Nattvardsfråga
Funderar på varför en del kristna firar eukaristi varje dag - och andra väldigt sällan... Och om det har med nattvardssynen att göra.
Teori:
De som tror att det händer något - att det verkligen blir Kristi kropp och blod - firar eukaristi ofta, och ser det som ett sakrament.
Medan de som tror att det är en minnesmåltid, för att minnas Jesus, firar denna mer sällan (för Jesus glömmer man ju inte bort i första taget...), där kan också i princip vem som helst leda firandet.
Katolska kyrkan firar om möjligt mässa varje dag (prästbrist kan göra det omöjligt) - det är åtminstone idealet.
Frikyrkor brukar fira mer sällan... I min pappas församling är det bara en gång i månaden om jag minns det rätt. Men de brukar fira den i hans cellgrupp emellanåt också - utan att någon pastor är med.
Förra söndagen i Pingstkyrkan var ett slags kombination - det predikades om en sakramental nattvardssyn (händelsen närvarandegörs, det är inte bara en minnesmåltid) - och firades även på det sättet, men i förtätat sammandrag och med tydligt frikyrkliga inslag.
Nu undrar jag hur ni ser på nattvarden.....
Inlägg
14 kommentarer:
Om nattvarden har med gemenskap att göra, som jag tror. Så har i alla fall vi i frikyrkan missat något. Jag tror att nattvarden från början var en måltidsgemenskap. När Jesus säger "Gör detta till minne av mig" skulle man kunna tolka det som. "När ni har gemenskap kring bordet" Eller tom "När helst ni träffas för gemenskap så kom ihåg mig, kom ihåg vad jag gjort för er, gör för er och kommer att göra för er". måltiden var i den kulturen en plats av gemenskap, det var då man delade sina liv och sina berättelser. Vi som är mikrovågsugns och McDonalds skadade, där mat är något nödvändigt som bara måste göras så fort som möjligt har lite svårt att relatera.
Så småningom blev det hela en liten fin symbol. Idag så är ofta den enda måltidsgemenskap vi har kyrkkaffet.
(Inte att förakta iofs)
Jag ser nattvarden som färdkost för dagen, så jag tar nattvarden så ofta som möjligt och gärna tidigt på dagen så att jag bär Jesus Kristus med mig under dagens händelser. Vår biskop brukar också påminna oss om att vi är "vandrande monstranser" - när vi har tagit nattvarden, skall vi gå ut i världen och sprida dess välsignelser över våra medmänniskor. Den tanken är mycket bärande...
Joachim,
Ja, kyrkkaffet i all ära....
Men lite mer menade han väl...?
Gemenskap... Det tror jag med.
I min församling samlas omkring 70 nationaliteter varje söndag (förutom vid särskilda mässor på andra språk).
Snacka om världsgemenskap!
Än mer tydlig blir gemenskapen när vi ibland (alltför sällan!) har fest. Inte minst på påsknatten. Efter midnatt börjar agapemåltiden - ett gigantiskt knytkalas! :-)
Något ni kan inspireras av...?
Hur ofta firar ni förresten nattvard i din församling?
Sr. Carina,
Så tänkte jag också ofta - särskilt under första tiden som katolik.
Nu reflekterar jag mer sällan...
Men märker att det har effekt.
Det finns ett "före" och "efter" mässan...
Jag tillhör ett sammanhang som har ungefär den teologi som Joachim beskriver ovan...
"När vi kommer samman är vi Kristi Kropp, och på det sättet är Kristus närvarande i måltiden."
Vi väljer dessutom att fira Herrens Måltid (oftast) i hemmen. När vi någon gång gör det tillsammans, hela församlingen, är det alltid i samband med en hel måltid. Vanligtvis börjar då någon, mot slutet av måltiden, att läsa ur evangelietexten "Medan de åt tog han ett bröd..."
Sedan läser vi ofta texterna ur 1 Kor om firandet av Herrens måltid.
Stämningen är oftast glad, men lite högtidlig. Vi försöker se till att det sker i "jublande, uppriktig glädje" (Apg 2:42). :)
Hos oss är Herrens Måltid också (när det är som bäst) ett sätt att faktiskt se till att folk som behöver ett mål mat får det. Det blir en profetisk måltid som påminner om den fest vi firar när vi i nästa värld får möta Kristus ansikte mot ansikte och där alla våra behov är fyllda.
Det finns säkert fler betydelser av firandet av Herrens Måltid och jag menar inte heller att alla måste göra likadant. Jag tror att förståelsen av en sådan här grej kan variera, helt enkelt för att det finns en rikedom (ett överflöd) av betydelser.
(Gissar att jag inte längre är "hederskatolik" med den här sakramentssynen, CT ;) )
Mackan,
Det hade varit fint att vara med om en sådan måltid hos er... Vem vet, nån gång kanske...? Om Herren dröjer (eller hur man nu brukar säga...).
Och så lätt slipper du minsann inte undan... En gång hederskatolik - alltid hederskatolik... :-)
Jag passar på att utvidga ursprungsfrågan lite utifrån era komentarer.
Berätta gärna här hur nattvarden/eukaristin firas i DIN församling, du som läser detta!
Det slår mig nu att jag kanske skulle förklarat det där med sakramentssyn och Frälsis...
Har skrivit en liten uppsats om det här.
Alltså - exakt HUR den teologin tar sig uttryck i varje enskild kår (församling) är en fråga där det finns stor frihet att utforma firandet "på ett sätt som är kulturellt relevant"...
Joakim, det är väl inte för inte som kyrkkaffet ibland kallas "det tredje sakramentet" (eller åttonde, hur man nu vill ha det).
HAHA behover jag svara? Eukaristin ar centrum i Kristet liv, det ar Guds pataglga narvaro i vara liv, den fysiska transformationen av en manniska. Det ar i Eukaristin som vi agerar som Guds folk, som praster vi lyfter upp varlden for att Kristus ska forvandla den, hela den osv. Japp i ortodoxa kyrkan i alla fall sa ber vi for hela varlden i varje liturgiska handling vi har. Ma det vara vespers, eller laudes(orthros)...Gud blev manniska for att forvandla den och lyfta upp skapelsen pa korset. Sa Eukaristin ar varan union med Gudshuvudet, varan roll som praster, och varat huvudsyfte som manniskor...Xairete!
Det är faktiskt så att högmässan är huvudgudtjänst även i Svenska Kyrkan, även om det - mycket beklagligt nog eftersom ju Jesus säger att vi ska göra det så ofta vi kan - i en hel del församlingar förekommer att kanske hälften av huvudgudstjänsterna inte är mässa. Nattvarden är den viktigaste mat och dryck vi behöver och det tydligaste sättet man kan vara i förening med Jesus Kristus i gemenskap med de andra kristna.
Tack, alla, för kommentarer!
Fortsätt gärna...
Håller ni t.ex. med om min teori - att nattvardssynen påverkar hur ofta man firar eukaristi?
Jo jag tror nog att nattvardsynen verkligen influerar hur ofta Eukaristin anvands.
Teorin håller inte riktigt. Du har glömt bort de ortodoxa... Inte firar de på vardagarna (vanligen), och inte går de till Kommunion särskilt ofta heller (vanligen). Jag känner högkyrkliga som funderat på att konvertera och den första uppmaning de fått var 'Du måste sluta gå till Kommunion stup i kvarten. En gång i månaden, max!'. Men inte är de väl mindre sakramentala än RKK för det?
D jag rakar vara Ortodox...och Vi firar inte Eukaristin varje dag enbart for att det kanske inte ar m ojligt att fira liturgin som alltid ar bunden till antalet lekman som kommer. Det maste vara lekman som kommer att ta emot eukaristin for att en gudomlig liturgi kan firas. Pa sondagarna firar vi alltid eukaristin for det ar sjalva hojdpunkten av varat kristna liv.
Jag har aldrig hort att man inte ska ta emot eukaristin mer an en gang i manaden...men jag vet att vissa konservativa rysk ortodoxa kanske upmanar ett sadant beteende. Visst maste vi som ortodoxa ga tillikt , och fasta, och be for att forbereda oss for kommunionen, men vi ar alltid uppmanade att ta emot kristi kropp och blod ofta , varje sondag atminstone. jag har aldrig lart mig nagot annat. Och som jag sade jag ar ortodox. Och jag ar av den synen att de som sager att folket inte ska ta emot eukaristin mer an en gang i manaden eller nagot sadant lar felaktigt. Hur ska vi kunna vaxa som kristna, och vara i kommunion utan att ta emot Kristi kropp och blod. Och ja, jag ar ocksa studerande vid ett prast seminarie for att bli ortodox prast har i USA. Grekisk Ortodoxa Arkestiftet i USA. Sa det stammer visste. Den ortodoxa synen pa Eukaristin ar direkt relaterad till att vi aldrig firar en Gudomlig Liturgi utan Eukaristin...
D,
Med "ofta" menade jag absolut oftare än en gång i månaden... Men en gång i veckan tycker jag nog fortfarande inte är "sällan" utan mer åt ofta-hållet.
Så - jag har inte glömt ortodoxerna - och du fick visst svar från en sådan... :-)
Ephraim,
Intressant det där att lekfolket måste vara med. Finns det något bestämt antal lekpersoner som minimum för en liturgi - eller?
Vad gör man i en mycket liten församling om alla lekpersoner fått förhinder/är sjuka en viss dag? Får prästen åka iväg igen, kanske många mil...?
Skicka en kommentar