torsdag 11 september 2008

Svenska kyrkan - vart är du på väg...?

Här kommer en rykande brandfackla...

Det är extremt sällan jag delar ut kritik gentemot andra samfund. Och jag vill inte gärna skriva det följande - men det är allt svårare att tiga... Känner stor sorg över utvecklingen i Svenska kyrkan.

Ann Heberlein väckte debatt genom ett inlägg i Kyrkans tidning för några veckor sen, där hon meddelade att hon ämnade lämna Svenska kyrkan, och varför. Nu har allt fler reagerat, bland dem Antje Jackelén:

"Det är gott att höra rop efter mer fromhet i kyrkan. Alldeles särskilt när dessa rop inte vill åter­införa något förgånget utan söker fördjupning i kristen tro här och nu och framåt. Därför gläds jag åt det som är Ann Heberleins ärende: att utmana Svenska kyrkan till att ta sig själv och framför allt sitt uppdrag på allvar, att ruska om i flummighet där den finns och att våga tala om Gud, Jesus, synd, försoning, lidande, död, kärlek, hopp och liv."

Där reagerar jag minst sagt förvånat på Antje Jackeléns totala avspisande av det förgångna. Man finner inte det verkliga djupet om man tror att det går att gå framåt utan att bottna i traditionen. Då är man i högriskzonen för att hamna just i flummighet. I övrigt håller jag med om det citerade.

Men att skilja mellan barnatro och vuxentro och att ge var och en det den behöver, som resten av artikeln behandlar, innebär inte att det är bra att servera lite av varje, urskillningslöst.

Länge har smörgåsbordskristendom - snarare än låst-skafferi-kristendom som Monica skriver om, präglat Svenska kyrkan...

En devis som lyder lite i stil med: "Plocka för dig vad du vill - och tro precis som du vill, det spelar ingen roll. Var bara inte politiskt inkorrekt i känsliga frågor (tidigare kvinnliga präster, för tillfället homosexuellas rättigheter)."

Allt fler desperata knackar nu på de katolska dörrarna (där devisen är den motsatta - vilket riskerar att skjuta snett åt andra hållet istället).

De som uppgivet söker sig till oss längtar efter andlig näring, de vill be "vanliga" böner, och höra Guds ord - inte utsättas för en massa glättiga experiment, eller berövas just det som de kommer till kyrkan för. Nattvarden till exempel.

De vill tillhöra en Kyrka som är Kristi kropp - inte en politisk förening. De vill i predikan inte höra små anekdoter om vad prästen gjorde i veckan, utan få inblick i vad Jesus har för betydelse idag. De vill inte lyssna på en konsert, utan sjunga sånger som verkligen betyder något, där Gud utan tvekan får nämnas.

Varför ser så få att så mycket av det ni hittar på för att försöka poppa upp kyrkan motverkar sitt syfte...? Det gäller att vara salt och ljus.....

Bland det värsta jag möter i bloggdebatten är att jag ofta - som "argument" mot att införa kvinnliga präster i katolska kyrkan - får höra att det är de kvinnliga prästernas fel att så mycket har urartat i Svenska kyrkan.

Det tror jag inte på ett endaste dugg!

Men jag vill rikta en vädjan till er som är präster i Svenska kyrkan - kvinnor såväl som män:

Nu är det hög tid att inventera läget... Se vad som ger Kyrkan liv och ta vara på det! Förlora för Guds - och människornas - skull inte det mest väsentliga! Fånga upp barnet när ni öser ut badvattnet - som verkligen behöver bytas...

Än är det inte för sent...

Och jag ber för er i Svenska kyrkan...!

29 kommentarer:

Anonym 11 september 2008 21:10  

Tack vi behöver dina böner, i alla fall jag. Tack.

Jonas 11 september 2008 23:59  

Ja tack för dina förböner. Ja Heberlein har helt rätt i att Sv K har fel fokus och är ängsliga och fega i teologiska och moralisk-etiska frågor. Men det blir ju inte bättre när hon - Gud förbjude - vill att homosexuella ska få gifta sig, något som inte har det minsta med kristen tro att göra - och sedan går till Missionskyrkan av alla kristna samfund. Hade hon blivit katolik hade det varit mer trovärdigt.

Sen är Jackaléns inlägg pinsamt och tyvärr typiskt, likaså är det typiskt att ingen av de andra biskoparna har uttalat sig självkritiskt. Ja du har rätt i att det inte är de kvinnliga prästernas fel att Svenska kyrkan går dit den går. Felet ligger på ett högre plan, alla (ofta socialdemokratiska) sekulära/privatkristna kyrkopolitiker och alla biskopar - som ju - vilket i och för sig är bra - nästan alla är män som inte vågar vara teologiskt klara och leda kyrkan och hålla fast vid Ordet. Tacka vet jag emeritusbiskopar som Weman och Fiärstedt (även om jag önskar att de hade varit modigare tidigare).

Vad som jag dock påstår angående kvinnliga präster - vilket jag inte kan leda i bevis - är att dessa oftare är liberalteologer än manliga präster. Och det är av ondo. Det vore befriande (finns undantag) att få höra fler kvinnliga präster stå upp för det ofödda livet, för jungfrufödseln, för äktenskapet mellan man och kvinna och mot välsignelse av homosexuella med mera.

Charlotte Therese 12 september 2008 01:24  

Anonym,

Då ber jag även särskilt för dig....

Jonas,

Var och en går ju dit den vill, men hon skulle nog inte ha känt sig särskilt hemma i katolska kyrkan kan jag tro, eftersom hon beskriver sig som liberal. Och det är väl det sista man skulle säga om katolska kyrkan...?

Själv tycker jag inte att partipolitik (på det sätt den tyvärr ofta utövas - t.ex. i konflikt med kyrkoherdar, som allt oftare köps ut) hör hemma i kyrkan.

Den bör inte ledas som om den var en politiskt styrd förening - utan av Guds Ande - genom lyhörda människor som lever i bön.

Sen har jag inte uttalat mig annat än om kvinnliga präster här - som jag är för - och hur mycket jag än ogillar liberalteologins värsta avarter, så tror jag inte att man kan skylla precis allt på den heller. Den kan rentav ha fört något gott med sig, särskilt till en början, för att väcka kyrkan till nytt tänkande ur stelnade strukturer.

Men nu behövs en pendelrörelse mot mitten, och framför allt mot Kristusdjupet igen...

Det känns som att jag bör förtydliga detta:

Har väldigt svårt att ta ställning i den nu så aktuella frågan om homosexuella, känner mig osäker där, är nog för lite insatt än - men är emot all slags diskriminering, och förmår inte döma någon som lever i sann och trofast kärlek - för den kärleken måste ju komma från Gud, och världen behöver mer, och inte mindre, av den...

Men kan nånstans tycka att det vore bra att bevara olika beteckningar för partnerskap och äktenskap, med lika juridiska rättigheter. Inte för att jag tror att äktenskapet som institution är hotat på minsta vis - det lär alltid bestå. Men kanske för att hålla balansen mellan de olika lägrens uppfattningar i en svajig tid. Det vore dumt att trampa varandra på tårna i onödan.

I övrigt håller jag med dig.

Tron behöver bevaras - rentav återupptäckas och återuppväckas - i sitt djup och sin bredd, och livet - inte bara ofödda barns liv - bör tydligt värnas av Kyrkan. Men utan att döma dem som har fattat ett mycket svårt beslut. De har det redan tungt nog.

Och nu har jag förmodligen gjort mig obekväm i alla läger...oavsett vad ni tycker... ;-)

Men så är det väl alltid när man uttalar sig, och inte ansluter sig till en specifik gruppering, utan försöker se till helheten?

Excelsis 12 september 2008 07:12  

Intressant och bra inlägg. Du borde uttala dig om andra samfund mer!

Johanna G 12 september 2008 09:02  

Håller med! Klart intressant inlägg!
Och visst kan "liberalteolgin" föra mycket gott med sig genom att tillåta kritiskt tänkande, inte bara fastslå allt i sten för all framtid, och reflekterande över att tron idag kanske behöver andra uttryckssätt än vad det gjorde för tusen år sedan! Men sen ska inte det gå till överdrift som det ibland gör, kyrkohistorien har - som sagt var - mycket att lära oss!

Jonas 12 september 2008 20:43  

Själv tycker jag att det är jättebra med diskriminering, mer sånt! Och med det menar jag att det är helt rätt att bara kvinnor kan få havandeskapspenning, det är rätt att män diskrimineras i detta avseende.

Charlotte, jag har också uppfattat dig som relativt liberal i vart fall (men jag vet inte hur du ställer dig i alla andra frågor), och om du stannar kvar i Katolska Kyrkan trots att du inte anser att den som sådan är liberal, varför kan hon då, som liberal, också bli katolik? Ty det finns bara en enda helig allmännelig/katolsk och apostolisk kyrka, tror man inte att Svenska Kyrkan är en del av den (vilke man gör anspråk på att vara) så ska man ju inte gå till ett kristet samfund som inte gör anspråk på detta och i övrigt har en massa brister som säkert är kända för de allra flesta.

Johanna, för min del ser jag liberalteologin som sådan varande enbart av ondo då man har ett helt felaktigt sätt att tolka Traditionen och Skriften (ja liberalteologerna inom Sv K och frikyrkan i den mån det förekommer vill ju bara tolka Skriften eftersom de inte har den katolska synen på var den kristna tron kommer ifrån). Nog menar jag att man kan reflektera - och att det reflekteras - över tron och de absoluta sanningarna även utan att vara liberalteolog.

Charlotte Therese 13 september 2008 10:18  

Jonas,

Relativt kort svar eftersom jag måste måla klart en tavla och skicka ut lite inbjudningar - på en timme... ;-)

Nej, jag är inte liberal (ett vanligt missförstånd verkar det som, om man vill verka för kyrkoförnyelse) utan radikal - brukar hänvisa till dessa två inlägg för en beskrivning som visar hur jag tänker:

http://charlotte-therese.blogspot.com/search/label/radikal

Särskilt det om att gå på vatten.

Brukar försöka se det positiva i allt - hos alla läger.

Det som liberalteologin har varit bra för är nog som sagt som språngbräda till ny tankeverksamhet även för andra än de liberala. Konservativa brukar ofta vara ganska förnyelseobenägna, och kan behöva en liten puff - naturligtvis finns det undantag.

Jag ser det radikala som balansgången här - det riktar sig framåt - och är samtidigt i kontinuitet med traditionen, inte ett brott mot den.

Nu behövs en sansad eftertanke.... För risken är överhängande att det är på väg att gå för långt i en riktning som är svår att vända tillbaka. (Det är på samma sätt i katolska kyrkan - men åt andra hållet...)

Hade det inte varit så att det är själva kärnan som är hotad så hade jag inte skrivit något om det.

För nånstans så är det ju ert ansvar i Svenska kyrkan, att förnya den, och se till att ni inte förlorar det viktigaste...

Jag har ganska fullt upp med att verka för förnyelse i min del av Kyrkan... ;-)

Men andra kyrkodelar, och inte minst Svenska kyrkan (som jag tidigare tillhörde) ligger mig varmt om hjärtat - så därför stannar den på ett särskilt sätt i mina böner... Följer vidareutvecklingen...

Charlotte Therese 13 september 2008 10:25  

Excelsis, Johanna,

Tack...

Jag försöker ligga lågt med sådant för att inte lägga mig i för mycket i andra kyrkodelars göranden och låtanden - men man kanske har ett ansvar också att ibland säga vad man ser - med lite utifrånperspektiv?

Johanna G 13 september 2008 10:36  

Charlotte:
Jag tror du har rätt i att man inte ska lägga sig i alltförmycket i vad andra gör, men ibland så är det berikande. T.ex. om man väntar tills att man verkligen har något att säga och inte bara kommer med åsikter om än det ena, än det andra. Folk slutar lyssna tillslut och tycker man bara är en "gnällkärring" som lägger sig i det som inte angår en!

Jonas:
Tror vi helt enklet har olika definitioner på vad liberalteolgi är i detta fall. Min definition hämtar jag ur en bok som beskrev det välbalanserade kristna livet som bestående av tre delar:
- Bibeltrohet/evangelikal
- Erfarenhet/karismatik
- Vetenskap & världen/liberalteologi
Dvs där liberalteologin är det som håller kyrkan öppen mot världen - anpassningsbar i uttrycken och språket - och som hindrar oss från att bli små sekter som endast ängar oss åt navelskådning.

Charlotte Therese 13 september 2008 10:44  

Johanna,

Så sant...

Liberalteologi kan mycket riktigt definieras på olika sätt, och därmed uppfattas olika. (Jfr. även befrielseteologi - som är ytterligare en annan sak - mer politiskt inriktad, tydllig i t.ex. Latinamerika.)

Din tolkning/bokens tolkning är en helt annan sak än vad jag hade i tankarna - positiv, absolut! Kyrkan måste vara öppen mot hela Guds skapelse - inte navelskådande.

Men vanligen menas i debatten en allt mer tilltagande urholkning av den kristna läran - så att allt till slut blir relativt - Jesu uppståndelse, jungfrufödsel, etc.

Det var en jättekort definition - fyll gärna på, Jonas - jag måste verkligen slita mig från datorn nu!

Johanna G 13 september 2008 10:55  

Mmm, jag vet. Men med bokens definition så är relativiseringen av tron bara en avart av liberalteologin, dvs när man tappar de två andra bitarna och får en obalanserad tro åt andra hållet. Precis som att om man bara är bibeltrogen lätt blir bokstavskristen och lagisk/fariseisk (i negativ mening) eller om man bara bygger på subjektiv erfarenhet och karismatik så brakar det iväg åt ett tredje håll. Ingen av dessa avarter torde vara helt obekanta de heller, eller...?

Fast då boken är frikyrklig så tar den inte direkt upp traditionen. Kanske man man se den som en karta & hjälpmedel för var man ska ställa sig på denna gigantiska vippbräda för att hålla någorlunda balans på saker och ting, om jag får spekulera lite fritt. ;)

minutz3 13 september 2008 16:08  
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Jonas 14 september 2008 00:24  

Intressanta frågor vi tar upp här och det finns verkligen inte något som är svart och vitt, men något grundläggande för liberalteologin för mig är att man tolkar Bibeln (ja Traditionen brukar man som sagt inte ta upp) utifrån det som är den rådande moralen i samhället idag, likaså att man utgår från sina egna moraluppfattningar - eller till och med att man tolkar teologin på ett visst sätt för att rättfärdiga sina egna synder. Man erkänner inga eviga sanningar, vilket ändå måste vara en utgångspunkt för den kristna tron.

Sen är det en annan sak att liturgin kan förändras i viss mån och de ord vi använder (de så kallade sedevakantisterna förstår jag inte alls) utan att det förändrar trosinnehållet. Men när vi till exempel går över från Vår Fader till Fader vår så måste man noga överväga varje ord så att inte orden får en annan betydelse. Och man måste inte ändra för förändringens skull heller.

Som exempel på liberalteologi som utvattnar tron och enbart är av ondo är Institutet för kontextuell teologi:
http://www.iktsverige.org/

Som synes är ärkebiskop emertius KG Hammar där. En biskop är en biskop är en biskop, men han var en olycka för Sv K.

Charlotte, det är väldigt bra om du ställer trohet till Traditionen och Bibeln högt i kurs, det kan man ju inte säga om institutet för kontextuell teologi till exempel.

Jonas 14 september 2008 01:12  

Sen tyvärr så är det andra som lägger beslag på ordet radikal, som gammalkatolska kyrkan i Sverige:
http://www.gammalkatolik.se/

Där radikal synes vara liktydigt med en ThomasdiLeva religon...

Ephraim 14 september 2008 06:23  

WOW! Ville kommentera pa detta lilla inlagg mycket tidigare. Jag ar allt annat an liberalteolog, och jag hatar inte homosexuella heller. Men jag tanker fortfarande saga att homosexuella akter ar synd. Men det ar samtidigt inte ratt att doma, for det leder inte till nagons fralsning. Homosexuella personer ar ju i ett ganska fruktansvart spirituellt krig. Och varsam sjalavard ar nodvandig dar, inte fordomande. Kristus kom inte till varlden for de rattfardiga utan syndarna...me included!

Angaende Sv. Ky. jag lamnade denna grupp tidigt i mitt kristna liv, nar jag insag att prasten mer eller mindre forkastade Nya Testamentet som fabler och satt att poangtera olika delar av Jesus Kristus Evangelium. Jag kom till katolska kyrkn, och tillsammans med min hustru sa fan vi varat hem i Ortodoxa kyrkan.

Men grejen for mig ar att det ar inte kvinnliga praster i sig som ar felet, utan det som lede upp till att det plotsligt kom pa tal. Det ar det stadiga avikande fran Evangelium och tradition for att proklamera en slags politiskt korrekt bild. Sv. Ky. och de flesta samfund runt omkring i vast europa har drgit sig fran att klart och tydligt predika evangelium och istallet borjat agna sig at att fylla en slags politisk agenda, eller atminstone forsoka att passa in i den sa kallade politiskt korrekta varlden.. det ar av denna anledning kvinnliga praster kom pa tal, och efter den stora fragan sa kom andra som kulorna pa ett radband. Och de alla besvaras pa samma satt. Det ar bristen pa tron, och en sviktande vilja at leva i den Helige Anden som har dragit ner Sv. Ky. En bristande teologisk uppfattning av liturgin, saligheten och mycket annat.

Till min stora besvikelse och sorg sa ar det svart for mig att acceptera nagonting av liberalteologins laror, eftersom jag ser dem endast som ett nytt uttryck for en slags anti-kyrkisk organisation, och deras ska. nytankande ar inget annat an ett stadigt bortfallande fran tron pa Gud. Liberalteologin ar upplysningstidens teologi, aven om den mojligtvis faller in i nagra senare sekler. Det ar en teologi som bygger pa en svag tro, och en slags overkreditering pa varan civilization. Det ar en slags tro att dagens samhalle ar ett slags epiphany pa manniskans civilazition, och att manniskor tidigare var for dumma, simpla, outvecklade, och framfor allt alldeles for maktgalna for att kunna ledas av den Helige Anden, ja en kan till och med fraga sig hur ser denna Heliga Ande ut, eller hur kan vi kanna denne? Sadan ar liberalteologins illverkan for Evangeliet...men detta kanske bara ar min tanke bana...och saleddes kanske jag kommer att fa mycket kritik. Men ja, jag maste saga det.. den ska. liberalteologin har absolut inget varde for varldens fralsning, och har absolut inget att tillfora som kan leda till nagot gott, heligt, eller sant. Och nej jag ar inte simpelt bitter, utan om nagonting trott, och mojligtvis lite subjektiv. Men en liberalteolog skulle val kalla mig hjarntvattad..for jag kan inte tanka for mig sjalv, utan lutar mig pa Skrift, kyrka, och traditionen...LOL :)

Ja felet med Sv. Ky., eller deras problem ar att de inte langre tror pa Jesus Kristus, och Evangeliet, utan satter manniskan, livet har pa jorden, politiken, och allt sadant framfor Gud. Det ar min uppfattning.

Xairete!

Jonas 14 september 2008 10:33  

Ephraim vad menar du med att kalla Svenska kyrkan för en grupp?! Om du inte vill kalla det en kyrka i egentlig mening så ska du kalla det ett kristet samfund, med dess fel och brister. Så du lämnade kyrkan för att en enda präst av kyrkans tusentals präster förkastade evangeliet? Det är ju det du skriver.

Charlotte Therese 14 september 2008 15:05  

Jonas,

Ja, det är väl ungefär den beskrivningen som brukar framföras.

Men Johannas beskrivning var ju mer sympatisk.

Känner inte till IKT annat än till namnet, så kan inte ta ställning till vad de sysslar med.

Ja, tradition och bibel står högt i kurs här! Och förnyelse i linje med detta.

Det du skriver om ordet radikal kan jämföras med att vissa grupperingar missbrukar svenska flaggan - ska man sluta flagga för det?

Nej - men ska givetvis fortsätta flagga.

D.v.s. bara för att några använder ett ord fel ska man inte sluta använda det - utan använda det i dess rätta och djupa betydelse.

Ordet kommer, om jag minns rätt, från det latinska ordet för rot.

Det som är fast rotat alltså. T.ex. ett träd - och som tack vare rotsystemet kan sträcka stammen och grenarna högt ovan jord, blomma och bära frukt.

Charlotte Therese 14 september 2008 15:26  

Ephraim,

Det här tycker jag är ett stickspår från ämnet - men några kommentarer ändå:

Jag undrar om de som är homosexuella skulle hålla med dig. På något sätt är det väldigt svårt att uttala sig om det utan att själv ha erfarenhet av vad det handlar om.

Tror att få (utom de som kyrkan skuldbelägger) brottas andligt med det i vår tid.

Det verkar vara det mest naturliga i världen för dem, och de ser det som Guds vilja, har frid inför det (så länge som kyrkan inte kommer med pekpinnar alltså) - och hur kan andra då komma och säga att det är synd?

Särskilt som bibelverserna som just nu är översatta som om det handlar om det - verkar handla om något helt annat (läste i en blogg att man inte ens vet vad ordet betyder, utan bara har översatt det så), det handlar knappast om en trogen livslång relation där heller.

Såg nyligen en dokumentär om en svensk tjej som läste till präst, och som lever med en kvinna - samt en dokumentär om unga kristna homosexuella i USA som var på läger där de fick bearbeta vad kyrkan utsatt dem för av fördömanden - flera av dem bröt ihop under lägret, de flesta av dem kom igenom det hela till en fördjupad tro, någon lämnade de kristna sammanhangen helt. Det var delvis riktigt otäckt skildrat faktiskt - man kan inte annat än känna sympati med dem och undra vad Jesus skulle ha att säga om en kyrka som beter sig så fördömande.... En av dem som ledde lägret var en nybliven präst som hade tagits emot mycket varmt av sin församling, med applåder som aldrig ville tystna. Gripande.

Några reflektioner bara...

Tror vi som kristna får akta oss väldigt noga för att slentrianmässigt döma andra utifrån vad vi kanske har fått ipräntat i oss. Man måste också se om det är i överensstämmelse med den Gud som är kärlek. Är det inte det får man fundera ett par varv till på vad som kan vara sant och gott och välsignat av Gud.

Jag är inte klar med frågan som sagt. Men berörs illa av att läsa dömande ord - det påminner så mycket om hur man har diskriminerat kvinnor med en kallelse under lång tid i kyrkan.

För glöm inte det - det handlar om en kallelse - som kvinnor har känt genom alla århundraden - oavsett politiska eller kyrkliga beslut som har möjliggjort det på en del håll.

Glöm inte heller att kvinnor tjänade på samma sätt som män under ganska lång tid i kyrkans historia.

Charlotte Therese 14 september 2008 15:31  

P.S.

Glömde skriva att jag håller med dig angående sakfrågan för inlägget - Gud behöver komma i fokus igen...

Bråte som skymmer sikten behöver rensas bort...

Men i vilken del av kyrkan är det inte så i någon mån - om än på olika sätt?

Ephraim 14 september 2008 22:09  

Jonas mitt val av att anvanda ordet grupp, har inget med min syn pa Sv. kyrkan som kyrka eller ej. Det var bara ett val i hasten for att benamna en grupp manniskor som haller pa smma sak typ. Ortodoxa kyrkan kan ocksa kallas en grupp, som ar skijld fran protestanter tex. Var inget illa menat.Plus att ja jag lamnade Sv. Ky nar jag insag att de inte predikade Evangelium, och jag anvande ordet prast, men kunde lika garna anvanda ordet praster, eftersom de var flera i forsamlingen med samma attityd. Men det var inte bara pga av prasten/ prasterna heller utan en ingaende konversion utifran min personliga tro att Reformationen var felaktig, och att jag inte langre kunde identifiera mig som Prtestant.

Angaende homosexualitet sa ar det inte varandet i sig sjalvt som anses felaktigt, utan den sexuella akten. Den ar inte bara teologiskt,moraliskt fel utan aven biologiskt. Den ar onaturlig. Med det sagt sa ar jag den sista att doma nagon, men kyrkan har sagt nej till homosexuell aktivitet, men inte nej till homosexuella. Det ar bara det att kyrkan anser att deras val i enlighet med den kristna tron maste avsta fran sexuell aktivitet. Dvs. de bor leva i celibat. Det hor ihop med allas kallelse till kyskhet, och kyrkan viger inte homosexuella, och kan inte gora det heller, darfor att aktenskapet ar en union mellan en man och en kvinna, for att de ska bli ett kott. Ingen kan ha sex utanfor ett aktenskap och fortfarande vara i god stallning med kristi kropp.

Det handlar inte om fordomande, utan om en nogrann, karleksfull sjalavard. Darfor att jag tror inte att det kan finnas en mer hellish kamp med djavulen an en person som ar homosexuell. Det ar inte en latt bot, men sexualitet som sadan ar en kanslig fraga. Hur behandlar du en ung man eller kvinna som kampar med en stark sexuell lust, som denne tenderar att utova med sig sjalv? hur hanterar du en person som mastruberar med hjalp av pornografi? Jag menar sexuell sjalavard ar alltid kanslig, men det betyder aldrig att det ar ratt att mastrubera, eller att ha sex utanfor ett aktenskap.

Men samtidigt sa finns ju alltid forlatelsen i kyrkan. Kyrkan ar alltid sed som fordomande, men faktum ar ju att kyrkan alltid forlater, och alltid ar villig att forlata, om man nu ska anvanda genrella begrepp. Jesus kom ju for att forlata oss, men inte for att vi bara ska kunna leva hur som helst. Han kom for att gora oss hela, men detta betyder inte att vi kan gora vad som helst, utan att vi alla maste gora bot, andras, och fornyas. Homosexualitet ar inte den enda sexuella synden som rader i varat samhalle. Inte ar det heller den enda synden. Vi ar alla syndare, och vi maste alla gora bot, andras, och vaxa i kristus. Ingen synd ar mer an nagon annan, all synd ar synd, varken mer eller mindre. Det ar av denna anledning kyrkan har givits mojligheten for forlatelse, och bot. Bot ar inte bara att be om forlatelse, utan attt andras som manniska. Alla maste vi andras/ trandformeras av Guds nad genom den Helige Anden. Ingen av oss ar perfekt som vi ar nu. Det ar darfor vi blir dopta, krismerade, gar till bikt, gor bot, ber, tar emot Eukaristin, och standigt forsoker vaxa i Kristus.

Och det ar ju detta som det handlar om att vara Kristen, en standig kamp emot synd, och ondska. Sa att bara acceptera homosexuella for att de ar homosexuella ar inte svaret. Vi maste alla leva inom kyrkan, och andras enligt den moraliska del som livet i Kristus innebar. Det var inte latt for mig att bli katolik tex... darfor mycket av det som jag ansag vara okej, tex.. sexutanfor ett aktenskap, homosexualitet, etc.. var ansett som syndigt och ovardigt beteende. men jag accepterae den utmaning det innebar att vara en kristen inom katolska och nu Ortodoxa kyrkan, for att detta ar den korrekta vagen for helgelse, och evigt liv. Vi maste fast och be, vi maste dagligen ta upp varat kors och fortsatta kampen. St. Paulus skriver ju mycket om att klada sig i Guds ords rustning... och det ar ju detta det handlar om for alla manniskor. Vi har alla vara demoner, och synder som vi maste overkomma, och det ar inte latt, men forlatelsen finns dar nar vi misslyckas. Men det betyder inte att vi helt enkelt bara ska tilata vad som helst for att det ar tufft. Vem av er som laser detta ar villig att vara en fackla i Nero's tradgard for eran tro pa Kristus? Jag hesiterar vid tanken, men samtidigt, sa maste jag acceptera att detta kanske ar vad Herren begar av mig.

Arkebiskopen sade igar nar han gav Exorasson till seniorerna vid skolan att kom ihag att detta inte bara ar ett ytterplag, utan att folk har dott i denna for tron pa Jesus Kristus....det star i Bibeln att vi amste do for denna varlden. Att vara Kristen innebar ju att ofra sig sjalv sina egna behag for Guds rike. Det betyder inte att bara bekanna JEsus Kristus och sedan leva som man alltid gjort bara for att det ar jobbigt att andra sitt liv. Nej utan att dagligen ta upp sitt kors och andra sitt liv, och odmjukt boja sina knana for Herren Jesus, och lydigt leva och predika evangelium inom kyrkan.

Vi alla vet att kyrkan knappast ar perfekt, men vi vet ocksa att helvetets portar aldrig kommer att ha nagon makt over den. Men vi maste ju leva med Kristus och i Guds vilja, inte emot den, oavsett om det ar tufft. Jag ar ocksa en syndare, jag tenderar att valja varlden mer an Gud. Men det betyder inte att jag ger upp, utan jag stravar hela tiden att att fordjupa min relation med Kristus och vaxa i min tro. Men detta betyder ocksa att jag maste valja bort, och kampa mot impulser som leder mig till synd. Detta ar lika for bade heterosexuella och homosexuella. Det handlar inte om fordomande, utan om att vi alla maste gora bot, "Repent for the Kingdom of Heaven is upon you." Vi maste ocksa alltid komma ihag att inte alla som sager Herre, Herre kommer att komma till himmelriket, men endast de som verkligen gor bot...dvs. lamnar sitt vardsliga liv, och lever i renhet, och tro...samtidigt vet vi ju att HErren ar forlatande, och villig att forlata oss mycket. Men om vi bekanner honom sa maste vi leva som ljus..etc...Xairete!

Charlotte Therese 14 september 2008 23:00  

Ephraim,

Jag skriver från min krånglande dator som jag förgäves har försökt fixa - blir bortkopplad från nätet hela tiden - har ingen aning om vad som är fel...

Så jag får fatta mig kort innan jag loggas ut igen. Alternativt försöka kopiera det jag skriver och klistra in det när jag lyckas logga in igen.

Har bara skummat igenom din kommentar än - får läsa den imorgon från gamla datorn.

Men vill bara säga redan nu att jag tycker katolska kyrkan hamnar snett när den så ofta sysslar mer med underlivet än med Livet i Kristus.

För att tala klarspråk.

Så vitt jag kan se har ortodoxa kyrkan inte hamnat i det diket på samma sätt. Inte på långt när - inställningen där verkar vara mer sund utifrån det lilla jag har hört/läst. Så du behöver kanske göra upp med en del katolska rester om du ska själavårda ortodoxt...? Eller på ett bra sätt överhuvudtaget.

Det finns något som kallas pastoral omsorg... Som är det allra viktigaste när man möter en människa. Man får inte lägga på tunga ok i onödan.

Jag ser Gud framför mig - oändligt förstående, till det yttersta - och kontrasten - fördömande kristna. Ingen vacker syn (det senare alltså).

Själavård bör väl hur som helst handla mest om det andliga livet...?

Ursäkta att det blev lite hastigt och kort, men du vet ju varför.

Det här blir visst ett debatt-om-allt-möjligt-inlägg...

Men då får det väl bli det...

;-)

Charlotte Therese 14 september 2008 23:03  

P.S.

Ökenfäderna skriver om askes - om stränghet gentemot en själv - och mildhet gentemot andra.

Jag tycker att det är ett bra råd - som förebygger att man dömer andra i fråga om känsliga saker. Man kan ställa till mer skada än nytta genom det.

Ephraim 15 september 2008 03:59  

Ja fast en bikt fader som inte kan stalla en manniska till svars for ens synder gor ingen nytta alls.

Grejen ar att det ar en sak att latta pa folks fastor, eller rada en att saga mindre boner an en elder pa Mt. Athos varje dag, men en helt annan att vanda ett blint oga till en aterkommande syndare, jag menar speciellt da en aterkommande synd.

Jag forsoker inte overkomma nagra katolska rester. Du har ratt nar du sager att ortodoxa kyrkan ar mer intresserad i en manniskas liv i Kristus and underlivet som du sade. men kvoteringen fran okenfaderna som du anvande handlar inte om att man inte haller en manniska tillsvars for dennes synder i bikten. For om du inte gor det sa har denne inget att strava efter i sin vaxt.

Poangen med bikten ar inte att bara forlata, utan hjalpa en manniska att vaxa. Det ar en mojlighet for en spirituell fader att halla en syndare ansvarig och stalla krav. Det handlar inte om att saga nagra Hail Mary's, utan om att vaxa spirituellt. Och detta kraver en spirituell offensiv.

Saleddes sa maste en spirituell fader satta krav for ens vaxt, inte omjliga krav, utan latt atkommliga krav som hjalper en person att vaxa. Det hjalper inte nagon att bara saga du ar forlaten, ga i frid, utan att uppmanna enne att vaxa i kristus. Annars sa har du forsakat dennes fralsning.

Det handlar inte om att vara en strang diktator, och det ar inte vad jag skrev ovan heller, utan att leda denna personen till dennes fralsning, men du kan inte lata nagon simpelt undkomma utan ansvar for ens synder. Darfor ar det viktigt att satta krav, men latta krav. Citatet du anvande fran okenfaderna, handlar om en relation mellan en aldre, mer erfaren munk, och en yngre. Den aldre har strangare regler an den yngre, sa for den yngres vaxt sa satter den aldre lattare regler for den yngre. Saleddes kan den yngre ha en latatre fasta, och mindre bon, sa att denne inte faller in i apati for att denne inte kan uppfylla kraven innan denne ar mogen.

Likaledes ar det med vem som helst som kommer for bikt. Vart ar denne personen nagonstans pa en spirituell resa? Vanligtvis sa ger en bra spirituell fader latta bot till borjan, sa att den biktande och prasten kan lara kanna varandra lite battre, men med tiden sa okar kraven, for att prasten vet battre vad personen kan mojligt utfora.

Min nuvarande biktfader ar utmarkt, for han later an inte komma undan utan att man svarat for ens synder, och han ger en konstant rad i hur man kan halla sig pa offensiven mot frestelserna. Personliga rad som galler min specifika situation. Det hjalper ju ingen om man bara laser nagra okenfader eller nagot stort, strangt, extremt helgon, och sedan forsoker implementera dennes spirituella regler i ens eget liv. Da ar man garanterad att falla hart, och sakerligen forlora hoppet om att vara en kristen.

Nej utan en maste pa nagot satt hitta en balans. Och det ar detta som skiljer en god och dalig biktfader at. Sa jag har inte alls nagra katolska rester kvar jag bekampar, utan snarare sa skrev jag ganska genrellt om malet, vad vi bor gora, vara, utan att tvinga det pa nagon. Snarare som en uppmuntring, det finns ingen battre uppmuntring i ens spirituella liv an att lasa St. Ephraim the Syrian. Han talar klarsprak, och visar att nar vi tror att vi ar pa ett bra stalle da behovs det mera for att fa oss att lyfta ena foten ur helvetet. :)

Hursomhelst jag tror du kommer att inse nar du laser bada kommentarerna att jag inte alls ar kvar i katolska kyrkan , eller att du missforstatt ortodoxa kyrkan. men jag tror det ar det forsta mer an det andra. Xairete!

Charlotte Therese 15 september 2008 11:51  

Jag menar inte så som du tolkade det.

Den som är medveten om sin synd ska förstås hjälpas till vidare växt.

Men frågan är vad som är synd - där har kyrkan kanske gått lite för långt - bra mycket längre än Gud själv - och skuldbelagt människor - i onödan?

Jag tror jag öppnar ett nytt inlägg om det så att det här kan återgå till att handla om Svenska kyrkan... Om nu någon har några fler kommentarer om det.

Ephraim 15 september 2008 13:16  

En sista kommentar pa detta. Forlat Charlotte! Anledningen folk kanske kanner sig belastade ar en felaktigt forstalse av ordet synd. Amartia pa greekiskan, betyder inte en juridisk dom, utan simpelt. "Missing the mark". Dvs...du misslyckas med att gora Guds vilja...alla manniskor gor antingen gott eller ont vid varje givet tillfalle. Vi vandrar antingen mot ljuset, eller mot morkret...genom bon, fasta, och god agarningar s avandrar vi iioftare mot ljuset osv..

Charlotte Therese 15 september 2008 13:39  

Ephraim,

Inte behöver du be om förlåtelse...

Vi har kanske lite olika syn på det - men det behöver inte bli så stor skillnad i praktiken tror jag.

Jag tar som sagt upp det i ett nytt inlägg snart - det kan bli en spännande reflektion omkring det.

Kjell Nordberg 17 september 2008 12:24  

Svenska kyrkan har många problem att brottas med. Ett är medlemskapet som aktualiseras i en namninsamling som går att nå via http://bildning.se

Charlotte Therese 17 september 2008 16:15  

Kjell,

Välkommen hit!

Ja, jag såg en notis om den där namninsamlingen - tror det var i Kyrkans tidning.

Vad tror du det kan leda till?

Ett gigantiskt medlemsras?

Minskade resurser?

Eller?

Folk brukar ju av en del grupperingar uppmanas att gå ur i samband med att skattsedeln anländer (eller när det nu är) - då de får veta att en procent dras automatiskt ifall de är med.

Och en del år har kampanjerna visst lyckats så att ganska många har lämnat i klump - men bara vid den tiden på året - annars i betydligt mindre ström.

Och det blir väl fler medlemmar genom dop och inflyttande också?

Jonas 25 september 2008 23:10  

Ok Efraim. Ja för min del så finns det inte några riktig bra präster i den församling jag tillhör, men då finns det inget som hindrar mig att jag åker till en kyrka tillhörig en annan församling, även om det är två mil dit. Sen ska man ju betänka att Svenska kyrkan inte är protestantisk utan evangelisk-luthersk, låt vara att vissa kanske kallar sig det ändå. Jag ser på reformationen som så att det blev en onödig polarisering, missförstånd på bägge sidor, och att det var mycket politik som spelade in, till exempel i polemiken mot Påven. Det är en stor sorg att det blev en sådan brytning, och det är inte bara Luthers fel.

Bloggregister

bloggping Bloggtoppen.se Photography Art Blogs - BlogCatalog Blog Directory Top Religion bloggar Blog Flux Directory Religion Blogglista.se Add to Technorati Favorites Reggad på Commo.se Filosofi/Religion
eXTReMe Tracker
Creeper

Bloggheader

Copyright, bild: Charlotte Thérèse

Senaste inlägg

Kristen webbring

  © Blogger template Fishing by Ourblogtemplates.com 2008

Back to TOP