierade? Jag har tänkt mig att det bör finnas några sådana personer från flera samfund som är med i det hela som ett slags andliga rådgivare - och har kontaktat ett par redan.

Får väl starta en "kommunitetsblogg" om/när det blir aktuellt... Så kan folk komma med goda råd även den vägen...

Jo - jag har besökt en del kommuniteter under åren. Känner bäst till Les Béatitudes - som jag under 8 år försökte få att grunda ett hus i Sverige - men de har inte resurser för att skicka personer hit - det var den tyska provinsen som var mest intresserad - fransoserna vill inte till ett land där de tror att det går omkring isbjörnar på gatan... ;-)

Har förberett ett inlägg om dem i gamla bloggen - men det postades aldrig eftersom jag i samma veva flyttade över hit - så jag kanske ska kopiera in det hit vid tillfälle.

Det behöver också finnas några "infödda" med från början om man vill starta ett hus med en befintlig (kyrkligt godkänd) gemenskap. Och det fanns inga sådana så vitt jag vet, trots att jag vet att några andra i landet har haft en del kontakt med dem.

På ett sätt tror jag nu att det är bra att det inte blev av. För det är nog bättre att starta något som är direkt anpassat för svenska förhållanden.

Jag tänker mig något som är till viss del inspirerat av dem (den vackra liturgin, och spiritualiteten delvis - karmelitisk och ortodox), men ekumeniskt, och enklare.

Charlotte Therese 24 september 2008 11:36  

P.S.

Om några som hittar hit och läser detta är intresserade så skulle vi kunna åka på en studieresa till en kommunitet - har frågat en präst jag känner i en av deras kommuniteter om det är ok - och det är det. Han har dessutom varit i Sverige.

Hör av er i så fall!

Charlotte Therese 24 september 2008 11:40  

Ephraim,

Kristen, ja, absolut.

Men människa allra först...

Som redan Irenaeus sa.

Ephraim 24 september 2008 18:54  

Jamen kristen och manniska ar val samma sak eller, efter dopet menar jag. Kristen ar val inte en appendix som man har nar man kanner for det. Eller? For ovrigt sa innebar det val att fullheten som manniska kan endast erfaras i Kristus. Eftersom fralsningen ar union med Gud. Hmmm...

Charlotte Therese 24 september 2008 19:43  

Det är menat att vara samma sak förstås - men det är tyvärr inte alltid det är det i praktiken...

En del kan bli så "kristna" att det mänskliga går alldeles förlorat.

Och det innebär att något av det mest väsentliga går förlorat - eftersom Gud inkarnerades.

Om vi är sanna människor kan vi också avspegla något av den Gud som är både sann Gud och sann människa.

Eller mer "ortodoxt" uttryckt kanske: ju mer sant mänskliga vi blir, desto mer gudomliggjorda blir vi på kuppen.

minutz3 6 oktober 2008 19:19  

charlotte-therese: väldans trevligt blogginlägg! Förvisso har jag läst eller hört det mesta av det, men en fin samling av det hela. Vad var det du själv kom till insikt om under reträtten förresten?

Charlotte Therese 6 oktober 2008 22:41  

Tack.

Skrev ner det just för att ha det lite utförligt och samlat nånstans där det är lätt att hitta.

Mest för att det kan vara till hjälp för andra som söker i de här banorna och vill veta mer...

Jag leddes en oväntad och lite märklig väg för egen del under dessa dagar - men det är inte läge att säga så mycket mer om det än vad jag redan har skrivit.

Får helt enkelt se om Gud vill göra något av det, eller vända det i någon annan riktning - jag gör bara mitt bästa för att följa Vägen steg för steg...

Den som följer min blogg lär få veta mer framöver beroende på vad som händer...

Hosanna 27 januari 2009 19:59  

Liknande tankar har genom åren kommit och gått i vår lilla familj... vi är inte där ännu men... man kan ju alltid be...

Charlotte Therese 27 januari 2009 20:22  

Vad spännande, Hosanna!

Berätta gärna mer om ni plötsligt är där en dag...!

Ni finns inte i Uppsalatrakten? Utifall att...

(Det går bra att maila ifall du inte vill svara här.)

Bloggregister

bloggping Bloggtoppen.se Photography Art Blogs - BlogCatalog Blog Directory Top Religion bloggar Blog Flux Directory Religion Blogglista.se Add to Technorati Favorites Reggad på Commo.se Filosofi/Religion
eXTReMe Tracker
Creeper

Bloggheader

Copyright, bild: Charlotte Thérèse

Senaste inlägg

Kristen webbring

  © Blogger template Fishing by Ourblogtemplates.com 2008

Back to TOP