Om den svenska katolska prästutbildningen

Lyssnade nyligen på ett föredrag av Göran Degen om den nystartade katolska prästutbildningen i staden. Det var intressant!

Det här är ett lite av ett bönesvar för min del. Har under många år tyckt att det vore bra om prästseminariet flyttade till Uppsala istället för till Rom, som det var tal om ett tag - har även verkat aktivt för att det ska bli så. Och så blev det till slut så, trots att det verkade ganska omöjligt till en början.... :-)

Svenska präster behöver få större delen av utbildningen på plats - i en så vanlig miljö som möjligt - för att de ska bli så bra präster som möjligt i svenska förhållanden... Många av dem kommer ju från andra kulturer, är inte uppväxta i Sverige. Ska de då skickas direkt till Rom? Det räcker gott att de är där sista året.

Särskilt bra tror jag det är att man samverkar med det nystartade Newmaninstitutet, såväl som universitetet, om jag förstod det rätt. Hur som helst så är det bra att kandidaterna läser tillsammans med andra studenter - inte isolerat, i en förpuppad ökentillvaro, i närvaro av enbart andra män.

Det är också bra att de nyanlända får en lite lugnare propedeutisk början, då de inte läser i så snabb takt, och även har en del social praktik. Man kunde önska att de som en del av det skulle bekanta sig med Uppsalas hemlösa, i samverkan med Grottan eller Sagahemmet - eller med flyktingarna på förvaret i närheten. Man måste inte åka långt för att se världens skuggsidor.....

Även detta att de deltar i församlingslivet på orten är nyttigt för dem tror jag. De är "våra" prästkandidater nu... Som vi får be för, stötta och fostra så att de (för-)blir kyrkliga "med-lemmar" snarare än maktlystna potentater (frågan om hur man förebygger sånt kom upp under kvällen, och nej, det var inte jag som frågade...).

Under kvällen citerades för övrigt också några tänkvärda ord av biskop Anders.

Det första sa han under världsungdomsdagarna i Sydney - som en definition av vad katolska kyrkan är menad att vara:

"Allting för alla, alltid och överallt."

Inte lite precis.... Vilket ansvar... För oss alla!

Om konflikter/spänningar i ordensgemenskaper sa han vid invigningen av Koinonia, huset där prästkandidaterna just nu bor, att de löser sig om man har inställningen: "den andre har alltid rätt".

Så sant... Men det förutsätter att båda parter har den inställningen. Låter den andre vara som hon/han är. Accepterar oliktänkande och olika personligheter.

Det tycker jag är tänkvärt för hela Kyrkan - och inom äktenskap, och andra gemenskaper...

Och varför inte även i bloggosfären....?