Kyrkans mission...?
Läser några artiklar ur Dagen apropå det nu pågående kvinnoprästfirandet. En tredje del kommer imorgon, förmodar jag.
Den andra länken går till en artikel som var en ganska beklämmande läsning, så den citerar jag inget ur. Trist att man hänvisar till katolska och ortodoxa kyrkan för att på något sätt "rättfärdiga" det kvarvarande motståndet.
Den första länkade artikeln handlar om Katharine Jefferts Schori, som jag tycker var intressant att lyssna till när hon var i Sverige senast. Den här gången missade jag tillfället.
Men jag blir lite undrande när jag läser delar av artikeln som är en intervju med henne:
***
"Det är först när vi har gjort det möjligt för alla människor att använda de gåvor de fått av Gud som vi blir verkligen jämlika, säger hon.
Hon är på Sverigebesök, inbjuden av Svenska kyrkan för att fira att 50 år har gått sedan det svenska kyrkomötet sa ja till att prästviga kvinnor. För många är hon föregångaren och förebilden. Och hoppet - kan hon, så kan andra.
Men det är tydligt att Katharine Jefferts Schori vill tona ner sin roll som en kvinnlig förebild. Det hon i stället gång på gång lyfter upp är att hela kyrkan har en viktig roll att spela för att göra världen till en bättre plats att leva på.
Kyrkan har en uppgift. En tydlig mission.
En mission att försöka skapa Guds rike på jorden."
***
Det är slutraderna i citatet som får mig att haja till. Är detta verkligen Kyrkans viktigaste/tydligaste/mest angelägna mission?
Att försöka utrota fattigdom, hunger, krig och liknande - ja visst!
Men det innebär inte att man därmed skapar Guds rike i form av ett jordiskt paradis. Och det tror jag heller inte är möjligt. Är det ens meningen?
Kan detta rike bäras annat än i bräckliga lerkärl, kan det annat än glimma fram här och var i det ofullbordade? Här och nu. Så länge det finns en jord.
Vad säger ni?
***
Bloggtips: Joachim har ett tänkvärt inlägg om kyrkligt "kvinnomotstånd" idag.
Inlägg
9 kommentarer:
Nej jag tror inte heller på att Kyrkans huvuduppgift är detta Gudsrike på jorden, vilket väl då implicerar att alla ska vara altruistiska inte förstöra miljön osv. En gärningskristendom där det inte handlar om att just du i bänkraden längst bak ska skänka 10000 kr till en fattig imorgon annars kommer du inte igenom nålsögat utan att vi alla ska leva bättre. Nä, här blir jag luthersk (är ju ingen motsättning mot katolsk tro nu förtiden), rättfärdighet genom tro. Kyrkan ska tro, sedan kommer de goda gärningarna som ett brev på posten.
Angående presiding bishop Katharine Jefferts Schori kan jag ju verkligen inte se henne som någon förebild, då hon är del av skulden till det sammanbrott som är nära för amerikanska episkopalkyrkan. Att vissa stift och församlingar har ställt sig under beskydd av afrikanska och sydamerikanska biskopar är ju inte för att en kvinna har valts till presiding bishop utan frågan om vigsel av homosexuella och den öppet homosexuelle biskopen. Schori står på hans sida och tycker det är ok med utlevd homosexuell samlevnad vilket ju inte är bra.
Ja, jag skulle också säga att det är lite typiskt svenska kyrkan just nu. Att bli så inomvärldslig. Missionen är hoppet i tron på Jesus Kristus. Då är mitt liv förändrat i grunden i rättfärdiggörelsen genom tro (för att tala lutherskt m.m. med föregående kommentar). "Vi ska bygga Guds Rike på jorden...? Vad är det? Ps 127:1 är ofta i mina tankar. "Om inte Herren bygger huset är byggarnas möda förgäves." Herren bygger huset genom vår bekännelse och överlåtelse till Jesus och helig Andes verk i våra bräckliga liv. Guds liv i och genom mitt. Oj vad syndernas förlåtelse blir härlig och vilken god förväntan på förändring i det egna livet i Guds kraft. Det är hoppfullt!!!
Jag tror att de obibliska dikotomierna mellan andligt och världsligt, tro och gärningar, sitter väldigt djupt i oss. Vi behöver påminnas gång på gång om att Guds rike, eller himmelriket, alltid befinner sig på jorden. Det är här Guds vilja ska ske, såsom i himlen. Kyrkans sändning är att bära bud om Guds rike, med ord och handling. Vi ska inte rädda människor ut ur världen till himlen. Vi ska vara himlens ambassadörer som medarbetare i Guds verk att förverkliga sin vilja på jorden.
Jonas,
Jag har trista erfarenheter av hur sällan brev på posten kommer fram efter att jag flyttade... ;-)
Med det menar jag att man måste göra något aktivt också - det sker inte automatiskt.
En gång splittrade kvinnoprästfrågan anglikanerna i någon mån, nu är det homosexualitet, vad blir nästa yttre ursäkt till att splittras?
Nej, det håller inte - att låta mänskliga regler splittra Kristi Kyrka. Så ytligt...
Det gäller att inte tappa det som är viktigast ur fokus.
Är det livsviktiga för kristen tro prästens kön eller sexuell läggning? Eller är det tillhörigheten till Kristus?
Wallgren,
Nej, inomvärldsligheten får inte utesluta det himmelska.
Och jag frågar mig det där om nya himlar och en ny jord.
Är det så att det bräckliga här kommer att transformeras till det nya. Eller är det fråga om något helt nytt?
Samtidigt som jag tycker att det är viktigt att vaka över att mänskliga rättigheter följs så undrar jag om denna jord nånsin kan bli ett paradis igen.
Det talas om tusenårigt fridsrike.
Men sen då...?
Fortfarande nya himlar och ny jord väntande i horisonten...eller?
Hapax,
Kan hålla med om det du skriver också (att man inte får dra upp skarpa skiljelinjer mellan himmelskt och jordiskt - för Gud är ju här med oss) - men snarare så att det du skriver är vad som gäller just nu. I väntan på något mer...
Det gäller på ett delvis osynligt plan. Guds rike är inte alltid synligt, tydligt - utan glimmar fram här och var.
Men det inomvärldsliga här och nu kan inte vara det enda.
Tror det måste finnas en fortsättning. Annars är det hela ganska sorgligt. Ett antiklimax.
Charlotte, frågan om kvinnliga präster splittrar alltjämt den Anglikanska kyrkan. Den kyrkan i England har ju tidigare haft ett system med Flying bishops där anglokatolikerna och de andra med klassisk ämbetssyn har haft ett sammanhang. Anglikanska kyrkan i England har ännu inte några kvinnliga biskopar vilket har underlättat att man har kunnat verka sida vid sida.
Angående den homosexuelle biskopen så har hans läggning inget alls med att göra att han inte accepteras, utan det är att han lever ut sin sexualitet med en man och därför sätter honom före Gud. Det med största sannolikhet inte varit någon skillnad om han hade levt i ett samboförhållande med en kvinna istället, det är inte bättre det heller.
Om man jämför med den teologiska frågan om kvinnor kan vigas till präst och biskop, är det ju inte på långa vägar lika glasklart mot vad skriften och traditionen säger om äktenskapet och frågan om sex utom äktenskapet. Och detta är ju inte mänskliga regler utan Guds regler.
Som biskop ska man vara ett föredöme, 1 Tim 3 och framåt.
Jonas,
Min poäng var att man inte ska låta sådant som inte hör till det allra viktigaste i tron splittra Kyrkan.
Om en kvinna kan döpas, konfirmeras, ingå äktenskap, diakonvigas och prästvigas så kan hon också biskopsvigas.
Om en homosexuell biskop har ingått registrerat partnerskap jämställs det så vitt jag kan förstå med äktenskap juridiskt sett (och snart kyrkligt i flera kyrkor).
Din slutledning måste därför, om den är logisk, kunna tillämpas även på dem som är gifta: de sätter alltså sin man/hustru före Gud och blir därmed olämpliga att vara präster/biskopar?!
Visst ska man vara ett föredöme som biskop - och det kan man väl vara oavsett läggning? Återigen: vad är viktigast i den kristnes liv?
Bibelordet om bjälkar i ögonen hos dem som letar efter det lilla "grandet" hos andra kommer osökt till mig när jag möter den sortens resonemang som du framför här.
För att inte diskussionen ska spåra ut åt alla håll och kanter, så ber jag dem som kommenterar vidare i den här tråden att hålla sig till det egentliga ämnet som är "kyrkans mission" och Guds rike.
Charlotte, även om det är på gränsen till utvikning hoppas jag att jag ändå får svara eftersom du kommenterade mitt inlägg och ställde en fråga eller ett påstående hur det skulle tolkas.
Registrerat partnerskap är en juridisk konstruktion som i princip juridiskt likställer det med äktenskap. Men registrerat partnerskap är inte något sakrament och kan aldrig jämställas med borgerlig vigsel som sedan välsignas i kyrkan eftersom äktenskapet är mellan man och kvinna, det är något helt fundamentalt i den kristna tron som inte går att komma runt på något sätt.
Det går inte att jämföra en präst som är gift och en som lever i ett förhållande och inte är det. Men, som jag har berört tidigare i ett lite annat sammanhang, risken är ju att om en präst är gift och har familj, så kan det vara svårt att förena utövandet av prästämbetet med ett normalt "svenssonliv" särskilt om man har små barn och inte minst om den makan eller maken också jobbar.
Jag hoppas att du inte syftar på att jag skulle ha eller har haft någon bjälke i ögat när du skriver så. Men om man nu har haft det så är det bättre att man erkänner sin synd än att man låter flisan vara kvar i ögat och säga att det inte är synd att den är kvar där.
Frågan om att biskopen ska vara ett föredöme har återigen inget att göra med hans läggning utan enbart med att han inte lever i celibat.
Jonas,
Kort replik:
Jag tror inte på kyrklig diskriminering som en väg framåt.
Än mindre tror jag på att hänvisa till Gud när man diskriminerar.
Det behöver säkert samtalas om de här frågorna i lugna former ett tag till - men det är de som är direkt berörda som bör lösa det på något bra sätt, tycker jag.
Skicka en kommentar