torsdag 15 oktober 2009

Varför blir konvertiter trångsynta skrytkatoliker?

Det är tyvärr inget sällsynt fenomen.

En normal kristen får ibland för sig att konvertera till katolska kyrkan. Så långt är allt gott och väl.

Problemet är att den alltför lagiskt lagde konvertiten under processens gång gärna låter sig hjärntvättas så att det riktigt löddrar ur öronen. Han (oftast, men ibland är det en hon) låter sig villigt indoktrineras med "hela sanningen", slutar reflektera och ifrågasätta nånting - allt katolskt är ju suveränt - och går sen fram med spikklubba för att i stor nitälskan banka i andra "sanningen". Ofta redan innan konversionen. Det "katolska" (d.v.s. konvertitens skeva tolkning av det) är det strålande idealet - och de som inte fattar det får veta att de lever.

Efter konversionen brukar det hela bli etter värre. Fanatikern har snart utvecklats till en myopisk paragrafextremist som inte ser längre än avståndet mellan näsan och katolska kyrkans katekes. Det är bara detta som gäller. Livet rutas in, regler följs minutiöst, biktstolen utnyttjas i övermått, kyrkan besöks flitigt, vänskaper och bekantskaper sägs upp, de som ser lite mer av sanningen attackeras. Sekterismen tar full fart, under det att konvertiten själv ser sig närmast som ett helgon, ett praktexempel på katolik. Det måste vara alla de andra som tar miste. Eller hur?

Och så bär det av till rörelser som Opus Dei eller SSPX.

Och har konvertiten väl hamnat där, särskilt bland de senare (de förstnämnda är det mest bara synd om), har förmodligen vettet för länge sedan runnit ut tillsammans med de sista av de fungerande hjärncellerna.

Vill någon slösa bort sitt liv på sekteristisk fanatism så står det förstås var och en fritt att göra det. Vi har religionfrihet i det här landet, på gott och ont. Men man ska inte pracka sin trångsynthet på andra!

Och man bör inte kalla extremismen "katolsk".

43 kommentarer:

minutz3 15 oktober 2009 18:08  

Att vara trogen Kyrkan är inte extremism.
Det kallas att vara praktiserande katolik.

Motsatsen, att inte vara Kyrkan trogen är att vara katolik som avfallit från tron. ("lapsed Catholic" heter det på engelska)

Sedan finns det en mellankategori med folk som tycker om att välja och vraka mellan det de gillar och det de inte gillar, vilket man på svenska skulle kunna kalla en "buffékatolik" (engelska: "cafeteria catholic")

Charlotte Therese 15 oktober 2009 18:26  

Jaha? Tänk så informativt. Ingenting av detta visste jag förstås - efter 16 år som katolik? Och du som har varit det ett par månader vet precis allt om allting, förmodligen mer än Gud själv?

Hoppas du växer upp nån gång, för du utgör ett ganska olidligt exempel på extremistkonvertitism.

Om jag var du skulle jag byta bloggnamn utifrån biskopens uppmaning (som du fariseiskt försöker rikta mot andra), för du är absolut ingen "god" katolik i bloggosfären.

(Dock trevligare i verkligheten.)

Det enda som betyder något är att vara trogen Gud.

minutz3 15 oktober 2009 18:29  

Att vara trogen Kyrkan är att vara trogen Gud. Det är det mest basala man får veta när man konverterar.

Jag har redan hört mig för med biskopsämbetet hur de ser på det bloggnamn som jag har, och de ser inget fel med det, och jag har även hört mig för med andra katoliker som jag känner förtroende för och som mig veterligt också är trogna Kyrkan om detta, och fått till svar att det inte är någonting dålig med det, eftersom det är min strävan.

Det är lite skillnad mot att kalla sin blogg vad ens samfund heter när man inte är officiell företrädare för samfundet...

Charlotte Therese 15 oktober 2009 18:33  

Att vara trogen Gud är att följa Gud även när det innebär att man måste gå emot en hycklande kyrka. Särskilt då.

Du har alltså ännu inte lärt dig se det mest basala i tron.

Den Förlorade Sonen 15 oktober 2009 20:14  

Jag måste faktiskt säga att du har en poäng, de som vuxit upp katolskt har ofta en mer avslappnad attityd. Det kanske beror på att de vet om att tron är vad den är oavsett vad de har för åsikter.
Vad tror du?

Z. Zeth 15 oktober 2009 20:22  

Jag tycker att det är dig och din blog man absolut inte bör kalla för "katolsk"! Du är fri att lämna Kyrkan när du vill, och det är inte du som bestämmer vad som är hykleri och inte. Kyrkans visdom är större än dig, du är bara en vanlig syndare, medan Kyrkans visdom kommer från Gud.

Att man verkligen tror på det Kyrkan lär ut ochinte hycklar som du är inget bevis på att man inte tänker själv. Stödjer te.x. själv inte påskuppropet, vilken jag tycker är fel och går emot Kyrkans traditionella respekt för den världsliga makten. Detta gör mig inte till en hycklare då påskuppropet inte är en grundläggande fråga om värderingar, tillskillnad från familjens helighet och avskyvärdheten hos aborter och sodomi där du hycklar och tar avstånd från Kyrkan.

Bitte 15 oktober 2009 20:35  

Det här med bloggnamn/hemsidesnamn handlar mer om att ämbetet inte så gärna vill att de olika församlingarna ska länka till icke officiella hemsidor från sina församlingar. Naturligtvis får man berätta om att man är katolik och skriva om den katolska tron som privatperson!

Sleepaz 15 oktober 2009 21:15  

Jag tror ju inte att detta är något unikt för katolsk tro..
Man kan bli ganska "eldig" när man tycker sig ha funnit en sanning i något.
Jag tror alla samfund har sådant.. Jag tycker inte att man kan kallas trångsynt för det. Man är hungrig och eldig i sin tro, och det kan bli en del radikala uttryck kanske..

När det gäller katolska konvertiter i Sverige, så skall skall vi heller inte glömma att det finns få katoliker i det protestantiska Sverige. Kommer man dessutom ifrån ett protestantisk sambund innan så kanske många reagerar med avsky för valet att bli katolik (det är inte ovanligt) Därför kan det nog bli så att man blir än mer eggad att dyka ner i den katolska trons sanningar..

Så jag tycker inte du är helt rättvis i din kritik Charlotte..
Och det är ord från en som håller på att bli katolik..

Charlotte Therese 15 oktober 2009 21:24  

Den förlorade sonen,

Jag tror att sanningen är oberoende av vad folk tror.

Sekterism och trångsynt fariseism tar inte bort det som är äkta. Men det skymmer det - och därför är det beklagligt.

Charlotte Therese 15 oktober 2009 21:25  

Z. Zeth,

Det du påstår är helt grundlöst och visar bara att du inte har läst min blogg.

Jag stödjer påskuppropet (som ju inte är aktuellt längre - tyvärr).

Det var ett mycket bra initiativ!

Charlotte Therese 15 oktober 2009 21:27  

Bitte,

Ja, men vissa tycks inte ha förstått det. Inte så konstigt kanske, när de inte har fattat så mycket annat heller.

Charlotte Therese 15 oktober 2009 21:33  

Sleepaz,

Visst - det finns i alla religioner - och liknar faktiskt mest fanatisk terrorism.

Det är en avart, inte något som är representativt för det stora flertalet. Tråkigt nog verkar det vara just konvertiter som lätt trillar dit och inte kan se skillnaden på tro och fanatism.

Kanske för att de är så osäkra på sin korvstoppningstro att allt som inte står i någon paragraf upplevs som ett stort hot som de måste försvara sig emot med näbbar och klor?

Jag har sett det här alltför många gånger för att det ska kunna kallas en slump. Det gäller inte alla konvertiter, men tillräckligt många för att det ska vara ett tydligt fenomen.

SD 15 oktober 2009 22:06  

att du bryr dig? din tro var ju spillror inte sant? Låt dessa pajas-figurer leka sina levande rollspel och tro på sina sanningar...

SD

Charlotte Therese 15 oktober 2009 22:26  

SD,

Eller så är det kanske min tro som äntligen är hel för att den tog sig ur fängelset - systemet som visade sin oerhörda bräcklighet och klirrande rasade samman...

Perspektiven blir så olika beroende på hur man vänder dem.

Det kanske aldrig var "min" tro?

Jag bryr mig för att såna här avarter skrämmer bort vettigt folk från kyrkan. De skulle behövas där... ;-)

Maja 16 oktober 2009 07:53  

Det är svårt att veta varför man bryr sig om saker och ting. Men det kanske kan vara en kallelse att bli arg? Å andra sidan kanske det kan vara en kallelse att vara en uppblåst fundamentalist? Jag har på känn att Gud är ute efter blandningen och dessutom konfrontation, för att det utvecklar oss, men det är knepigt. Jag blir ofta arg på olika företeelser och människor, man får försöka använda det som material på nåt sätt. För gudarna ska veta att det går inte att trycka undan.

Ted 16 oktober 2009 08:37  

OK Charlotte, du tror att sanningen är oberoende av vad folk tror.
Då kanske det är dags att du gör en verklig analys av omvärlden.
Koherens mellan liv och tro är viktigt.
Våga se världen som den är.
Allt gott.

Sleepaz 16 oktober 2009 11:10  

Charlotte..
Jasg tycker nästan att det blir på gränsen till trångsynt, med den åsikten som du har gentemot Katoliker som står upp för sin tro..
Det är faktigst den biten som attraherar mig till den katolska tron.
Det är härligt med människor som har en åsikt och står för det. Det är minsann inte helt vanligt i Svensk kristenhet.
Att då bli kallad trångsynt för att man håller fast vad kyrkan lär, tycker jag är absurt..

Eller är det så att om man har en annan åsikt än dig Charlotte, kring hur saker skall tolkas, så är man per automatik trångsynt? Tex vid kvinnopräst debatten?

Nu kanske jag låter hård men, jag tycker du inte gör annat är klagar på den katolska kyrkan.

Charlotte Therese 16 oktober 2009 12:16  

Maja,

Jag vet inte om jag tror att det är Gud som vill att det ska vara så här... (Verkar snarare som att det har gått snett och därför behöver justeras.) Men, hur som helst, faktum är ju att det är så, och det måste hanteras på något sätt, ja.

Charlotte Therese 16 oktober 2009 12:19  

Ted,

Jag menade så här:

Jag tror inte att sanningen förändras utifrån hur folk tror.

Så att om alla t.ex. skulle tro att det är rätt att vara nazister en dag så skulle det plötsligt vara det högsta goda och sanna.

Nej, sanningen är vad den är, trots att det finns sådana som misstolkar den och rentav missbrukar sina misstolkningar.

Sanningen står fast.

Men jag förstår inte riktigt hur du menade.

Charlotte Therese 16 oktober 2009 12:23  

Sleepaz,

Jag menar fortfarande inte helt vanliga katoliker som står upp för sin tro här - jag menar insnöade fanatiker som tror att de har hela sanningen i sin lilla knutna näve.

"Det är härligt med människor som har en åsikt och står för det."

Utom om de kritiserar det som är förvrängt och sjukt i katolska kyrkan...?

Jag förstår att du just nu dansar på små rosa moln i fråga om allt katolskt, eftersom du är på väg in i det, och därför inte ser klart.

Allt är inte gott i kyrkan. Det katolska gräset är inte grönare.

Charlotte Therese 16 oktober 2009 12:25  

P.S. Ted,

>Koherens mellan liv och tro är viktigt.

Om det håller jag absolut med.

>Våga se världen som den är.

Det tror jag är just precis vad jag gör. Konstant. Utan rosa skyddsglasögon. Därför blir allt så oerhört tydligt och klart. Också det dåliga.

Sleepaz 16 oktober 2009 17:25  

Jag anser inte att jag "nu dansar på små rosa moln" Charlotte. Att bli katolik är en ganska smärtsam process. Om än frivillig :)

Bitte 16 oktober 2009 17:41  

Charlotte - det är ju så att vi är många katoliker som inte delar din uppfattning om vad som är förvrängt och sjukt i Kyrkan. Och om vi inte gör det, finns det ju heller ingen anledning till kritik.

Det gör oss inte med automatik trångsynta eller blåögda. Allt det betyder är egentligen att vi har en annan uppfattning än du, och kanske är det vad Sleepaz menar.

Att då svara med att han naturligtvis inte kan se klart eftersom han är på väg in i Kyrkan är ganska förmätet. För självklart kan man vara lika klarsynt på sin väg in i kyrkan som på sin väg ut ur den - eller var "på vägen" man nu befinner sig.

Det finns givetvis de som svävar på rosa moln och illusioner när de går in i en ny tro. Det kanske även du gjorde när du konverterade för sexton år sen, vad vet jag?

Men det finns ännu många fler som inte gör det. En väldig massa människor går in i Katolska Kyrkan med öppna ögon därför att de tycker att Kyrkans syn på livet är den rätta.

En sån människa är jag. Gud må ha knackat mig på axeln och lett mig till Katolska Kyrkan men jag har aldrig svävat på moln i hela mitt liv. Inte har jag någonsin haft rosafärgade glasögon heller - möjligen svarttonade. Jag minns faktiskt inte ens när jag trodde att gräset var grönare på andra sidan. För mig var beslutet att konvertera en självklar följd av att jag erfor Gud. Men även om det var ett beslut fyllt av jublande glädje var det också ett intellektuellt beslut som jag fattade eftersom jag delar Kyrkans värdegrund.

Det innebär inte att jag är mindre klarsynt än du. Det innebär givetvis inte heller att jag är mer klarsynt än du. Allt det egentligen innebär är att vi har olika erfarenheter av livet och av tron och att vi ser lite olika på Kyrkans tro och lära.

Det kan naturligtvis hända att du har rätt och att vi "nyare" konvertiter en dag kommer att vakna upp och se på Kyrkan med nya ögon - och att vi blir djupt besvikna.

Men det kan också vara så att ditt uppvaknande i själva verket är ett uppvaknande ur en illusion som du själv målade upp när du konverterade, och som det inte fanns någon reell grund för.

Oavsett vilket respekterar jag dig för den du är. Jag vill gärna tro att du respekterar mig också, trots att jag inte delar din syn på Kyrkan utan ser den som synnerligen frisk och vital.

Självklart har du helt rätt i att det finns konvertiter som blir ganska extrema i sin hållning till Kyrkan - och kanske i ännu högre grad i sin hållning till världen "utanför". Men å andra sidan finns det också konvertiter som sätter en ära i att kritisera alla de läror de sa ja till när de togs upp i Kyrkans fulla gemenskap.

Jag tror att Katolska Kyrkan är stor och världsvid nog att omfatta båda dessa ytterligheter - och alla katoliker däremellan.

kyrksyster 16 oktober 2009 21:41  

Jag tror att jag förstår vad det är du reagerar på. Det finns människor i min närhet som konverterat. De är mer katolska än hela katolska kyrkan sammantaget.

Det är samma fenomen med frikyrkliga som går över till Svenska kyrkan.

Det blir kanske så när man gör ett så medvetet val...?

Tubbo 17 oktober 2009 09:03  

Efter att ha läst din blogg ett bra tag nu, måste jag nog säga att den mest skrytsamma konvertiten är du..

Ett konstant vältrande i din självutnämnda upphöjdhet av att representera sanningen bättre än alla andra, om än maskerad under en falsk ödmjukhet.

Jag kan naturligtvis ha fel, men det är det intryck du gör på mig..

Simon 17 oktober 2009 10:16  

Alltså detta är en sådan självmotsägelse att jag inte riktigt vet vart jag ska börja. Snacka om trångsynt att döma ut människor för att de vill ta sin tro på allvar? Hur ska katoliker vara om inte katoliker? Självklart ska man vara trogen Kyrkans lära, och om man nu inte vill det ska man då ge F i att klanka ner på andra som vill göra det. Och det du skriver till minutz3, att han ska byta bloggnamn efter biskopens uppmaning. Är du seriös? Du har alltså en blogg med adressen katolskakyrkan.blogspot.com där du sitter och klankar ner på katoliker och katolska kyrkan? Ifall det är någon som ska ta åt dig av den uppmaningen så borde det ju vara du!

Charlotte Therese 17 oktober 2009 12:46  

Bitte,

Som jag upprepat många gånger i kommentarerna redan så handlar det här inlägget inte om de normala konvertiter som tar sin tro på allvar.

Utan om de fundamentalistiska extremister som har gått över styr och ser det som sin plikt att attackera alla som har en mer nyanserad syn på saker.

Tubbo,

Du känner inte mig, men bestämmer förstås själv vilka missuppfattningar du vill ha om andra.

Simon,

Om du inte såg det så var det Minutz som attackerade mitt bloggnamn i en annan kommentar, han borde kanske tänka sig för innan han kastar sten i sitt självgoda lilla glashus?

Charlotte Therese 17 oktober 2009 12:49  

Kyrksyster,

Ja, just så menade jag.

I en del fall går det där över efter ett tag, det brukar kallas "konvertitsjuka" - och består i en mer eller mindre lindrigt överdriven fromhet och nitiskhet - medan andra förvärras allt mer och blir kroniskt extremistiska. Tragiskt.

Charlotte Therese 17 oktober 2009 12:52  

Sleepaz,

Ja, så var det för mig med.

Och etter värre blev det efter att jag hade blivit katolik...

Den Förlorade Sonen 17 oktober 2009 14:01  

Konvertitsjukan:
Minst 2 av kriterierna måste vara uppfyllda under en längre period än 2 veckor.
1. Vanföreställningar om ett allsmäktigt väsen som styr människornas liv.
2.Grandiosa ideationer om kallelse.
3.Tendens till persisterande upptagenhet kring detaljer.

Charlotte Therese 17 oktober 2009 14:23  

Nja...

Din punkt två och tre stämmer, men det fattas en del väsentliga symptom omkring dem.

Det brukar definieras ungefär så här:

1. Extremt stark övertygelse om att den "egna" (d.v.s. framgångsrikt korvstoppade) uppfattningen är den enda rätta och sanna tolkningen av verkligheten i sin helhet. För att påven/katekesen/någon annan auktoritet säger det.

2. Brinnande och hatisk nitälskan för att föra ut detta budskap till mänskligheten, och attackera var och en som inte håller med om varje detalj. Korstågsmentalitet.

3. Oerhört principfast, asketisk, dömande. Ibland med en hemlig önskan att bryta mot allt detta tvång. Jfr. OCPD-bloggpersonligheten som jag skrev om för en tid sedan.

minutz3 17 oktober 2009 16:59  

Som jag påpekade har jag också kollat upp med Biskopsämbetet liksom med andra trogna katoliker om mitt valda bloggnamn - och bloggadress.

Hade helt klart slutat blogga på den adressen och funnit en annan om Biskopsämbetet hade rått mig till att göra så. Detta har med lydnad under Kyrkan att göra. Jag önskar vara Kyrkan trogen, även om jag själv inte skulle hålla Kyrkan har auktoritet och att jag som kristen är bunden den lydnad, då den har Guds auktoritet.

Charlotte Therese 17 oktober 2009 17:03  

Faktum kvarstår:

Det är förmätet att vilja kalla sig för en "god" katolik när man håller på så som du gör i bloggosfären.

Du lever inte upp till namnet det allra minsta.

minutz3 17 oktober 2009 17:11  

Charlotte-Therese, jag skulle gärna vilja veta hur jag blir en bättre katolik och är mycket öppen för förändring - så länge det är i enlighet med Katolska Kyrkans lära.

Så jag tar gärna ödmjukt emot tips från dig. Som jag tidigare påstått påstår jag inte att jag är en "god katolik" utan det är det mål mot vilket jag strävar och hoppas kunna leva upp till.

Huruvida jag lyckas med det är upp till andra och framförallt till Gud att avgöra.

Charlotte Therese 17 oktober 2009 17:50  

Be om Guds nåd att få bli en Paulus istället för en Saul... (Saul, Saul, varför förföljer du mig...?)

Be om att få ett mer öppet hjärta...

Så tror jag du kan bli en god katolik, även i bloggosfären.

Simon 17 oktober 2009 20:48  

CT: Även om jag förstår att minutz bloggnamn kan missuppfattas (jag skulle aldrig ha valt ett sådant namn) så förklarar han ju väldigt klart och tydligt vad han menar med sitt bloggnamn, och det är ju inte vad du försöker att få det att framstå som. Dessutom har han, som han säger, kontaktat Biskopsämbetet och frågat, har du det? Och vad menar du egentligen med din adress?

Simon 17 oktober 2009 20:55  

Jag förstår vad ni menar med konvertitsjuka när människor stirrar så mycket på bokstäver att de blir blinda för verkligheten. Det är samma fenomen som bibelfundamentalister.

Däremot vänder jag mig starkt emot detta förakt som finns bland de som vuxit upp som katoliker eller varit det länge, mot konveriter. Denna "men lilla gubben, du kommer också att förstå när du är lika mogna som oss"-mentaliteten är väldigt upprörande. Jag har själv mött det när jag var nykonverterad och har även sett andra bli bemötta så. Istället bör man uppmuntra konvertiter när de tar sin tro på största allvar! Det är inget fel att bikta sig ofta, att be rosenkransen varje dag, att gå i mässan flera gånger i veckan o.s.v. Det är JÄTTEBRA och föredömligt! Jag tror de som varit katoliker länge bara är avundsjuka på konvertitens brinnande tro. Nykonverterade har väldigt mycket att lära av sina faddrar, men de som varit katoliker länge har också mycket att lära av konvertiter!

Tubbo 17 oktober 2009 21:38  

Ordvalet i mitt tidigare inlägg var kanske överdrivet och onödigt hårt..

Jag förstår bara inte riktigt varför du går till så hårt angrepp mot din egen kyrka, inte bara kyrkoledningen men även de troende, som helt enkelt inte tror på "rätt sätt".
Får jag fråga dig en personlig fråga; värför vill du överhuvudtaget vara kvar i kyrkan?

Jag tycker dessutom det är tråkigt att dina resonemang ofta bygger på grova och onödigt vinklade generaliseringar, jag aldrig förväntat mig möta hos en syster..

Charlotte Therese 18 oktober 2009 00:23  

Simon,

Jag tror Minutz och jag kan tala om det här mycket bättre utan din inblandning.

Det är också så typiskt för dem jag skriver om i det här inlägget att gå igång på mikrodetaljer och inte vilja släppa dem (återigen jfr. OCPD-inlägget tidigare).

Sånt tröttar ut de flesta övriga läsarna, som finner det fullständigt ointressant.

Men ett sista svar på det här stickspåret.

Ja, jag har informerat biskopen om min blogg, jag skickade en länk hit till honom när jag drog igång den. Och jag har aldrig hört några klagomål på adressen från stiftet eller från någon annan heller.

Tvärtom, folk tycker att det är bra med en adress som är enkel att komma ihåg.

Den var ett naturligt andrahandsval eftersom bloggen mycket ofta tar upp katolska ämnen.

Mitt bloggnamn - som inte är detsamma som adressen, utan Charlotte Therese (med undertitel - Allegro), vilket tydligt framgår på bloggen - var upptaget i alla de adressvarianter jag testade, annars hade jag tagit det som förstahandsval.

Att det är en privat blogg och inte en officiell sida från stiftet är nog övertydligt.

Charlotte Therese 18 oktober 2009 00:45  

Simon,

Nej, det är inget fel i att ha en brinnande tro - så länge den inte går ut över andra på ett negativt sätt - vilket liksom var poängen här.

Jag inspireras själv ofta av konvertiter, och vet att jag har stöttat en och annan sådan på vägen till kyrkan också.

Men det är inte det frågan gäller...

>Denna "men lilla gubben, du kommer också att förstå när du är lika mogna som oss"-mentaliteten är väldigt upprörande.

Ja, det kan jag förstå, att det känns så, men det ligger faktiskt en hel del i det - som du kanske inte kan se än (och det är inte illa menat).

Som nykonverterad kunde jag ofta känna, och ibland höra, från barndöpta katolikers håll att konvertiter inte var riktiga katoliker - att de liksom alltid förblev konvertiter. Men så är det ju inte... Och det gick över när de såg att jag var en av dem som tog tron seriöst.

Det finns också ett vanligt och trist fenomen bland konvertiter - och det är att de är brinnande en kort tid, och sedan lämnar kyrkan efter ett par månader, och sällan eller aldrig dyker upp igen.

Jag har tappat räkningen på hur många som jag har sett passera genom kyrkan på det sättet.

Det visar att tron behöver bottna. Dessa konvertiter var förmodligen inte redo för att ta steget när de tog det. De hade säkert vunnit på att vänta.

Därför brukar jag ibland uppmana konvertiter som är på gång att skynda långsamt. Det brinner ju faktiskt inte i baken. Och ligger man inte på dödsbädden så kan processen få ta sin tid att mogna fram... Det är bättre än att den blir alltför kort och leder direkt till kyrkans bakdörr.

Ett annat fenomen är att konvertiter är oerhört brinnande och engagerade under de första åren, men att energin sedan tar slut. De blir utbrända. För den som är villig kan få många uppgifter i församlingen...ibland alltför många.

Jag har själv gått i mässan så gott som varje dag under många år, bett ganska många rosenkransar och tideböner, och använt biktstolen en del, dock inte på långt när så mycket som mina skrupler skulle ha velat! Och jag har varit engagerad i mycket i min församling, men fått lov att successivt trappa ner på det mesta.

Allt har sin tid.

Konversionstiden är speciell på sitt sätt - men sen börjar det katolska vardagslivet, och det ska hålla länge, helst inte brännas i båda ändar samtidigt.

Och på bara 16 år som katolik hinner man få en hel del erfarenheter och gå igenom ganska mycket, många stadier i tron.

Om man tar tron på allvar.

Sleepaz 18 oktober 2009 03:17  

Några viktiga frågor, som kanske glöms bort i denna debatten..

Det är Jesus. Och det faktum att vi är syndare.

Jag vill bli katolik enbart pga av Jesus.
Jag vill bli katolik för att jag tror att den katolska kyrkan har det nycklar att leda värdlen till en rätt kunskap om Jesus.
Jag vill bli en katolik för jag är en syndare.. Och jag tror att kyrkan har nycklar för att hjälpa syndare till Jesus.
Man kan säkerligen hamna i olika diken i den katolska tron. Man kan bli övernitisk, eller ljummen, eller lite lagom troende under perioder av våra liv.
Man kan inte skylla på kyrkan att vi tron blir ljummen eller övernitisk. Vi måste vandra i kärleken, vi måste fyllas av Guds ande. Då är man varken ljummen eller övernitisk.

Charlotte Therese 18 oktober 2009 11:31  

Sleepaz,

Tror inte att det är bortglömt direkt, men man kan inte få med precis allting i varje bloggtråd, det säger sig självt...

Själv fann jag Gud långt innan jag blev katolik.

Och jag tror att kristendomen under lång tid har överbetonat synd/frälsning i sina tolkningar av det som står i evangelierna - så till den grad att man missar målet, och stannar i växten. Men det är en annan diskussion...

Och ingen här har väl skyllt på kyrkan i fråga om trosintensiteten?

Det som är galet i kyrkan är på en helt annan nivå.

Jonas 23 oktober 2009 18:39  

Jo en kort kommentar till det Minutz3 skrev: att sympatisera med SSPX är dock inte att vara en trogen katolik eftersom SSPX inte vill följa Kyrkans bud och lära.

Bloggregister

bloggping Bloggtoppen.se Photography Art Blogs - BlogCatalog Blog Directory Top Religion bloggar Blog Flux Directory Religion Blogglista.se Add to Technorati Favorites Reggad på Commo.se Filosofi/Religion
eXTReMe Tracker
Creeper

Bloggheader

Copyright, bild: Charlotte Thérèse

Senaste inlägg

Kristen webbring

  © Blogger template Fishing by Ourblogtemplates.com 2008

Back to TOP