Bibelblogg - att vittna om tron
Veckans text är söndagens episteltext...
Att fundera särskilt på (för den som vill): hur vittnar vi om tron?
***
Vårt evangelium kom inte till er bara som ord utan också med kraft och helig ande, i fullt mått; ni vet ju vad vi förmådde göra bland er, för er skull. Och när ni hade tagit emot ordet följde ni vårt exempel och därmed Herrens eget under många lidanden, med den glädje som den heliga anden ger. Så har ni också blivit ett föredöme för alla troende i Makedonien och Achaia. Ni har fått Herrens ord att höras, och inte bara i Makedonien och Achaia: överallt har man hört talas om er tro på Gud, och vi behöver inte säga någonting. Alla berättar av sig själva om vad vårt besök hos er ledde till, hur ni vände er från avgudarna till Gud för att tjäna den levande och sanne Guden och vänta på att hans son, som han har uppväckt från de döda, skall komma från himlen, Jesus, som räddar oss från den stundande vreden.
***
Detta är ett bibelbloggsinlägg.
Tidigare bibelbloggar hittar du här och här - det går bra att kommentera dem i efterskott.
Inlägg
8 kommentarer:
Jag kan tänka mig att ibland eller kanske många gånger när vi möter människor, nya kompisar till exempel och så får de veta så småningom att man är troende,, och att man håller fast vid sina grundläggande värderingar,, så blir de utmanade att tänka efter mer.. särskilt när man argumenterar för sina åsikter..
det har jag en känsla av..
man ska inte tveka på att utmana människor på det sättet.
sedan så tror jag att Gud jobbar på ngt sätt att "fånga" dessa människor även om det inte blir genom oss, men det vi säger och gör i våran möte med dem är så klart v viktigt. de får flera möjligheter sedan genom andra möten och "tillfälligheter" att refleketera mer och spinna över det de från början hört.. för att förhoppningsvis hitta vägen ngn gng..
Att vittna om sin egen väg till Gud och vad det betyder rent konktret i livet för mig tror jag är en effektif väg att sprida Guds ord. Sen så gäller det att vara lyhörd för Guds röst och lyda uppmaningar. Tex verkligen gå in med fika till den ensamma grannen trots att det tar emot. Man vet ofta en rätt och bra väg att handla efter. Att lyda detta och trotsa sin rädsla får ofta oanade konsekvenser man inte hade en aning om.
Jo sadan var reaktionen av Tsarens delegation till Constantinopel ocksa. De var imponerade av kyrkans Gudsdyrkan.
Jag tror att leva varan tro ar det viktigste. Var inte radd att gora korstecknet i en restaurang nar du ber, eller sta upp for din tro nar den ar ifragastt. Och framfor allt lev som en sann kristen, och anvand varje tillfalle som ett vittnesamal. Jag tror om vi vagar tro sa kan det hjalpa andra att tro. framfor allt lat inte din tro urvattnas for att behaga andra... usch, usch fy,fy! :) nej lev dagligen i Jesus kristus och dyrka Gud i ande och sanning. Da kan folk faktiskt borja saga nagot.
Xairete
Ja, Alla, leva vår tro...
Ibland en utmaning - i situationer där det ses som väldigt udda.
Fastnade särskilt för en sak i texten:
>Vårt evangelium kom inte till er bara som ord utan också med kraft och helig ande, i fullt mått /.../
>Och när ni hade tagit emot ordet följde ni vårt exempel och därmed Herrens eget under många lidanden, med den glädje som den heliga anden ger.
Tänker på att den helige Ande nämns - och att det är viktigt för mottagandet av ordet, för tron - att Anden är med.
I fullt mått...
Också under lidanden.
Anden bekräftar orden, fyller dem med liv. Ger glädje.
Minns en reflektion från när jag läste en alphakurs en gång i tiden så hade vi en diskussion kring detta en gång. Då kommenterade vår samtalsledare något i stil med:
Men om alla säger att det högsta idealet att vittna om tron är att leva ut det utan att någonsin berätta med ord - eller snarare tycker att det är någon annans uppgift att berätta med ord - vem berättade då för dem till att börja med?
Tror det är dags för min favvoslogan igen: inte antingen eller - utan både ock!
Att leva sin tro innebär ju att man använder ord ibland - när det behövs.
Allt i sin tid....
Franciskus sa något liknande.
Predika ständigt - och använd ord bara om det är nödvändigt. (Referat ur minnet, inte citat.)
Javisst! ”Predika alltid. Om så krävs, använd ord”, tror jag citatet lyder.
Och det jag tror man menar när man säger så är att man föredrar de kristna som inte är "påträngande" och ska vittna om än det ena, än det andra i tid och otid.
Men jag tror att risken är att vi blir så försiktiga i våra försök att inte stöta oss med människor att vi alldeles glömmer bort att använda ord när så krävs av oss, snarare än att vi går till överdrift åt andra hållet. Har fått intrycket att många kristna sitter och trycker på varsin "kontorsstol" utan att någonsin våga öppna munnen berätta för sina medarbetare att de är kristna, inte bara snälla och väluppfostrade i största allmänhet...
Men visst, sen är det ju lika viktigt att inte predika massor med ord utan att ens handlingar talar samma språk...
Absolut, skrajsna kontorsstolskristna kan behöva lite eld i baken... :-)
Ingen lär bli dödad för sin kristna tro på svenska arbetsplatser.
Men visst kan man riskera att bli lite utanför, missa karriärsmöjligheter.
Så man kan fatta att en del är försiktiga. Särskilt de som har en familj att försörja.
Själv har jag sällan brytt mig om sånt.
Det känns för egen del viktigare att vara trovärdig och utan tvekan stå för det jag tror - har aldrig ångrat något tillfälle där jag har varit öppen med min tro - däremot tillfällen då jag tigit.
Vem vet - kanske någon börjar närma sig Gud genom nyfikenheten över hur man kan vara katolik i vår tid, i vårt land.
Sen så fixar ju Guds humor det ofta så att folk får veta det utan att jag säger något (posten/citymail), och personer som ropar ut det på Centralstationen i Sthlm så att alla vänder sig och tittar på mig, är bara två exempel... :-)
Skicka en kommentar