Vad är synd - och hur ska din önskebiktfader vara?
Så var det, utifrån en diskussion i ett annat blogginlägg, läge för en djupdykning i filosoferande omkring synd, skuld och skuldbeläggande...
Samt tankar kring hurdan en bra biktfader bör vara.
Hoppas att många vill dela åsikter om detta från olika håll.
Jag funderar bl.a. över om synden är objektiv eller subjektiv. D.v.s. om något alltid är fel - eller om det är fel bara i vissa situationer, för vissa individer.
Först kan man tycka att det är ganska glasklart - att synden måste vara objektiv - så att samma sak gäller för alla, alltid och överallt. Men börjar man bena i det blir situationen snart en annan.
Det är t.ex. så att om man inte känner till att något är synd så kan man inte ställas till svars för det på samma sätt som om man vet om det.
Det finns också förmildrande pastorala omständigheter som gör att det som kan verka vara synd kanske inte är det i det aktuella fallet, hos den enskilde.
Och det finns saker som är allt mer tveksamma om det verkligen rör sig om synd - utifrån dagens större psykologiska insikter om hur människor fungerar. Där kan kyrkan i värsta fall skuldbelägga på ett negativt sätt - binda människor som istället borde få bli fria...
Det finns förstås diken på andra sidan också - ett negligerande av synden - som till slut till synes eliminerar den, som gör själen allt grövre och okänsligare i sin konstitution.
Och så motsatsen till det i sin tur - den skrupulösa inställningen där nästan allt tycks vara synd, så att man tycker sig falla tusen gånger om dagen. Minst.
Det gäller mitt i allt detta för biktafdern att urskilja den enskilda själens situation, och anpassa råden utifrån det.
För dem som har ett förhärdat och okänsligt samvete passar en sträng biktfader bäst, där behövs det bestämdhet och klarspråk om individen ens ska påbörja en andlig vandring. Men en sådan biktfader skulle vara en katastrof för den ängsligare själen, och trycka ner den än mer i skorna. Denne behöver istället en mild biktfader som lugnar och leder varsamt framåt.
Alla biktfäder bör ha insikt om hur man går balansgång mellan ytterlighetsdikena.
Jag är nyfiken på hur prästkandidater undervisas om detta ämne - skulle gärna vilja ha svar från någon som vet!
Tänkte inte skriva en hel roman här - utan bara kort sammanställa några utgångspunkter för samtalet.
Välkomna att hoppa in!
Inlägg
17 kommentarer:
Jag borjar med ett kort inlagg.
Forst sa tror inte jag pa nagon arvsynd. Hur kan nagon arva en annans skuld, eller synd? Allt som vi arvde fran den forsta synden var doden, korrutpion, och en tendens att synda.
Det andra ar ordet synd. Amartia pa greekiska bor inte simpelt oversattas synd, utan "missing the mark." Synd ar ett juridiskt begrepp, men for enkelhetens skull sa anvander vi det men med ovan betydelse.
det tredje ar att eftersom synd inte ar nagot annat an att vi faller kort om idealet Jesus Kristus sa bor vi se det som att malet ar en perfekt kommunion med Gud, genom att vi blir vad Gud hade i atanke nar han forst skapade Adam och Eva. Detta gor vi genom ett aktivt liv I Kristus, vilket innebar bon, fasta, goda garningar etc.. med hjalpmedlen/ mysterierna i kyrkan.
Det fjarde ar att I eskaton sa finns det inte tva (eller tre platser) himmel eller helvete...utan en plats det nya Jerusalem, dar Guds karlek/ nad kommer att skinna overallt, och helvetet ar ett tillstand.
Okej om an simplifierat sa har har vi nagra diskussions punkter for den som ar intresserad.
Själv har jag en biktmoder, faktiskt.
Hon är kanon. Hon är otroligt rak och ärlig (och uppfattas säkert av en och annan som brutal). Jag behöver det.
Subtila hintar och ledtrådar och att ge tillrättavisning lite inlindat är totalt förslösat på mig.
Samtidigt är hon inte en hård människa eller en sådan som själv letar fel. Hon ställer rätt frågor för att jag själv ska komma fram till insikter. Och jag upplever alltid att jag blivit lyft efter ett sådant samtal.
Boten är oftast praktisk och avlösningen blir därmed inte något billigt heller. Men det lyfter mig. Jag blir inte nedtyngd längre.
("Nåd" för mig är inte detsamma som att överse med fel eller synd. Nåd är det som Herren lägger till för att hela det som behöver upprättas, när min bot inte räcker till.)
Det börjar dock bli länge sedan nu. Säkert tre månader. Jag borde inte bära på grejer så länge. Ingen borde göra det. Man mår nog inte bra av det.
(Spridda, subjektiva tankar. Utan att göra ett enda försök att prata om synd. Sorry. Hoppas det är okej ändå.)
Ephraim,
Jag tror inte heller på arvsynd i den bemärkelsen - att ärva någon annans synd.
Men det är väl inte heller vad katolska kyrkan lär - utan just detta att vi har förmågan att synda "inbyggd".
Hörde redan vid konfirmationsläsningen att "(h)amartia" betyder att missa målet...
Men det förtydligar ju inte vad exakt som är synd och inte.
Intressant det du nämner att det bara finns en plats - och ett tillstånd.
Menar du att alla kommer att vara i det nya Jerusalem - men att alla kanske inte kommer att uppleva det som vad det är - p.g.a. sitt tillstånd?
Eller?
Mackan,
Lustigt nog tvekade jag ett tag om jag verkligen skulle skriva biktfader...just för att det snävar in det.
Det finns ju faktiskt biktmödrar också.
Och det verkar vara "rätt" sorts sådan som du har hittat för din personlighet...
Detta att det "lyfter" är viktigt.
Du skulle bli en praktkatolik om du tycker att tre månader mellan bikterna är lång tid... Men så är du ju hederskatolik också... ;-)
Det finns de som går till bikt varje vecka. Men själv skulle jag aldrig ha samvete till att göra det - tycker att det vore att slösa bort stackars biktprästers dyrbara tid.
Tack för dina tankar... Det här inlägget handlar ju både om synd och om biktfäder/mödrar - så det var bra att du tog upp den andra tråden också.
Ja, det finns en strom inom ortodoxa kyrkan som sager just detta, att helvetet ar hur man upplever Gud. Sa darfor ar det sa viktigt att soka Gud nu och leva i hans karlek, for att man ska bekanta sig med den.Och alska andra, for om du inte kan alska nu sa kan du inte det efterat heller, och da kommer alla dessa vara dar med dig i himmelen i all evighet.
Angaende att Gud kommer finnas overallt ar ju sjalvklart. I escaton sa kommer ju Gud i all sin harlighet for att doma levande och doda. Och det kommer att vara en ny himmel etc... vilket ar troligtvis den transformerade skapelsen. Det star ju ocksa att de onda kommer att var i en brinnande sjo osv. men det betyder inte en enskild plats franskild fran Gud. Det ar av denna anledning ocksa alla ikoner ar utomhus, aven fast sjalva historien agde rum inomhus. nar gardinen hanger over sten vagen, eller hus vaggen sa ar ju ikonen inomhus, men inget kommer att kunna skilja oss fran Guds ljus, och karlek.
Angaende arvsynd, sa jo katolska kyrkan lar just att doden var ett straff, och Jesus kom som ett offerlamm, darav fokuseringen pa korsfastelsen, och nodvandigheten av purgatorium. Det ar alla fall den officiella laran i katekesen. Sa som jag har lart den, det ar mojligt att de har gott ifran delar av detta efter narmare eftertanke, och en narhet till rotterna som fortfarande finns i Ortodoxa kyrkan sa att saga.
Och jo det gor en jatteskillnad att inse att synd inte en legalistic handling, vilket har varit och ar den traditionella vasterlandska tolkningen. Om det inte ar en juridisk effekt, sa betyder det att vi kan faktiskt gora gott, och att vi inte alltid syndar, utan det blir en slags jag forsokte gora Guds vilja, men misslyckades. Det satter synden i ett helt annat ljus.
Angaende om synden ar objektiv, eller subjektiv, sa ar den bada. Det ar alltid fel att doda, det ar alltid en synd, men hur det skedde hur du dodade tex... ar avgorande for hur din bot kan vara. Eller hur man ska behandla dig for ditt helande om du verkligen ar intresserad av bot goring. liknande med otukt, eller homosexualitet etc.. vi vet att detta ar syndiga handlingar, men hur du kommer tillbaka, eller hur du mojligtvis avarjer denna synd en annan gang beror helt pa din individuella situation. I ortodox pastoral sammanhang sa ar det inte helt svart eller vit, utan det finns manga gra skalor. Det finns objektiva saker som ar syndiga sa att sga, dvs. de leder i vag fran Gud snarare an mot. Men din individuella situation ar helt avgorande for en biktfader kommer att hantera det.
En biktfader ar ju dar for att vittna och hjalpa, och saleddes sa ar det ju viktigt att han vet allt runt omkring en synd, som ar allvrlig. Hur ska han annars kunna hjalpa dig att finna en vag ifran synden, ett satt att hela dig, aven fast Guds nad ar ju avgorande. Den Helige Anden ar ju sist och slutligen ansvarig for att du helas.
Om du tex har stulit. Okej det ar en synd, men vad stal du, hur stal du det, kan du lamna tebax det, eller gora nagot for att rattgora det du gjorde. Allt sadant ar viktigt for ditt helande. Endast om du agerar pa en synd sa kan du ju transformeras i Kristus, for vi maste ju vaka pa oss, och arbeta med oss sjalva for att bli allt mer lika Kristus, och detta ar ibland svart, ibland latatre. Men vi kan inte hoppas pa att upplysas av den Helige Anden om vi inte arbetar med oss sjalva. Och det basta sattet ar ju att gora goda garningar, be och fasta.
Sa en bra biktfader enligt mig ar en lugn, talmodig, och spirituellt erfaren person. Nagon som forblir objektiv, men samtidigt karleksfull, och odmjukt onskar din omvandelse, bot, och transformering i Kristus. Nagon som vagar satta ner en fot nar det behovs, och som kan ge en bra rad hur man kan arbeta med ens svagheter, utan att overlastas. Nagot sadant.
entill sak. Min blogg har andrats till, http://theattempttobecomeachristian.blogspot.com/
Sa om du vill kan du andra denna lank... :)
Ephraim,
Jag har hört den tanken förut - även i katolska sammanhang tror jag.
Och jag tycker att den verkar rimlig.
D.v.s. att helvetet (om någon kommer att befinna sig i det tillståndet) består i oförmågan att relatera till Gud.
Fast det går ju inte riktigt ihop med bibelns Gehenna etc.
Skrev tidigare om helvetet här:
http://charlotte-therese.blogspot.com/2007/11/vart-tog-helvetet-vgen.html
Det lät intressant med ikonerna - men jag är inte säker på att jag förstår exakt vad du menar - varför är alltså motiven utomhus? Har faktiskt aldrig tänkt på det - men det stämmer ju! Åtminstone där det går att urskilja. På bebådelseikoner t.ex. så ser man inte om det är inomhus eller utomhus.
För att återvända till ämnet...
Katoliker tror ju också att vi kan göra gott - inte att vi alltid syndar.
Jag känner inte riktigt igen den katolska synen i det du skriver.
Visst - Kristi död som ett offer - det finns där - men finns det inte i den ortodoxa synen också?
Sen när du skriver:
>homosexualitet etc.. vi vet att detta ar syndiga handlingar
så vet jag inte om jag kan hålla med.
Jag vet inte om det kan anses vara synd om det sker i ett äktenskapsliknande förhållande. Det verkar då bli jämförbart med ett heterosexuellt livslångt förållande.
Det var bl.a. det jag funderade på när jag skrev detta:
>Och det finns saker som är allt mer tveksamma om det verkligen rör sig om synd - utifrån dagens större psykologiska insikter om hur människor fungerar. Där kan kyrkan i värsta fall skuldbelägga på ett negativt sätt - binda människor som istället borde få bli fria...
Jag vet inte vad jag ska tro om det alltså - visst har kyrkan (och samhället) tolkat det som synd (eller som sjukdom) under lång tid. Men betyder det att det är rätt? Särskilt som mycket tyder på att man har översatt bibeln fel i fråga om det - och tolkat två olika saker (den tidens pedofili?) som detsamma som vår tids trofasta förhållanden mellan två vuxna.
När jag försöker sätta mig in i deras situation och förstå så framstår det hur som helst som en oerhört kränkande behandling från kyrkans sida.
Det vore nog förfärligt att bli utsatt för det om man upplever det klart och tydligt som att man lever enligt Guds vilja.
Ser du dilemmat?
(Jag ändrar länken till din blogg.)
P.S.
Tack för dina tankar om biktfäder!
Tva kommentarer:
Kristi som offerlamm ... existerar inte riktigt pa samma satt. Har du tittat pa ett ortodoxt krucifix. Inget blod, inget lidande, utan en lugn, fridfull Jesus. Darfor att aven korsfastelsen ses utifran uppstandelsen och uppstigandet till himmelen. Kristi kors kallas det livgivande korset.
I ortodox teologi ses korset som en del utav dodandet av doden, inte som ett offer. Ett offer ar for nagotslags frikopande, och forvisso sa blev vi ju frikopta, men inte i en juridisk mening. Kristus dog sa att doden kan besegras etc.. Offret ar inte sa betonat.
Sedan vill jag aterkomma till ikonerna. Du vet ju forstas att alla ikoner ar malade fran en eskatologisk synvinkel. I eskaton enligt ortodox tankegang sa kommer Guds ljus att geomsyra hela skapelsen. Sa det finns ingenstans i hela skapeslsen dar guds narvaro inte ar omedelbar, Gud kommer som att penetrera allt och alla. Saleddes sa om tittar pa en ikon av tex. Pingstdagen...sa sitter de utanfor huset dar de i bibeln gomde sig. Varfor jo darfor att detta ar nu en eskatologisk verklighet, dvs.. Guds narvaro betonas i Ikonen genom att flytta ut Apostlarna. Darfor att Guds narvaro inte kan undkommas nagot mera sa att saga. Det ar ju av denna anledning alla perspektiv ar bakat vanda ocksa, for att nar vi firar en helg dag sa liturgiskt satt sa sker ju den festdagen just da. Darfor att i mliturgin sa transcenderar vi denna varlden, och ansluter oss till helgonskaran darfor att de redan ar i eskaton. Endast vi ar ju begransade av tid och rum, men kyrkans gudsdyrkan ager ju rum i eskaton som inte annu har hant, men vilken vi vantar pa, och lever i liturgiskt. Den ortodoxa kyrkan ar ju eskatologisk, doxologisk, och liturgisk.
Angaende helvetet och det brinnande gehenna sa kan jag bara saga att vad ar elden? Om inte Guds karlek, Guds nad som omsluter allting. Varfor ar helvetet en seprat plats dar demoner och annat brinner? Hur kan det finnas nagon plats nar Gud penetrera och omsluter hela skapelsen. Gud kommer ju genomsyra och omsluta oss allihop. Givetvis sa kommer de som inte gor bot att uppleva Gud som ett helvete, en brinnande flod, och sjo som omsyrar och forpestar deras evighet.
Hoppas jag besvarat och klarat upp vissa av detaljerna.Jag inkluderar har tva linkar till artiklar om slut tiden, som du sakert kommer att finna valdigt intressanta.
http://www.orthodoxpress.org/parish/river_of_fire.htm
http://www.geocities.com/fotiosraptis/heaven_hell_edit.html
Xairete!
Stort tack för de förklaringarna!
Charlotte Therese
Min favvo-biktfar....hmmm....
fader P...är han möjligen för snäll? Nå, han har åtminstone tid varje gång.
Jag tar inte speciellt lång tid på mig, trots att jag har många synder, utan berättar i stora drag om vad som trycker mest. Jag vet ändå att P. kommer att hålla en ganska lång mediativ betraktelse över vad jag behöver göra.
Men jag vill gärna byta biktfar då och då, för att få bot-uppgift sedd ur olika aspekter.
Dessutom är jag inte typen som blir sur och villrådig om en favorit inte har tid. Då blir det en annan padre.
:)
:)
Z,
Tack för "sharing"....
Jesus fragar ofta i skriften, "Vad vill du?"
Svaret for alla kristna, men framfor allt Ortodoxa kristna, maste vara: "Vad an du vill for mig Herre."
I denna ytliga lilla kommentar sa tanker jag forsoka mer ingaende forklara varfor homosexuell aktivitet anses som motgaende Guds vilja for oss, medans heterosexuell aktivitet inom ett aktenskap inte anses vara det.
Den Heliga Traditionen, vilken ar den Ortodoxa kyrkans samlade och totala tro och lara, sager att varan existence bestar av tre experientiella nivaer, vilka inverkar i varan forstaelse av Jesus Kristus.
1) Gud skapade allting gott som en expression av Hans gudomlighet.
2) Allting har blivit korrumperat, och perveterat av synd, och det onda.
3) Allting har blivit aterstallt, glorifierat, och helgat igen genom Jesus Kristus. Om an vi fortfarande vantar pa fullheten av denna situation.
Denna syn pa varan existens, att allt i sin essens ar gott, att allt till viss del ar korrumperat, och att allt nu ar aterstallt och glorifierat genom Jesus Kristus upplyser hela livet for en Ortodox kristen. Av denna anledning sa ser jag, och andra ortodoxa med mig, att vi inte ar autonoma, utan ar styrda av en utav tva lagar. 1) Lagen om livet i livets Ande i Jesus Kristus, eller 2) lagen om synd och dod. De ovan namda tre elementara nivaerna for varan existens maste ga ihop for att vi till fullo ska forsta hur manniskor funkar. Tyvarr sa tenderar vi att fokusera pa nummer tva i manniskor liv. Ta psykologi tex. det ar inte studiet av den fulla manniskan for den tittar pa nummer tva endast, och bor vanda sig till nummer ett och tre ocksa for att fa en full bild. Detta betyder forstas inte att psykologer, eller lakare etc. inte kan hjalpa en manniska, eftersom vi vet att de kan, men de hjalper en manniska endast temporart, och inte fullt.
Sa vad har detta med homosexualitet att gora. Jo lat oss borja med manniskans skapelse. Bibeln, och med den hela kyrkans erfarenhet pekar pa att manniskan skapades som man och kvinna, for att komplementera varandra. Detta var innan fallet, innan synd kom in i bilden. Och Adam och Eva var skapade till Guds avbild. Men de levde forst i Guds omedelbara narhet i kommunion med Gud...syndfria, goda, vaxande, fulla av karlek.
Sa all manskliga drift mot sex, kramar, kontakt etc, ar bunden till den ursprungliga narheten till Gud. Darfor sa anses inte mansklig sexuell drift i sig sjalv som syndig. Men har ar kruxet: aven fast sexualitet i sig sjalvt ar gott, passionen ar neutral. Det betyder dock inte att vi urskjilningslost kan fylla detta behov. Men allt detta betyder ocksa att en manniskas sexuella identitet som manniska endast kan bli fylld inom ett heterosexuellt sammanhang.
Gud skapar inte homosexuella, utan Gud skapar manniskor man och kvinnor for den ursprungliga kommunionen, karlek, och familje byggande. allt detta gar tillbaka till den ursprungliga skapelsen, fran vilken vi har fallit pa manga olika nivaer. Du ar inte skapad homosexuell som du ar skapad vit, svart, man, eller kvinna. Homosexuell aktivitet ar en del utav nummer 2, den fallna naturen, oavsett hur monogamt, eller aven fast det kanns som en inte har ett val utan det ar del utav en person. Ett karleks forhallande mellan personer av samma sex, ar nodvandigtvis inte foljt av en langtan till samlag. Vi kan alska personer av samma sex.
Manniskor oavsett man, kvinnor, homosexuella, eller heterosexuella ar fortfarande man, och kvinnor. Och alla mannsikor oavsett om de ar man eller kvinnor kan inte identifieras i deras guda givna mansklighet pa kanslor och onskningar, vilka ar beroende pa deras familjeliv, uppvaxt, kulturella arv etc. i en fallen varld.
I det traditionella ortodoxa synsattet sa ar all sexuell lust for egoistiska, eller sjalv centrerade lust och kanslor - oavsett homosexuell, eller hetero - alltid motagaende den ursprungliga kommunionen mellan man och kvinna och Gud, darfor att den saknar karlek. Men homosexuell aktivitet kan inte vara - den livgivande, komplimenterande, unierande, och livs forharligande aktivitet som forgyller karlek, pa det satt som Gud skapade manniskan for. Samlag mellan tva manniskor av samma sex kan inte etablera, eller forharliga, de fysiska, kanslomassiga, och spirituella liv mellan mannsikorna som ar inblandade. Endast inom ett aktenskap mellan en man och en kvinna, kan sexuell drift bli forharligad och helig gjord. Det ar ju av denna anledning aktenskap anses som sakramentala handlingar inom bade ortodoxa och katolska kyrkan. Darfor att aven en sexuell union mellan en man och en kvinna kan endast bli helig gjord i Kristus i kyrkan, i tro.
Detta var en ytlig diskussion av en ortodox syn pa homosexualitet, och jag forsokte specifiera vissa detaljer. Men en utav de viktigaste delarna vad gor vi da med homosexuella pa pastoral niva. Jag pekade kvikt pa detta tidigare, men det viktigaste ar kanske att en pastor kan forst och framst inte tillata nagot fordomande av homosexuella, men inte heller tillata akten. Men grejen ar ju att homosexuella liksom oss alla ar syndare, dvs. vi har alla gjort saker, och agerat pa satt som skulle fa oss att skammas om det kom ut. Ingen vill bekanna sina svagheter i en forsamling, saleddes ska inte homosexuella hangas ut for han och spa. Och framfor allt inte fran en prast som ar ansvarig for den homosexuelles fralsning. Nej en empatisk, och nogrann spirituell guide ar nodvandig. och en homosexuell bor fa de andra kristnas boner och stod, for deras helning, och fralsning.
Tyvarr sa tenderar vi dagens kristna se allting fran varan varldsbild, vara ideologier, oberoende av historia etc. Vi lever i en valdigt liberal varld, men vi maste urskilja pa ideologi, och ideologi. Sist och slutligen maste vi fraga oss varfor vi inte forst gar till prasten for de sjukas smorjelse och kommunion, bikt etc, istallet for att kaka medecin? Vi lever i samhallen som har en sadan hog teknologi niva att vi inte langre riktigt tror, eller beter oss som allt som star mellan oss och vara liv ar Gud. Dvs. ett liv ar ingen sjalvklarhet, det ar en skapelse , vi existerar inte om det inte vore for GUD. Det finns bara en kalla av liv, gladje, och fullhet, helighet och det ar Gud, sa varfor tror vi inte pa honom? Det ar ju alltid fragan. Det ar av denna anledning vi blir konfunderade, och vilseledda av varlden runt omkring oss till att tro allt mojligt. Petrus skriver ju, "Be sober, be vigilant; because[a] your adversary the devil walks about like a roaring lion, seeking whom he may devour." 1 Peter 5:8
Why do we rather blame the Church, and other Christians than the ungodly; governments, academicians of all sorts, doctors, scientists, etc... why is it that our beloved Church is rather wrong, than the people of the world? isn't our Chruch governed by the Holy Spirit? Isn't the Church exempt from the gates of hell? Bara en fraga, eller snarare fyra fragor.
Jag ar fullt medveten att jag inte helt och fullt vet jag talar om, men samtidigt sa har jag sakerligen vissa poang. Jag litar pa att Gud ska upplysa era hjartan for det jag vill saga. Inte for att jag automatiskt har ratt, utan sa ni forstar vad jag forsoker saga.
xairete...
Ephraim,
Jag skulle vilja uttrycka det som att allt är heligt i grunden - eftersom det är skapat av Gud.
Men allt kan missbrukas.
Så långt är vi överens.
Men då är jag fortfarande inne på linjen att det som är heligt inte kan undantas från människor som är skapade på ett visst sätt - som inte själva har valt det.
D.v.s. de som är homosexuella och kristna bör inte ges andra regler än vi övriga.
Om det är så som Gud har skapat dem.
De bör väl i så fall också ges möjlighet att leva ut sin kärlek fullt ut i en av Kyrkan välsignad relation?
Det går inte att säga att allt som sker i ett heterosexuellt äktenskap är gott. Det finns män som våldtar sina hustrur t.ex.
Sen - för att spetsa till det - om man anser att själva akten är fel mellan homosexuella - är den då helt ok mellan en gift man och en kvinna om den sker på precis samma sätt (vilket tydligen är vad unga tjejer förväntas ställa upp på idag)?
Som du ser finns det gråzoner i fråga om vad som är synd - allt är fortfarande inte uppenbart på ena eller andra sättet...
Och nånstans har jag svårt att tro att Gud är särskilt intresserad av de här sakerna - utan mer av om vi verkligen lever i kärlek - hela livet alltså.
Apropå det du skrev på slutet så ser jag ingen motsättning mellan att be om helande i kyrkan och att gå till läkare - det samverkar ofta.
Tycker mig dock märka ett tvivel inom kyrkan på att Gud verkligen helar... Och i en sådan miljö är det förmodligen svårare att bli frisk. Otro föder otro. Och tvärtom.
Funderar också på det där med att (både katolska och ortodoxa) kyrkan säger sig inte fördöma homosexualitet - utan "bara" homosexuella handlingar.
Det där går inte riktigt ihop.
För antingen fördömer man homosexualitet - och då är också handlingarna fel.
Eller så fördömer man inte homosexualitet - och då kan handlingarna inte heller anses vara fel.
Det är lite det jag var inne på ovan - om det finns något som är "rätt" för heterosexuella så måste detsamma gälla för homosexuella - allt kan inte vara rätt för de förstnämnda men fel för de sistnämnda.
Det är något som haltar här.
Och på de punkter där kyrkan haltar brukar det behövas ett par tankevarv till.
Kanske kyrkan måste ändra på något här för att det ska bli mer i överensstämmelse med vad Gud har avsett?
För en lära som gör att människor far illa kan omöjligt vara Guds vilja.
Alternativet är att Gud inte har skapat homosexuella.
Är det någon som på allvar skulle vilja hävda det?
Eller som i dagens upplysta samhälle skulle kalla det för en sjukdom som ska "botas"?
Du fortsatter havda att homosexualitet ar nagot en person skapats med, och kyrkan sager att det inte ar sa.
Varfor skulle Gud gora det. Homosexualitet anses ju vara del utav det korrumperade, inte del utav en nar man fodds. Det ar manga andra variabler som spelar in.
Du har ratt nar du sager att allt inte nodvandigtvis ar gott inom ett heterosexuellt forhallande, och lika ratt nar du sager att det inte ar okej for en man och en kvinna att ha sexuell kontakt utanfor ett aktenskap. Darfor atd det sexuella kan bara na sin fulla potential inom ett aktenskap, i den heliga union, och kommunion som blir utav paret och Gud.
Jag menade inte att det ar nagot fel pa att soka en lakare och ocksa be for helande. Men vi soker inte Guds helande forst, som visar pa var prioriteringen ligger. Men givetvis maste vi soka den lakarvard som behovs oavsett.
nej kyrkan fordomer inte...det ar fel ordval. varfor fordomer alltid kyrkan? Den ar snarare ansvarig for en manniskas fralsning, och om en viss aktivitet anses felaktig mot Guds vilja sasom den ar uppenbarad sa maste ju kyrkan lara detta. Och visst anser kyrkan att homosexualitet ar felaktigt, men det handlar inte om fordomande. Kyrkan har en viss synpunkt, och pa den kan vi agera som vi vill. men kyrkan ar alltid dar att forlata om det gar fel. En homosexuell manniska ar mer an valkommen att leva inom kyrkan, men maste ju ocksa ta upp och acceptera kyrkans lara om homosexualitet.
Pa vilket satt ar samhallet upplyst? Kristi ljus skiner allt svagare, och det verkar som om allt mojligt annat ar pa uppgang, hedendom, new age, haxkonst, islam, buddhism, osv... saker som inte till fullo, eller overhuvudtaget inte skiner av Guds ljus. Och ja du har ratt, homosexualitet anses vara en del utav det fallna, och raver bot, transformering i Kristus etc.
Givetvis har Gud skapat de som har en homosexuell laggning, liksom de som ar heterosexuella, men han gjorde dem inte homosexuella, hoosexualiteten ar ju del utav det fallna i varlden. Och ar i behov av bon, och bot, liksom vi alla behover det for att vi ar syndare.
Du skrev ocksa att Gud inte ar intresserad av dessa saker utan att vi lever i karleken, men hur ska vi leva i karleken om vi lever i synd? kyrkan har som en utav sina uppgifter att hela, transformera, och hjalpa folk i deras kommunion med Gud. Sa kyrkans stallning ar inte dar for att gora illa folk, utan for att hjalpa dem att leva i Kristus. Liksom du och jag behover hjalp fran kyrkan i varan kamp. Sa om kyrkan inte sade nagot, eller plotsligt blundade for detta pga. att de haller en okomfortable politisk synvinkel, da predikar vi ju inte sanningen och/ eller evangeliet.
Kyrkan intresserar sig inte i fordomande, och att gora illa folk, individer kanske gor det, men inte kyrkan. Fran kyrkans synvinkel sa handlar det om varldens fralsning, och att hjalpa folk till salighet och en intim kommunion med Gud.
Sa jag tror du har missforstatt vissa punkter...men det ar ju darfor vi ar har.
Ephraim,
Jag hävdar ingenting - jag tänker bara vidare - försöker se vad som är sant och rätt och i enlighet med Guds kärlek....
Kyrkan är också på väg - allt är inte färdigt, och en del missförstånd har klarats upp under historiens gång.
Idag skulle vi t.ex. inte försvara slaveriet - men på biblisk tid var det det naturliga.
Hinner tyvärr inte svara mer utförligt än så nu - återkommer kanske om jag har fler tankar efter helgen - ni andra är välkomna att fortsätta fundera över det här under tiden.
Skicka en kommentar