Tiggare - att ge eller inte ge?

En liten twitterrad från någon som deklarerade att han som vanligt inte hade gett något till en tiggare, vill inte lämna mig ifred. Hade lust att kommentera det skrivna på en gång, men orden ville inte riktigt ta form och komma ut. Då. Nu vill de, i bloggform.

Är det så självklart att inte ge till en tiggare? Varför?

För mig är det inte alls det, ens efter att ha bott i Stockholm i många år, och åkt en hel del tunnelbana. Det är ju där de ofta dyker upp med sina plakat om svårt sjuka barn och vädjanden om en slant. Eller med ett dragspel och ganska så förfärlig musik. Så att man kunde betala bara för att få slippa höra den...

Men det är inte bara en huvudstadsföreteelse, det händer även här.

Varje gång någon "tigger" blir jag väldigt berörd, omskakad inuti, och hamnar i värsta kvalet: ge eller inte?

Kanske det är en narkoman eller alkoholist som söker efter medel till sitt missbruk. Och är det då inte det värsta man kan göra: att stödja det. Även om personen säger att pengarna är till mat. Bättre då att erbjuda sig att följa med och köpa en hamburgare eller något annat matigt åt honom/henne. Kan jag tycka.

Men dessa som säger sig ha svårt sjuka barn. Varför vänder de sig inte till sjukvården? Eller till socialen? Är de kanske gömda flyktingar som inte kan avslöja sin identitet utan att utvisas? Vad göra? Det är ju inte säkert att det är sant, det de säger. Men är det verkligen min uppgift att kolla sanningshalten i allt, eller är det snarare min uppgift att, om jag har möjlighet, hjälpa en medmänniska som säger sig ha det väldigt svårt?

Och musikerna. Är det någon skillnad jämfört med tiggeriet att slänga i en slant i ett gitarrfodral till någon som sitter med blåfrusna fingrar och spelar på gatan? Är det verkligen för underhållningens kvalitet de får den? Är det inte oftare för att folk tycker synd om dem? Ingen vettig människa sitter ju frivilligt ute och spelar på vintern. Utan vantar, med rödfrusen näsa och med ångande andedräkt. Tillhör gatumusikanterna kanske en annan kategori som står lite högre än vanliga tiggare, där det är mer rätt att ge dem något eftersom de s.a.s. arbetar för pengarna?

För mig är allt det här inte bara ett moraliskt dilemma som kristen, utan det skär bokstavligen i hjärtat varje gång beslutet till sist blir att gå förbi. Och samtidigt - ifall jag istället beslutar mig för att bidra så kan tvivlen också finnas där: var det rätt?

Bland det värsta är när en person som har sett mig i kyrkan ser mig på stan och frågar om han kan få hundra kronor. "Hör inte du till katolska kyrkan" inleder han alltid tiggeriet med. Tror att han är psykiskt störd, och tycker även att det är lite fräckt att be om så mycket. Som om jag vanligen skulle gå omkring med hundra kronor eller mer. Det händer väldigt sällan efter att jag blev bestulen på väska, plånbok och allt för några år sedan. Tycker heller inte att det känns bra att han drar in min kyrkotillhörighet i det hela. Sätter extra press på mig liksom. Som kristen.

Men ibland när jag går förbi någon utan att ge känns det rent spontant som att det är Kristus jag går förbi och lämnar åt sitt bistra öde. Döden? Varje gång det händer ångrar jag att jag gick förbi...

Hur tänker ni omkring det här? Hur gör ni?

Om ni känner att ni vill hjälpa några som sällan tigger, men som har det väldigt svårt, särskilt på vintern, så kanske ni vill bidra till blogginsamlingen till Uppsalas hemlösa? Hör av er i så fall. Den pågår fram till jul. Minst.