Ortodox teologi om den helige Ande och frälsningen
Hittade följande intressanta kommentar i en dominikanblogg....
"Generally, the E.O. [Eastern Orthodoxy] do a better job of unpacking a theology of the Holy Spirit than the West does. I appreciate the more literary approach of the East and find their style of writing (less rational, more poetical) more appealing. As a Dominican, I am commited to the use of right reason in theological discussions, but sometimes we miss the subtlies when we focus exclusively on the rational. More than anything, the East has a better understanding of how creation and deification work in our salvation."
Jag håller med Fr. Philip Neri Powell O.P. om att den ortodoxa teologin ofta förklarar saker bättre än den katolska. Och på ett mer poetiskt tilltalande sätt dessutom.
Fast ibland är det svårt att förstå exakt vad som menas om man inte har all terminologi glasklar för sig, och ser hela bakgrundssammanhanget.
Skulle önska att någon ortodox läsare (eller flera) ville ta på sig uppdraget att i kommentarerna utifrån citatet redogöra för:
1) teologin om den helige Ande
2) skapelsen och gudomliggörelsen - i förhållande till frälsningen
Inlägg
12 kommentarer:
Är romersk katolik, men jag ville ge dig bara ett litet exempel på den latinska kyrkans poesi och teologi. Fast jag håller med i viss mån, Byzantinerna använder mer "blommigt" språk och större högtidlighet i liturgin.
Veni, Sancte Spiritus,
et emitte caelitus
lucis tuae radium.
Veni, pater pauperum,
veni, dator munerum
veni, lumen cordium.
Consolator optime,
dulcis hospes animae,
dulce refrigerium.
In labore requies,
in aestu temperies
in fletu solatium.
O lux beatissima,
reple cordis intima
tuorum fidelium.
Sine tuo numine,
nihil est in homine,
nihil est innoxium.
Lava quod est sordidum,
riga quod est aridum,
sana quod est saucium.
Flecte quod est rigidum,
fove quod est frigidum,
rege quod est devium.
Da tuis fidelibus,
in te confidentibus,
sacrum septenarium.
Da virtutis meritum,
da salutis exitum,
da perenne gaudium,
Amen, Alleluia.
Kan man inte säga att kyrkans "två lungor" kompletterar varandra?
Jo, jag känner till våra latinska litanior.
De tilltalar mig allt mindre.
Hellre då poetiskt uttryckt på svenska. Och i stil med det bysantinska.
Visst kompletterar lungorna varann - men vad hjälper det när de inte vill samarbeta?
Vi lämnas utarmade i varsin kroppsdel som bara får drygt hälften av det avsedda syret.
Det var pingstsekvensenn som jag citerade.
Och visst samarbetar lungorna kolla bara.
http://farm1.static.flickr.com/111/311007609_d17d7bf3de.jpg
Du ber om doktorsavhandlingar:P
Kanske jag kan forsoka skriva ned nagot...men senare. Har inte riktigt tid nu. Kanske kan du lyckas stjala lite tid fran Katholou, som for ovrigt ar mer lampad att svara an mig...
Visst känner jag igen pingstsekvensen... :-)
Och visst finns det alltid enstaka goda undantag från den ibland lite väl frostiga ekumeniken...
Omorphia,
Ser fram emot att du skriver något om det!
Och nej, det behöver inte vara en doktorsavhandling... :-)
Men gärna en kort och koncis sammanfattning av det viktigaste.
Ska höra med din ortodoxe kollega.
Skriv gärna om det båda två!
Det brukar belysa lite olika aspekter om flera tar upp samma saker.
Hej, har "utmanat" dig att lista tre favoritfilmer med den katolska tron på något sätt.
För en gångs skull håller jag med dig Charlotte! Uppskattar egentligen också österländsk teologi framför västerländsk med så stark betoning på att rationalisera allt. Men jag tror det beror på att man i öst inte haft samma problem med protestantism som i väst. Och visst, i öst har man generellt sett mycket mer poetiskt vackra böner än i väst!
Minutz,
Ska kolla in din utmaning - det blir i så fall ett inlägg om det tidigast på fredag!
Simon,
Rationaliserandet kan väl inte skyllas på protestantismen?
Snarare på den västerländska filosofin väl? Eller som effekt av upplysningstiden?
Vilket östkyrkan verkar ha förskonats från.
Jag tillhör svenska kyrkan och är alltså protestant, men som min kyrka nu ser ut, funderar jag starkt på att kliva ur, men vill samtidigt inte vara en råtta som lämnar skeppet utan fortsätta att kämpa. Men kliver jag ur blir det till den ortodoxa som delar av min släkt tillhör, varav en är munk.
Jag upplever den ortodoxa kyrkan som mer "kännande" och levande med sitt folk än den romerska o de protestantiska.
Bara en sådan sak som att under den tid då det hos oss i väst var stora problem med barn som han dö innan de döpts.
Min mormors bror, som är ortodox munk berättade för mig om prästen som sa åt den sörjande o förtvivlade modern "dina tårar har döpt barnet"!
Det här med liturgi är för de flesta av oss mycket viktigt. För mig betyder den mest när jag är för trött, ledsen eller arg för att själv kunna samla mig till andakt och bön. Då kan jag vila i liturgin och vad den betyder.
Aven Psaltaren betyder mycket där och mycket av sitt blomstrande poetiska språk har de ortodoxa via urkyrkan fått genom just Psaltaren.
Garm,
Tack för din intressanta kommentar!
Att konvertera bör vara ett positivt steg - ett steg till något som man tilltalas av - inte ett steg bort från något man har svårt för.
Det senare kan visa sig vara en flykt - för om gräset först såg grönare ut så beror det nog mest på att fläckarna var annorlunda placerade - att man inte såg dem.
Den känslan att vilja ge sig av kan istället vara en kallelse att växa som kristen - växa ur sina föreställningar om hur allt ska vara - slipas mot det man har svårt för.
Att stanna och än mer bli salt och ljus kan ibland vara bästa lösningen.
Man får lyssna i bön - se var Gud har mest nytta av en - snarare än söka det "perfekta" sammanhanget. För det finns inte.
Jag har också ortodoxa släktingar och vänner - och den kyrkodelen ligger mig mycket varmt om hjärtat. Hade jag inte upptäckt katolska kyrkan mycket tidigt i mitt sökande så hade det eventuella steget kanske blivit till den ortodoxa kyrkan, som tilltalar mig mer, och är närmare mitt tänkande och skapande på många sätt.
Håller med dig om den större värmen (och skönheten) i det ortodoxa.
>"dina tårar har döpt barnet"
Vackert - och säkert sant!
Skicka en kommentar