Stefan Swärd gästbloggar om ekumenik

Kors-tåget för ekumenik fortsätter fram till påsk (minst). Här kommer ett bidrag från EFK-hållet. Stort tack till Stefan Swärd!

Kommentera gärna även dessa gästinlägg - ni hittar samtliga tidigare inlägg här (länkar finns sist i det inlägget).

***

Kristen enhet är ett ständigt aktuellt ämne. Det har ju hunnit gå 2000 år sedan Jesus grundade sin kyrka. Och under dessa år har vi kristna lyckats dela upp oss på många tänkbara sätt, och vi tolkar Bibeln på många olika sätt. Det är mycket som skiljer. Men det också mycket som förenar. Ett sätt att minska skillnaderna är att fokusera på det som förenar. De samfunds- och kyrkostrukturer vi har idag, är delvis uttryck för gårdagens skiljelinjer och konflikter. Att vi kristna inte är överens om många saker tycks inte ha avtagit med åren, men vilka saker vi inte är överens om är annorlunda i dag än för 100 år sedan, och mycket annorlunda idag än för 500 år sedan.

Det är flera saker som jag tycker starkt förenar oss kristna från kristna kyrkotraditioner, vi har en gemensam nämnare.

En förenande fråga är kärleken till Kristus. Kristendomen handlar om passion. Naturligtvis handlar det också om lära, idé, ideologi och teologi. Men att vara kristen är bland annat att leva i en kärleksrelation med Kristus, det handlar om liv, passion, känsla, patos. Och detta är en gemensam nämnare, kärleken till Kristus förenar katoliken, den ortodoxe, pingstvännen, livetsordaren och EFK:aren. Samtidigt som den troende som lever i en passionerad kärlek till Kristus kan känna en stor distans till samfundskollegan vars kristendom mest handlar om slentrian och formaliteter. Den innerligt bedjande kristne som älskar Jesus känner en sådan stor samhörighet med andra kristna från andra kyrkotraditioner som också är innerligt bedjande och älskar Jesus.

En annan fråga handlar om etiken, efterföljelsen, det heliga livet. Att leva som en lärjunge till Jesus, leva i lydnaden, eftersträva det heliga livet, att avskilja sig från världen för att leva i efterföljelsen – detta förenar troende från olika kyrkotraditioner. Det kan finnas nyansskillnader i hur vi ser på etiken, men det finns ändå en gemensam nämnare att värna om livet, alltifrån konceptionen till dess slut, att helga och värna om äktenskapet och familjen, att inte låta materialismens band styra över våra liv, respekten för de tio budorden som ett rättesnöre för våra liv m.m. Kring dessa frågor går inte skiljelinjerna mellan samfunden och kyrkotraditionerna, utan mellan de troende som väljer lydnadens, försakelsens och efterföljelsens väg, och de som styrs av sekulariseringens krafter, vars etiska måttstockar i alltför stor utsträckning är tidsandan och mainstream-kulturen, mer än Jesu ord, Pauli undervisning, och det samlade vittnesbördet från kyrkans tradition. Och här är det inte så stor skillnad om man är katolik, ortodox, pingstvän, EFK-are eller livetsordare.

En tredje gemensam nämnare och enhetsfråga handlar om tron på Jesus som världens frälsare, och tron på grunderna i det kristna evangeliet. Att Gud blev människa genom Jesus Kristus, tron på Jesu död och uppståndelse, och att det har en avgörande betydelse för vår frälsning, pånyttfödelse och att få del av det eviga livet – och att Jesus är vägen, sanningen och livet, ingen kommer till Fadern utom genom honom, detta förenar kristna från alla läger och kyrkotraditioner. Vi uttrycker oss lite olika, korsets mysterium kan förklaras utifrån lite olika perspektiv, men det finns här en gemensam nämnare. Och detta förenar kristna från olika kyrkotraditioner och bakgrunder. ”Jesus för världen givit sitt liv, öppnade ögon Herre mig giv”, - en psalm och en bön som kan sjungas av alla ärliga troende. Och här går inte skiljelinjerna mellan kyrkorna och samfunden utan mellan dem som tror på evangeliet, och de som nedtonar Jesu frälsande betydelse, de som ser de olika religionerna som likvärdiga, och de som menar att Jesu övernaturliga uppståndelse bara var uttryck för en dåtida världsbild, och ingenting som har hänt i historien.

Det är en del som skiljer, och det är mycket som förenar. Samtalen och dialogen om det som förenar kan öka den kristna enheten.

Stefan Swärd,
ordförande för Evangeliska frikyrkan (EFK)