måndag 29 september 2008

Katolskt uttittad i Uppsala domkyrka igår...

Ibland känner man sig lite som ett vandrande museiföremål....

Som igår, vid den årliga vandringen/processionen till Uppsala domkyrka, där vi lägger en krans vid S:t Eriks relikskrin, "ställföreträdande" för Sveriges alla katoliker... Vid minnesstenen på platsen där dåvarande ärkebiskopen för Svenska kyrkan bad tillsammans med förre påven 1989. I vanliga fall är det en rakt igenom trevlig tillställning.

Det var bara det att det råkade infalla under firandet av femtio år med kvinnliga präster i år. Och säkert kunde det misstolkas...

Tänk er in i situationen. Ni firar något som en viss kyrka inte accepterar - och där kommer folk från den kyrkan intravande efter er stora festgudstjänst och håller en egen ceremoni.

Visserligen möttes vi av ett antal glada och välkomnande ansikten, och av förvånade turister (dessförinnan stoppade vi söndagstrafiken en liten stund - säkert inte varje dag bilister ser en sådan ovanlig syn), men där fanns också en del sura miner, sammanbitna läppar, mörka blickar. I och utanför domkyrkan.

Det kändes väldigt trist, sorgligt. Och jag fick god lust att gå fram till de suraste (några av dem var kvinnor iförda prästkragar), och gratulera till de femtio åren, och önska lycka till framöver... Eller kanske det hade varit ännu mer passande att säga det till domprosten, Tuulikki Koivonen Bylund, som hörde till de välkomnande där hon stod utanför sakristian. Men vi gick så snabbt förbi, och dessutom sjungande "Laudate omnes gentes", så jag avstod mitt i "språnget"... Dessutom var det flera andra som hälsade på henne just då.

Men jag hoppas att någon av er som var där och inte gillade vad ni såg tittar in här....och ser att det finns mer under ytan än vad ni tror... Vår procession var ingen protest. För mig blev den något av ett sorgetåg. För att min kyrka inte ännu välkomnar kvinnor som präster.... Och för att ni kanske tror att "alla" katoliker är emot det... Men så är det inte! Långt ifrån.... Öppenheten är ganska stor, om än inte officiellt - än. Förmodligen tar det minst femtio år innan vi får se förnyelse på den fronten...

Men nu passar jag på att säga det till er alla i Svenska kyrkan: Grattis på femtioårsdagen - i efterskott!!!

21 kommentarer:

Jonas 29 september 2008 19:54  

Till nästa år borde det väl kunna vara en ekumenisk procession och kransnedläggelse till S:t Eriks ära!? Det är ju i vart fall inget som är direkt emot Sv K tro, även om det nog torde vara en ytterligt ovanlig företeelse.

Kanske kunde frikyrklighetens apostel Ulf Ekman, den katolske kyrkoherden och någon seniorbiskop från Sv K gå sida vid sida..

Charlotte Therese 29 september 2008 20:16  

Bra förslag - nog med förslag!

Men jag undrar om de skulle nappa på det...

Det är ju en ganska så helyllekatolsk ritual...

Vi har det dessutom på vårt patrocinium - d.v.s. församlingens skyddshelgon S:t Lars firas - som även finns representerad i domkyrkan, jämte S:t Olof och S:t Erik.

Ephraim 29 september 2008 22:25  

Bless you! Hoppas det gnuggade av lite, dessa Protestanter behover lite liturgisk practicum. HAHA... :)

Jonas 29 september 2008 22:45  

Det gäller ju att framställa det på rätt sätt, möjligen går det att göra någon minimal anpassning? Men då man i Sv K i den eukaristiska bönen nämnen S:t Erik och andra helgon kan man väl vara med på en sån här ritual, tycker jag iallafall.

Charlotte Therese 30 september 2008 20:53  

Visst!

Men vore det inte häftigare om det kunde accepteras ekumeniskt så som det är.

Liksom jag accepterar hur det är på andra håll när jag går dit och "är ekumenisk"?

Så för enkelhetens skull:

Härmed inbjuds alla kristna från alla håll, som har möjlighet, att ansluta sig till processionen som lär gå av stapeln vid samma tid nästa år (sista helgen i september), från Katolska kyrkan i Uppsala, omkring kl. 12.30.

Skriv in det i kalendrarna för nästa år redan nu... ;-)

Möjligen lägger jag in en påminnelse i bloggen några dagar innan - om jag minns det...

Charlotte Therese 30 september 2008 21:01  

Hm...

Man skulle sedan kunna utöka det ytterligare året därpå - så att man fortsätter processionen vidare till några frikyrkor...och vid varje plats utför någon symbolisk handling - för kristen enhet.

Lite i stil med den pilgrimsfärd för fred som hade premiär i år, och som jag skrev om i gamla bloggen:

http://charlotte-therese.blogspot.com/search?q=pilgrimsf%C3%A4rd

Ephraim 1 oktober 2008 01:34  

Vad ar haftigt med det? Jag vill inte verka negativ till ekumeniska initiativ, men vad betyder igentligen ekumenisk? Vad ar oikoumenet idag? Nar ordet forst anvandes for enhet sa antydde det befolkningen av det datida romerska riket. Men idag vad ar det?

Betyder det att vem som helst som sager sig tror pa Jesus kan ha sin egen kyrka eller vad?

Personligen tror jag denna division mellan olika kristna ar det storsta beviset pa Satans klurighet. Detta ar en allvarlig debatt som bor ses sa, och inte bara fran nagonslags politisk korrekt "allt ar okej" attityd.

Ratt tro, och lara, och liturgi ar livsavgorande fran en fralsnings standpunkt. Sa jag tror att visserligen sa bor vi diskutera, men inte simpelt acceptera andras tro. Det ar mitt stallningstagande i alla fall.

Visst kan andra ga med i processionen, men varfor skulle de vilja eftersom de inte ens ser helgonen som varda att reverera. Hur kan man ha en sadan vedervardig dischotomi mellan kroppen och heligheten som genomsyrar skapelsen, genom Jesus Kristus.

Och innan ni slaner ut mig fran bloggen sa vill jag bara papeka att mitt synsatt inte ar annorlunda an kyrkofadernas dar de tog kyrkans ratta tro pa valdigt allvar. Jag ar trots allt en ortodox kristen som ar mer an villig att diskutera om tro etc., men samtidigt sa anser jag det varandes oerhort viktigt och allvarligt vad vi sager om Jesus Kristus, och Treenigheten och och hur detta manifesteras i vara respektive kyrkor. De som ar nagot informerade vet ocksa att den Ortodoxa kyrkan langt ifran ar nagonslags militarisk enhet, utan valdigt divers mellan de olika kulturella kyrkorna pga konciliariteten, men att delar teologi, och tro. Det ar ju detta som jag i alla fall kallar enhet.

Men for all del, alla som ar intresserade att ga i procession och be om St. Erik's forbon bor gora sa, men samtidigt att be de katolska ga till en frikyrka och be om enhet ar lite langsokt. Frikyrkorna och katolska kyrkorna har knappt Jesus gemensamt om man tittar till deras laror. Det ar enkelt att forenkla allt och sga att JEsus skulle vara jatebesviken pa oss alla, och pa nagot vis pusha for att vi alla bara ska bli ett utan hansyn till teologi, och dogmatic, eller kanonisk lara etc. men samtidigt sa skulle det innebara ett svek av tva tusen ar av den Heliga Traditionen vilken for mig sist och slutligen ar rattesnoret for den tro jag har.

Jag menar jag ar saker pa att den HElige Anden verkar i kyrkan, och har gjort de tva tusen sista aren, men splittringen ar inte av Gud.

Oki..

Nog av mig...jag ha redan skrivit alldeles for mycket.


Na Ne Evlogimeno!

Charlotte Therese 1 oktober 2008 11:37  

Ephraim,

Nej, splittringen i sig är inte av Gud - även om Gud kan använda också den till något gott. Och Gud vill enhet.

Men vägen till enhet kan inte vara att alla måste tänka exakt likadant om allt. Du vet hur människor är funtade - det skulle aldrig gå...

Jag kommer att ta upp frågan om frälsning i ett nytt inlägg senare - har klurat på det några dar.

Och kanske det snart är dags att ta upp ekumenikens dilemman igen i ett eller flera nya inlägg... För visst behöver det diskuteras - öppet men på ett respektfullt sätt...

Återkommer...

Ephraim 1 oktober 2008 19:01  

Japp och det ar av denna anledning som jag sade att diskussionen ar av valdig vikt.

Jag tror inte heller att alla maste tro exakt lika, eller ha samma liturgi, eller exakt samma synsatt pa allting....men det maste existera ett konsensus pa kyrkans lara om treenigheten, om inkarnationen, om dess eskatologiska och doxologiska teologi. Dvs.. syn pa kyrkan och nademedlen. Vi maste ju dela bastro, sedan kan vi ha individuella kyrkliga smaker. Ryssarna vs..byzantinska etc...

Ta tex..tanken om Theotokos uppstigande till himmelen..vilket inte ar dogma for oss. De flesta tror pa det men det ar inte ett maste.

Vi har mindre maste tro pa an katolska kyrkan aven tror jag. Inte sa overdrivet systematiserat, aven fast det kan verka sa mestadels.

Xairete!

D 2 oktober 2008 01:59  

Nå, mer 'helyllekatolskt' är det ju inte än att SSB:arna lägger ned en blomstergirland vid Birgittas skrin varje år.

Men det var nog inte så många SSB:are närvarande i Domkyrkan just den söndagen... ;-)

Charlotte Therese 2 oktober 2008 11:41  

SSB:arna är väl knappast representativa helylleprotestanter...? ;-)

Ephraim 2 oktober 2008 15:39  

Vad ar SSB?

Charlotte Therese 2 oktober 2008 16:10  

Societas Sanctæ Birgittæ

http://www.societasbirgittae.org/

En högkyrklig svenskkyrklig grupp - kortfattat.

Jonas 3 oktober 2008 01:40  

Jo jag ville förtydliga mig angående det ekumeniska. Jag vet inte riktigt vad som ingår i ceremonin, men om det nu är så att det ingår en förbön så kan ju den vidgas lite. Att be tillsammans är viktigt, och det är det mest centrala uttrycket för ekumenik; att vi ber tillsammans. Och det ställer ju även [orientaliska] ortodoxa upp på.

minutz3 6 oktober 2008 19:29  

charlotte-therese: så länge ett samfund är troget Bibeln så finns det inga prästinnor. Prästinnor är ingenting som hör den sanna tron - den kristna tron - till. Det har Gud övertydligt förklarat.

Charlotte Therese 6 oktober 2008 22:49  

Jag håller med - prästinnor hör inte till den kristna Kyrkan.

Däremot ser jag inget fel i att det finns präster av båda könen.

Tvärtom. Vi kompletterar varann - och det blir inte bra om bara halva mänskligheten representeras.

Jonas 7 oktober 2008 06:16  

Minutz3, Oavsett om man anser att kvinnor äger tillträde till prästämbetet eller ej är det ur språklig synpunkt FEL att skriva prästinnor. Det är väl uppenbart att du skriver så för att distansera dig extra men det är inte nödvändigt.

Likadant heter det numera diakoner, oavsett om det är en kvinna och en man. Diakonissa kan man säga om de som blev det innan vigningen återinfördes inom Sv K.

bokmalin 10 november 2008 15:35  

Hmm... vandrande museiföremål... Jag var inne i sagda domkyrka för ett antal år sedan och tände ett ljus i akt och mening att bedja för en person. Slöt ögonen - öppnade dem hastigt igen för att kolla vad det var som smattrade. Framför mig stod en skara jätteglada japanska turister som gjorde tummen upp o plåtade mig allt vad tygeln höll. "Inföding utövande religiösa ritualer i större helgedom"... Hmm...

Charlotte Therese 10 november 2008 22:47  

Ja, hjälp...

Har också blivit fotad under bön - inte av japaner, och inte av så många på en gång - men det känns ändå inte kul precis.

Ephraim 11 november 2008 01:22  

LOL! Ja det ar framtiden. Du kommer att som troende, och bedjande kristen anses som ett fascinerande utstalnings foremal.

Enslags fossil, som vagrar forsvinna. :)

Charlotte Therese 11 november 2008 13:53  

Hmmm....

Vi kanske kan få anställning på varsitt museum?

Sitta där och be helt enkelt.

På Historiska Muséet t.ex. - där de verkar ha missuppfattat hela det kristna budskapet - och tolkat Maria som en kuvad (och våldtagen?) kvinna som "tvingades" att bli mor till Jesus.

Vad blir nästa grej? Josef som "påtvingades" faderskap i en tid när det inte gick att testa sånt vetenskapligt?

Vad har Gud för DNA?

Bloggregister

bloggping Bloggtoppen.se Photography Art Blogs - BlogCatalog Blog Directory Top Religion bloggar Blog Flux Directory Religion Blogglista.se Add to Technorati Favorites Reggad på Commo.se Filosofi/Religion
eXTReMe Tracker
Creeper

Bloggheader

Copyright, bild: Charlotte Thérèse

Senaste inlägg

Kristen webbring

  © Blogger template Fishing by Ourblogtemplates.com 2008

Back to TOP