Den stora kyrkflykten
Carl-Henric Jaktlund har skrivit en angelägen bok, Jesus gick vidare och kyrkan står kvar, om det viktiga steget från tonårstron till den vuxna tron som står på egna ben. Och om hur frikyrkligheten behöver förändras för att kanske kunna vända den pågående trenden med ett kyrkligt massuttåg i tjugoårsåldern. Detta är inte unikt för frikyrkligheten, men märks kanske tydligast där eftersom genomströmningen av barn och ungdomar är så stor.
Med utgångspunkt från två bibelberättelser - uttåget ur Egypten och Emmausvandrarna - väver Carl-Henric in sina egna erfarenheter av att växa upp i frikyrklig miljö. Han reflekterar klarsynt, ibland knivskarpt, över vad som gick snett och som kanske rentav kan kallas systemfel som behöver åtgärdas. Att tro att det som inte har fungerat hittills plötsligt ska börja fungera vore ju mer än naivt. Kritiken präglas samtidigt av värme och en humoristisk glimt.
En barnatro blir inte automatiskt en vuxen tro. Och en separat barn- och ungdomsverksamhet, hur uppskattad den än är, leder inte automatiskt in i församlingslivet i stort. Det behövs vuxna förebilder och vuxen vägledning. Tonårstidens känslosvall kan inte utgöra normen för vuxenlivets tro. Att försöka gå bakåt leder inte vidare andligt sett, den första kärleken måste utvecklas och mogna, och de alltför enkla svaren på komplexa frågor behöver ifrågasättas och nyanseras för att få bärkraft. Även den som har vuxit upp i ett kristet hem ställs vid tröskeln till vuxenlivet inför att ta ett eget beslut att tro.
Och, skulle jag vilja tillägga till bokens innehåll, tron är inte färdig i och med det, den behöver utvecklas vidare under vuxenlivet. Det kommer nya ökentider då djup andlig vägledning är essentiell.
Jag hoppas och tror att den här boken blir en ”kyrkvältare” i positiv mening, att den slår ner i frikyrkligheten med samma effekt som skulle ha kunnat åstadkommas av den där stenkorgen Carl-Henric berättar om i början av boken. Den han ångrar att han aldrig tömde ut som en talande och kraftfull illustration för alla de ungdomar som har lämnat tron. Stenarna skulle hur som helst inte ha räckt till. Och boken är i skrivande stund på väg in i sin andra upplaga. Den första räckte inte till…
***
Läs mer: Carl-Henric både bloggar om ämnet och tar upp det i artikelform.
Uppdatering: Recensionen skulle även ha publicerats här idag - men kommer in nästa vecka istället. Bloggläsarna fick alltså oplanerat förtur, men den som väntar på något gott... :-)
3 kommentarer:
Tack för de goda orden, du har tydligt snappat upp essensen av bokens tema och innehåll. Roligt att se att boken blir uppskattad och kommer till nytta.
Allt gott!
/Carl-Henric Jaktlund
Tror du är inne på helt rätt spår - hoppas att kyrkan lyssnar!
Känner igen så mycket av mina egna tankar under de senaste åren omkring ämnet i boken.
Lycka till med allt det som kan tänkas följa i bokens kölvatten!
Hej Charlotte Therese!
Jag håller till fullo med vi i församlingarna måste värna om de unga som kommer och stötta de och framför allt vara med och ge de plats.
För att ett engagemang skall starta, så behövs nog en del av oss: Som full respekt och delaktighet. Det brukar ta lång tid innan en av de självklara i kyrkan ber om hjälp och när det är ordnat byter inriktning själv och bara stöttar.
Här är nog en sak viktig till att vi visar uppskattning för deras insatser!
Nu finns det ett större agerande i frikyrkorna, men jag tror att de som inte satsar på de unga som hittar till kyrkan får en nedåt gående utveckling!
/Mikael
Skicka en kommentar