Vem har egentligen rätt att finnas till?

Har alldeles oplanerat kommit in på samma tema i kommentarer i olika bloggar under de senaste dagarna... Om rätten till liv och människovärde. Tänkte ta upp det lite samlat här, efter att just ha sett ett program om ämnet dessutom (se länk till Karins blogg).

För det håller liksom inte. Att samhället, vi människor, blundar för vad det faktiskt handlar om. Skygglappar och smutskastande åt endera sidan löser inget. Det måste gå att hitta en medelväg i samtalet (som Marcus Birro var inne på i programmet). Men man kan inte överlåta till föräldrarna att bestämma om ett barn är ett barn (vilket han också menade).

Ett barn är just ett barn, om än väldigt litet, det är väldigt svårt att komma ifrån det - frågan är snarast om det är välkommet.

Sjukvården skickar, utan föräldrarnas vetskap, aborterade foster från 12:e veckan till kremering och begravning (ifall sjukvårdsperonalen tycker att det ser ut som ett barn). Väcker inte det tankar hos dem som vågar tänka efter? Mindre foster än så kastas i avfallet. Även där kunde man önska en mer etisk hantering....

En annan viktig fråga är när det mänskliga skyddsvärdet egentligen inträder. Har ett embryo rätt till liv? Eller ett foster? Eller först ett fullgånget barn som kan klara sig utanför moderns kropp (men som verkligen inte kan klara sig själv än på många år, och ifall det är handikappat kanske det aldrig kan klara sig själv!)? Är först den myndige vuxne (fullfjädrad med villa, vovve, volvo - fullt ut människa)? Förlorar människan sedan sitt värde med stigande ålder (inte minst i vår kultur)?

Är inte allt mänskligt liv skyddsvärt? I sig. För att det är vad det är...

Bäst att tillägga: jag är absolut medveten om särskilda omständigheter som kan försvara att vi har en lagstiftning som inkluderar aborträtt. Men den borde tas i anspråk ytterst sällan, vara ett undantag från regeln. Det skulle kunna fungera så om folk i högre grad tänkte efter...före. Är inte det allas vårt ansvar...?

Vill också tillägga att jag inte kan/vill döma någon som har fattat det beslutet. Har full förståelse för att situationer kan vara väldigt svåra, och att det kan tyckas vara enda utvägen.

Men önskar samtidigt att det skulle finnas en mer stöttande omgivning - för det är nog sällan beslutet är givet - många skulle nog välja att inte göra abort ifall de fick det stödet.

***

Först skrev jag hos Monica:

"Tänker när jag läser det du skriver på att alla barn belastar samhället - och alla vuxna med för den delen. Även om de flesta av oss också bidrar. Sverige är väl ett av de länder som har den störst utbyggda offentliga sektorn. Och bland de högsta skatterna. Pengar som är gemensamma och ska fördelas på bästa sätt (nej - inte i så hög grad rätt ner i politikerfickor!).

Vi har ju resurser att ta emot alla barn... Hjälpa föräldrar med handikappade barn så att de orkar. De sprider också mycket ljus omkring sig, dessa barn. Allt är inte bara jobbigt och sorgligt.

Tänker också att en del är handikappade på sätt som syns tydligt, andra har osynliga sår. Vilka ska få finnas bland oss? Bara de som ser helt vanliga ut på ytan?

Förresten - ska man vara väldigt krass så är ju var och en som föds redan på väg mot döden.

Vems liv ska då anses vara mer värt - och vems är det inte? Och varför? Vilka av oss ska ha rätt att födas och leva?

En dag: bara de som beräknas vara fullständigt perfekta från början till slut?

Du sköna nya värld...?"

***

Sen skrev jag, apropå en kommentar om encyklikan Humanae Vitae, i min egen blogg:

"Aborterna måste verkligen minska. Det är förfärligt som det är... Det tror jag att var och en som inser att det faktiskt handlar om barn kan hålla med om.

I-länder har liksom ingen ursäkt för att det är som det är. (Andra länder har i viss mån en ursäkt - men även där är vi medskyldiga, som inte hjälper till i så hög grad som det behövs för att alla barn ska få möjlighet att växa upp i drägliga omständigheter.)

Ett stort problem är att skolorna (väl fortfarande idag?) lär ut att fostret är en del av moderns kropp - en geléklump - som inte har rätt till liv förrän en viss vecka har passerats.

DÄR nånstans måste man göra något. Och så har föräldrar ett jättestort ansvar. (Men många av dem har förmodligen själva samma inställning utifrån vad de har lärt sig...)

Och politiker behöver se över lagstiftningen - gärna sänka gränsen ytterligare eftersom det snart inte är någon större skillnad i tid mellan barn som föds för tidigt och kan räddas, och barn som aborteras.

Om preventivmedel ändå ska ses som en betydligt bättre lösning än aborter i ett sekulariserat samhälle där det inte går att kräva total avhållsamhet på religiösa grunder för alla, så är även detta föräldrars och skolors uppgift att informera om, och sedan naturligtvis individens ansvar.

Tror ingen mår bra efter en abort. Därför är det otroligt att så lite görs.

Men: ser man på statistiken för "katolska" länder så tror jag faktiskt inte att det är mycket bättre än här. Förutom att aborter är illegala på många håll - och där dör både unga mödrar och barn p.g.a. skumma kvacksalvare. Och där sprids även AIDS i högre grad än här p.g.a. Humanae Vitae's förbud mot preventivmedel...

Världen blev alltså inte hjälpt av encyklikan....

Och katoliker som fick den serverad blev antagligen mest bara arga - gjorde uppror mot den istället. (Kanske även en anledning till varför folk lämnade kyrkan?) Nånstans kan man förstå dem - vad har påven med folks privatliv att göra?

Det kanske faktiskt hade varit bättre att inte säga allt det som sades...? Utan säga andra saker istället - som hade kunnat rädda liv."

***

Och hos Karin skrev jag:

"Ja, svår fråga...

Man kan tycka att MYCKET mer borde göras preventivt. Det är skolans och föräldrarnas ansvar... Men även kyrkans (ur en etisk synvinkel)...

D.v.s. abort är inte ett preventivmedel - men används i princip som det. Nånstans måste man göra skillnad mellan att ta ansvar för uppkomst av liv och att ta liv som blivit till. Oavsett ålder. 12 veckor eller 90 år [apropå frågan om abort jämfört med dödshjälp].

Så många ser inte fostret som en egen individ - utan som en del av kvinnans kropp. Det kanske måste börja med en insikt där. Men inte med hjälp av skrämselpropaganda - utan saklig reflektion/upplysning.

Är det rimligt att barn får mänskliga rättigheter först när de är födda?

Vad gör man då åt att gränsen mellan tillåten abort och möjlighet att rädda för tidigt födda barn alltmer suddas ut?

Ytterligare dimma omger situationen genom att abort väl snart kommer att tas till för barn med allehanda oönskade egenskaper, t.ex. med en minimal risk att de kommer att drabbas av allvarlig sjukdom nån gång i livet. Och en gång dö!

Det har liksom blivit hysteriskt.

Människan leker Gud."

***

Kommentarer?