Röster om ekumenik

Läser några artiklar i Dagen, som alla har det gemensamt att de nämner ekumeniken, ur olika synvinklar. Tänkte göra ännu en dykning ner i ämnet så här i ekumeniska kors-tågstider.

En trevlig artikel handlar om Vintermötet i Bjärka Säby - fastnade särskilt för detta:

"Eftersom deltagarna kommer från ett så brett spektrum av traditioner kan Vintermötena komma att påverka svensk kristenhet på ett mycket nämnvärt sätt i framtiden. Inte genom att mötet fungerar som en propagandamaskin, utan att det där planteras något i hjärtat som leder till en gemensam ton, men med många olika uttryck.

Så när ordet ekumenik allt mer börjat betyda likriktighet, kanske termen tvärkyrklighet klingar bättre om det på ett bättre sätt bevarar mångfalden på vår pilgrimsvandring bort från hemlösheten."

I en mindre inspirerande artikel (ett referat av en annan artikel) passar Stanley Sjöberg på att dela ut en känga i det stockholmska biskopsvalets riktning, och han gör det genom att stödja sig på en mycket stor grupp som han förmodligen inte ens har konsulterat i frågan - vilka menar han mer specifikt med "invandrarkyrkor" - den ursprungliga svenska katolska kyrkan som nästan fullständigt kördes ut ur landet, kanske?

"Sjöbergs [sic!] skriver att 'ekumenik innebär tolerans och öppenhet för teologisk mångfald, men gränsen går kring den typ av hädelse som numera accepteras som kultur. Det här är helt avgörande frågor för de ekumeniska relationerna till invandrarkyrkorna i Storstockholm.'"

Men se den gubben gick inte. Ekumenik sker inte bara på lokalplanet - och den stoppas framför allt inte av en biskops eventuella öppenhet inför mer eller mindre kulturella yttringar. Även kritisk konst kan ha något viktigt att förmedla, som vi utan existensen av ett chockmoment annars skulle blunda för av gammal vana. Att rakt av kalla allt det man själv inte gillar för "hädelse" är bra trångsynt. Det är snarare Sjöbergs begränsning som blir oekumenisk i sammanhanget.

Läser också en recension av Jonas Jonssons bok "Ekumenik på världens villkor" (den finns tyvärr inte på nätet, så jag kan inte länka till den).

Bäst uttryckt:

"Ekumenik är att svara på samtidens utmaningar och samtidigt hålla fast vid kyrkans tradition ända från fornkyrkan, slår han fast, och ekumenikens uppgift är att göra enheten i Kristus synlig och att befria kyrkorna till ödmjukt vittnesbörd och självutgivande tjänst."

Det är inte svårt att hålla med om.

Svårare blir det mot slutet av artikeln, där han säger:

"Att nya samfund växer upp som svampar ur jorden, och kristenheten uppträder mer splittrad än någonsin, är utan tvekan att förhåna Jesus, förkasta Paulus, förneka Petrus och förakta hela den ekumeniska rörelsen."

Tar han inte i lite väl häftigt här?

Särskilt som han just beskrivit Kyrkornas Världsråds byråkratisering med orden:

"En gemensam kyrkoorganisation var ingen garanti mot kärlekslöshet och splittring".

Det verkar allt som oftast vara just så att alla försök till gemensamt organiserande förr eller senare leder till splittring.

Ibland funderar jag över om splittringen är kyrkans största synd - eller rentav en välsignelse. Visst är det tydligt i evangeliet att Jesus ber om enhet - men se vilka frukter splittringen samtidigt frambringar i bästa fall - frukter som sannolikt skulle ha kvävts i sin linda i en total enhetsstruktur.

Frågar mig därför: är bildanden av nya samfund nödvändigtvis av ondo?

Små enheter verkar dessutom fungera bättre än stora som lätt blir opersonliga giganter. Skillanden mellan en liten huskyrka och en enorm storstadsförsamling där man kan vara medlem i många år utan att lära känna någon närmare om det vill sig illa, gör det tydligt.

Tänk om det gick att finna en enhet i mångfalden.... Detta med tvärkyrklighet är kanske den enda möjliga enhet som inte snart åter splittras, utan har en möjlighet att bestå genom sin större elasticitet. Men är den tillräckligt enande?

Tankar...?