Om dödssynder, Gud och sex

En sån rubrik borde väl orsaka nytt besöksrekord i bloggen...? ;-)

Men det råkar faktiskt vara ämnet för dagens läsning i Maria Küchens bok, så jag citerar bara några av hennes rubriker.... Fick lov att lägga på ett litet kol om jag ska hinna läsa klart boken innan "deadline".

Om dödssynderna finns det inte så mycket att säga - där håller jag med om det mesta av det hon skriver, om än det är väldigt kortfattat och förenklat. Hon formulerar det på ett nutidsförankrat och humoristiskt sätt, och med en del skarpa iakttagelser.

Bara några exempel:

"Och kanske kan roten till alla dödssynder sammanfattas i en mening: Att ta ansvar och sätta gränser för sig själv och sitt liv är lite jobbigt."

"Acedia är att inte bry sig, att låta saker rinna av hjärtat som om hjärtat vore en gås. Denna dödssyndiga likgiltighet förväxlas lätt med goda egenskaper som tålamod, självbehärskning och mildhet /.../"

"Bara Gud är fullkomlig, och människan får därmed frihet att vara just människa - syndare i tankar, ord och gärningar, i alla fall i bland.

"Jetplan, bilar och kylskåp kanske är hybris, stulen eld, fallet ljus, ett brott mot skapelsen eftersom de förstör planeten. Men vad är alternativet?"

Hon gör också upp med skenhelighet i flera av avsnitten (bl.a. de om avund och vrede) - det är där humorn lyser som bäst!

För att övergå till avdelningen Gud och sex - där undrar jag om jag har förstått henne rätt - eller om hon kan ha missförstått något.... För där känner jag plötsligt inte igen "tonen" längre... Den som säger: det här är rätt och bra och sant.

Hon hamnar möjligen själv under sin beskrivning av ämnet i den farozon hon målar upp - där gränserna börjat suddas ut alltför mycket mellan Gud, sex och galenskap:

"Direkt gudsmöte, passionerad förälskelse och akut psykos är tre själsliga högspänningsledningar som löper tätt ihop."

Just därför är det så viktigt med urskillning - och att för Guds skull (!) inte försöka blanda samman det som inte är menat att bli en farlig cocktail.

Låt mig säga det rakt på sak:

Mystik handlar inte om att följa sina passioner - utan om att döda dem!

För den fullständiga frihetens skull.

Inte så att livet sedan är menat att bli känslolöst - men så att något nytt kan uppstå ur de missriktade passionernas död, som är lika passionerat - men på ett ordnat sätt, i samklang med Guds vilja.

Tror hon är helt rätt ute när hon skriver (utifrån ett resonemang om Berninis staty av Teresa av Avila):

"All extas är inte outlevt sublimerat sex, vad den här tiden än anser. Tvärtom kan sex vara ett hjälplöst försök till sublimering av ett outlevt Något Annat."

Men när jag läser det övriga hon skriver om ämnet får jag intrycket att en del av det är sammanblandat på ett sätt som inte stämmer. Det hamnar på det stora hela i samklang med världens tankar, även om hon gör små antydningar om att det handlar om något annat, hon börjar på rätt spår - men det liksom landar fel till sist ändå, bara lite fel, men tillräckligt mycket fel för att det ska vara riskabelt.

Försöker hitta en liknelse som kan förtydliga vad jag menar. Så här kanske:

Det andliga livets teologi är som hjärnkirurgi - missar man målet med så lite som några millimeter kan resultatet bli katastrofalt, det kan innebära döden. Men här i överförd bemärkelse: andlig död, villfarelse.