onsdag 18 november 2009

Tiggare - att ge eller inte ge?

En liten twitterrad från någon som deklarerade att han som vanligt inte hade gett något till en tiggare, vill inte lämna mig ifred. Hade lust att kommentera det skrivna på en gång, men orden ville inte riktigt ta form och komma ut. Då. Nu vill de, i bloggform.

Är det så självklart att inte ge till en tiggare? Varför?

För mig är det inte alls det, ens efter att ha bott i Stockholm i många år, och åkt en hel del tunnelbana. Det är ju där de ofta dyker upp med sina plakat om svårt sjuka barn och vädjanden om en slant. Eller med ett dragspel och ganska så förfärlig musik. Så att man kunde betala bara för att få slippa höra den...

Men det är inte bara en huvudstadsföreteelse, det händer även här.

Varje gång någon "tigger" blir jag väldigt berörd, omskakad inuti, och hamnar i värsta kvalet: ge eller inte?

Kanske det är en narkoman eller alkoholist som söker efter medel till sitt missbruk. Och är det då inte det värsta man kan göra: att stödja det. Även om personen säger att pengarna är till mat. Bättre då att erbjuda sig att följa med och köpa en hamburgare eller något annat matigt åt honom/henne. Kan jag tycka.

Men dessa som säger sig ha svårt sjuka barn. Varför vänder de sig inte till sjukvården? Eller till socialen? Är de kanske gömda flyktingar som inte kan avslöja sin identitet utan att utvisas? Vad göra? Det är ju inte säkert att det är sant, det de säger. Men är det verkligen min uppgift att kolla sanningshalten i allt, eller är det snarare min uppgift att, om jag har möjlighet, hjälpa en medmänniska som säger sig ha det väldigt svårt?

Och musikerna. Är det någon skillnad jämfört med tiggeriet att slänga i en slant i ett gitarrfodral till någon som sitter med blåfrusna fingrar och spelar på gatan? Är det verkligen för underhållningens kvalitet de får den? Är det inte oftare för att folk tycker synd om dem? Ingen vettig människa sitter ju frivilligt ute och spelar på vintern. Utan vantar, med rödfrusen näsa och med ångande andedräkt. Tillhör gatumusikanterna kanske en annan kategori som står lite högre än vanliga tiggare, där det är mer rätt att ge dem något eftersom de s.a.s. arbetar för pengarna?

För mig är allt det här inte bara ett moraliskt dilemma som kristen, utan det skär bokstavligen i hjärtat varje gång beslutet till sist blir att gå förbi. Och samtidigt - ifall jag istället beslutar mig för att bidra så kan tvivlen också finnas där: var det rätt?

Bland det värsta är när en person som har sett mig i kyrkan ser mig på stan och frågar om han kan få hundra kronor. "Hör inte du till katolska kyrkan" inleder han alltid tiggeriet med. Tror att han är psykiskt störd, och tycker även att det är lite fräckt att be om så mycket. Som om jag vanligen skulle gå omkring med hundra kronor eller mer. Det händer väldigt sällan efter att jag blev bestulen på väska, plånbok och allt för några år sedan. Tycker heller inte att det känns bra att han drar in min kyrkotillhörighet i det hela. Sätter extra press på mig liksom. Som kristen.

Men ibland när jag går förbi någon utan att ge känns det rent spontant som att det är Kristus jag går förbi och lämnar åt sitt bistra öde. Döden? Varje gång det händer ångrar jag att jag gick förbi...

Hur tänker ni omkring det här? Hur gör ni?

Om ni känner att ni vill hjälpa några som sällan tigger, men som har det väldigt svårt, särskilt på vintern, så kanske ni vill bidra till blogginsamlingen till Uppsalas hemlösa? Hör av er i så fall. Den pågår fram till jul. Minst.

14 kommentarer:

Kristina Hildebrand 18 november 2009 14:51  

Jag ser det som att det är min chans att följa bergspredikan (är det väl?): Giv åt dem som ber er. Om jag har råd, vilket jag numera oftast har, så ger jag dem en slant och bemödar mig om att vara hövlig och vänlig.
Kanske går det till alkohol eller droger, men å andra sidan: är det sannolikt att min vägran att ge dem pengar får dem att omedelbart se ljuset och upphöra med missbruket?

Johanna G 18 november 2009 18:33  

Ja, det har jag också frågat mig ett antal gånger. Principen att ta med till närmaste McD eller dylikt känns som väldigt lovvärt, men ärligt talat - hur ofta har jag har "tid" eller "ork" att göra det?!

Charlotte Therese 18 november 2009 21:23  

Kristina,

Ja, är vägran nånsin den bästa vägvisaren...?

Tycker det känns hemskt.

Och jag glömde att ta med den kanske allra viktigaste frågan jag tänkte på när jag skrev inlägget:

"Om det var du som stod där och bad om pengar - hur skulle du vilja att jag svarade?"

Eller:

"Om det var jag som stod där - hur skulle jag vilja bli bemött?"


Johanna,

När jag har gjort så har jag aldrig ångrat det. Det är värt varje sekund av den lilla tid det tar. Glömmer aldrig ett sådant tillfälle. Han lever inte längre. Dog av alkoholism.

David 18 november 2009 22:01  

Känner igen mig väldig mycket i det du skriver att om jag inte ger får jag väldigt dåligt samvete men om jag ger får jag lik väl också dåligt samvete, det hela blir ibland väldigt jobbigt.

Personligen så brukar jag känna att det blir bättre om jag ger pengar till hjälporganisationer som jag vet är pålitliga, då gör man en god gärning och man slipper oroa sig för att pengarna ska gå till alkohol, droger osv.

Kristina Hildebrand 19 november 2009 12:19  

Jag kanske gör det lätt för mig genom att skilja på vems val det är: mitt val handlar om att ge eller inte, och vilket av dessa val som är mest likt Jesu handlande; om sedan den jag ger pengar väljer att lägga dem på droger är det hans/hennes val. Jag kan inte heller någonsin veta vad denna person väljer. Visst ska jag ta vara på mina bröder och systrar, men jag är inte säker på att situationen när man står inför den som tigger är rätt tillfälle. Det blir så lätt mästrande och översitteri. Arbetet mot droger och utslagning kanske behöver försigå någonannanstans.

Jag har också upplevt situationen själv en gång - jag försökte växla pengar på en fransk tågstation och på grund av min bristande franska trodde en del att jag tiggde. Detta har lett till att jag aldrig någonsin är otrevlig mot tiggare, för drygt 25 år senare minns jag fortfarande hur det kändes.

Charlotte Therese 19 november 2009 13:00  

David,

Ja, det är ju ett sätt att lösa det.

Men det befriar en inte från de där plågsamma ögonblicken ansikte mot ansikte med någon som förtvivlat ber om en slant.


Kristina,

Jag ser det som att den som är drogberoende inte är i stånd att fatta ett friskt beslut, och därför behöver hjälp med det, han/hon kan behöva skyddas från sina impulser. Därav hamburgarlösningen.

Men jag inser ju samtidigt att problemet är mycket större än så och behöver tacklas med avgiftning och annan vård.

För mig är det verkligen ett moraliskt dilemma: jag vill absolut inte bidra till någons missbruk.

Kristina Hildebrand 20 november 2009 14:46  

Jag håller med om att drogmissbrukare inte nödvändigtvis kan fatta friska beslut om sitt drogbruk; vad jag syftar på är att jag inte kan kontrollera deras beslut. Jag har bara kontroll över mitt eget beslut och måste fatta det jag anser vara ett moraliskt försvarbart sådant. Där kommer visst problemet med att bidra till drogmissbruk in (även om jag har svårt att tro att man kan finansiera ett sådant med hoptiggda pengar - narkotika är dyrt), men det är också viktigt, tycker jag, att komma ihåg att även drogmissbrukare har andra, legitima behov, som de kan behöva mina pengar till. Även om man ger pengar till en missbrukare är det inte säkert att de går till missbruket - de kan också hålla personen vid liv tills det finns möjlighet att ta itu med problemet.

Charlotte Therese 20 november 2009 23:54  

Ja, det är verkligen svårt att veta vad som är rätt att göra...

Kanske det beror på varje unik person och situation?

Mikael 24 november 2009 00:05  

Hej Charlotte Therese!
Du säger så viktiga ord: "Man måste försöka känna in vad de drabbade känner."

En del säger att bibel säger:
Att det är saligare att ge än att ta.

Jag tror att det är minst lika viktigt att lära sig att ta emot!

Hur skall vi annars kunna glädjas av allt Herren vill ge oss och om det kommer iform av att det man söker i text finns en knapptryckning ifrån en eller att någon vill ge en kärlek genom ett brödstycke eller en peng så är det en gåva som vi måste lära oss omfamna när vi är där helst förstått det innan vi är i nöd.

Det måhända vara få av oss som hamnat där, men det är snart Jul och ensamstående Mammor närmar sig ett ekonomiskt svårt läge, det bli fler och fler utförsäkrade människor som måste lära sig att ta emot.

Så jag är övertygad om att Gud älskar en Glad mottagare.

Sedan kommer det naturligtvis finnas de som tar droger och försöker utnjyttja våran godtrohet.

/Mikael

Anonym 5 december 2009 00:59  

Tack for intiresny Blog

Foxtrot 6 december 2009 18:17  

Lyssna på den här många gånger. Den hugger i hjärtat.
http://www.youtube.com/watch?v=wGOw8qswmD0

Foxtrot 6 december 2009 18:18  

http://www.leonardcohen.com/music.cgi?album_id=4&song_id=8

Foxtrot 6 december 2009 18:29  

Tyvärr tar låten slut, men hela låten finns här, men utan intro.

http://www.youtube.com/watch?v=w3o3Ky1ra98&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=n7NgrpJGnnc&feature=related

Charlotte Therese 7 december 2009 11:41  

Ja, den berör. Tack för tipset!

Bloggregister

bloggping Bloggtoppen.se Photography Art Blogs - BlogCatalog Blog Directory Top Religion bloggar Blog Flux Directory Religion Blogglista.se Add to Technorati Favorites Reggad på Commo.se Filosofi/Religion
eXTReMe Tracker
Creeper

Bloggheader

Copyright, bild: Charlotte Thérèse

Senaste inlägg

Kristen webbring

  © Blogger template Fishing by Ourblogtemplates.com 2008

Back to TOP