Vi inser sällan vad vi har förrän vi riskerar att förlora det

Det är sällan jag har mardrömmar som gör det omöjligt att somna om - och som stannar kvar länge som starka bilder på näthinnan och i tankarna.

Men här är en sån:

Var i Tyskland hos en familj. Förstod en dag intuitivt att det var något väldigt viktigt som de försökte undanhålla från mig.

Tittade ut genom ett fönster - och hela himlen fylldes plötsligt av anblicken av ett gigantiskt bombplan som for förbi i snabb fart på låg höjd. Har aldrig sett något liknande. Det lyste om det från tusentals lampor - men det hördes inte mycket från det.

Så väcktes en förfärlig tanke.... Kall och genomträngande.

Jag frågade familjen vilken riktning det där planet hade farit i - "var det möjligen norrut....mot Sverige?"

"Ja" - sa de lite skamset - "och de kommer att bomba Åland också."

Kan inte beskriva den fasansfulla känsla som fyllde mig vid de orden.

Det var så oerhört verkligt.

En chock.

Så var jag på ett ögonblick tillbaka i Sverige - och visste alltså att det där planet var på väg...

Och det var inget vettlöst, mer eller mindre slumpartat terroristdåd, utan jag hade också fått veta att det var ett annat europeiskt land, ett dittills vänligt sinnat land, som anföll oss.

Visste alltså att när som helst kunde marken där jag gick utsättas för ett bombregn. När som helst kunde staden bli utplånad, husen rasa ihop. Jag insåg att mitt land var på väg att bli en krigszon, som flyktingar desperat skulle försöka ta sig ut från. Många skulle dö alldeles snart, kanske även jag själv. Och det fanns inget jag kunde göra åt det. Det handlade om minuter och sekunder innan planet skulle vara framme.

Återigen - det finns inga ord för att beskriva den otäcka känsla detta väckte.

Då vaknade jag.

Och förstod - inifrån.

Vetskapen blev kött och blod - outplånligt.

Jag kommer aldrig mer att möta en flykting "utifrån", som en som står bredvid, och visserligen känner medlidande, men som ändå är på visst avstånd från det.

Insikten gick genom märg och ben, och förenar mig på något sätt osynligt med alla som har upplevt detta i verkligheten.

Och jag undrar...

Värdesätter vi egentligen freden i vårt land? Reflekterar vi över den?

Kämpar vi för att de som inte har den ska få del av den?

***

Tips: varför inte gå med i Kristna Freds eller någon annan organisation som verkar för mänskliga rättigheter....?