fredag 25 december 2009

Midnattsmässoattack?

Så, några minuter efter att midnattsmässan från Rom avslutats kommer nyheten att påven då han var på väg in i kyrkan knuffades (attackerades?) av en kvinnlig pilgrim.

"Det var enligt Vatikanen en pilgrim som tryckte på så att påven, katolska kyrkans överhuvud, föll just när han var på väg in i kyrkan. Kvinnan försökte enligt vissa vittnesuppgifter slå ned honom när han var på väg mot mittgången. Påven kom snabbt på fötter och kunde inleda mässan som planerat."

Själv tittade jag inte direkt uppmärksamt, lyssnade mest medan jag höll på med annat, och märkte bara att det hela stannade av i början. Fast det fortsatte snart.

Bra förresten att mässan började två timmar tidigare i år. Fattar inte varför den börjar först vid midnatt i de flesta av de katolska kyrkorna. Den kan väl lika gärna sluta då? Hoppas fler följer påvens exempel där... Så att de som bor utanför stan kan vara med nån gång. Sista bussen går innan mässan är slut som det är nu.

Read more...

torsdag 24 december 2009

Schillebeeckx om prästvigning och eukaristi

Nyheten kom just att en av de mest inflytelserika katolska teologerna har lämnat oss...

Nedan finns en del av hans tankar om eukaristin och prästvigningen. Lustigt nog läste jag om det som berör eukaristin just medan påven lyfte paten och kalk i den direktsända midnattsmässan som pågår i bakgrunden...

***

"The Belgian-born Dutch Dominican theologian, Edward Schillebeeckx, died Dec. 23 at the age of 95 in Nijmegen, where he lived and taught for more than five decades. He wrote well into his nineties.

He died of natural causes.

Schilllebeeckx was one of the most influential theologians during and after the Second Vatican Council, interpreting the meaning of the council to Catholics throughout the world. He was a major supporter of the reforms that came out of the council. His books were translated into many languages.

After being educated by the Jesuits, Schillebeeckx entered the Dominican Order in 1934. He studied theology and philosophy at the University of Louvain. In 1941 he was ordained to the priesthood.

During the Second Vatican Council, Schillebeeckx was one of its most active theologians. He drafted various council interventions for Dutch bishops such as Cardinal Bernard Jan Alfrink. Because he had been a "ghost writer" for the Dutch bishops' pastoral Letter leading up to the council in 1961, he was rendered suspect with the Congregation of the Holy Office, led at the time by Cardinal Alfredo Ottaviani.

/.../

My wife and I found Schillebeeckx sitting in his study, thin but bright-eyed, clearheaded and ready to chat. This man’s theological ideas, expressed in some 400 books and articles, published in 14 languages, have influenced several generations of Catholic thinkers. Although he has endured years of Vatican scrutiny and the Vatican has publicly rejected some of his ideas, he has managed to escape both silencing and censure.

It was Schillebeeckx who contended in his 1980 book Ministry: Leadership in the Community of Jesus Christ that the church had gone awry by connecting the faithful’s right to Eucharist to some “magical power” of the hierarchy to ordain, thereby disconnecting it from the community of Christians. He noted that the Council of Chalcedon in the fifth century had declared any ordination of a priest or deacon illegal, as well as null and void, unless the person being ordained had been chosen by a particular community to be its leader.

Because the church has basically ignored that clear directive of the early church throughout the second millennium, Schillebeeckx recommended “new possibilities” for reconnecting the Eucharist to its community roots, even if such actions contradict current church law.

In “Church and Ministry,” the newly released document, the Dominicans put forward such “new possibilities” as this: “Men and women can be chosen to preside at the Eucharist by the church community; that is, ‘from below,’ and can then ask a local bishop to ordain these people ‘from above.’ ”

If, however, “a bishop should refuse a confirmation or ordination” of such persons “on the basis of arguments not involving the essence of the Eucharist, such as a requirement that deacons or priests be celibate, parishes may move forward without the bishops’ participation, remaining confident “that they are able to celebrate a real and genuine Eucharist when they are together in prayer and share bread and wine.”

This notion of community-based ordination was in the background as we sipped our wine, nibbled on cheese crackers and talked of other things.

Schillebeeckx mentioned his many trips to the United States and shared his view that most young Catholics are “choosing their own vision of Christianity.” He said he feared the institutional church did not “have enough movement toward Jesus Christ.” And he spoke about his soon-to-be-published book, a collection of 60 of his homilies, with a title still being fine-tuned: something like Weren’t Our Hearts Burning Within Us: Theology as a Model for Proclamation.

As for the future, Schillebeeckx is optimistic, “always optimistic.” “I believe in God and in Jesus Christ,” he said, as if to ask: “And what else would one need?”"

Läs hela artikeln här.

Read more...

tisdag 22 december 2009

Konst för de hemlösa


Ibland blir saker inte riktigt som man har planerat. Ganska ofta, faktiskt... För att de goda idéernas mästare griper in och ändrar allt på en sekund.

Så var det i morse.

Jag skulle ju till Grottan och överlämna julinsamlingen.

Det vara bara det att en liten stund innan jag skulle åka iväg så kom den lysande blixten från klar himmel. Det var en idé om ett sätt som skulle kunna inbringa mycket mer pengar i bästa fall.

En konstutställning för de hemlösa i vår, på ett fint galleri i stan...

Tanken var att det som kom in nu i så fall skulle användas till inköp av material - så många dukar som möjligt i varierande storlek, och lite nya färger. Och att inkomsterna från utställningen går till Grottan.

Men eftersom det inte är mina pengar så kunde jag förstås inte fatta något beslut om det. Så jag åkte till Grottan med pengarna idag som planerat, och pratade med Maggan (som är eldsjälen bakom verksamheten), om det här. Och hon fick ensam ta beslutet. Hade hon inte tyckt att det var en bra idé så skulle hon ha fått pengarna där och då. Men hon lyste upp och sa ja på en gång. Så nu blir det så...

Det vore kul om några konstnärsvänner vill bidra med varsin tavla till utställningen...

De bloggläsare som är intresserade av tavlorna men inte kan komma till stan och se dem på plats kan ändå se och köpa dem, eftersom jag ska försöka få till en sida med bilder av varje tavla på min hemsida sen.

Det kommer nog att bli en stor variation av motiv - förmodligen en del katter, fåglar, blommor och änglar, kanske något abstrakt motiv, några symboliska, och säkert ett och annat mer traditionellt stilleben och landskap. Det går även bra för presumtiva köpare att önska motiv och köpa dem på förhand. I så fall hängs de tavlorna upp med en röd "såld-prick" på utställningen.

Hoppas att ingen av er som har bidragit till insamlingen har något emot den här fullständigt oväntade vändningen, som i bästa fall kan mångdubbla beloppet, om inte hundrafalt så tiofalt. Jag vet inte vilka alla är eftersom jag inte kan se från vilka konton pengarna har kommit in, och bara en del har berättat att de har bidragit, så kan inte skriva till alla direkt - men hör gärna av er om det skulle vara något...

Presenterade även idén med en cd för de hemlösa, och det kanske också kan komma att bli verklighet - enda problemet är att få kontakt med folk som ställer upp med produktionen utan att vilja ha betalt. Musiker, sångare, studiopersonal, m.m.

Om du som läser det här vill vara med på något sätt i konst-, eller cd-projektet, så hör av dig! Det går även att fortsätta bidra till Grottans verksamhet via bloggen - jag låter insamlingen vara öppen fram till utställningen (samma konto som tidigare). Allt kommer att gå till Grottan på ett eller annat sätt. Och jag kommer att redovisa hur varje krona används.

P.S. På Grottan var det riktigt julmysigt och fint idag, och det verkar som att de har allt de behöver i överflöd till julen, så en slant till våren, som resultat av utställningen, vid en tid när kanske inte så många tänker på dem, kan nog komma väl till pass.

P.S. 2 En utställning och en eventuell skiva genererar samtidigt reklam för verksamheten - som kan leda till att de får in ännu mer bidrag.

P.S. 3 Alltså... Jag hade för mig att jag hade bloggat om det här, men hittar inget om det nu - detta är "cd-projektet":

"Jag söker personer som vill delta i ett ideellt ekumeniskt cd-projekt till förmån för de hemlösa i Uppsala. Sånger finns, en del är tonsattna - i princip allt annat behövs... Musiker, solosångare, körer, studio (helst portabel för inspelning på olika platser). Hör av dig - bra om du bor i närheten! Och känner du nån som känner nån som kan vara intresserad, så be dem höra av sig! En del (tonsättande t.ex.) kan ju också utföras på distans. Och några kanske kan resa hit för inspelning även om de bor på annan plats."

Read more...

måndag 21 december 2009

Julen nalkas - insamling och hälsning...

Årets blogginsamling har, som ni vet, gått till värmestugan Grottan i Uppsala.

Det kom in: 1.483 kr! Tack till alla som har bidragit till att göra julen en aning bättre för dem som är hemlösa! Kommer att överlämna pengarna på plats imorgon...

Och så till sist en hälsning till alla bloggläsare - även från Tistou som var på besök här i luciahelgen, då jag tyvärr inte var hemma så mycket (deltog bl.a. i ett par luciatåg), men allt gick bra, om än det blev ganska lite sömn p.g.a. ett jamande yrväder.


Read more...

torsdag 17 december 2009

Mållös inför nunnehot

Men hallå? här gör man bara inte!!

Read more...

Ortodox ärkebiskop om kvinnliga präster

Missa inte nyhetsklippet som bara är tillgängligt i ett par dar till!

Finskortodoxa ärkebiskopen Leo nämner bl.a. frågan om kvinnliga präster i inslaget - låter nog inte helt omöjligt ändå, samtal pågår - vore det omöjligt skulle det inte samtalas om det. Kanske ändrar ortodoxerna detta före katolikerna - och då finns det inte längre något att skyla de ihåliga anti-argumenten med längre.

Ikonostasen är målad av en kollega, och nyss invigd! Luftig, nordisk!

Men jag fattar inte vad han menar med det där med politiken - det finns ju många politiskt engagerade katolska präster... Men då räknar jag in ganska mycket till "politik". Arbete för mänskliga rättigheter t.ex.

Read more...

onsdag 16 december 2009

Kvinnligt katolskt diakonat på gång att återinföras?

Påvens senaste Motu Proprio kan tyda på det. Och det vore ju bra, ett första steg på vägen tillbaka till det vi har förlorat för länge sedan.

Genom att man, som i dokumentet, skiljer mellan diakonat och prästämbete som separata ämbeten där inte det ena per automatik leder till det andra, kan man låta diakoner agera som Guds avbild (in imago Dei), medan enbart präster får agera i Kristi ställe (in persona Christi). Därigenom kan även kvinnor komma att få "vara med och leka". Bara som diakoner då. Eftersom de tyvärr inte har Kristi absolut viktigaste och mest upphöjda (?) "egenskap": att han var man.

Fortfarande är det hela teologiskt uppåt väggarna. Hur tjusigt man än formulerar det så är endast Gud den Gud är, och vi alla övriga är människor, ingen blir mer Guds avbild än någon annan genom en vigningsakt, utan i så fall genom ett heligt liv. Och den som iklädd en ämbetstitel utger sig för att handla i Kristi ställe bör inte bidra till att diskriminera halva mänskligheten. Det blir helt enkelt inte trovärdigt... Hur stora guldkors och tygstycken man än bär omkring på.

***

Från Catholic News Agency:

"According to J.D. Flynn, a canon lawyer for the Archdiocese of Denver, the new document clarifies the nature of a deacon's orders and the impact of defections from Catholicism on the validity of a marriage.

"Omnium in Mentum," roughly translated as "Everything in Mind," deals with two unrelated topics, a fact that caused Flynn to observe that it's probably easier to publish one Motu Propio than two.

Writing in an explanatory note for the Motu Proprio, Archbishop Francesco Coccopalmerio, president of the Pontifical Council for Legislative Texts, commented on the modified canons (1008, 1009, 1086, 1117 and 1124). These variations, he said, "concern two separate questions: adapting the text of the canons that define the ministerial function of deacons ... and suppressing a subordinate clause in three canons concerning marriage, which experience has shown to be inappropriate."

The first issue addressed by the Motu Propio is the role of the diaconate.

Part of the current canon "describes sacred orders as participating in the headship of Christ," Flynn explained. "The Motu Proprio clarifies that priests and bishops participate in the headship of Christ 'in persona Christi,' whereas deacons serve the Church, the people of God, through the ministry, services, or 'diaconias' of liturgy, word, and charity." Thus, Flynn said, the document emphasizes that there is a "clear distinction between the diaconate and the presbyterate."

"The distinction is between the deacon who acts "in imago Dei" and the priest who acts 'in persona Christi,'" Flynn explained.

What this means in layman's terms is that "we see the diaconate as a unique ministry unto itself and not simply a step along the way to the priesthood," he added."

Läs mer i den här bloggen.

***

Ed Peters (canon lawyer) skriver så här om det i sin blogg:

"Now, about the first change announced today, that dealing with the description of deacons under canon law (cc. 1108-1109), it is really interesting, obviously, and I need time to study it. The language here obviously does not seem to underscore the unity that permeates the three level of holy orders, but (per Abp. Francesco Coccopalmerio of the Text Council) it is more consistent with the language of CCC 1581, as it was revised in 1998. In any case, I'll certainly be consulting the auctores probati on this one."

***

Uppdatering:

Läs mer här och här.

Read more...

söndag 6 december 2009

Adventstyst i bloggen...

Oj så tyst det blev här då...

Hade tänkt skriva ett inlägg redan för en vecka sen om att bloggen inträder i adventspausläge. Men det blev inte av. Nåja, bättre sent än aldrig.

Om ni ändå vill fundera på något under pausandet så skulle jag vilja kasta ut ett par funderingar.

Det har varit en del begravningar på sistone, och olika händelser har inträffat som har fått mig att fundera över vilket inflytande människor har - hur vi mer eller mindre omedvetet påverkar varandra.

Det märks kanske allra tydligast när någon inte längre finns kvar bland oss? I tomrummet som uppstår där personen brukade finnas. I tomrummet efter alla orden. Det sistnämnda gäller kanske inte minst oss bloggare. En dag blir det inte bara adventstyst, utan tyst för alltid i inläggsfältet.

Ibland funderar jag en liten stund över vad jag kan tänkas ha gjort för intryck i den här världen, vilka spår jag har lämnat efter mig längs vägen.

På en begravning nyligen sas det i predikan att personens liv hade varit misslyckat, men att han hade följt Kristus. Eller något liknande. Med innebörden: att han aldrig hade lyckats med något av det vi vanligen värdesätter. Tyckte det var lite konstigt uttryckt. Hur kan man vara misslyckad om man följer Kristus? Är det bara stora prestationer som räknas? Är det inte just det lilla som är viktigast?

Jag undrar vad man skulle säga om mitt liv i efterhand. Jag kanske aldrig får se mina drömmar uppfyllda. Jag kanske aldrig kommer att utföra några stordåd. Jag kanske har de mest intensiva åren bakom mig redan. Ibland känns det så. Tiden har gått fort de senaste decennierna. Så fort att jag inte riktigt har hunnit med. Gör det mitt liv misslyckat? Meningslöst?

Nej, för jag vet att jag har gjort intryck i andra människors liv. Och Gud hade en tanke med att låta mig finnas till här på jorden en tid. Kanske det mesta är slutfört nu, av det jag skulle göra? Kanske massor återstår. Den som lever får se. Men bara Gud kan uttala sig om vad som är lyckat och misslyckat.

***

Uppdatering:

1. Efter att ha skrivit detta inlägg tittade jag in på nya länkar sen sist, och såg då via ett inlägg på MXp-bloggen att min blogg tydligen är "mycket inflytelserik". Ha ha, alltid något... ;-)

Men det som verkligen räknas är osynligt. Bara så ni vet.

2. Om du vill vara verkligt inflytelserik och bidra till att förändra andra människors liv, så har du fortfarande chansen att delta i julinsamlingen för hemlösa. Gör gärna det! Kommer att gå till Grottan och överlämna slutsumman strax innan jul...

3. P.S. Fullständigt adventstyst lär det inte bli här trots allt. Ett eller annat inlägg lär dyka upp innan jul. Inte minst med anledning av ett annalkande kattbesök... Så håll utkik!


Uppdatering igen:

Fick just mail från Ted som startat inflytelsesajten. Han upplyste mig om att min gamla blogg (som varit inaktiv i över ett år) charlotte-therese.blogspot.com just nu är på plats 927 av totalt 110431 bloggar. Se där - det hade jag aldrig kunnat tro! Undrar var den hade hamnat om den ännu varit aktiv...? :-)

Read more...

fredag 20 november 2009

Ny katolsk rit som inkluderar kvinnliga präster...?

Det låter nästan för bra för att vara sant. I kölvattnet av Vatikanens accepterande av de mest konservativa av utbrytare samt lika konservativa anglikaner, skulle dörrarna enligt uppgift vara på gång att öppnas på vid gavel även för kvinnor med en prästkallelse. Stora famnen från Troskongregationen? På vars bord mina brev om ämnet för övrigt förmodligen ännu ligger obesvarade...

Personen som har skrivit om det brukar inte komma med vilda teorier utan grund. Men jag är ganska tveksam till om det verkligen kan stämma. Fast det vore ju alldeles fantastiskt i så fall.

Jag nöjer mig därför med att citera ur hennes blogg, och avvaktar skeendet:

"I have heard, however, from reliable sources which I cannot reveal at this time, that in a remarkable change of heart and mind the Vatican’s Congregation for the Doctrine of the Faith, in a desire of fair play and catholicity, is now also considering a new Catholic Rite for all the women and gay Catholics who feel called to the priesthood. This could be elaborated in a conclave of bishops, theologians and laypeople as soon as 2012 or 2013.

It seems then that this inflow of traditionalist Anglicans has spurred an innovation in the Roman Catholic Church when all hopes for a 21st century aggiornamento seemed to be lost.

It is, of course, too early to rejoice and celebrate, too soon for women and gay to send their applications to seminaries. One can only congratulate, nevertheless, the courage and resolve of the Congregation for the Doctrine of the Faith to include the many currents found in the Roman Catholic Church at this time, finally inviting all to sit at the table. This potentially could be quite a revolution. Stay tuned."

Läs hela inlägget här.

Uppdatering:

Hm, jag tror jag har listat ut det!

Den anglikanske ärkebiskopen träffar just nu påven, och hans skarpt kritiska uttalande om att de inte tänker backa angående kvinnliga präster samt att den katolska motsträvigheten på det området hindrar kristen enhet (!), lär kunna få positiva resultat. Kanske Rowan Williams kommer att insistera på att kvinnor ska kunna fortsätta vara präster i den nya anglikanska katolska riten - och så kan det sedan spridas därifrån...? Samtalet med påven fortsätter imorgon!

"The Archbishop of Canterbury yesterday made his most outspoken challenge to the Roman Catholic Church since the Pope invited disaffected Anglicans to switch to Rome.

Speaking before he meets Benedict XVI tomorrow, Dr Rowan Williams told a conference in Rome that the Catholic Church’s refusal to ordain women was a bar to Christian unity."

Läs mer här.

P.S. Det var nog den helige Ande som ledde mig till att hitta och lägga ihop de minst sagt kluriga pusselbitarna på bara ett par minuter! Jag t.o.m. klickade "fel" på en länk och fördes därigenom till sidan med nyheten, har inte gått in på den sidan på över ett år. Ett par klick till två andra ställen och sen framstod det hela som glasklart.

Read more...

onsdag 18 november 2009

Tiggare - att ge eller inte ge?

En liten twitterrad från någon som deklarerade att han som vanligt inte hade gett något till en tiggare, vill inte lämna mig ifred. Hade lust att kommentera det skrivna på en gång, men orden ville inte riktigt ta form och komma ut. Då. Nu vill de, i bloggform.

Är det så självklart att inte ge till en tiggare? Varför?

För mig är det inte alls det, ens efter att ha bott i Stockholm i många år, och åkt en hel del tunnelbana. Det är ju där de ofta dyker upp med sina plakat om svårt sjuka barn och vädjanden om en slant. Eller med ett dragspel och ganska så förfärlig musik. Så att man kunde betala bara för att få slippa höra den...

Men det är inte bara en huvudstadsföreteelse, det händer även här.

Varje gång någon "tigger" blir jag väldigt berörd, omskakad inuti, och hamnar i värsta kvalet: ge eller inte?

Kanske det är en narkoman eller alkoholist som söker efter medel till sitt missbruk. Och är det då inte det värsta man kan göra: att stödja det. Även om personen säger att pengarna är till mat. Bättre då att erbjuda sig att följa med och köpa en hamburgare eller något annat matigt åt honom/henne. Kan jag tycka.

Men dessa som säger sig ha svårt sjuka barn. Varför vänder de sig inte till sjukvården? Eller till socialen? Är de kanske gömda flyktingar som inte kan avslöja sin identitet utan att utvisas? Vad göra? Det är ju inte säkert att det är sant, det de säger. Men är det verkligen min uppgift att kolla sanningshalten i allt, eller är det snarare min uppgift att, om jag har möjlighet, hjälpa en medmänniska som säger sig ha det väldigt svårt?

Och musikerna. Är det någon skillnad jämfört med tiggeriet att slänga i en slant i ett gitarrfodral till någon som sitter med blåfrusna fingrar och spelar på gatan? Är det verkligen för underhållningens kvalitet de får den? Är det inte oftare för att folk tycker synd om dem? Ingen vettig människa sitter ju frivilligt ute och spelar på vintern. Utan vantar, med rödfrusen näsa och med ångande andedräkt. Tillhör gatumusikanterna kanske en annan kategori som står lite högre än vanliga tiggare, där det är mer rätt att ge dem något eftersom de s.a.s. arbetar för pengarna?

För mig är allt det här inte bara ett moraliskt dilemma som kristen, utan det skär bokstavligen i hjärtat varje gång beslutet till sist blir att gå förbi. Och samtidigt - ifall jag istället beslutar mig för att bidra så kan tvivlen också finnas där: var det rätt?

Bland det värsta är när en person som har sett mig i kyrkan ser mig på stan och frågar om han kan få hundra kronor. "Hör inte du till katolska kyrkan" inleder han alltid tiggeriet med. Tror att han är psykiskt störd, och tycker även att det är lite fräckt att be om så mycket. Som om jag vanligen skulle gå omkring med hundra kronor eller mer. Det händer väldigt sällan efter att jag blev bestulen på väska, plånbok och allt för några år sedan. Tycker heller inte att det känns bra att han drar in min kyrkotillhörighet i det hela. Sätter extra press på mig liksom. Som kristen.

Men ibland när jag går förbi någon utan att ge känns det rent spontant som att det är Kristus jag går förbi och lämnar åt sitt bistra öde. Döden? Varje gång det händer ångrar jag att jag gick förbi...

Hur tänker ni omkring det här? Hur gör ni?

Om ni känner att ni vill hjälpa några som sällan tigger, men som har det väldigt svårt, särskilt på vintern, så kanske ni vill bidra till blogginsamlingen till Uppsalas hemlösa? Hör av er i så fall. Den pågår fram till jul. Minst.

Read more...

tisdag 17 november 2009

Äktenskapsenkäten

Jag frågade er, apropå svenska kyrkans nya ordning, om hur ni ser på homoäktenskap.

Så här svarade ni:

Helt rätt - äntligen! 4 (16%)

Helt fel - en skandal! 18 (75%)

Har ingen åsikt 2 (8%)

(Antal röster: 24)

Med tanke på det relativt låga röstantalet så går det knappast att dra några slutsatser. Men jag skulle nog ha gissat på ett annat resultat.

Det hade även varit intressant att veta vilka kyrkor de röstande tillhör... Men man kan ju inte få in allt i en liten marginalenkät.

Read more...

lördag 14 november 2009

Att kallas till förnyelsearbete

Läste en artikel av Therese Koturbash om det, som jag på många sätt kan känna igen mig i...

***

"As a quiet, faith-filled, observant Catholic who appreciates the opportunity for daily mass, never in my wildest dreams or nightmares could I have imagined becoming a front-line worker in the campaign for women priests.

A lawyer by profession today, during youthful career discernment struggles, I would often innocently pray for a figurative “St. Paul moment” of being “knocked off my horse” by the Holy Spirit so that when I “stood up,” future direction would be clear. St. Paul's experience after all seemed like a tidy and efficient way for moving forward. Yet, as life teaches, there are reasons for the sayings which urge caution about this sort of thing:

— Be careful what you wish for, or

— Pray, then duck.

Years later, during a pilgrimage to World Youth Days in Toronto 2002, the St. Paul moment with all its pain came for me. All my life, I have been fortunate to take for granted a church of the Canadian prairies filled with the spiritual energy of the Second Vatican Council. At World Youth Days, I was awakened to the sight of an unfamiliar church.

The “fall,” or should I say “the reckoning,” bolted me into a painful awareness of discrimination against the women who are called by God to serve as priests. Though at one time I might have written off the women's ordination movement as one of a rebellious rabble-rousing kind, it suddenly dawned on me that the exclusion of women from sacred ministry was more than an issue about equality (as important as that is) but also a matter of critical concern for all God's people — women and men. As a faith community, we must be concerned about all priests called by God to serve us and our church.

The World Youth Days' experience literally did knock me off my horse. I was disoriented, fearful, and enormously grieving for the circumstances that see so many vocations excluded from service to our church just because those vocations happen to be planted in women. My once cherished daily mass had now become a time of painful tears.

Though I tried to reach out for help about the stirrings inside, reactions from others were frequently negative. I felt as though I had been stricken with a disease or a spiritual cancer. I was fearful that “by talking” I would spread what I perceived to be the contagion of the virus or infection which had inflicted this painful new vision of my church. If I caused contagion to spread, I worried about the damage I would be responsible for inflicting on my community of faith."

Läs hela artikeln här.

(Klicka på länken längst ner till vänster på sidan, med rubrik "FEATURE: Faith-filled Prairie woman recalls journey to become church reformer".)

Read more...

tisdag 10 november 2009

Fundamentalismens fall

Läste en intressant artikel om det. Fundamentalismen verkar vara på utdöende, till förmån för ökad acceptans, förståelse, pluralism, ekumenik och mystik.

Här några utdrag:

***

"When your view of reality is the only acceptable one, you cannot compromise. Almost from its inception, American Protestant fundamentalism split into warring factions. Its bellicosity toward “liberals and modernists” was quickly turned on fellow fundamentalists who were seen as not tough enough on the enemy. Since the Bible told them not to be “unequally yoked together with unbelievers,” the question of with whom one could properly associate became deeply vexed. The most ardent partisans seceded from their denominations, and soon began to quarrel about whether they should even fraternize with their fellow fundamentalists who wanted to remain in their previous churches to fight the “liberals.” The fundamentalists organized new seminaries to protest the older ones they thought had become “modernist,” but soon these new institutions split over fine points of doctrine.

/.../

This tendency toward factionalism exists in other religious movements, of course, as it does in political, artistic, and cultural ones. But in religious fundamentalism such breakups become especially lethal because the stakes are so high: eternal salvation or damnation hang in the balance.

/.../

Another reason why fundamentalists are faltering today has to do with the world outside. The fundamentalist world view is unbending and monochrome, but today’s world is variable and multi-hued, and the plurality is more and more visible.

/.../

Fundamentalism is defined by its one-way-only exclusivism. But today spiritually inclined people view the once-high walls between religious traditions as porous. They borrow freely. Synagogues and churches incorporate Asian meditation practices into their services. Instead of a single churchly allegiance, people now assemble “repertories” of elements from a number of sources. They may attend Mass, take a yoga class, and keep a Buddhist devotional book on their bedside table. Clerics often denounce this as “cafeteria style” religion, but the current of religious history is flowing against them.

Father Thomas Merton, the leading Catholic contemplative writer of the 20th century, died while staying at a Buddhist monastery in Bangkok. Martin Luther King attributed his commitment to non-violence to Gandhi, who in turn said he learned it from Jesus and Tolstoy. The Dalai Lama has written a reverent biography of Jesus. For none of these profoundly religious men did the appreciation of other faiths weaken their anchoring in their own. In fact each said that it enhanced it.

The very nature of human religiousness is changing in a way inimical to fundamentalist thought. The most rapidly growing spiritual groups today focus not on someone else’s authority, but on a direct encounter with the divine. Whatever else it may mean that so many people call themselves “spiritual but not religious,” it suggests they still yearn for contact with the sacred, but are suspicious of the scaffolding, the doctrines, and hierarchies through which it has often been conveyed.

In Christianity, the fastest-growing wing of the church is the Pentecostal/Charismatic wave, which is spreading swiftly around the world, even in mainland China. It now numbers about 600 million, accounting for one in every four Christians. One writer has called them “main street mystics.” Young Jews have a growing interest in their Hasidic and mystical heritage. Among Muslims, it is the gentle but ecstatic Sufi version that is growing fastest, not the suicide bomber cults. All these movements, especially since they seem particularly attractive to the young, represent a fatal threat to fundamentalism.

The plethora of emerging new spiritualities has its own problems, of course. They are often intellectually incoherent or melt into a self-centered narcissism. They can become vacuous and faddish. (Madonna and other Hollywood celebrities are now “into Kabala,” the ancient Jewish mystical tradition.) They can become highly individualistic, lacking any vision of social justice. Esoteric and snobbish at times, they often fail to reach the poor and dispossessed people for whom Jesus, the Buddha, and the Jewish prophets had such concern.

But a tectonic shift in religion is underway, and the fundamentalist moment is ending. A new and promising chapter in the long story of human faith is beginning."

Läs mer här.

Read more...

måndag 9 november 2009

Den stora kyrkflykten

Carl-Henric Jaktlund har skrivit en angelägen bok, Jesus gick vidare och kyrkan står kvar, om det viktiga steget från tonårstron till den vuxna tron som står på egna ben. Och om hur frikyrkligheten behöver förändras för att kanske kunna vända den pågående trenden med ett kyrkligt massuttåg i tjugoårsåldern. Detta är inte unikt för frikyrkligheten, men märks kanske tydligast där eftersom genomströmningen av barn och ungdomar är så stor.

Med utgångspunkt från två bibelberättelser - uttåget ur Egypten och Emmausvandrarna - väver Carl-Henric in sina egna erfarenheter av att växa upp i frikyrklig miljö. Han reflekterar klarsynt, ibland knivskarpt, över vad som gick snett och som kanske rentav kan kallas systemfel som behöver åtgärdas. Att tro att det som inte har fungerat hittills plötsligt ska börja fungera vore ju mer än naivt. Kritiken präglas samtidigt av värme och en humoristisk glimt.

En barnatro blir inte automatiskt en vuxen tro. Och en separat barn- och ungdomsverksamhet, hur uppskattad den än är, leder inte automatiskt in i församlingslivet i stort. Det behövs vuxna förebilder och vuxen vägledning. Tonårstidens känslosvall kan inte utgöra normen för vuxenlivets tro. Att försöka gå bakåt leder inte vidare andligt sett, den första kärleken måste utvecklas och mogna, och de alltför enkla svaren på komplexa frågor behöver ifrågasättas och nyanseras för att få bärkraft. Även den som har vuxit upp i ett kristet hem ställs vid tröskeln till vuxenlivet inför att ta ett eget beslut att tro.

Och, skulle jag vilja tillägga till bokens innehåll, tron är inte färdig i och med det, den behöver utvecklas vidare under vuxenlivet. Det kommer nya ökentider då djup andlig vägledning är essentiell.

Jag hoppas och tror att den här boken blir en ”kyrkvältare” i positiv mening, att den slår ner i frikyrkligheten med samma effekt som skulle ha kunnat åstadkommas av den där stenkorgen Carl-Henric berättar om i början av boken. Den han ångrar att han aldrig tömde ut som en talande och kraftfull illustration för alla de ungdomar som har lämnat tron. Stenarna skulle hur som helst inte ha räckt till. Och boken är i skrivande stund på väg in i sin andra upplaga. Den första räckte inte till…

***

Läs mer: Carl-Henric både bloggar om ämnet och tar upp det i artikelform.

Uppdatering: Recensionen skulle även ha publicerats här idag - men kommer in nästa vecka istället. Bloggläsarna fick alltså oplanerat förtur, men den som väntar på något gott... :-)

Read more...

tisdag 3 november 2009

Julinsamling för hemlösa!

Årets julinsamling i bloggen startar idag, och kommer oavkortat (inga administrativa avgifter!), att gå till en värmestuga för hemlösa i Uppsala: Grottan.

En politiker som önskade sig bidrag till det till sin 60-årsdag fick in 68.000 kr! Verksamheten skulle behöva den summan varje månad... Säkert behövs det lite extra nu till jul.

Jag var vaken halva natten och kunde inte sluta gråta när jag tänkte på hur det är att vara hemlös och andra tråkiga saker. Flera personer dör ute i kylan varje vinter bara här i stan. Kände att jag måste göra något. Så föddes idén till insamlingen.

För några dagar sen skrev jag en dikt i anslutning till det:


"Kan jag förstå hemlöshet
om jag alltid har fått sova under tak?

Ja, om taket ovanför
inte var värdigt att kallas "hem".

Kan jag förstå hunger
om jag aldrig har svultit mer än någon enstaka dag?

Ja, om hungern är av annat slag än den efter mat,
och gräver djupa hål inifrån.

Kan jag förstå vad det är att frysa
om jag har skåpen fulla av kläder?

Ja, inte ens de varmaste plaggen står emot
människokylan och råheten i världen...

Kan jag förstå vad det är att leva utanför
om jag lever omgärdad av skyddsnät.

Ja, om skyddsnätet får som funktion
att stänga mig inne och de andra ute."


Och här kan du läsa en intervju med en hemlös, som visar hur det är här i stan (även om den gjordes för några år sen).

Hoppas att många vill vara med och bidra till denna viktiga verksamhet! Maila mig för nummer till insamlingskontot (som enbart används för det)!

Som vanligt kommer ni att kunna följa hur det går med insamlingen via en ruta, denna gång överst i bloggen.

Tack på förhand!

P.S. En extra dos lycka utlovas dessutom till alla som är med och bidrar! För det är bevisat att de som utför goda gärningar inte bara hjälper andra utan också själva mår bättre...

Läs mer om det i en nyutkommen bok som jag snart kommer att recensera: Leva etiskt - om att ta ansvar för världen och njuta av livet, av Annika Spalde och Pelle Strindlund!

Read more...

måndag 2 november 2009

Tangenterat - vilken bokstav används mest?

En vän fick mig att börja fundera över det. Hennes N på tangentbordet är den bokstav som blir först utsliten. Hon hade teorier om att N kanske är den bokstav som används mest. Eller så är det kanske den centrala placeringen av N:et i mitten och nederst på tangentbordet som ger det ett utsatt läge och extra tumtryck?

Hon funderade också på om det kan bero på att hon har ett mörkt tangentbord med ljus text. Men jag har ljust tangentbord med svart text, och det är samma fenomen här.

Hos mig är det A och T som har farit mest illa - själva funktionen av tangenterna alltså - de fastnar och skriver ttttttt och aaaaaa hela tiden.

Men N är mycket riktigt helt bortnött - en blank tangent. Och det mesta av A, T, E och L för den delen. LETA kan det bli av det - man får leta efter bokstäverna... :-)

LETA ATLETiskT! (Halva I och S är också borta ser jag nu.)

ANLETE kan det också bli av de försvunna bokstäverna - "sök mitt ansikte"...

Eller TALENT - tar du vara på dina gåvor?

Eller NATANAEL (under fikonträdet?).

Tänk så bibliskt med försvunna tangenter. Man skulle kunna predika om det. Om man fick... Om avskavda människor och sånt. Och Guds ingripande. Hur Gud ser även det osynliga.

GU är ganska oskadda på mitt tangentbord. D är lite skavt i kanten. Ganska hyfsat trots allt. Man ska ju undvika att missbruka Guds namn...titt som tätt.

Ju närmare jag studerar tangentbordet, desto fler nötta tangenter upptäcker jag.

De som, ibland förklarligt eftersom de används så asällan, och ibland mer oförklarligt eftersom de nyttjas frekvent, är helt oskadda är: Q, W, Y, U, P, Å, J, K, Ö, Ä, Z, X, C, V, B.

Hur ser det ut hos er? Vilken tangent är värst slitagedrabbad? Är N mest utsatt överlag? Och vad har ni för teorier om det?

Read more...

söndag 1 november 2009

Kyrkogångsenkäten - så gick det!

Jag frågade i en marginalenkät om varför ni går i kyrkan. Och så här svarade ni:


För att behaga Gud: 20 (19%)

Jag gillar liturgin: 32 (31%)

Jag gillar musiken: 16 (15%)

Jag gillar människorna: 22 (21%)

Jag kan inte leva utan nattvarden: 45 (44%)

Min kyrka har mässplikt: 16 (15%)

Jag går dit mest av gammal vana: 3 (2%)

Det fyller ett andligt behov: 62 (61%)

Jag går sällan i kyrkan: 5 (4%)

Jag går aldrig i kyrkan: 7 (6%)

Jag finner Gud lättare utanför kyrkan 10 (9%)


Tycker att resultatet, även om det kanske inte är särskilt statistiskt representativt, är intressant. Ni kunde välja fler alternativ, och det har förmodligen gett utslag också.

Mest glädjande är att en majoritet (61%) tar sig till kyrkan för att "det fyller ett andligt behov".

Även nattvarden och liturgin står högt i kurs.

"Behagandet" av Gud hamnar lägre. Kanske ni inte tror att det spelar så stor roll för Gud om ni går i kyrkan eller inte?

Lite förvånande är att musiken hamnar så pass lågt ner. Svenska kyrkan satsar ju så mycket på annat än gudstjänster - särskilt musikkvällar verkar dra mycket folk. Eller, har det förändrats?

Lite lustigt är också att gillandet av människorna bara får 22%. Är kristna så otäcka? :-)

Eller är det mest bara det att det inte är en av de viktigaste orsakerna till kyrkogåendet? Själv skulle jag placera betydelsen av att träffa andra kristna betydligt högre på skalan. Högre än såväl liturgi som musik. Men man kan ju ses även utanför kyrkan...

Minst 16 katoliker måste ha svarat på enkäten, eftersom mässplikten får så högt resultat.

12 personer går sällan eller aldrig i kyrkan. Även det är ett ganska högt resultat med tanke på antalet röstande (101 stycken).

Intressant också att så pass många finner Gud lättare utanför kyrkan...

Tack, alla som deltog! Nya enkäter dyker upp titt som tätt - håll utkik!

Tror jag lägger in en brännhet sådan idag...

Read more...

torsdag 29 oktober 2009

Katolsk-anglikansk humor

En skarp video i kölvattnet av påvens "generösa erbjudande" i negationernas tecken.

D.v.s. välkomnandet till en (måhända temporär och imaginär) befrielse från öppet kvinnliga (!) och öppet homosexuella biskopar.

Se och le!

(Den ville inte låta sig inbäddas här, trots flera försök.)

Read more...

tisdag 27 oktober 2009

Bland sakramentala pingstvänner och karismatiska katoliker...

Lyssnade ikväll i min församling på ett intressant föredrag av Joel om "Sakramentala pingstvänner och karismatiska katoliker - om oväntad släktskap och ekumeniska relationer".

Redan själva samlingen blev ekumenisk genom närvaron av katoliker, en del från livets ord - och, förmodar jag, pingstkyrkan. Och kanske från fler sammanhang?

Fick höra om lite oväntade historiska kopplingar mellan det katolska och väckelsefrikyrkligheten genom århundradena. Först på senare tid har de ironiskt nog närmast blivit till motpoler (mystiken, sakramenten, ritualer).

Men vad gäller mystiken så har frikyrkligheten under lång tid inspirerats av just katolska mystiker. Wesley uppmanade t.o.m. sina anhängare att läsa dem på hästryggen! (För att inte förspilla någon tid!?!) Trots att han brukade trilla av under läsningens gång... Eller var det Anden som fick honom ur balans...?

Även sakramenten knyter samman särskilt pingstvänner och katoliker. På den karismatiskt brinnande glödhögen Azusa street firades i början av 1900-talet nattvard hela två gånger i veckan - den ena, på torsdagar, föregången av en fottvagning (som samtidigt var närmast en antirasistisk manifestation). Det påminner för övrigt om den katolska seden med fottvagning i mässan på skärtorsdagen. Det finns ganska många roliga kopplingar just mellan Azusa street-väckelsen och det katolska! Altaret blev t.ex. katolskt genom att träet till det donerades av en katolik. Förgrundsgestalten Seymour var döpt i katolska kyrkan. Och inget tycktes hindra att även katoliker andedöptes och talade i tungor... Vilket gav protestanterna ganska så många myror i huvudet. (En del kryper nog omkring där än idag, verkar det som, i en del bloggar inte minst...)

Lewi Pethrus skulle senare komma att anmärka på två misstolkningar (enligt hans synsätt) av nattvarden - dels att det bara skulle vara en symbolisk måltid - och dels tog han avstånd från att det var en reell förvandling av elementen (transsubstantiation). Men han menade ändå att den troende verkligen tog emot Kristi kropp och blod i nattvarden. "Vi blir delaktiga av Kristus genom att äta denna måltid. " Men exakt hur ville han klokt nog inte gå in på, utan tog till poetiskt språk om nattvarden som pärlor och diamanter istället (om jag minns rätt). Viktigt är att se att Gud kan manifestera sig även i och genom synliga ting. Vatten, bönedukar, olja. Så varför inte vin och bröd...?

"Gud har sina egna i varje samfund" sa Zinzendorf. Det gäller nog än idag. Och dessa "egna" känner igen varandra tvärs över de lite surrealistiska kyrkogränserna. (Hur kan Kristus vara splittrad?)

Jag har själv, apropå föredragstemat, skrivit en halvfärdig bok om kopplingen mellan mystik och karismatik, det är nog över tio år sen nu, jag anade att det fanns något viktigt och bortglömt där...

Tror att frikyrkligheten skulle behöva fördjupa sig i mystiken igen - och jag tror likaså att vi ännu väntar på ett Andens mer radikala karismatiska omruskande av katolska kyrkan globalt, och inte minst i vårt land...

Vi fick, apropå det (och en fråga jag ställde om vart förnyelsen har tagit vägen), höra om hur unga katoliker i vårt land blir andefyllda i större skaror än tidigare. Positivt! Hoppas de släpps fram i församlingarna... För, vis av egna erfarenheter, så menar jag ganska bestämt att det knappast är meningen att karismatiska gåvor ska stängas in och användas mest bakom lyckta dörrar i en bönegrupp. De är ju tänkta att användas i församlingen... Men så otänkbart det fortfarande är på många håll...

För övrigt så sammanföll Azusa-väckelsen lustigt nog med en ung katolsk flicka, Elena Guerras insisterande på att påven skulle uppmärksamma den helige Ande, och bl.a. utnämna 1900-talet till Andens århundrade, vilket en annan åhörare påminde oss om. Det ledde till en encyklika om Anden, och än viktigare, till Andra Vatikankonciliets stora vädring av kyrkan. Under själva konciliet hände en del spännande saker som troligen är kopplade till det här, som går att läsa om i en bok av David du Plessis (tror det får bli en separat bloggpost nån gång).

Frågan om Maria kom upp under frågestunden, och en åhörare gav en mycket levande illustration av hur Maria ju verkligen rent fysiskt bar Jesus inom sig, medan vi kan bli alldeles till oss av andeuppfyllelse och av att ha blivit kristna. Hur var det då inte för henne? Klart hon förtjänar en särskild plats i de kristnas skara...

Däremot tror jag inte på några särskilt "bistra" tider för kristenheten, som en annan åhörare siade om på slutet, apropå svenska kyrkans beslut förra veckan. Jag tror inte på en ytlig enhet genom avståndstagande från "de där som gör si eller så". En sådan inkrökt "enhet" splittrar. Blir det lite "bistert" så är själva orsaken i så fall just att några väljer att ta avstånd från andra.

Ska kristenheten kunna växa upp och mogna från sitt barnsliga mjölkbehov nån gång, till att tåla fast föda, och kunna leva med ovisshet och paradoxer, så måste vi samlas kring det vi har gemensamt, och lita på att Gud tar hand om resten.

Kan vi inte acceptera våra syskon i tron fullt ut, med de olikheter som finns där (kanske de finns där just för att slipa oss?), så ska vi nog inte vara så helt säkra på att Gud accepterar oss utan en rejäl omvändelse...

Det finns oändligt mycket mer att skriva om allt detta... Jag återkommer säkert...

Vad funderar ni över efter att ha läst det här?

***

Uppdatering:

Joel, Joakim och Bengt har också bloggat om detta. Och hela föredraget kommer att publiceras av Joel så småningom! Återkommer när så sker...

Här går det nu att läsa Joels föredrag!

Read more...

lördag 24 oktober 2009

Fult slag under bältet, Dag!

Dag Sandahl kläckte under kyrkomötet ur sig en av de mest ovärdiga kommentarer jag nånsin har läst citerad ur prästmun. Vid närmare eftertanke så tror jag faktiskt han tar priset - som framförare av den lägsta kommentaren nånsin.

Oavsett vad man tycker i sakfrågan, och där kan man tycka olika, så uttalar man sig inte så! Inte ens "privat".

Får se om det räcker för ett avkragande... Det borde väl klassas som hets mot folkgrupp? Inte mot kvinnor, som ena tidningsrubriken missvisande menar, utan mot manliga homosexuella.

Läs mer här, där fler barnsligheter öses ut i bloggform, och här.

Fler tycker till...

Read more...

Abort - från två perspektiv

Råkade få två artiklar med ganska så olika innehåll om samma ämne samtidigt.

En om paret som närmast panikartat valde abort när de fick veta att barnet hade Downs syndrom, och som ännu ångrar det beslutet ibland.

"Det blev mycket värre än hon trott. Redan innan ingreppet började hon tvivla på om beslutet var riktigt.

– Det kändes helt sjukt. Vi åker in till ett sjukhus och de hjälper oss att döda vårt barn – och det är helt lagligt. Hela processen kändes helt sinnessjuk. Vad har vi rätt att fatta det här beslutet?

Några månader efter aborten blev Helene gravid igen. Hon gjorde ännu ett test, men denna gång var barnet friskt. Helene säger att hon inte vet vad de hade gjort om barnet haft Downs syndrom igen.

– Det är så lätt att tro att man vet exakt vad man skulle göra, men när man väl är mitt i det är det otroligt svårt. Jag är ju jätteglad för vår son men ofta tänker jag på våra handlingar och den oskyldiga flickan som aldrig fick en chans. När jag fött fram henne låg hon som en barbiedocka på ett silverfat och hade verkligen inte gjort någon något ont i den här världen säger Helene."

Läs mer här.


Den andra artikeln handlar om dominikansystern som arbetar som "abort-eskort", d.v.s. hjälper gravida kvinnor som vill göra abort att ta sig förbi de ibland våldsamt protesterande abortmotståndarna in på klinikerna i USA.

"[Quinn] was so angry, and burst out very loudly so everyone could hear: 'Look at these men, telling these women what to do with their bodies!'" said Keane. "She was so angry, that it really took all of us aback." Keane says that the group was peaceful, and that the men present were not among those engaging the woman.

"For those of us who are Catholic, to have a member of a religious order so blatantly - it is so disheartening. It really is," said Keane. "She's participating actively in abortion. That is what is so disturbing for us."

Läs mer här.


Båda artiklarna gör mig ungefär lika bedrövad, men av olika anledningar.

Den första för att det inte från den svenska sjukvårdens håll gavs något som helst stöd för paret, så att de kanske kunde ha vågat välja ett annat beslut. Att fatta ett så svårt beslut ensamma, i panik, är verkligen inte det bästa sättet...

Systerns agerande verkar också ha gått över styr. Håller med henne om att kvinno-diskrimineringsfrågan är allvarlig, och måste lösas på något sätt. Men jag håller inte alls med om att abort handlar enbart, eller ens först och främst om kvinnas kropp, utan om det försvarslösa liv som andra har fått makt att bestämma över.

Read more...

fredag 23 oktober 2009

Katolsk-ortodox reaktion på svenska kyrkans beslut

Kyrkomötets beslut igår om att införa könsneutrala äktenskap fick som väntat ekumeniska reaktioner.

Nedan är det gemensamma uttalandet från Fredrik Emanuelson och Misha Jaksic.

***

"Med sorg tar vi del av beskedet att Svenska kyrkans kyrkomöte idag fattar beslut om att viga samkönade par och att det ska kallas äktenskap. Detta är ett avsteg, inte bara ifrån den kristna traditionen, utan från alla de stora världsreligionernas syn på vad ett äktenskap är.

Beslutet uttrycker en radikalt förändrad syn på hur kyrkan och kristna i alla tider har efterföljt den tro som "gavs av Herren, förkunnades av apostlarna och bevarades av kyrkans fäder och mödrar", bl.a. tydligt uttryckt i bibeln, kyrkans viktigaste urkund, och trots att Svenska kyrkan inte längre är en statskyrka, så har här en tydlig politisk agenda tillåtits väga tyngre än Guds eget ord.

I våra kyrkor och samfund kommer vi inte att viga samkönade par, eftersom det står i tydlig motsättning till kyrkans tradition och hela vår syn på skapelsen; dess mening och harmoni, människan roll i den, liksom hela vår förståelse av vad ett äktenskap är. Inte heller kan vi betrakta "äktenskap" mellan två personer av samma kön som ett äktenskap.

Då staten inte bör ha jurisdiktion över religiösa samfunds inre angelägenheter, har vi förespråkat en total åtskillnad mellan staten och de religiösa samfunden gällande äktenskapslagstiftningen. Detta innebär att vi föredrar att alla ingår ett civilt äktenskap, och att de som så önskar sedan kan gifta sig kyrkligt eller i enlighet med någon annan ritual.

Skulle situationen uppkomma att vi som har vigselrätt av staten åläggs att viga samkönade par, så återstår bara alternativet att avsäga oss vigselrätten.

Ingen av oss vill avbryta de ekumeniska samtalen med Svenska kyrkan. Visserligen innebär detta beslut att Svenska kyrkan valt att vidga gapet mellan sig och de stora kyrkotraditionerna, men, samtal är nu viktigare än någonsin om vi ska uppfylla det som Kristus anbefallt oss: att vi ska bli ett, för att världen ska tro. "

Read more...

onsdag 21 oktober 2009

Toalettevangelisation


En varuhuskunds religiösa sanitära erfarenhet kanske kan leda till en ny affärsidé för Ikea?

Toadörren JESUS skulle nog bli poppis i sortimentet. Kan användas som evangelisationsredskap i kristnas hem. Intet ont anande humanistgäster får sig en redig chock... Känner sig förföljda t.o.m. på hemlighuset.

Men de kan ju trösta sig med att det kanske bara är Gandalf eller Abba-Benny... ;-)

Read more...

Opinionskriget och enheten

Ju mer jag tänker på det, ju mer ser jag bara en enda väg som går tillräckligt på djupet för att kristenheten ska kunna nå en verklig enhet.

Det svidande opinionskriget leder inte dit.

Inte heller den glättiga åsiktsenheten.

De är bara två sidor av samma falska mynt. Två diken vid sidan av vägen.

Det äkta guldmynt - eller den smala väg - jag ser, är belyst av Kristus-solen.

Det som är sant och djupt leder till Guds hjärta.

Och det är öppet för alla, oavsett vad de har för åsikter om ditten och datten.

Vad vi behöver lära oss är att tillåta mångfalden, acceptera att andra ser annorlunda på saker, och att vi kanske inte alltid sitter inne med hela sanningen. Alla nyanser får plats.

Om vi möts i Gud faller hela kristenkäbblet platt till marken, för det har då ingen plats längre. Varför låter vi det få ta så stor plats att det får hindra enheten? Det är ganska obegripligt.

Ett sätt att lösa de praktiska olikheterna är att helt enkelt låta dem vara där, låta dem leva och växa parallellt. Det som inte är av Gud kommer att försvinna av sig självt, rensas bort av tidens tand. Och det som är av Gud kommer att växa sig starkt och spridas.

Då kan vi lägga krutet där det hör hemma och spara massor av energi.

Det krävs bara lite mod. Ungefär så stort som ett senapskorn.

Read more...

tisdag 20 oktober 2009

Påven välkomnar konservativa anglikaner

Ja, idag släpptes den inte helt oväntade nyheten - att det var ditåt det lutade stod klart för den som har känt in den nuvarande Vatikanska vindriktningen en tid...

Nu kan man alltså snart vara katolsk anglikan - inte bara anglokatolik... D.v.s. anglikaner kan behålla sin praxis, men ändå införlivas som hela församlingar i katolska kyrkan.

Tråkigt nog verkar beslutet grundas främst på ett avståndstagande från kvinnliga (och homosexuella) biskopar. Däremot inte från gifta präster, som välkomnas.

***

"The Vatican announced a stunning decision Tuesday to make it easier for Anglicans to convert, reaching out to those who are disaffected by the election of women and gay bishops to join the Catholic Church's conservative ranks.

Pope Benedict XVI approved a new church provision that will allow Anglicans to join the Catholic Church while maintaining many of their distinctive spiritual and liturgical traditions, including having married priests.

Cardinal William Levada, the Vatican's chief doctrinal official, announced the new provision at a new conference.

In the past, such exemptions had only been granted in a few cases in certain countries. The new church provision is designed to allow Anglicans around the world to access a new church entity if they want to convert."

Läs hela artikeln här.

Mer finns att läsa här.

Är inte Vatikanens syn på "ekumenik" i den senare artikeln intressant, förresten?

Read more...

måndag 19 oktober 2009

"I hemmen bröt de brödet..."

Låt oss fundera över nedanstående text. Särskilt en rad stod ut ur den när jag just läste den. Den jag valde för rubriken.

Många katoliker vill ha det till att redan den tidiga kyrkan var hypersakramentaliserad. De ser det hela väldigt anakronistiskt, som om dagens situation fanns där från början. För tvåtusen år sen.

Men jag fastnade alltså för en tydlig skillnad här.

Man möttes i templet för att be. Men brödet bröt man inte i templet utan i hemmen. D.v.s. man firade vad som senare kom att kallas nattvard/eukaristi hemma, i samband med en vanlig måltid. I slutet av måltiden dessutom - så någon "eukaristisk fasta" förekom inte.

Ingen präst var närvarande i varje hem (det fanns ju ännu inga präster på den tiden). För att över tre tusen personer ska kunna äta tillsammans inomhus behövs det dessutom betydligt många fler än tolv hem. Alltså kan inte heller en apostel ha funnits till hands i varje hem, de kan inte ha klarat av att cirkulera runt till varje kristet hem (dagligen?), för den ännu icke sakramentala brödsbrytelsen. Utan en person i varje hushåll måste helt enkelt ha bett välsignelsebönen, brutit brödet och delat ut det. Vanligt lekfolk alltså - med vår tids begrepp.

Och - som en extra liten knorr: eftersom kvinnor hade ansvaret för hemmen, är det inte otroligt att det var de som ofta gjorde detta...

Tänk om vi åter kunde få göra så - i jublande, uppriktig glädje!

***

Apg 2:42-47

De som tog till sig hans ord lät döpa sig, och den dagen ökade de troendes antal med inemot tre tusen. Och de deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna.

Alla människor bävade: många under och tecken gjordes genom apostlarna.

De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt.

De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov.

De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje.

De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Och Herren lät var dag nya människor bli frälsta och förena sig med dem.

Read more...

lördag 17 oktober 2009

Om du vore Gud...

....vad skulle du göra då?

Skulle du skapa en himmel, en jord och ett helvete, människor och djur, och sen formulera/inspirera till en stor och tung regelbok och kräva att människorna följer den till punkt och pricka? Skrämmas med helvetesstraff vid minsta underlåtelse? Och sedan skicka ditt enda barn till jorden för att försöka rädda människorna när du ser att det håller på att gå käpprätt åt pipsvängen med alltsammans, och sen pusha honom ända in i döden - för att kunna ha överseende med syndarna, men bara om de tror på honom?

Jag skulle absolut inte göra så om jag vore Gud. Jag skulle inte alls tänka så.

Jag skulle skapa en himmel och en jord, ja, hela detta väldiga vackra vidsträckta universum, och alla dess invånare, både människor och djur. Och jag skulle strö ut massor av färgsprakande blommor, växter och träd överallt. Förmodligen skulle jag skippa det mesta av vintern, utom på vissa platser, tillägnade dem som särskilt gillar den.... ;-)

Jag skulle inte skapa någon religion.

Jag skulle bara formulera en enda regel. Och den skulle jag rista in i berghällarna och vågorna, i trädstammarna och de sköra blombladen, i sommarhimlen och höststormen, och i människornas och djurens hjärtan. Och i allt annat skapat.

Den regeln skulle kunna förkortas till ett ord: älska!

Men allra bäst skulle den uttryckas ordlöst, i goda handlingar.

Jag skulle, med viss oro, skicka mitt enda barn till jorden för att påminna människorna om detta enda viktiga, när jag såg att de hade glömt det... Jag skulle gråta förtvivlat när jag såg hur de tog emot honom... Men jag skulle ändå ge dem en ny chans, och ännu en. Så många chanser som behövs för att alla ska kunna upptäcka vem jag är. För att kärleken är starkare än döden.

Jag skulle inte skapa något helvete alls, eftersom det vore meningslöst, då det skulle göra för ont att placera någon enda som jag skapat, och därför älskar innerligt, på en sådan plats. Jag skulle heller inte försöka skrämma någon till att älska mig.

Jag skulle lita på att när var och en ser mig sådan som jag är, så skulle de nog inte kunna låta bli att tycka riktigt mycket om mig, ögonblickligen. Och när de lärde känna mig mer skulle de nog rentav älska mig, djupt. Då skulle kärleken vara ömsesidig och fri.

Och så skulle allt vara gott och bra...

Men nu är jag inte Gud....och det är väldigt skönt att slippa ta det ansvaret.

Fast jag kan verkligen undra hur Gud kan ha skapat mig så här om Gud själv tänker så fullständigt annorlunda? Kan Gud ha skapat någon som skulle tänka och handla mer barmhärtigt än Gud själv?

Nåväl... Hur skulle du göra om du vore Gud...?

Read more...

fredag 16 oktober 2009

Ekklesia - kallad ut eller in?

Det grekiska ordet ekklesia betyder ordagrant utkallad.

Kallad ut.

Men det verkar snarast tolkas som sin motsats: inkallad.

Till en andlig militärtjänst. (Inåt stridande!)

Den som är kristen håller mest till i kyrkan, umgås med andra kristna, försöker dra in fler i "de enda rätta" tankemönstren och strikta reglerna.

Den som träffas av eldsvinden och ännu är "utanför" dras lätt in, och glömmer allt mer sina tidigare "icke-kristna" sammanhang. Och engagerar sig ofta så starkt att risken är överhängande för utbrändhet. Eller kanske det snarare borde kallas inbrändhet? Det luktar i alla fall närmast andligt vidbränt...

Om kallelsetanken istället tolkas utifrån ekklesiabegreppet, som en kallelse att gå ut, så betyder det inte att fortsätta sitta inne och trycka i en skyddad verkstad.

Nej, det betyder: gå ut i skiten, vada i den midjedjupt om så behövs...

Den finns hur som helst både innanför och utanför.

Jag står själv på den knivskarpa tröskeln, lutar mig ömsom in, ömsom ut.

Försöker lära mig gå på dynga för att kunna gå så snabbt och så långt som det behövs, tills jag kan andas fritt igen...

Read more...

torsdag 15 oktober 2009

Varför blir konvertiter trångsynta skrytkatoliker?

Det är tyvärr inget sällsynt fenomen.

En normal kristen får ibland för sig att konvertera till katolska kyrkan. Så långt är allt gott och väl.

Problemet är att den alltför lagiskt lagde konvertiten under processens gång gärna låter sig hjärntvättas så att det riktigt löddrar ur öronen. Han (oftast, men ibland är det en hon) låter sig villigt indoktrineras med "hela sanningen", slutar reflektera och ifrågasätta nånting - allt katolskt är ju suveränt - och går sen fram med spikklubba för att i stor nitälskan banka i andra "sanningen". Ofta redan innan konversionen. Det "katolska" (d.v.s. konvertitens skeva tolkning av det) är det strålande idealet - och de som inte fattar det får veta att de lever.

Efter konversionen brukar det hela bli etter värre. Fanatikern har snart utvecklats till en myopisk paragrafextremist som inte ser längre än avståndet mellan näsan och katolska kyrkans katekes. Det är bara detta som gäller. Livet rutas in, regler följs minutiöst, biktstolen utnyttjas i övermått, kyrkan besöks flitigt, vänskaper och bekantskaper sägs upp, de som ser lite mer av sanningen attackeras. Sekterismen tar full fart, under det att konvertiten själv ser sig närmast som ett helgon, ett praktexempel på katolik. Det måste vara alla de andra som tar miste. Eller hur?

Och så bär det av till rörelser som Opus Dei eller SSPX.

Och har konvertiten väl hamnat där, särskilt bland de senare (de förstnämnda är det mest bara synd om), har förmodligen vettet för länge sedan runnit ut tillsammans med de sista av de fungerande hjärncellerna.

Vill någon slösa bort sitt liv på sekteristisk fanatism så står det förstås var och en fritt att göra det. Vi har religionfrihet i det här landet, på gott och ont. Men man ska inte pracka sin trångsynthet på andra!

Och man bör inte kalla extremismen "katolsk".

Read more...

Vocation of Warrior, Priest, Apostle, Doctor and Martyr!


Who is this?

'I sense in myself the vocation
of Warrior, Priest, Apostle,
Doctor, and Martyr.

In the heart of the Church,
my Mother,
I will be love.'

The unlikely answer is St Therese of Lisieux. The saint is often called 'the Little Flower' offering a softer image of a gentle soul whereas Marie Francoise Therese Martin had steely determination and a vision of where she wanted to go and was only thwarted by her poor health. The picture shows her dressed as Joan of Arc, another strong woman of vision.

Here in England, relics of St Therese are making a tour invincing much public interest. Her relics are being displayed in churches around the country not only Catholic churches but Protestant churches and in chapels attached to universities and even one of London's prisons, Wormwood Scrubs - a testament to Therese's popularity as an accessible saint, one who acknowledged the trials and tribulations of daily life.

She is one of the great modern saints and is one of only three women to receive the honour of being recognised as a Doctor of the Church. In his article Saint Therese and the Question of Ordination of Women, Dr. John Wijngaards shares some of his studies about this mighty saint. In the article, he investigates St Therese's longing for the priesthood and her enduring testimony. In her simple 'little' way, Therese stands out as a mighty prophet, challenging the conscience of Church leaders to re-examine the facts.

See: http://www.womenpriests.org/teaching/therese.asp.

Catharina Broome OP, a a well known lecturer, writer and preacher based in Stockholm, Sweden, also explores St Therese's priestly vocation. She writes: 'The most significant testimony to the fact that Therese of the Child Jesus priestly vocation was nor a symbolic one but was indeed very serious, is the confidence she shared with her sister Genevieve. Her sister does not give the exact date when Therese confided in her, but says, only that is was some time in 1897 her final year, when she was only 24 years old.

'Don't you see that God is going to take me at an age when I would not have had the time to become a priest. If I had been able to become a priest, it would have been in this month of June, at this ordination that I would have received holy orders. So in order that I may regret nothing, God is allowing me to be sick; I wouldn't have been able to present myself for ordination, and I would have died before having exercised my ministry'

See: http://www.womenpriests.org/called/broome.asp

May St Therese of Lisieux continue to be an inspiration to us!

Leonie Russell

Read more...

onsdag 14 oktober 2009

Buuuuu.....! (en hälsning till Ulf Ekman)

Jag firar inte Halloween, om ni tror det, men ett buuuuu kändes som den mest passande rubriken för det här inlägget....

Trodde det var lite bättre i frikyrkorna på kvinnoledarpunkten. Men nej!

Och nej, Ulf, det är inte främst en jämställdhetsfråga, det håller jag helt med dig om.

Det är snarare frågan om ifall Jesus skulle ha diskriminerat de kvinnor han utvalde till sina närmaste... Maria Magdalena t.ex. Vars evangelium rensades ut av nitiska män, för att hon där framstod som en ledare för apostlarna, som var närmare Jesus än de.

Skulle han ha diskriminerat de kvinnor som förestod de tidiga husförsamlingarna...och även var bland Paulus allra trognaste medarbetare? Församlingen i Filippi lär ha haft ett stort antal kvinnliga ledare.

Inom judendomen har kvinnor sen urminnes tider fungerat som ledare för synagogorna. Presbyter kallas deras tjänst förresten där, som du kanske har hört (äldste, präst, ledare för synagogan, moder för synagogan, huvud för synagogan - är olika benämningar för judiska kvinnors tjänst). Presbyter är samma ord som ordet präst kommer ifrån. Och kvinnliga rabbiner finns det - en kunde ha hamnat i Stockholm nyligen. Tråkigt att hon inte gjorde det.

I de tidiga judisk-kristna församlingarna där man tog över denna ledarstruktur valdes även kvinnor till dessa tjänster.

Men vi tycks ha halkat långt efter vår broderreligion i vår tid...

Och så tycker jag att det blir en faslig dubbelmoral av det hela när du menar att du kan samarbeta med kvinnliga ledare i andra församlingar, men inte vet om det är rätt, bibliskt. Hur ska du ha det, i konsekvensens namn?

Även katolska präster hycklar på samma sätt - samarbetar gärna med kvinnliga präster i Svenska kyrkan (gifter sig titt som tätt med dem t.o.m.!) - men erkänner inte deras ämbete som giltigt.

Är det inte nog med detta falskspel snart? Är kvinnor mer än vatten värda i församlingarna anno 2009? Kan de anses kompetenta nog att tjäna den Herre vars kropp de till fullo utgör en del av? Eller ska ni kanske återigen slita sönder den kropp som är sammanfogad och ett i Kristus, för att ni vill styra och ställa ensamma, utan hjälp av kvinnlig vishet i ledningen?

Jag vill tillägga att jag tycker att en hel del av det du säger och gör är riktigt bra, särskilt ekumeniskt. Du har utvecklats positivt på många sätt under de senaste åren. Men det här var ett riktigt bottennapp! Hoppas att du tar tillfället i akt att studera det här mer ingående, så att du kommer till en djupare insikt i frågan, och så att dina ord och handlingar kan klinga samstämmigt på denna punkt!

Read more...

tisdag 13 oktober 2009

Kristen irakier - säkerhetshot...?

Världen är så fylld av hemska nyheter, och snart sagt ingenting verkar fungera som det ska. Inte minst i fråga om flyktingfrågor. Också i Sverige.

Som volontär under många år har jag hört alldeles för mycket om tokigheter för att ha något direkt förtroende kvar för hur sånt hanteras. Det finns allvarliga brister, och ingen som har ansvar verkar vilja göra något åt det...

Jag orkar inte kommentera den här artikeln - men läs den!

Read more...

måndag 12 oktober 2009

Katolsk präst med pokerfejs

Först verkade det som ett hyfsat moget beslut: skramla in pengar på poker för att renovera en kyrka. Nåväl, vinner han så var det kanske bra...

Men kolla in videon. Har ni nånsin sett en barnsligare 28-åring...? Så här kan det gå när man låter småpojkar prästvigas.



Uppdatering:

Här finns hans hemsida.

Read more...

torsdag 8 oktober 2009

Chockerande...

Man kunde tro att det är mindre fördomsfullt i USA, att diskriminering inte sker så öppet. Tänk: San Francisco.

Mot bakgrund av att homosexuella snart kan gifta sig i Svenska kyrkan, förefaller en sån här artikel som rena rama stenåldern.

Det gör ont att läsa om hur en kvinna lämnas ensam att dö på ett sjukhus, och inte får träffa ens sina barn.

Skulle detsamma kunna hända i Sverige? Jag hoppas verkligen inte det.

Ni, särskilt kristna, som har en massa fördomar mot homosexuella - passa på att läsa detta och reflektera...

Read more...

onsdag 7 oktober 2009

Svenska kyrkans tio budord

Helt och hållet på skämt, inspirerat av Johans frikyrkliga budord, Bittes ateistiska och Pekkas katolska dito.

Svenska kyrkans tio budord


1. Du skall inte tillbe någon högre makt än kyrkopolitiken.

2. Du skall inte enbart låta bli att missbruka Guds namn, du skall inte ens tala om Gud. Särskilt inte i kyrkan, och allra minst om du är präst.

3. Du har till fullo uppfyllt din kristna plikt om du nöter kyrkbänken till jul och kanske påsk, och vid ett och annat dop, bröllop eller begravning ibland. I övrigt kan du leva precis hur som helst. Det finns ingen moral eller etik. Och om det nu skulle finnas någon trots allt, så kan du anpassa den så att den passar dig.

4. Visa aktning för biskopen, så länge han eller hon inte säger knäppa saker. Gå i så fall ut i media och skäll ut biskopen offentligen!

5. Du skall inte säga något dräpande. Särskilt inte i kyrkorådet. Var lagom. Bara lagom.

6. Bryt dina äktenskap så många gånger du vill. Testa att gifta dig med både män och kvinnor nu när staten ger dig chansen. Och ha gärna hemliga affärer vid sidan av. Särskilt om du är präst. Men se till att inte bli upptäckt! För då blir det rubriker i Kyrkans tidning...

7. Du skall inte stjäla ur kollekten, men lägg gärna i monopolpengar. Du betalar ju ändå så pass mycket via kyrkoskatten att du känner av det så det svider. Omkring en procent är inte lite om du är höginkomsttagare (och inte redan har lämnat kyrkan p.g.a. det)!

8. Du skall vända kappan efter vinden. Var därför noga med att känna in vindriktningen varje dag så att du inte hamnar i några politiskt inkorrekta situationer.

9. Du skall inte ha begär till din biskops flådiga hus.

10. Du skall inte heller ha begär till biskopsämbetet om du är präst, ej heller till biskopens representationsmiddagar, guldkors, hatt eller katt.

Read more...

"Avdop" bland nyhumanister...

Inläggen duggar ganska tätt just nu, men jag måste ju bara skriva om detta... :-)

Nyhumanismen (snarare än humanismen) upphör inte att förvåna med sitt till synes omättliga behov av att hitta på nya religiösa ritualer. Den ursprungliga humanismen är ju förenlig med kristen tro och värdegrund, så det kanske inte är så konstigt att den platta efterföljaren inte lyckas skaka av sig allt i ett svep?

Den senaste trenden (efter införandet av nyhumanistiska "konfirmationer") är alltså något så märkligt som "avdop". Nu väntar vi bara på en humanist-ritual-handbok med noggranna föreskrifter för alla deras ceremonier. Varför inte med käcka formuleringar som "Jag försöker härmed avdöpa dig i Nyhumanismens, Sturmarks och den Heliga Skepsisens namn"?

Träffade redan för några år sen en "avdöpare" som av någon anledning är en ganska flitig besökare i min församling, han brukar dyka upp till kyrkkaffet om inte annat, sitter ofta utanför kyrksalen och väntar på att mässan ska ta slut. Han har rentav utnämnt sig till "biskop" numera. En som "avdöper", alltså.

Vi hade ett långt samtal om "avdop", som han alltså propagerade för, och menade sig utföra, det ägde rum på gågatan i stan, där han satt med sitt plakat. Han berättade även att han hade "avdöpt" samtliga präster i Svenska kyrkan, genom att gå igenom hela matrikeln och utföra sin lilla procedur över var och en.

Jag hävdade, och hävdar fortfarande, att "avdop" är en teknisk omöjlighet, då dopet är ett sakrament, och som sådant outplånligt. Det går inte att tvätta bort eller genom ord eller ens ett kraftigt avståndstagande från tron "avdöpa" bort.

På samma sätt är det omöjligt att "avkonfirmera" sig eller "av-viga" sig.

Det torde inte vara någon nyhet för någon, ens nyhumanisterna, att det går bra att som vuxen ansluta sig till dem, eller till buddhism, islam, eller någon annan trosriktning även om man har blivit döpt in i Kristus (snarare än i någon viss kyrkodel), som barn. Dopet utgör inget hinder för ett eget ställningstagande.

Kristus kan för övrigt inte kidnappas av kyrkorna...

Och Guds välsignelse fortsätter obönhörligen att lysa över såväl döpta som "avdöpta".

Tough luck!

** Eh, varför använda en babyrosa hårtork för att symboliskt försöka "torka bort" dopvattnet? Lite stil, tack! Åtminstone...

Read more...

Helgon och helgon...

Några av mina favvohelgon firas under den första veckan i oktober, närmare bestämt den 1:a (Thérèse av Lisieux), 4:e (Franciskus av Assisi) och 7:e (Birgitta av Vadstena).

Sinsemellan är de väldigt olika. Och det kanske är olikheterna jag har fastnat för, det speciella med var och en.

Idag firas alltså Birgitta, som numera är utnämnd till en av Europas skyddspatroner. Lägligt nog läste jag idag ett kapitel om Birgitta (och Franciskus!) i Emilia Fogelklous bok...

Vill bara citera ett par korta stycken därur som jag tycker säger väldigt mycket:

"Birgittas fromhet var inte en känslostämning eller en renlärighet eller en ordentlighet med riter och fromma seder. Nej, ett faktum var den, i alla livets dimensioner. Den spred sin kraftström till och med efter döden. Den var inte en mild och stilla flod, den var en strid och stark älv. Just på grund av sitt födelsemärke - i vekhetens tecken - reste sig till sist Birgitta som en bjudande väldig gestalt, hos vilken all rädsla försvunnit. Ej en förljuverskas liv fick hon, utan en vägröjares, en som lovat "riva bort törnen och tistlar" från Kristi väg, så att den kunde bli bättre farbar." (s. 92)

"Hon fick ej sluta sina dagar i det kloster, där det hade varit gott att vara. Nej, vidare måste hon - som när det bär uppför ett fjäll och man till sist når förbi trädgränsen. Där är bara ett träd kvar. "Tha atirstod Korset, ensamit ok höght." (s. 90)

Simone Weil - ett outnämnt helgon, som jag skrev om igår, förstod sig för övrigt inte på Thérèse, förmodligen för att hon bara hade läst den tillrättalagda version av självbiografin som sockrats och glaserats intill oigenkännelighet?

Och om Franciskus skulle det finnas mycket att säga. Han var det första helgon jag kan minnas som gjorde intryck på mig. Läste i Dagen om hur husdjur välsignas i en del kyrkor i USA, det sker just på Franciskus firningsdag. Kan även upplysa om att man inte behöver åka utomlands för att vara med om det. Det räcker gott att åka t.ex. till katolska kyrkan i Uppsala... Det ses som så exotiskt att UNT ofta rapporterar från händelsen... ;-) Lite kul var också denna insändare.

Read more...

tisdag 6 oktober 2009

Ut ur kokongen

Läser för tillfället bl.a. Emilia Fogelklou. Särskilt mycket tyckte jag om det långa kapitlet i samlingsvolymen som handlar om Simone Weil. Därifrån är nedanstående citat hämtade (s. 76-79). Tycker att de förtjänar att reflekteras på djupet över... Och det är ingen hemlighet att jag känner igen mig oerhört i dessa tankar.

Simone blev aldrig katolik, fast hon var svindlande nära. Tycker att hon på ett bra sätt visar att sanningen är så mycket större än kyrkan vill få den till... Hon är äkta, rakt igenom. Det var hennes mission.

***

"Älska den nakna företeelsen utan någon tolkning. Vad man då älskar är i sanning Gud."

"De som gav Kristus föda och kläder visste ju icke att det var han. Kristendomen talar för mycket om de heliga tingen."

"Ensamt den själ som redan förintats genom kontakt med den verklige Guden (till och med om hon - genom språklig förvillelse - skulle tro sig vara ateist) orkar fästa sin uppmärksamhet (attention) på olyckan."

"Övertygelsen att en människa kan bli frälst utanför den synliga kyrkan kräver ett nytt genomtänkande av alla trons element. - Om kyrkan icke snart inser denna nödvändighet, måste man befara att hon icke kan fullgöra sin uppgift."

"Det ges ingen frälsning utan 'ny födelse', utan inre upplysning, utan Närvaro i själen av Kristus och den helige Ande. Men om det finns möjlighet till frälsning utanför kyrkan, då finns det också möjlighet till individuell och kollektiv uppenbarelse utanför kristendomen. I så fall konstituerar sann tro en samhörighet av helt annat slag än den som består i att anta de eller de åsikterna. Man måste på nytt genomtänka trons begrepp. - Trons art är att underordna själens alla områden under den gudomliga kärleken."

"Gud ensam är värd intresse, absolut inget annat. Vilken slutsats kan man då dra i fråga om de intresseväckande ting som ej tala om Gud? - Man måste dra den slutsatsen att de i grunden tala om Gud. Det brådskar nu med att visa detta."

"Det ges en tystnad i universums skönhet. Men den är ändå som buller inför Guds tystnad. /.../ Kontakt med Gud är det enda verkliga sakramentet."

Ur: Emilia Fogelklou, Sökare, stigfinnare och gränsöverskridare.

Tankar...?

Read more...

måndag 5 oktober 2009

Svepeduken från Turin reproducerad


Nu har man framställt en ny svepeduk med metoder som fanns tillgängliga på medeltiden, vilket en del forskare menar är tillkomsttiden för originalet - och vilket andra givetvis bestrider.

Men vad säger kopian om originalet? Ingenting, så vitt jag kan se. För bara för att man kan framställa något liknande så betyder det ju inte att det är så det har gått till. Och det förklarar inte heller t.ex. varför man har hittat fragment på duken från örter i Palestina, som är äldre än c14-metoden daterat andra mikroskopiska prover av duken till.

Själv tycker jag att mycket ännu talar för att den är äkta.

Kopian är förresten riktigt ful jämfört med originalet... Om det nu har någon betydelse. Sannolikt inte. Bara en fotnot... ;-)

Vad tror ni?

Läs mer här.

Read more...

Är judisk-kristen tro egyptisk/hednisk?

Tja, vad ska man egentligen tro? Ta en titt på den här videon och förklara det hela på ett bättre sätt. Om du kan!

Tycker att det här, om inte annat, bevisar att man kan tolka bibeln precis hur som helst...

Read more...

söndag 4 oktober 2009

Tro och erfarenhet

Funderade över det där under en långpromenad nyss i regnet - utan paraply.

Över hur tron inte är en tro på något abstrakt som vips bara verkar sant efter en massa resonerande hit och dit, eller överväganden om vad som är mer rimligt än något annat. Utan att "tro" handlar om erfarenhet snarare än tro i den mening man ofta lägger i ordet.

Hade jag inte erfarit Gud så hade jag förmodligen aldrig fått trons gåva. Den är så tydligt kopplad till erfarenheter.

När erfarenheterna upphört, och det enda som finns kvar är allt svagare minnen av dem, finns ändå någon slags tro kvar. Men den ser annorlunda ut. Avskalad. Bara det mest väsentliga är kvar. Då faller så mycket som tidigare verkade viktigt.

Om tro bottnar i erfarenhet av Gud så kan man aldrig anklaga någon för brist på denna erfarenhet.

Den som är ateist eller humanist eller föredrar att inte använda några etiketter på sin uppfattning, har kanske helt enkelt aldrig erfarit det som de troende har sett, hört, smakat och tagit på?

Vad säger du om det här? Hur ser din erfarenhet av tron ut?

Read more...

Bloggande...

Bloggmallens bakgrund la av (tillfälligt?) för nån dag sen, och då den fortfarande var försvunnen idag tog jag tillfället i akt att ta bort den koden för gott så att ramen kring bloggen blev vit. Det gör headerfotona mer rättvisa, och öppnar upp för mer färgvariation i övrigt. Har designat om här lite grann också...

Undrar annars så smått varför ingen kommenterar längre... Kanske många slutar titta in när man bloggar mer oregelbundet? Tips: lägg till bloggen i era rss-flöden så ser ni när det har skrivits något nytt. Ofta kommer det flera inlägg på raken när jag väl skriver, så passa på att titta in då om inte annat - och kommentera gärna.

Någon där...?

Read more...

lördag 3 oktober 2009

Förnyelse och tradition

Har läst en mycket bra artikel om den pågående "systrainkvisitionen" i USA. Den visar tydligt hur olika man har tolkat Andra Vatikankonciliet.

Läs hela artikeln! Nedan är bara ett utdrag ur slutet som jag tyckte var särskilt vackert.

Fyrtio år har passerat sen konciliet. Är det inte dags snart att blicka framåt, och inte fokusera så mycket på konciliet, eller fastna vid någon annan tidpunkt ännu längre bakåt i historien?

Vi lever trots allt nu. I ett unikt och sällsamt nu som aldrig kommer igen. Och utmaningen är att leva i detta nu, ta vara på det.

Och den utmaningen är mycket större och viktigare än att propagera för "den enda rätta tolkningen" av ett eller annat koncilium.

Det handlar om att inte missa målet. Om själva evangeliets kärna, och hela skapelsens och livets centrum. Och då talar vi inte om bokstavstro, utan om liv. I överflöd.

***

"As Teilhard noted, suffering and sacrifice are part of the evolutionary process. Isolated structures must give way to more complex unions. To live with an evolutionary spirit is to let go of old structures and to engage new structures when the right time comes. The new heaven and earth promised by God will not come about by cutting ourselves off from the world or forming Catholic ghettos. It will not unfold through the triumph of ecclesiastical power. It will come about as we follow the footprints of the crucified one, descending into the darkness of humanity and rising in the power of love. This is the path to a new creation symbolized by Christ.

We believe that what happened between God and the world in Christ points to the future of the cosmos. That future involves a radical transformation of created reality through the unitive power of God’s love. To be a Christbearer is to focus on the inner depth of love. It is love that puts flesh on the face of God, love that makes Christ alive; love is the power of the future and the unfolding of Christ. History will not remember what we wore, where we lived or how we prayed, whether as Concilium or Communio Catholics. In the evening of life we all shall be judged on love alone."

Read more...

onsdag 30 september 2009

Ännu en syster ryter till

Ilskan över den meningslösa systrainkvisitionen gör att allt fler talar ut. Rätt ut.

Jag hejar på syster Theresa Kane och hennes medsystrar i frimodighet!

Fri och modig. Det är grejen om det ska bli positiv förändring nån gång.

***


"“Regarding the present interrogation, I think the male hierarchy is truly impotent, incapable of equality, co-responsibility in adult behavior,” she said, not mincing any words. “In the church today, we are experiencing a dictatorial mindset and spiritual violence.”

But she described herself as a hopeful person. “Why do we hope and why do we endure?” she asked. “I have one chance, one life, and therefore I have a responsibility to criticize. Our hope comes from solidarity between women religious and laywomen.”

Kane, widely viewed as an influential voice among women religious, has a place of prominence in the history of U.S. women religious. As president of the Leadership Conference of Women Religious in 1979, she greeted Pope John Paul II at the National Shrine in Washington, D.C. In her address she urged him to open all ministries of church life to women. Her remarks made headlines around the world."

Läs hela artikeln här.

Read more...

tisdag 29 september 2009

Påven om skrivande

Det räckte visst inte med en bok om Jesus, nu är del två på gång.

Mest intressant tyckte jag dock att det nedan markerade uttalandet var... Tror att många bloggare kan känna igen sig i det... :-)

***

"Pope Benedict XVI said this past weekend that while he has not yet fully recovered from the broken wrist he suffered over the summer, he has been working on the second part of his book on Jesus and that he could complete it by the Spring of 2010.

During a press conference on the way to Prague, the Holy Father told reporters, “The right hand works, and I can do the essential things: I can eat, and above all, I can write. My thought is developed mainly through writing; so for me it was really a burden, a school of patience, not to be able to write for six weeks.”"

Artikeln är intressant även i övrigt, då den kommer in på kopplingen mellan etik och ekonomi mot slutet.

Read more...

Katolsk-Ortodox enhet

Hittar den "gamla" nyheten hos Johanna G.

Tror knappt det är sant. Inom ett par månader kan drygt tusen års splittring vara över.

Hoppas förstås att det blir så. Både för kyrkan i stort och på ett personligt plan.

Om inte annat så slipper jag då längre splittras av dragningen till det ortodoxa framför mycket av det katolska...!

Men skulle våras kyrkodelar återförenas så blir avståndet samtidigt längre till de kyrkodelar som är på väg åt andra håll än en(ig)hetens.

Kan man möjligen även få önska en större vidsynthet gentemot dem som inte delar samma lära i varje detalj? Så att kyrkan kan bli ett på ett mycket djupare sätt än det här är frågan om, även om miraklet skulle inträffa: att ödmjukhet får betyda mer än prestige - för en gångs skull även i kyrkliga sammanhang... ;-)

Read more...

The Uncertainty principle

Shouldn't the Uncertainty principle be applied also to religion? Maybe even especially to religion!

If the Uncertainty principle can be certain... ;-)

Read more...

Mer om systrainkvisitionen

I tidigare inlägg har jag berättat om den.

Här tänkte jag mest bara länka till en sida som är fylld av information om det. Ta t.ex. en titt på det andra formuläret i ordningen som varje priorinna/ordensföreståndarinna i USA måste fylla i.

Otroligt detaljerat. Och det mesta handlar om pengar, egendom (som går att konfiskera?), och vem som har makten, och hur de som inte följer alla regler hanteras.

Det här handlar inte ett smack om det andliga livet, vilket väl borde vara det mest centrala ifråga om klosterenkäter? Det finns med på ett litet hörn, för syns skull, förstås. Men ack så ihåligt!

***

Uppdatering:

Som grädde på moset vill nu Vatikanen att USA-biskoparna finansierar 1.1 miljonerdollars-inkvisitionen!

Read more...

måndag 21 september 2009

Bästa kattvideon nånsin!!!

Det behövs egentligen inga kommentarer till den - bilder säger ibland mer än ord. Och här har vi en lycklig kisse, det är ett som är säkert. Om än något ovanlig... ;-)

Read more...

Bloggregister

bloggping Bloggtoppen.se Photography Art Blogs - BlogCatalog Blog Directory Top Religion bloggar Blog Flux Directory Religion Blogglista.se Add to Technorati Favorites Reggad på Commo.se Filosofi/Religion
eXTReMe Tracker
Creeper

Bloggheader

Copyright, bild: Charlotte Thérèse

Senaste inlägg

Kristen webbring

  © Blogger template Fishing by Ourblogtemplates.com 2008

Back to TOP