Levande brustna ikoner där ljuset strömmar fram ur sprickorna

Läser vidare i Maria Küchens bok.

Idag blev den mycket bättre igen - bäst hittills. För i de följande kapitlen skriver hon naket, sprucket, öppet. Utan skydd.

Om hur livet gör ont ibland, och får göra precis så ont som det gör - att det inte är en lösning att på new-age-vis skaffa sig ett teflonhjärta - vars glatta yta stöter bort allt (och alla).

Värjer man sig, och försöker skydda sig mot allt som är mörkt eller gör ont så möter man heller aldrig det goda, ljusa, vackra med sådan vårsolsskarp intensitet.

Känner igen mig exakt. Våra erfarenheter är olika - men effekten densamma. Man får ett öppet hjärta. Här övergår prosan nästan i poesi, medan hon i några kapitel beskriver detta.

"Hjärtat går inte sönder när det känns så, det förbereds för ljus."

"Jag bör bara gå igenom världen med öppet hjärta om jag törs ta konsekvenserna och jag måste vara varsammare än nu med var och en jag möter, det kan vara en människa med öppet hjärta."

Kommer under läsningens gång att tänka på många dikter jag skrivit. Inte minst när jag leende ser rubriken på ett kapitel: "Levande ikon".

Men, hallå... Det är ju titeln på en av mina dikter....!