Andens frukter i praktiken

Läser ett snäpp vidare i Maria Küchens bok.

Nu handlar det om andliga frukter. Där finns inte så mycket att kommentera egentligen. Kan mest bara hålla med.

Bland det bästa är de följande citaten:

'Att följa sitt hjärta' är en lika omtyckt som bedräglig bild. Hjärtat kan inte följas. Hjärtat springer inte omkring. Hjärtat är den levande pelaren i mitten av mig och allt och Allt. Hjärtat är ett träd som inte kan gå någonstans och inte värja sig, hur mycket det än skärs i barken. Hjärtat följer man inte, man finner det och stannar.

Ja, så är det. Men det gäller verkligen att stanna. Man kan vara på flykt från sitt hjärta hela livet om det vill sig illa. Jfr. Augustinus ord: "Mitt hjärta är oroligt till dess det finner ro i dig."

När man inte längre styrs av sina passioner. Då finns det en mycket stillsammare glädje. I det vanliga. I allting. Och den är euforisk. Den är väldig. (Vilket i sin tur är något hon citerar från en anonym vän.)

Tålamod i teorin är - som det mesta i teorin - en bagatell. Rensar jag bort alla störande moment ur min vardag, då materialiserar sig tålamodet direkt.

Jo, visst... Absolut. Det är väldigt lätt att visa upp alla slags andliga frukter så länge inget stör... :-)

I praktiken, under vardagens alla små eller stora störningsmoment, möter det dagliga eldprovet.

Det som inte håller, kart som aldrig kommer att kunna mogna, rensas bort. Och det är gott så. Det kommer nya och tåligare frukter ju längre trädet står där, och ju mer det härdas av kyla, regn, gassande solhetta, stormar och skadeinsekter. Det gäller att ha böjliga grenar och hämta näring från djupet.

Hon fortsätter:

Fråga inte vad godhet är. Fråga inte vad lycka är. Fråga inte vad kärlek är. Fråga inte vem en annan människa är, du kommer aldrig att få veta. Bara Gud vet. Alla människor är under och mysterium.

Kanske man borde tillägga: fråga heller inte vem Gud är...

Det som definieras och inhägnas för snävt brister till sist av det levande livets växtkraft.

Visar sig vara Annorlunda.