Lektorsdag - hur ska man (inte) läsa?

Helgen var som sagt intensiv och innehållsrik.

Där ingick även en lektorsdag, d.v.s. 53 av oss som bor i mellansverige och som brukar läsa mässans texter kom till en samling som fokuserade just på vår uppgift. Den första lektorsdagen i den svenska katolska världshistorien?

Hur som helst så var det ett mycket bra initiativ.

För det är viktigt att ibland stanna upp och reflektera över uppgifterna i församlingen. Vad är bakgrunden till dem? Hur utför vi dem? Och än viktigare: vad ska vi undvika? För om vi undviker felen så blir det ju automatiskt bra...

Jag återger (och utvecklar) nedan ett par saker som även andra än lektorer kan ha glädje av, samt tar upp lite grann som gäller vår uppgift specifikt. (Ni som är lektorer och bor i sydsverige får en chans att vara med på en sådan dag lite senare i år - ta vara på tillfället!)

Dagen inleddes med två föredrag av Anders Ekenberg, kring bibelns roll i mässan, hur mässtexterna är sammansatta och utvalda, och hur man som lektor kan förbereda sig på bästa sätt inför läsningen.

"Bibeln kommer mest till sin rätt när vi samlas, lyssnar kollektivt", sa han.

Ja, så sant. Den är inte menad att bara läsas och tolkas i den egna kammaren. Den är också ett tilltal till hela Guds folk gemensamt. Båda läsningssätten kompletterar varandra.

Ordets bord är ett lika viktigt bord som eukaristins bord - inte bara en förberedelse inför detta. Gud talar till oss genom texterna, möter oss även där. Och "serveringen måste få ta tid"... Det vanligaste felet är att texterna läses för fort. De kan inte läsas för långsamt. De måste få tid att sjunka in.

Nytt för mig var att alla texter utom episteln (andra läsningen, vanligen hämtad ur NT-breven, men under påsktiden ur Uppenbarelseboken) hänger nära samman. Jag trodde att samtliga texter var utvalda så att de skulle korrespondera med varandra. Men breven läses löpande. Så det är en ren slump att de ibland stämmer in så otroligt bra på söndagens tema i övrigt. Annars kunde man se episteltexterna närmast som tillämpningar av evangeliet. Där beskrivs det kristna livet i praktiken och resoneras ibland mer utförligt om det som evangelierna tar upp. Men det är alltså bara lyckliga sammanträffanden när det är så på ett extra tydligt sätt, när det råkar finnas en koppling...

Första läsningen är däremot medvetet knuten till evangeliet. Även responsoriepsalmen (ur psaltaren, eller en annan lovsång) mellan första och andra läsningen har samma röda tråd. Och halleluja mellan andra läsningen och evangeliet är en upptakt till detta, ofta med citat ur evangeliet insprängt.

Texterna är indelade i tre löpande årgångar.

A) Matteusevangeliet läses, utom vissa högtider + påsktiden.

B) Markusevangeliet läses, samt delar av Johannesevangeliet under sommaren.

C) Lukasevangeliet läses.

Även i stort sett hela Johannesevangeliet läses sammanlagt under åren.

Vardagsmässorna har två årgångar och bara tre läsningar (en text ut antingen GT eller NT samt responsoriepsalm och evangelium).

Den som ska läsa en av läsningarna bör titta även på de övriga läsningarna den dagen, samt läsa igenom "den egna" texten många gånger, och helst titta på det övriga sammanhanget kring texten där den står i bibeln.

Ungefär så brukar jag göra varje vecka när jag förbereder bibelbloggen. Först läser jag igenom alla den kommande söndagens mässtexter, och väljer sedan ut den som "vill lyftas fram" särskilt tydligt just då. (Ja, det är vanligen så att en av dem sticker ut extra mycket. Men ibland är det flera, då är det svårt att välja.) Sen far den omkring i tankarnas torktumlare, vänds och vrids på, luftas, och ibland kollar jag upp en del saker, inte minst det sammanhang den står i - och så funderar vi tillsammans över texten under ett par dagar.

Hoppas förresten att fler vill delta i de samtalen! Tycker att bibelbloggen är en av de allra viktigaste avdelningarna i bloggen. Den blir heller aldrig inaktuell, så det går att fylla på med nya tankar även i äldre inlägg. Och för dem som följer en annan läsningsordning än den katolska, eller ingen särskild ordning alls, blir dessa reflektioner som en extra bonus. Bibeln kan man svårligen fördjupa sig för mycket i.

Efter föreläsningarna hann vi samlas en stund i mindre grupper och samtala om lätt maskerade (de bibelböcker de var hämtade från var inte angivna) texters olika innehåll och karaktär (stildrag m.m.).

Under eftermiddagen fick vi veta mer om det praktiska, samt om vanliga fel som man bör undvika när man läser. Maria Green och Thomas Ekelöf föreläste, bitvis mycket underhållande, om det. (Vi fick senare öva lite på att läsa för varandra i smågrupperna.)

Ingen lär glömma stereotyperna: "kommandoran" (officeren), "Putte i blåbärsskogen", "teaterapan", "den förment objektive", eller "den ilskne". Och visst kunde man känna igen en del drag från diverse håll...om än i betydligt mildare form än stereotypernas.

Viktigt är också kroppshållning, vad man gör av händerna, andning, betoning, röstläge, blickar.

Och så var det som sagt det vanligaste felet även bland vana lektorer - tempot:

"Tala så långsamt att du själv tycker det är pinsamt - dra sen ner det till hälften."

Så nu vet ni varför vi snart kommer att låta ungefär som Kristina Lugn allihop.... :-)

Stort tack till er som arrangerade dagen - vi som var med hoppas på kontinuerlig uppföljning i olika former! Såväl teoretisk som praktisk - och inte minst andlig!

Själv kan jag avslutningsvis kanske dela med mig av ett litet tips till andra lektorer angående det sistnämnda.

Har gjort på följande sätt rent instinktivt ända sedan jag fick denna uppgift.

Vi som läser är bara språkrör - så fokus ska inte hamna på oss - utan det enda viktiga är förmedlingen av texten.

Vi kan ju inte göra oss osynliga, och det är förmodligen heller inget ideal - för då skulle ju alla istället sitta och undra var rösten kom ifrån - och missa budskapet...

Men för att bli, om inte transparent, så ett så enkelt redskap som möjligt, ett tillfälligt kärl som bär fram ordet, så brukar jag be om den helige Andes hjälp. Jag ber att Anden själv ska inspirera läsningen och tala till var och en som hör orden. Så att var och en får möta Gud genom dem.

Och jag tror faktiskt att det funkar. För det händer ofta att folk kommer fram efter mässan och säger att de blivit berörda av läsningen, att den gått rätt in. Och jag vet ju att det inte är min förtjänst om/när det händer.... Utan får tacka Gud för att ordet som sås ut inte vänder tillbaka utan att ha utfört vad det är avsett att göra..... Trots min långt ifrån fullkomliga insats....

Deo Gratias!

***

Bloggtips: Z tog upp ämnet för en tid sen.