fredag 7 november 2008

Gåvokvävande strukturer

Maria (som egentligen heter något annat) berättar det följande, som ett exempel på hur maktmissbruk och ett kvävande av gåvor förekommer inom kyrkan. Samtliga inblandade personer är anonymiserade, eftersom det inte är dem hon vill åt personligen genom att berätta detta, utan strukturerna som tillåter att sånt här sker.

Maria är katolik sedan ganska många år tillbaka, hon har en teologisk utbildning, och tillhör en församling i en stor stad. Kursen som det handlar om utannonseras öppet i söndagens högmässa med orden att alla intresserade är välkomna att vara med.

Om någon tycker sig känna igen personerna eller församlingen i fråga så ber jag er att inte nämna det i kommentarerna.

***

"Jag ville vara med på konvertitkursen eftersom jag är nyfiken på hur katolsk tro lärs ut nuförtiden, och skulle vilja höra vad konvertiterna har för frågor. Jag har själv aldrig gått kursen, utan upptogs efter en tids samtal med en präst, så även av den anledningen tyckte jag att det var fint att få vara med.

Först välkomnades jag till kursen, var med bland de andra och lyssnade på föredragen. Det var en stor spännvidd bland deltagarna - från forskare i teologi till en luthersk präst, några frikyrkliga och en tidigare muslim. Några i gruppen var redan katoliker, andra var intresserade av att kanske konvertera. Det var givande möten, där jag påmindes om hur det var att vara konvertit, samt även fick svar på ett par saker som jag undrade över.

Förra gången delades vi upp i två grupper som skulle samtala efter föredragen. Vi presenterade oss kort. Jag skämtade i den lilla gruppen (liksom alldeles i början i den stora) genom att säga att jag gör en "sociologisk undersökning" av hur katolsk tro lärs ut (nämnde bara en av anledningarna alltså). De andra skrattade åt skämtet. Alla utom samtalsledaren som blev märkbart förnärmad. Hon sa att hon inte tyckte att det var lämpligt, utan föredrog att jag skulle delta i samtalet. Naturligtvis var detta min intention... Vilket jag också gjorde. Så till den grad att jag svarade på en eller ett par frågor från konvertiterna som samtalsledaren inte kunde svara på.

När vi skulle samlas nästa gång kom prästen rusande efter föredraget medan jag var på väg till samlingssalen där gruppen skulle träffas (denna gång träffades hela gruppen samlad), han bad mig att istället gå och hjälpa en syster som skulle guida i kyrkan för dem som inte hade varit med på det tidigare. Jag undrade vad systern behövde hjälp med, för det var ju något som hon ofta brukade göra själv. Han hade inget svar på det, utan fick till slut säga som det var - att samtalsledaren inte ville att jag är med på samlingen. Hon hade bl.a. känt sig osäker i min närvaro eftersom jag kan "för mycket" teologi. När jag förklarade att hennes reaktion till stor del måste ha berott på det där skämtet som hon uppenbarligen inte fattade (för jag var ju långt ifrån den enda som var teologiskt utbildad i gruppen), så lovade han att tala med henne - det skulle ordna sig - men just denna kväll kunde jag inte vara med eftersom han hade lovat henne det. Gick hem, kände mig väldigt ledsen över det som hänt... Inte minst över att samtalsledaren hade gått bakom ryggen på mig. Varför kom hon inte och pratade direkt med mig?

Dagen efter skrev jag till prästen och frågade om han hade talat med samtalsledaren så att missförståndet var uppklarat. Han svarade inte på det. Utan skrev istället bl.a.: "du har ju inte fått uppdraget att leda en grupp, ingen annan utan ett sådant uppdrag har heller kommit på tanken att dyka upp - jag vet inte ens om du uttryckt en önskan att få vara ledare?" Nej, det hade jag inte gjort. Jag undrade varför han tog upp det. Jag kom ju bara som en vanlig deltagare. Men när jag tänkte efter: hade någon frågat mig så skulle jag nog inte ha haft något emot att ha hand om en grupp, eftersom jag kände att jag verkligen trivdes bra bland konvertiterna och inspirerades av deras funderingar.

Dagen efter detta hade det plötsligt kommit till regler för vilka som fick gå kursen:

"Poängen är att kursen har utnämnda ledare, ingen kan på egen hand komma som deltagare eller ledare. Redan rummets storlek och de många deltagarna gör att andra än de som vill konvertera/är nyfikna inte är välkomna. Flera ur förra årets konvertitkurs har bett att få komma också detta år, av platsbrist har jag tvingats säga nej."

"Ledningsgruppen har flera gånger tagit upp din närvaro och funderat över den."

"Du är den ende katolske deltagaren som utan att vara ombedd kommer, naturligtvis kan du då inte ställa krav, ansvarigas ord gäller. En fullständig självklarhet kan tyckas. Jag förstår inte hur du kan tycka detta är konstigt. I vilken grupp kan man bara dyka upp och kräva att få vara med?"

"Ledningsgruppen har genom samtal kommit överens om att tillämpa dessa striktare regler"

Det som från början blev till ett ganska absurt men tillfälligt beslut för en kväll hade plötsligt permanentats. Och i sina ansträngningar att skapa regler som uteslöt mig har de verkligen målat in sig i ett hörn. För ska de följa sina nya regler så måste de också neka flera av de befintliga deltagarna från att vara med.

Det hela är fullt av dåliga ursäkter.

Om den lilla lokalen är ett problem så finns det gott om större rum i kyrkobyggnaden som står tomma vid den tiden. Ingen behöver nekas att närvara av den anledningen.

Och om samtalsledarna är osäkra på sin uppgift, om de inte kan hantera att någon annan kan mer än de (borde de inte vara glada över att konvertiterna får svar på sina frågor, oavsett vem det är som svarar?), eller om de upplever att grupperna är för stora, så finns det bra lösningar även på det. I församlingen finns många personer som har en lämplig utbildning för att leda grupperna. Varför väljs då sådana vars enda kvalifikation tycks vara att de själva (i ett fall relativt nyligen) har konverterat? Bör man inte sträva efter en högklassig undervisning av eventuella blivande katoliker?

Är det så här man tar vara på församlingsmedlemmarnas gåvor/talanger? Och är det verkligen på detta sätt som man ska utöva makt i en kyrka?

Jag fick som synes en studie i hur katolska kyrkan fungerar, när den inte fungerar på ett bra sätt, snarare än av hur tron lärs ut. Men det var också väldigt lärorikt.

Ni som funderar på att konvertera - tänk efter två gånger - det är denna struktur ni kommer att hamna i....

Jag önskar er allt gott på er väg och hoppas vi kan hålla kontakten trots att jag inte får vara med på kursen längre. "

12 kommentarer:

Kefas-JDFK 7 november 2008 23:49  

Kikar in och säger hej :)

Charlotte Therese 8 november 2008 12:46  

Välkommen hit...

Bokmalin 8 november 2008 17:29  

Så sorgligt. Mitt intryck är att ledarskapet, här representerat av prästen, är ett osäkert sådant. Ledaren i samtalsgruppen var ju också mycket osäker. Undrar hur hon lyckades stressa upp prästen såpass...? Tror dock inte att detta är typiskt för katolska kyrkan. Jag tycker mig ha hört liknande från arbetsplatser, skolor, you name it... Jättetrist.

Jonas 8 november 2008 19:38  

Ja kyrkotillhörighet ska ju inte avgöras av enskilda personer beteende och göranden.

Charlotte Therese 8 november 2008 21:38  

Bokmalin,

Ja, sorgligt var ordet...

Och det är på något sätt värre att det är så här i kyrkan än i samhället i övrigt.

Jag menar: kyrkan skulle ju vara Kristi kropp - och det blir lite märkligt då att hugga av sina egna lemmar.

Jonas,

Hur menar du?

Jonas 8 november 2008 21:53  

Charlotte, ja jag menar ju att man inte kan lasta kyrkan som sådan av det som hänt, och att det ju inte får påverka om man vill vara kvar i kyrkan eller inte. I varje organisation finns det problem av något slag..

Charlotte Therese 8 november 2008 22:23  

Jonas,

Ja, visst kan man se det så.

Nu skrev Maria inget här om att lämna kyrkan, men skulle hon välja att göra det så förstår jag det.

Många har gett sig av i tysthet när de har bemötts på liknande sätt.

Jonas 9 november 2008 00:38  

Nej, men hon menade att man skulle tänka sig för innan man konverterade. Och jag tror ju inte på att det är något typiskt för kyrkan, eller har jag fel alltså?

Teija 9 november 2008 06:20  

Om man skulle lämna Kyrkan pga hur människor är, skulle det gapa tomt i kyrkbänkarna. Man kanske ska fundera på varför man är med. Går man dit för att träffa människor eller för att lära känna och tillbe Gud?

Jonas 9 november 2008 10:04  

Det säger jag amen till.

Charlotte Therese 9 november 2008 15:50  

Jonas,

Tyvärr händer detta alltför ofta i kyrkan. Jag har hört många skräckexempel, sett många försvinna p.g.a. sånt - och även råkat ut för en hel del själv.

Min erfarenhet är att det är väldigt svårt att tillbe Gud i en församling där vissa människor beter sig så här mot andra. Och dessutom inte ser något fel i det.

Där de mänskliga elakheterna står i vägen - där finns ingen kärlek, glädje, frid. Utan bara ett stort åskmoln.

Jag kan inte låta bli att reagera starkt på orättfärdighet, för jag tycker att det är högst malplacerat i kyrkan.

Ska personer som utesluter andra t.ex. få ta emot kommunionen?

Ska präster som gör så här få fortsätta vara präster?

Borde de inte åtminstone få en varning - skarp tillsägelse?

Och det där med att stanna i kyrkan - hörde något verkligt uppseendeväckande i dagens predikan.

Prästen menade att de som tyckte att det var tråkigt i kyrkan skulle låta bli att komma dit.

Man kunde ju tro att lösningen snarare vore att göra något åt tråkigheten... Särskilt om det är många som håller på att nicka till under tradiga predikningar och latinska litanior.

Charlotte Therese 9 november 2008 15:53  

Teija,

Det ovanstående var menat som ett svar till dig också - glömde att skriva dit ditt namn.

Bloggregister

bloggping Bloggtoppen.se Photography Art Blogs - BlogCatalog Blog Directory Top Religion bloggar Blog Flux Directory Religion Blogglista.se Add to Technorati Favorites Reggad på Commo.se Filosofi/Religion
eXTReMe Tracker
Creeper

Bloggheader

Copyright, bild: Charlotte Thérèse

Senaste inlägg

Kristen webbring

  © Blogger template Fishing by Ourblogtemplates.com 2008

Back to TOP