Tro, lära eller ordning?
Det brukar ofta bli en rejäl sammanblandning mellan dessa begrepp, vilket försvårar teologiska samtal.
Så jag tänkte komma med ett par definitioner för att särskilja dem mer tydligt, och förhoppningsvis underlätta framtida resonemang. Det följande utgår från katolska sammanhang, men är förmodligen tillämpbart även på annat håll, med andra exempel.
Trosfrågor: det som har specifikt med tron att göra, det som i den tidiga kyrkan har utformats till trosbekännelser (den apostoliska/nicenska). Frågor som handlar om t.ex. Treenigheten/Kristi natur. De delas av majoriteten kristna och är av sådan vikt att de anses vara i princip oföränderliga. De utgör själva grunden.
Lärofrågor: kyrkans uttolkning av det Jesus sa och gjorde (dit bör man inte räkna sånt han inte sa eller gjorde, så som görs i stor utsträckning), dogmer (som instiftats efter kyrkans splittring, och som inte alla kristna delar), sakramentens existens och antal. Dessa frågor har utvecklats och vissa av dem fortsätter att utvecklas med tiden, och justeras om/när det behövs, utifrån större insikt om vad Jesus menade. De är inte oföränderliga, men svårföränderliga.
Ordningsfrågor: kyrkans tillämpning av läran i praktiken. Sakramentsförvaltning, liturgiska föreskrifter, vilka som får vigas till ämbeten eller ingå äktenskap, celibat för präster, hur man väljer biskopar, påvar etc. Hur kyrkan styrs/leds. Dessa frågor är de som är lättast för kyrkan att ändra eftersom de har med struktur, organisation och invana tänkesätt (traditioner) att göra. De berör inte själva tron på Gud, och ingår inte som absolut nödvändiga beståndsdelar i läran. Det som fungerade på 300-talet eller 1800-talet eftersom det vilade på ett specifikt synsätt kanske inte längre är aktuellt... Hänsyn bör också tas till kulturella skillnader - inkulturation.
Inlägg
17 kommentarer:
Hej CHARLOTTE THERESE!
Det är ju dessa tre som måste ändras ifall en kvinna skall kunna bli präst i Katolska kyrkan.
Så om du verkligen vill bli präst får du få påven i Rom att ändra inställning i alla tre.
I trosfrågan bör du stötta dig på Den Heliga Anden
I Lärofrågan bör du hitta stöd I Jesu ord och handlingar.
Och i ordningsfrågan hävda rangordning att dessa beslut står under de två första.
Går det? Tja försök övertyga mig så kanske det blir lättare att skapa ändring.
För att få ett koncilium att ändra på kvinnans plats, måste argumenten vara glasklara och där till intressanta att ta upp!
Om dina kolleger kommer att förlora på att kvinnor får bli präster måste argumenten vara lika väl valda som matt 7:24-27.
Jag Hoppas du lyckas!
Mikael,
Jag kommer sannolikt aldrig att bli präst - inte om jag förblir katolik åtminstone. Förändring även av självklarheter, på historisk grund, tar en evig tid...
Så jag skriver inte för min egen skull, utan för att bereda marken för framtidens kyrka.
Ingen kommer att förlora på att katolska kyrkan får även kvinnliga präster - tvärtom. Det är en win-win-situation.
Det är heller ingen trosfråga, vilket jag ville tydliggöra med detta inlägg. Utan det är en ordningsfråga.
Och det är några feltolkningar i den nuvarande läran som behöver justeras (sånt som går emot det Jesus sa och gjorde) för att ordningen ska kunna ändras tillbaka. Vilket försvåras av Vatikanens agerande.
Jag har skrivit om det så många gånger redan att jag inte tänker upprepa det här.
Detta inlägg skrevs annars inte för att diskutera specifika sakfrågor i detalj (sånt tar jag upp i andra inlägg), utan för att tydliggöra några grundläggande distinktioner/definitioner.
Hej Charlotte-Thérèse,
tack för ditt intressanta inlägg!
En första reflektion: din gradering verkar gå från "teori - teoretiska konsekvenser av teorin - praktiska konsekvenser av teorin" (ungefär). Samtidigt verkar det gå en parllell ordning med "fast och universellt - lite lösare och mer föränderligt - lösast och mest föränderligt". Skulle du hålla med om detta? (Du får gärna revidera detta lösa försök till schematisering; eller, om du tycker det är mer adekvat, avfärda det.)
Om detta schema håller: visar inte det på ett nedvärderande av handlandet? Sätts inte det teoretiska förståndet över det praktiska handlandet? Tillspetsat: är detta inte ett modernt tänkesätt som har blivit överflyglat och irrelevant av ett postmodernt, där budskap och medium, teori och praxis, är oupplösligt förenade?
"The medium is the message."
Vänligen,
Erik,
Om jag själv skulle förklara hur jag menar så skulle jag uttrycka det så här:
Jag tänker mig det som att det går en väg från tro till praxis.
Från det som uppenbarats av Gud och som det råder konsensus om i kyrkan överlag, till kyrkans vidaretolkningar, utformandet av läror, ordningar, och hur det tar sig synliga uttryck i praktiken.
Från ande till materia, skulle man kanske också kunna säga. Eller från tanke till handling. En ordets inkarnation.
Ja, det stämmer att det går från oföränderligt till föränderligt.
Men det ser jag som positivt. Det behövs både klippgrund och vind.
Sånt som är fast och sånt som kan skifta under århundradenas gång, så att kyrkan förnyas, medan det väsentliga består.
Så att kyrkan kan vara i världen men inte av den.
Kyrkan är ju inte menad att vara ett museum utan en levande organism, en kropp.
Också kroppen förändras med åren. Skulle inte Kristi kropp i överförd bemärkelse göra det?
Fortfarande är det samma kropp, men förändrad. Viktiga organ byts inte ut (utom om någon del är sjuk) - men cellerna förnyas.
Bara några tankar....
Hej,
tack för ditt svar!
Jag håller med om att vissa saker står fast medan andra förändras.
Jag håller dock inte med om att det som är oföränderligt är lära medan det som är föränderligt är praxis.
Guds uppenbarelse rör sig om såväl talade ord som handlingar.
Några "läror" har du ju redan tagit upp.
Några handlingar som består är: eukaristi, bön, dopet, handpåläggningen.
Omständigheter och exakt utformning kan skifta i såväl lära som praxis över tid.
Men väsentligen förblir det detsamma.
Så, ungefär, tänker jag.
Vänligen,
Om jag ma tala fran ett Ortodoxt synsatt...sa balanserar vi mellan Tradition och tradition. Dvs Den HEliga Traditionen vilken utgor Den Heliga Skrift, kyrkofadernsa, liturgi, konst och arkitektur, hymnologi, kanon, etc. Och tradition ar angaende det ratta receptet for "koliva." Kolive=vetemix, med notter och annat som anvands vid memorial services. dvs boner for de doda. Sa for os sa ar traditionen liksom en del av Traditionen och det kan ibland vara svart att skilja de tva at. Men sist och slutligen sa ar ju Kristendomen ett satt att leva och saleddes en tradition. Aven dogmatiken etc. Men Traditionen ar nagot vi inte bara andrar utan det finns en Tradition for hur vi andrar nagot, eller utvecklar nagot och det ar genom ett Ekumeniskt koncilie. vi vantar pa Katolikerna att sammansluta sig, och Protestanetran mestadels bara att vaxa upp, om man far anvanda ett sadant begrepp i dess mest oskyldiga foretelse. Xairete
Erik,
Det verkar som att du fortfarande tolkar det jag skrev på ett annat sätt än jag menade det.
Jag skrev inte att det som är oföränderligt är lära medan det som är föränderligt är praxis.
Utan att läran inte är oföränderlig, men svårföränderlig.
Jag skrev inte heller att all praxis förändras. Men att det är lättare att förändra den.
Tron är det enda som är i princip oföränderlig, för på den vilar kyrkans grund.
Ephraim,
Tack för ett ortodoxt perspektiv.
Det verkar ju som att ni om möjligt har utvecklat ännu fler märkliga traditioner än katolska kyrkan... ;-)
Vetemix och nötter vid bön för döda??
Hej Charlotte-Thérèse,
tack för ditt svar!
Vad jag förstår menar du ändå att det finns en parallellitet mellan svårföränderligt-lättföränderligt och lära-praxis. Jag tror inte riktigt det.
Om man skall ta det närliggande fallet om liturgi och lära, så tror jag inte bara att liturgi kommer ur läran; det finns istället en ömsesidighet. "Lex orandi lex credendi, et lex credendi lex orandi." - "Som vi ber så tror vi, och som vi tror så ber vi." Här finns en ömsesidig relation, som inte riktigt kan nedbrytas i att läran på något enkelt sätt skulle vara primärt.
Däremot kan det ju finnas element som är oföränderliga (jag skulle faktiskt använda de orden): eukaristin, Kristi två naturer, etc. Dessa är dock av såväl mer praktisk (hur vi handlar) som teoretisk (vad vi tror) natur.
Jag såg f.ö. för några dagar sedan ett bra citat av den ortodoxe biskopen Hilarion Alfeyev som stavar ut det väl:
"Another divorce which needs to be mentioned is that between theology and liturgy. For an Orthodox theologian, liturgical texts are not simply the works of outstanding theologians and poets, but also the fruits of the prayerful experience of those who have attained sanctity and theosis. The theological authority of liturgical texts is, in my opinion, higher than that of the works of the Fathers of the Church, for not everything in the works of the latter is of equal theological value and not everything has been accepted by the fullness of the Church. Liturgical texts, on the contrary, have been accepted by the whole Church as a 'rule of faith' (kanon pisteos), for they have been read and sung everywhere in Orthodox churches over many centuries..."
(Citerat på den utmärkta sidan http://www.newliturgicalmovement.org/ )
Jag tror att det är hit frågan om tro och praxis kommer ned till också i en katolsk kontext: till frågan om teologins förhållande till liturgin. Tro och liturgi är i grunden ett: Guds Ord talat till mänskligheten. Sedan kan man dela upp det i teoretiska och praktiska delar, men det är sekundärt.
Oföränderlighet i tro svarar mot oföränderlighet i praxis.
Omvänt: förändring i praxis svarar mot förändring i tro.
Som sagt, man kan fortfarande ha uppdelning i centralt (oföränderligt) och perifert (föränderligt); men detta svarar alltså, enligt min mening, på inget sätt mot uppdelningen i teori och praxis.
Vänligen,
Hej Ephraim,
jag vet inte om jag helt förstår dig, men jag tror ändå inte att jag är ute och cyklar om jag säger att jag håller med om att uppdelningen i tradition och Tradition är sekundär. (Menar du så?)
Jag håller, som sagt, i så fall med dig. Du skriver att traditinoen är en del av Traditionen. Skulle man inte lika gärna kunna uttrycka det som att Traditionen är en del av tarditionen?
Vänligen,
Sista meningen skall vara:
"Skulle man inte lika gärna kunna uttrycka det som att Traditionen är en del av traditionen?"
Erik,
Vad jag försökte understryka är att min modell inte ska tolkas fyrkantigt, som om det vore en exakt skala från tro till ordning, och från oföränderlighet till föränderlighet.
Det är en dynamisk och levande modell - och den motsäger inte det du menar - men fångar in lite mer av helheten, ger en tydligare bild av hur det fungerar i kyrkan (tycker jag).
För att förändra praxis brukar man först behöva förändra läran som praxis eventuellt bygger på.
Men visst - ibland sker det tvärtom - praxis förändras, och därefter förändrar man läran. Så skedde ifråga om kvinnor i tjänst samt prästcelibatet. Ordningen förändrades - och för att senare försöka motivera det teologiskt var man tvungen att komma på läror som skulle stödja förändringen. (Inte särskilt lyckade argument...)
Det ortodoxa citatet du kom med är vackert... Liksom den ortodoxa liturgin.
Men vad gäller den katolska liturgin så vill jag anknyta till Karl Rahner som jag skrev om i en artikel (Rahner skriver om prästen som poet - och poeten som präst):
"Man kan dock med Rahner fråga sig: ”vad har det blivit av den tid då stora teologer också skrev hymner”? Han tänker sig som en bestående sanning att: ”varhelst Guds ord uttalar det sublima, och ingjuter det i det mänskliga hjärtats djup, där kan också ett mänskligt poetiskt ord bli funnet. Och prästen signalerar till poeten [inom sig], att poetens ursprungliga ord kan bli konsakrerade kärl för det gudomliga ordet, med vilka prästen effektivt kan förkunna Guds ord”. Med anledning av detta resonemang borde kanske några självrannsakande frågor ställas av vår tids teologer. Har (den västerländska) teologin förlorat en stor del av sin själ genom ordrikedomen, genom det långt gångna definierandet - genom att vara akademisk i sin ton snarare än poetisk? Har den talande tystnaden bakom orden till stor del gått förlorad? Har stringensen, närheten till det omedelbara, den levande uttrycksformen, och det försiktiga destillerandet, utmejslandet av ord mättade av bön - istället alltmer övertagits av den religiöst inspirerade poesin, och inom teologin hänvisats enbart till mystikens domäner - som om det inte längre angick teologin i övrigt? Har man i så fall inte förlorat det allra mest väsentliga inom (t.ex. den systematiska) teologin? Finns denna ursprungliga förankring möjligen kvar i högre grad inom ortodoxa kyrkan, där man har bevarat mer av arvet från kyrkofäder och kyrkomödrar?"
Jag skrev detta retoriskt - för jag menar att det är just så. Tyvärr.
Den västliga liturgin har inte alls samma skönhet som den östliga.
Den saknar poesi. Den är torr, rentav tradig, platt. Öppnar inte upp djup efter djup i den bedjande (särskilt inte på det sätt mässan ofta läses - snabbt, rabblande, entonigt).
Jag skulle önska en poetisk liturgisk förnyelse... Och skulle själv gärna delta i att förbereda en sådan. Men frågan är om det är möjligt - skrivs inte all liturgi på latin och översätts till folkspråken? Får man göra tvärtom - skriva en mässa på folkspråket - som översätts till latin och godkänns av Vatikanen?
Nu halkade ämnet in lite på ett sidospår - men jag tycker det var viktigt, det du tog upp.
Förtydligande: Jag menar alltså att det som gäller den västliga teologin även gäller liturgin.
Reformation, tack! ;-)
Jo Erik det ar en sekundar fordelning. For allt som ar del utav kyrkans liv utgor just Traditionen, men det som jag kallar tradition med litet t ar det som kan skilja sig etniskt/ kulturellt mellan aven ortodoxa kyrkor. Medans kanon av den helige skrift ar den samma i alla ortodoxa kyrkor. Jag vet att den skiljer sig nagot mellan Protestanter och aven katolikerna lite grann.
Och jag skulle inte vilja saga att Traditionen ar del utav traditionen...eftersom Traditionen ar sanningen om Jesus Kristus i sin helhet, och inte ett kulturellt praxis. Anledningen jag sager sanningen i sin helhet, eller sa vitt det har blivit uppenbarat ar for att tron ar ju livet i Kristus vilket levs inom Kyrkan. Darfor att kyrkan ar Kristi mystiska kropp.
Hej Charlotte-Thérèse,
tack för ditt svar!
Ja, jag har också känslan av att poesi/hymn och teologi alltför mycket skiljts åt i västerlandet. Men, är inte din uppdelning i teori och praxis som svårföränderligt respektive lättföränderligt ett symptom av detta? Som att teologi (teori) kan göras på ett annat "plan" än liturgi (praxis)?
Sedan förstod jag inte riktigt hur din önskan att skriva "ny liturgi" passar ihop med ditt förespråkande av ortodoxa kyrkans liturgi. Rätta mig om jag har fel, men kodifierades inte den liturgi de flesta ortodoxa kyrkor använder under 400-talet?
Vänligen,
Hej Ephraim,
tack för ditt svar!
Jag håller med dig om det mesta du skriver.
Det jag dock menade att uttrycket att "Traditionen är en del av traditionen" skulle syfta på är att fullheten av Tron finns uttryckt i varje lokalkyrka; varje lokalkyrka är katolsk (i betydelsen att den uttrycker en "fullhet").
Men jag håller med om att uttrycket att "traditionen är en del av Traditionen" är mer adekvat, då varje lokalkyrka också, och kanske först och främst, är en del av hela kyrkan.
Vänligen,
Erik,
Nej, jag tror att du fortfarande inte förstår modellen fullt ut.
Allt hänger ihop. Men en del saker kan förändras lättare.
Och där kyrkan har tolkat saker fel bör det ju vara önskvärt att det rättas till - så att både lära och praxis blir mer korrekt.
Ja, jag gillar den ortodoxa liturgins djup.
Vad säger att det inte kan skrivas ny liturgi med samma djup?
Djupet sitter inte i kodifieringen... Och de som levde på 400-talet har inte patent på det heller... ;-)
P.S.
Och det måste inte vara ett ortodoxt stuk på djupet heller.
Jag vill åt själva kärnan - och du ser bara ytan.
Skicka en kommentar