lördag 17 oktober 2009

Om du vore Gud...

....vad skulle du göra då?

Skulle du skapa en himmel, en jord och ett helvete, människor och djur, och sen formulera/inspirera till en stor och tung regelbok och kräva att människorna följer den till punkt och pricka? Skrämmas med helvetesstraff vid minsta underlåtelse? Och sedan skicka ditt enda barn till jorden för att försöka rädda människorna när du ser att det håller på att gå käpprätt åt pipsvängen med alltsammans, och sen pusha honom ända in i döden - för att kunna ha överseende med syndarna, men bara om de tror på honom?

Jag skulle absolut inte göra så om jag vore Gud. Jag skulle inte alls tänka så.

Jag skulle skapa en himmel och en jord, ja, hela detta väldiga vackra vidsträckta universum, och alla dess invånare, både människor och djur. Och jag skulle strö ut massor av färgsprakande blommor, växter och träd överallt. Förmodligen skulle jag skippa det mesta av vintern, utom på vissa platser, tillägnade dem som särskilt gillar den.... ;-)

Jag skulle inte skapa någon religion.

Jag skulle bara formulera en enda regel. Och den skulle jag rista in i berghällarna och vågorna, i trädstammarna och de sköra blombladen, i sommarhimlen och höststormen, och i människornas och djurens hjärtan. Och i allt annat skapat.

Den regeln skulle kunna förkortas till ett ord: älska!

Men allra bäst skulle den uttryckas ordlöst, i goda handlingar.

Jag skulle, med viss oro, skicka mitt enda barn till jorden för att påminna människorna om detta enda viktiga, när jag såg att de hade glömt det... Jag skulle gråta förtvivlat när jag såg hur de tog emot honom... Men jag skulle ändå ge dem en ny chans, och ännu en. Så många chanser som behövs för att alla ska kunna upptäcka vem jag är. För att kärleken är starkare än döden.

Jag skulle inte skapa något helvete alls, eftersom det vore meningslöst, då det skulle göra för ont att placera någon enda som jag skapat, och därför älskar innerligt, på en sådan plats. Jag skulle heller inte försöka skrämma någon till att älska mig.

Jag skulle lita på att när var och en ser mig sådan som jag är, så skulle de nog inte kunna låta bli att tycka riktigt mycket om mig, ögonblickligen. Och när de lärde känna mig mer skulle de nog rentav älska mig, djupt. Då skulle kärleken vara ömsesidig och fri.

Och så skulle allt vara gott och bra...

Men nu är jag inte Gud....och det är väldigt skönt att slippa ta det ansvaret.

Fast jag kan verkligen undra hur Gud kan ha skapat mig så här om Gud själv tänker så fullständigt annorlunda? Kan Gud ha skapat någon som skulle tänka och handla mer barmhärtigt än Gud själv?

Nåväl... Hur skulle du göra om du vore Gud...?

23 kommentarer:

Sleepaz 18 oktober 2009 02:59  

En fråga som man kan ställa sig är ju, hur man skapar en varelse med en fri vilja.

Dvs är min kärlek tillräckligt stor till mina skapade varelser, att jag låter dem gå sin egen väg om dessa vill det.
Jag tänker i liknande termer som i "liknelsen med den förlorade sonen" där fadern låter sin son gå sin egen väg..

Här kommer lite tankar som Cs Lewis inspirerat mig till.

Gud skapar individer med en fri vilja enligt kristen teologi. Och det har lett fram till att vi är varelser som antingen kan göra rätt eller fel val i livet. Vi kan även göra fel val trots att vi vet vet om att vi borde göra rätt val (sedelagen).
Somliga tror att det kan föreställa sig en skapad varelse som är fri men inte skulle kunna göra något ont. Men det kan inte jag föreställa mig, om någon har en frihet att göra bra saker så har denne även en frihet att göra dåliga saker. Och det är den fria vilja som gjort ondskan möjlig.

Varför gav då Gud oss en fri vilja? Jo trots att den fria viljan gav oss möjliheten att göra som vi vill, gott som ont, så är det också den ända vägen till att älska och vara god. Om man inte kan göra det valet i sitt hjärta då kan man inte förstå en sann kärlek.
En värld full av automatiserade robotar är knappast värd att skapa. Den lycka som Gud har i skapelsen är att dem varelser han skapat väljer av egen fri att förena sig med Gud och enas i en extas av kärlek och glädje som övergår allt förstånd.
Givetvis visste Gud vad som skulle hända om det skapade varelserna använde sin frihet på fel sätt. Om Gud tyckte att detta universella krigstillstånd var värt priset för den fria viljan. Dvs att skapa varelser som likväl kan göra goda eller onda gärningar istället för en leksaks värld där alla programeras att likt robotar till en styrd vilja.
Jag tror Gud tyckte det var värt priset.

Charlotte Therese 18 oktober 2009 11:25  

Den fria viljan är central i det jag skriver.

Att ha en fri vilja och kunna välja fel betyder inte att man måste välja något ont. Det är fortfarande ett val. Man kan välja det goda.

Men tanken på just den liknelsen - om den förlorade sonen - kom till mig efter att jag hade postat inlägget.

Papa Dan 19 oktober 2009 09:18  

Du har inte barn va Charlotte?
Som förälder är det nödvändigt att ibland vara sträng, ja till och med straffa i vissa hårda lägen (särskilt när barnen kommer upp i tonåren).

Även om kärleken ska vara övergripande och genomsyra relationen så måste man ibland styra med en fast hand för att barnen inte ska hamna på glid på ett eller annat vis.

Så ser jag det med Gud också.

Pekka S 19 oktober 2009 10:58  

Charlotte Therese, jag gillade verkligen detta inlägg! Nu tror jag inte alls på himmel, helvete, Gud eller annat övernaturligt, men din vision var ändå mycket vackrare och mer kärleksfull än det mesta man stöter på inom religionerna.

Hur skulle jag som gjort om jag vore Gud? Jag skulle se till att barn slapp cancer, Tay Sachs, Krabbes, och annat onödigt lidande. Jag skulle se till jorden inte härjades av naturkatastrofer. Jag skulle skippa evolutionen som skapelseprocess. Jag skulle värdera människors omtanke om varandra mycket högre än deras eventuella tro på mig. Bl a...

Charlotte Therese 19 oktober 2009 12:37  

Papa Dan,

Nej, jag har inga barn. Och jag håller inte heller med om att straff är en bra metod i barnuppfostran...

Det kanske skrämmer till lydnad - men kärleken dör.

Charlotte Therese 19 oktober 2009 12:43  

Pekka,

Tack...

Skrivandet av detta inlägg ledde faktiskt till att jag kunde börja erfara något av Gud igen, efter en mycket lång tids mörker och tomhet.

Min vision (som jag inte var medveten om förrän jag skrev ner den), kändes faktiskt inte helt osannolik. Och en Gud som är nånting ditåt har jag inte svårt att tro på eller förhålla mig till.

I motsats till den bild som annars brukar presenteras. Den lockar inte alls - den lämnar mig i bästa fall likgiltig.

Men här fann jag något.

Ett guldkorn.

Charlotte Therese 19 oktober 2009 12:45  

Papa Dan,

P.S.

Att vara tydlig är en annan sak, och att förklara för ungdomar varför en del saker som de kanske lockas in i inte är bra, som de därför ska akta sig för.

Det tror jag mer på.

Papa Dan 19 oktober 2009 13:17  

Klart att det måste finnas konsekvenser för hur människor eller i det här fallet hur barn handlar.

Påhittat scenario; I ett hem så har man som regel att t.ex. inte surfa på vissa typer av sidor (med en förklaring om varför). Barnet gör detta ändå, blir åtsagd, gör det igen, blir åtsagd, och gör det igen...

Konsekvensen blir då (eller straffet om man nu säger så) att barnet får vara utan dator på sitt rum en period. Med förklaringen att barnet har brutit ett förtroende ett flertal ggr, nu blir det här konsekvensen och så får han/hon en ny chans när den perioden är över.

Är det verkligen fel? Det låter som en naiv världsbild om man tror att det bara räcker att säga åt ett barn och förklara vad som är rätt och fel, särskilt när man kommit upp i tonåren och kan vara väldigt provocerande och trotsande.

Nu var detta bara ett exempel. Men jag ser det lite lika med den högsta, man måste styra med fast hand. Det handlar om orsak och verkan. Buddhisterna kallar det Karma.

Charlotte Therese 19 oktober 2009 13:29  

Papa Dan,

Alla barn är olika.

Papa Dan 19 oktober 2009 14:01  

Ja självklart, men jag känner ingen förälder som aldrig varit tvungen att agera och visa konsekvenser för sitt barn... och de flesta jag känner är föräldrar till 1-3 barn.

KBT-psykologer jag känner påvisar också att det är viktigt att visa sambandet mellan handling och konsekvens på det viset.

Jag tror det här är universellt, det är därför vi ser det som uttryck på olika vis inom alla världsreligioner.

Charlotte Therese 19 oktober 2009 14:25  

Lustigt nog är det just i en bok om KBT som jag nyligen har läst att det är fullständigt meningslöst att straffa barn.

Men jag ansåg det redan innan jag läste det.

Charlotte Therese 19 oktober 2009 14:26  

Däremot är det rätt metod att uppmuntra ett gott beteende - det förstärker det.

Likaså förstärker bestraffningar ett dåligt beteende.

Papa Dan 19 oktober 2009 14:35  

Ja, jag håller med om att man ska uppmuntra ett gott beteende, det är ju lixom självklart.

Men det finns lägen där barn/ungdomar går över gränserna så pass långt att man inte bara kan prata utan måste visa i handling. Nu var det iofs jag som använde ordet straff först, straff är egentligen fel, men man måste lära barn att deras handlande får konsekvenser.

Jag tror inte du står och pratar förstående och uppmuntrande samtidigt (eller efter) som din trotsiga tonåring sparkar till dig och välter möbler t.ex. åter igen ett exempel... men det är sådant som händer hos människor.

Jag tror vi får lägga ner diskussionen, men om du en dag får tonåringar så försök minnas den här diskussionen. ;)

Charlotte Therese 19 oktober 2009 14:47  

Jag tror att ett fullständigt urflippat tonårsbeteende kan undvikas genom en bra uppväxt (och i en sådan ingår i min föreställning inte stränga regler och straff).

Det du beskriver låter ganska lindrigt i förhållande till vad jag tänker på.

Att sätta tydliga gränser är självklart, men det görs inte genom straff.

Jag tror vi talar förbi varann här, talar om delvis olika saker (normalt tonårsbeteende och sånt som inte skulle klassas som vanligt). Eller?

Papa Dan 19 oktober 2009 15:23  

Det är mycket möjligt, alltid svårt det där med nätkommunikation. Men för att försöka återkoppla till ursprungsbudskapet, så har du en poäng förstås i ditt inlägg.

Min syn är att bibeln är sann, men att den är filtrerad genom mänskliga ögon, framför allt då manliga sådana... för ganska länge sedan.

Men kärnan, grundbudskapet är rent och äkta, det som Jesus försöker föra tillbaks oss till.

Men jag tror det finns "kosmiska" konsekvenser för vårat handlande. Hela den kristna teologin bygger ju på synd, dömande, förlåtelse och överlåtelse i viss mån.

Inom östreligionerna pratar man istället om orsak och verkan, Karma och jag tror det är ungefär samma grej... om man får vara lite Perennialist för ett tag.

Charlotte Therese 19 oktober 2009 15:39  

Jag tycker den synen gör Gud oerhört liten, dömande och millimeterrättvis.

Här på jorden finns det ju ingen som helst rättvisa. Och ingen ände på lidandet...?

Ska det bli tvärtom sen?

Nej, jag tror det är mänskligt futtigt önsketänkande att vilja att de som gör något ont ska bli straffade (i all evighet?) och att de som handlar gott ska bli belönade.

Jag hoppas att Gud rör sig i en helt annan och större dimension där man inte tänker på det sättet.

Papa Dan 19 oktober 2009 16:47  

Allt i universum bygger på orsak och verkan, det kan du fråga vilken vetenskapsman som helst om :) Det är något fantastiskt stort... inte futtigt. Tycker jag då... dina handlingar påverkar ju hela tiden omgivningen och får effekt. Ifrån ett blogginlägg till att såra någon eller bjuda en utan pengar på soppa... allt påverkar. Sedan ser jag det inte i svart och vitt, himmel eller helvete.

Men gör gott och gott skall komma till dig (oftast).

Charlotte Therese 19 oktober 2009 18:00  

Ah, jag som tycker mig ha hört vetenskapsmän debattera rätt häftigt om ifall det finns några samband mellan orsak-verkan... ;-)

Och även om det skulle finnas det - tror du Gud lönar ont med ont, när t.o.m. Jesus säger att man ska göra gott mot dem som gör en ont?

Det vore ganska motsägelsefullt.

Också solen som lyser över både onda och goda visar i en annan riktning.

Som kanske är svår för människor att ta till sig, eftersom den är alltför godhjärtad, barmhärtig.

Men jag tror att Gud är sådan.

Och jag dör hellre som heretiker på den punkten, genom att tro för gott om Gud, än tror Gud om något ont.

Papa Dan 20 oktober 2009 09:07  

Men i min värld är inte uppfostran ond, utan av kärlek, det är ju det jag försöker säga. Jag pratar inte om helvetesgropar eller svavelosande livstidsdommar här.

Jag håller med dig i grunden. Gud är kärlek, en kärlek som finns i all materia. "I abide in everything I create..." -Kebra Nagast

Det där med heretiker hit och dit har jag inte mycket till övers för, jag är inte kyrkokristen, remember.

Jag tror på en förlåtande Gud. Precis som jag själv skulle förlåta mina barn.

Charlotte Therese 20 oktober 2009 14:19  

Jag har inte skrivit att uppfostran skulle vara ond - tvärtom. Tror vi får ge upp det sidospåret nu, vi har nog nått vägs ände i försöken att förstå varandra rätt.

Jag tror också på en förlåtande Gud. Men ställer mig frågande inför en Gud som skulle kräva offer för att kunna förlåta, och som finner det nödvändigt att utfärda straff.

En viktig nyans.

Anonym 26 oktober 2009 18:24  

Frågan förutsätter gudstro. Om vi håller oss till värkligheten saknar frågeställningen relevans.

M ikael 27 oktober 2009 00:54  

Hej Charlotte-Therese och alla ni andra!

Läs och begrunda Matt: 22:37-40
Där står allt som frågas om på det här inlägget!

/Mikael

Charlotte Therese 27 oktober 2009 11:45  

Frågan förutsätter inte gudstro.

Även en ateist kan, intressant nog, föreställa sig Gud. Ofta en ganska märklig karikatyr, men ändå...

Och närmare verkligheten än att föreställa sig vad man skulle göra om man var verklighetens upphov, kan man nog knappast komma...

Tro förändrar inte verkligheten, men verkligheten kan förändra tron.

Bloggregister

bloggping Bloggtoppen.se Photography Art Blogs - BlogCatalog Blog Directory Top Religion bloggar Blog Flux Directory Religion Blogglista.se Add to Technorati Favorites Reggad på Commo.se Filosofi/Religion
eXTReMe Tracker
Creeper

Bloggheader

Copyright, bild: Charlotte Thérèse

Senaste inlägg

Kristen webbring

  © Blogger template Fishing by Ourblogtemplates.com 2008

Back to TOP