Tro och erfarenhet
Funderade över det där under en långpromenad nyss i regnet - utan paraply.
Över hur tron inte är en tro på något abstrakt som vips bara verkar sant efter en massa resonerande hit och dit, eller överväganden om vad som är mer rimligt än något annat. Utan att "tro" handlar om erfarenhet snarare än tro i den mening man ofta lägger i ordet.
Hade jag inte erfarit Gud så hade jag förmodligen aldrig fått trons gåva. Den är så tydligt kopplad till erfarenheter.
När erfarenheterna upphört, och det enda som finns kvar är allt svagare minnen av dem, finns ändå någon slags tro kvar. Men den ser annorlunda ut. Avskalad. Bara det mest väsentliga är kvar. Då faller så mycket som tidigare verkade viktigt.
Om tro bottnar i erfarenhet av Gud så kan man aldrig anklaga någon för brist på denna erfarenhet.
Den som är ateist eller humanist eller föredrar att inte använda några etiketter på sin uppfattning, har kanske helt enkelt aldrig erfarit det som de troende har sett, hört, smakat och tagit på?
Vad säger du om det här? Hur ser din erfarenhet av tron ut?
Inlägg
6 kommentarer:
Många säger ju "Jag tror det först när jag ser det". Men jag brukar säga att man tror inte det man ser, man ser vad man tror. För mig känns erfarenheten av Gud som något som kommit efter tron, d.v.s jag ser det jag tror. Men då är ju frågan vad som får en att tro från början. Kanske är ateister så stängda för tanken på Gud av alla skyddslager samhället lagt på dem att de vägrar ta erfarenheten av Gud vidare till en tro?
Visst är tron erfarenhet. Att erfara Gud.
Att sedan förklara denna erfarenhet för andra är det svåra. Som att förklara vad "sötma" är - hur förklarar man det?
Lustigt, fastän nästan alla människor vet vad "sötma" är, så kan ingen förklara!
Ännu lustigare: sedan kommer religionsfobiker och förklarar att min erfarenhet inte finns! Går det att bli mer inskränkt än så?
Instämmer!
Känns som om jag varit inne på lite samma tema på några av mina blogginlägg senaste tiden. Tänker både på om "Ande, sanning - och känsla?!" och "Min väg till..."-inläggen. Men du har varit betydligt duktigare på att koka ner det till en konkret teori i ett kort inlägg.
Simon,
Det är kanske lite som hönan och ägget...?
Svårt att veta.
Det enda jag vet är att tro utan erfarenheter inte bär eller har någon möjlighet att utvecklas om erfarenheterna uteblir.
Och för egen del tror jag alltså att erfarenheten kom först, eller möjligen samtidigt som tron började gro och jag formulerade min första bön. Men tron var då en vidöppen fråga, inte något bestämt.
Lustigt nog ser jag en utveckling till större (fullständigt?) icke-vetande nu efter många år av kunskapsinhämtande, tro och erfarenheter.
Zoltan,
Eller en annan bild: hur förklarar man rött eller blått för någon som är född blind?
Har hört att de får känna på olika material och strukturer för att "se" eller försöka förstå skillnaden mellan färger.
Men en sådan förklaring kan ju aldrig vara tillräcklig. De kommer aldrig att veta vad färger egentligen är.
Och på samma sätt är det kanske med den som aldrig har erfarit Gud?
Att som blind säga att färger inte finns för att man själv inte erfar dem, är något av en parallell...
Sen kan man heller inte veta om du och jag och alla andra ser färger på exakt samma sätt. Det som jag har fått lära mig kallas rött ser du kanske som det jag kallar blått och tvärtom...? Vad jag vill åt är att vi inte kan veta hur någon annan ser innehållet som orden bara är beteckningar för.
Och då är vi snubblande nära teologin...
Johanna,
Ska ta en titt på det du skrivit...
Skicka en kommentar