En skarp video i kölvattnet av påvens "generösa erbjudande" i negationernas tecken.
D.v.s. välkomnandet till en (måhända temporär och imaginär) befrielse från öppet kvinnliga (!) och öppet homosexuella biskopar.
Se och le!
(Den ville inte låta sig inbäddas här, trots flera försök.)
Lyssnade ikväll i min församling på ett intressant föredrag av Joel om "Sakramentala pingstvänner och karismatiska katoliker - om oväntad släktskap och ekumeniska relationer".
Redan själva samlingen blev ekumenisk genom närvaron av katoliker, en del från livets ord - och, förmodar jag, pingstkyrkan. Och kanske från fler sammanhang?
Fick höra om lite oväntade historiska kopplingar mellan det katolska och väckelsefrikyrkligheten genom århundradena. Först på senare tid har de ironiskt nog närmast blivit till motpoler (mystiken, sakramenten, ritualer).
Men vad gäller mystiken så har frikyrkligheten under lång tid inspirerats av just katolska mystiker. Wesley uppmanade t.o.m. sina anhängare att läsa dem på hästryggen! (För att inte förspilla någon tid!?!) Trots att han brukade trilla av under läsningens gång... Eller var det Anden som fick honom ur balans...?
Även sakramenten knyter samman särskilt pingstvänner och katoliker. På den karismatiskt brinnande glödhögen Azusa street firades i början av 1900-talet nattvard hela två gånger i veckan - den ena, på torsdagar, föregången av en fottvagning (som samtidigt var närmast en antirasistisk manifestation). Det påminner för övrigt om den katolska seden med fottvagning i mässan på skärtorsdagen. Det finns ganska många roliga kopplingar just mellan Azusa street-väckelsen och det katolska! Altaret blev t.ex. katolskt genom att träet till det donerades av en katolik. Förgrundsgestalten Seymour var döpt i katolska kyrkan. Och inget tycktes hindra att även katoliker andedöptes och talade i tungor... Vilket gav protestanterna ganska så många myror i huvudet. (En del kryper nog omkring där än idag, verkar det som, i en del bloggar inte minst...)
Lewi Pethrus skulle senare komma att anmärka på två misstolkningar (enligt hans synsätt) av nattvarden - dels att det bara skulle vara en symbolisk måltid - och dels tog han avstånd från att det var en reell förvandling av elementen (transsubstantiation). Men han menade ändå att den troende verkligen tog emot Kristi kropp och blod i nattvarden. "Vi blir delaktiga av Kristus genom att äta denna måltid. " Men exakt hur ville han klokt nog inte gå in på, utan tog till poetiskt språk om nattvarden som pärlor och diamanter istället (om jag minns rätt). Viktigt är att se att Gud kan manifestera sig även i och genom synliga ting. Vatten, bönedukar, olja. Så varför inte vin och bröd...?
"Gud har sina egna i varje samfund" sa Zinzendorf. Det gäller nog än idag. Och dessa "egna" känner igen varandra tvärs över de lite surrealistiska kyrkogränserna. (Hur kan Kristus vara splittrad?)
Jag har själv, apropå föredragstemat, skrivit en halvfärdig bok om kopplingen mellan mystik och karismatik, det är nog över tio år sen nu, jag anade att det fanns något viktigt och bortglömt där...
Tror att frikyrkligheten skulle behöva fördjupa sig i mystiken igen - och jag tror likaså att vi ännu väntar på ett Andens mer radikala karismatiska omruskande av katolska kyrkan globalt, och inte minst i vårt land...
Vi fick, apropå det (och en fråga jag ställde om vart förnyelsen har tagit vägen), höra om hur unga katoliker i vårt land blir andefyllda i större skaror än tidigare. Positivt! Hoppas de släpps fram i församlingarna... För, vis av egna erfarenheter, så menar jag ganska bestämt att det knappast är meningen att karismatiska gåvor ska stängas in och användas mest bakom lyckta dörrar i en bönegrupp. De är ju tänkta att användas i församlingen... Men så otänkbart det fortfarande är på många håll...
För övrigt så sammanföll Azusa-väckelsen lustigt nog med en ung katolsk flicka, Elena Guerras insisterande på att påven skulle uppmärksamma den helige Ande, och bl.a. utnämna 1900-talet till Andens århundrade, vilket en annan åhörare påminde oss om. Det ledde till en encyklika om Anden, och än viktigare, till Andra Vatikankonciliets stora vädring av kyrkan. Under själva konciliet hände en del spännande saker som troligen är kopplade till det här, som går att läsa om i en bok av David du Plessis (tror det får bli en separat bloggpost nån gång).
Frågan om Maria kom upp under frågestunden, och en åhörare gav en mycket levande illustration av hur Maria ju verkligen rent fysiskt bar Jesus inom sig, medan vi kan bli alldeles till oss av andeuppfyllelse och av att ha blivit kristna. Hur var det då inte för henne? Klart hon förtjänar en särskild plats i de kristnas skara...
Däremot tror jag inte på några särskilt "bistra" tider för kristenheten, som en annan åhörare siade om på slutet, apropå svenska kyrkans beslut förra veckan. Jag tror inte på en ytlig enhet genom avståndstagande från "de där som gör si eller så". En sådan inkrökt "enhet" splittrar. Blir det lite "bistert" så är själva orsaken i så fall just att några väljer att ta avstånd från andra.
Ska kristenheten kunna växa upp och mogna från sitt barnsliga mjölkbehov nån gång, till att tåla fast föda, och kunna leva med ovisshet och paradoxer, så måste vi samlas kring det vi har gemensamt, och lita på att Gud tar hand om resten.
Kan vi inte acceptera våra syskon i tron fullt ut, med de olikheter som finns där (kanske de finns där just för att slipa oss?), så ska vi nog inte vara så helt säkra på att Gud accepterar oss utan en rejäl omvändelse...
Det finns oändligt mycket mer att skriva om allt detta... Jag återkommer säkert...
Vad funderar ni över efter att ha läst det här?
***
Uppdatering:
Joel, Joakim och Bengt har också bloggat om detta. Och hela föredraget kommer att publiceras av Joel så småningom! Återkommer när så sker...
Här går det nu att läsa Joels föredrag!
Dag Sandahl kläckte under kyrkomötet ur sig en av de mest ovärdiga kommentarer jag nånsin har läst citerad ur prästmun. Vid närmare eftertanke så tror jag faktiskt han tar priset - som framförare av den lägsta kommentaren nånsin.
Oavsett vad man tycker i sakfrågan, och där kan man tycka olika, så uttalar man sig inte så! Inte ens "privat".
Får se om det räcker för ett avkragande... Det borde väl klassas som hets mot folkgrupp? Inte mot kvinnor, som ena tidningsrubriken missvisande menar, utan mot manliga homosexuella.
Läs mer här, där fler barnsligheter öses ut i bloggform, och här.
Fler tycker till...
Råkade få två artiklar med ganska så olika innehåll om samma ämne samtidigt.
En om paret som närmast panikartat valde abort när de fick veta att barnet hade Downs syndrom, och som ännu ångrar det beslutet ibland.
"Det blev mycket värre än hon trott. Redan innan ingreppet började hon tvivla på om beslutet var riktigt.
– Det kändes helt sjukt. Vi åker in till ett sjukhus och de hjälper oss att döda vårt barn – och det är helt lagligt. Hela processen kändes helt sinnessjuk. Vad har vi rätt att fatta det här beslutet?
Några månader efter aborten blev Helene gravid igen. Hon gjorde ännu ett test, men denna gång var barnet friskt. Helene säger att hon inte vet vad de hade gjort om barnet haft Downs syndrom igen.
– Det är så lätt att tro att man vet exakt vad man skulle göra, men när man väl är mitt i det är det otroligt svårt. Jag är ju jätteglad för vår son men ofta tänker jag på våra handlingar och den oskyldiga flickan som aldrig fick en chans. När jag fött fram henne låg hon som en barbiedocka på ett silverfat och hade verkligen inte gjort någon något ont i den här världen säger Helene."
Läs mer här.
Den andra artikeln handlar om dominikansystern som arbetar som "abort-eskort", d.v.s. hjälper gravida kvinnor som vill göra abort att ta sig förbi de ibland våldsamt protesterande abortmotståndarna in på klinikerna i USA.
"[Quinn] was so angry, and burst out very loudly so everyone could hear: 'Look at these men, telling these women what to do with their bodies!'" said Keane. "She was so angry, that it really took all of us aback." Keane says that the group was peaceful, and that the men present were not among those engaging the woman.
"For those of us who are Catholic, to have a member of a religious order so blatantly - it is so disheartening. It really is," said Keane. "She's participating actively in abortion. That is what is so disturbing for us."
Läs mer här.
Båda artiklarna gör mig ungefär lika bedrövad, men av olika anledningar.
Den första för att det inte från den svenska sjukvårdens håll gavs något som helst stöd för paret, så att de kanske kunde ha vågat välja ett annat beslut. Att fatta ett så svårt beslut ensamma, i panik, är verkligen inte det bästa sättet...
Systerns agerande verkar också ha gått över styr. Håller med henne om att kvinno-diskrimineringsfrågan är allvarlig, och måste lösas på något sätt. Men jag håller inte alls med om att abort handlar enbart, eller ens först och främst om kvinnas kropp, utan om det försvarslösa liv som andra har fått makt att bestämma över.
Kyrkomötets beslut igår om att införa könsneutrala äktenskap fick som väntat ekumeniska reaktioner.
Nedan är det gemensamma uttalandet från Fredrik Emanuelson och Misha Jaksic.
***
"Med sorg tar vi del av beskedet att Svenska kyrkans kyrkomöte idag fattar beslut om att viga samkönade par och att det ska kallas äktenskap. Detta är ett avsteg, inte bara ifrån den kristna traditionen, utan från alla de stora världsreligionernas syn på vad ett äktenskap är.
Beslutet uttrycker en radikalt förändrad syn på hur kyrkan och kristna i alla tider har efterföljt den tro som "gavs av Herren, förkunnades av apostlarna och bevarades av kyrkans fäder och mödrar", bl.a. tydligt uttryckt i bibeln, kyrkans viktigaste urkund, och trots att Svenska kyrkan inte längre är en statskyrka, så har här en tydlig politisk agenda tillåtits väga tyngre än Guds eget ord.
I våra kyrkor och samfund kommer vi inte att viga samkönade par, eftersom det står i tydlig motsättning till kyrkans tradition och hela vår syn på skapelsen; dess mening och harmoni, människan roll i den, liksom hela vår förståelse av vad ett äktenskap är. Inte heller kan vi betrakta "äktenskap" mellan två personer av samma kön som ett äktenskap.
Då staten inte bör ha jurisdiktion över religiösa samfunds inre angelägenheter, har vi förespråkat en total åtskillnad mellan staten och de religiösa samfunden gällande äktenskapslagstiftningen. Detta innebär att vi föredrar att alla ingår ett civilt äktenskap, och att de som så önskar sedan kan gifta sig kyrkligt eller i enlighet med någon annan ritual.
Skulle situationen uppkomma att vi som har vigselrätt av staten åläggs att viga samkönade par, så återstår bara alternativet att avsäga oss vigselrätten.
Ingen av oss vill avbryta de ekumeniska samtalen med Svenska kyrkan. Visserligen innebär detta beslut att Svenska kyrkan valt att vidga gapet mellan sig och de stora kyrkotraditionerna, men, samtal är nu viktigare än någonsin om vi ska uppfylla det som Kristus anbefallt oss: att vi ska bli ett, för att världen ska tro. "
En varuhuskunds religiösa sanitära erfarenhet kanske kan leda till en ny affärsidé för Ikea?
Toadörren JESUS skulle nog bli poppis i sortimentet. Kan användas som evangelisationsredskap i kristnas hem. Intet ont anande humanistgäster får sig en redig chock... Känner sig förföljda t.o.m. på hemlighuset.
Men de kan ju trösta sig med att det kanske bara är Gandalf eller Abba-Benny... ;-)
Ju mer jag tänker på det, ju mer ser jag bara en enda väg som går tillräckligt på djupet för att kristenheten ska kunna nå en verklig enhet.
Det svidande opinionskriget leder inte dit.
Inte heller den glättiga åsiktsenheten.
De är bara två sidor av samma falska mynt. Två diken vid sidan av vägen.
Det äkta guldmynt - eller den smala väg - jag ser, är belyst av Kristus-solen.
Det som är sant och djupt leder till Guds hjärta.
Och det är öppet för alla, oavsett vad de har för åsikter om ditten och datten.
Vad vi behöver lära oss är att tillåta mångfalden, acceptera att andra ser annorlunda på saker, och att vi kanske inte alltid sitter inne med hela sanningen. Alla nyanser får plats.
Om vi möts i Gud faller hela kristenkäbblet platt till marken, för det har då ingen plats längre. Varför låter vi det få ta så stor plats att det får hindra enheten? Det är ganska obegripligt.
Ett sätt att lösa de praktiska olikheterna är att helt enkelt låta dem vara där, låta dem leva och växa parallellt. Det som inte är av Gud kommer att försvinna av sig självt, rensas bort av tidens tand. Och det som är av Gud kommer att växa sig starkt och spridas.
Då kan vi lägga krutet där det hör hemma och spara massor av energi.
Det krävs bara lite mod. Ungefär så stort som ett senapskorn.
Ja, idag släpptes den inte helt oväntade nyheten - att det var ditåt det lutade stod klart för den som har känt in den nuvarande Vatikanska vindriktningen en tid...
Nu kan man alltså snart vara katolsk anglikan - inte bara anglokatolik... D.v.s. anglikaner kan behålla sin praxis, men ändå införlivas som hela församlingar i katolska kyrkan.
Tråkigt nog verkar beslutet grundas främst på ett avståndstagande från kvinnliga (och homosexuella) biskopar. Däremot inte från gifta präster, som välkomnas.
***
"The Vatican announced a stunning decision Tuesday to make it easier for Anglicans to convert, reaching out to those who are disaffected by the election of women and gay bishops to join the Catholic Church's conservative ranks.
Pope Benedict XVI approved a new church provision that will allow Anglicans to join the Catholic Church while maintaining many of their distinctive spiritual and liturgical traditions, including having married priests.
Cardinal William Levada, the Vatican's chief doctrinal official, announced the new provision at a new conference.
In the past, such exemptions had only been granted in a few cases in certain countries. The new church provision is designed to allow Anglicans around the world to access a new church entity if they want to convert."
Läs hela artikeln här.
Mer finns att läsa här.
Är inte Vatikanens syn på "ekumenik" i den senare artikeln intressant, förresten?
Låt oss fundera över nedanstående text. Särskilt en rad stod ut ur den när jag just läste den. Den jag valde för rubriken.
Många katoliker vill ha det till att redan den tidiga kyrkan var hypersakramentaliserad. De ser det hela väldigt anakronistiskt, som om dagens situation fanns där från början. För tvåtusen år sen.
Men jag fastnade alltså för en tydlig skillnad här.
Man möttes i templet för att be. Men brödet bröt man inte i templet utan i hemmen. D.v.s. man firade vad som senare kom att kallas nattvard/eukaristi hemma, i samband med en vanlig måltid. I slutet av måltiden dessutom - så någon "eukaristisk fasta" förekom inte.
Ingen präst var närvarande i varje hem (det fanns ju ännu inga präster på den tiden). För att över tre tusen personer ska kunna äta tillsammans inomhus behövs det dessutom betydligt många fler än tolv hem. Alltså kan inte heller en apostel ha funnits till hands i varje hem, de kan inte ha klarat av att cirkulera runt till varje kristet hem (dagligen?), för den ännu icke sakramentala brödsbrytelsen. Utan en person i varje hushåll måste helt enkelt ha bett välsignelsebönen, brutit brödet och delat ut det. Vanligt lekfolk alltså - med vår tids begrepp.
Och - som en extra liten knorr: eftersom kvinnor hade ansvaret för hemmen, är det inte otroligt att det var de som ofta gjorde detta...
Tänk om vi åter kunde få göra så - i jublande, uppriktig glädje!
***
Apg 2:42-47
De som tog till sig hans ord lät döpa sig, och den dagen ökade de troendes antal med inemot tre tusen. Och de deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna.
Alla människor bävade: många under och tecken gjordes genom apostlarna.
De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt.
De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov.
De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje.
De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Och Herren lät var dag nya människor bli frälsta och förena sig med dem.
....vad skulle du göra då?
Skulle du skapa en himmel, en jord och ett helvete, människor och djur, och sen formulera/inspirera till en stor och tung regelbok och kräva att människorna följer den till punkt och pricka? Skrämmas med helvetesstraff vid minsta underlåtelse? Och sedan skicka ditt enda barn till jorden för att försöka rädda människorna när du ser att det håller på att gå käpprätt åt pipsvängen med alltsammans, och sen pusha honom ända in i döden - för att kunna ha överseende med syndarna, men bara om de tror på honom?
Jag skulle absolut inte göra så om jag vore Gud. Jag skulle inte alls tänka så.
Jag skulle skapa en himmel och en jord, ja, hela detta väldiga vackra vidsträckta universum, och alla dess invånare, både människor och djur. Och jag skulle strö ut massor av färgsprakande blommor, växter och träd överallt. Förmodligen skulle jag skippa det mesta av vintern, utom på vissa platser, tillägnade dem som särskilt gillar den.... ;-)
Jag skulle inte skapa någon religion.
Jag skulle bara formulera en enda regel. Och den skulle jag rista in i berghällarna och vågorna, i trädstammarna och de sköra blombladen, i sommarhimlen och höststormen, och i människornas och djurens hjärtan. Och i allt annat skapat.
Den regeln skulle kunna förkortas till ett ord: älska!
Men allra bäst skulle den uttryckas ordlöst, i goda handlingar.
Jag skulle, med viss oro, skicka mitt enda barn till jorden för att påminna människorna om detta enda viktiga, när jag såg att de hade glömt det... Jag skulle gråta förtvivlat när jag såg hur de tog emot honom... Men jag skulle ändå ge dem en ny chans, och ännu en. Så många chanser som behövs för att alla ska kunna upptäcka vem jag är. För att kärleken är starkare än döden.
Jag skulle inte skapa något helvete alls, eftersom det vore meningslöst, då det skulle göra för ont att placera någon enda som jag skapat, och därför älskar innerligt, på en sådan plats. Jag skulle heller inte försöka skrämma någon till att älska mig.
Jag skulle lita på att när var och en ser mig sådan som jag är, så skulle de nog inte kunna låta bli att tycka riktigt mycket om mig, ögonblickligen. Och när de lärde känna mig mer skulle de nog rentav älska mig, djupt. Då skulle kärleken vara ömsesidig och fri.
Och så skulle allt vara gott och bra...
Men nu är jag inte Gud....och det är väldigt skönt att slippa ta det ansvaret.
Fast jag kan verkligen undra hur Gud kan ha skapat mig så här om Gud själv tänker så fullständigt annorlunda? Kan Gud ha skapat någon som skulle tänka och handla mer barmhärtigt än Gud själv?
Nåväl... Hur skulle du göra om du vore Gud...?
Det grekiska ordet ekklesia betyder ordagrant utkallad.
Kallad ut.
Men det verkar snarast tolkas som sin motsats: inkallad.
Till en andlig militärtjänst. (Inåt stridande!)
Den som är kristen håller mest till i kyrkan, umgås med andra kristna, försöker dra in fler i "de enda rätta" tankemönstren och strikta reglerna.
Den som träffas av eldsvinden och ännu är "utanför" dras lätt in, och glömmer allt mer sina tidigare "icke-kristna" sammanhang. Och engagerar sig ofta så starkt att risken är överhängande för utbrändhet. Eller kanske det snarare borde kallas inbrändhet? Det luktar i alla fall närmast andligt vidbränt...
Om kallelsetanken istället tolkas utifrån ekklesiabegreppet, som en kallelse att gå ut, så betyder det inte att fortsätta sitta inne och trycka i en skyddad verkstad.
Nej, det betyder: gå ut i skiten, vada i den midjedjupt om så behövs...
Den finns hur som helst både innanför och utanför.
Jag står själv på den knivskarpa tröskeln, lutar mig ömsom in, ömsom ut.
Försöker lära mig gå på dynga för att kunna gå så snabbt och så långt som det behövs, tills jag kan andas fritt igen...
Det är tyvärr inget sällsynt fenomen.
En normal kristen får ibland för sig att konvertera till katolska kyrkan. Så långt är allt gott och väl.
Problemet är att den alltför lagiskt lagde konvertiten under processens gång gärna låter sig hjärntvättas så att det riktigt löddrar ur öronen. Han (oftast, men ibland är det en hon) låter sig villigt indoktrineras med "hela sanningen", slutar reflektera och ifrågasätta nånting - allt katolskt är ju suveränt - och går sen fram med spikklubba för att i stor nitälskan banka i andra "sanningen". Ofta redan innan konversionen. Det "katolska" (d.v.s. konvertitens skeva tolkning av det) är det strålande idealet - och de som inte fattar det får veta att de lever.
Efter konversionen brukar det hela bli etter värre. Fanatikern har snart utvecklats till en myopisk paragrafextremist som inte ser längre än avståndet mellan näsan och katolska kyrkans katekes. Det är bara detta som gäller. Livet rutas in, regler följs minutiöst, biktstolen utnyttjas i övermått, kyrkan besöks flitigt, vänskaper och bekantskaper sägs upp, de som ser lite mer av sanningen attackeras. Sekterismen tar full fart, under det att konvertiten själv ser sig närmast som ett helgon, ett praktexempel på katolik. Det måste vara alla de andra som tar miste. Eller hur?
Och så bär det av till rörelser som Opus Dei eller SSPX.
Och har konvertiten väl hamnat där, särskilt bland de senare (de förstnämnda är det mest bara synd om), har förmodligen vettet för länge sedan runnit ut tillsammans med de sista av de fungerande hjärncellerna.
Vill någon slösa bort sitt liv på sekteristisk fanatism så står det förstås var och en fritt att göra det. Vi har religionfrihet i det här landet, på gott och ont. Men man ska inte pracka sin trångsynthet på andra!
Och man bör inte kalla extremismen "katolsk".
Who is this?
'I sense in myself the vocation
of Warrior, Priest, Apostle,
Doctor, and Martyr.
In the heart of the Church,
my Mother,
I will be love.'
The unlikely answer is St Therese of Lisieux. The saint is often called 'the Little Flower' offering a softer image of a gentle soul whereas Marie Francoise Therese Martin had steely determination and a vision of where she wanted to go and was only thwarted by her poor health. The picture shows her dressed as Joan of Arc, another strong woman of vision.
Here in England, relics of St Therese are making a tour invincing much public interest. Her relics are being displayed in churches around the country not only Catholic churches but Protestant churches and in chapels attached to universities and even one of London's prisons, Wormwood Scrubs - a testament to Therese's popularity as an accessible saint, one who acknowledged the trials and tribulations of daily life.
She is one of the great modern saints and is one of only three women to receive the honour of being recognised as a Doctor of the Church. In his article Saint Therese and the Question of Ordination of Women, Dr. John Wijngaards shares some of his studies about this mighty saint. In the article, he investigates St Therese's longing for the priesthood and her enduring testimony. In her simple 'little' way, Therese stands out as a mighty prophet, challenging the conscience of Church leaders to re-examine the facts.
See: http://www.womenpriests.org/teaching/therese.asp.
Catharina Broome OP, a a well known lecturer, writer and preacher based in Stockholm, Sweden, also explores St Therese's priestly vocation. She writes: 'The most significant testimony to the fact that Therese of the Child Jesus priestly vocation was nor a symbolic one but was indeed very serious, is the confidence she shared with her sister Genevieve. Her sister does not give the exact date when Therese confided in her, but says, only that is was some time in 1897 her final year, when she was only 24 years old.
'Don't you see that God is going to take me at an age when I would not have had the time to become a priest. If I had been able to become a priest, it would have been in this month of June, at this ordination that I would have received holy orders. So in order that I may regret nothing, God is allowing me to be sick; I wouldn't have been able to present myself for ordination, and I would have died before having exercised my ministry'
See: http://www.womenpriests.org/called/broome.asp
May St Therese of Lisieux continue to be an inspiration to us!
Leonie Russell
Jag firar inte Halloween, om ni tror det, men ett buuuuu kändes som den mest passande rubriken för det här inlägget....
Trodde det var lite bättre i frikyrkorna på kvinnoledarpunkten. Men nej!
Och nej, Ulf, det är inte främst en jämställdhetsfråga, det håller jag helt med dig om.
Det är snarare frågan om ifall Jesus skulle ha diskriminerat de kvinnor han utvalde till sina närmaste... Maria Magdalena t.ex. Vars evangelium rensades ut av nitiska män, för att hon där framstod som en ledare för apostlarna, som var närmare Jesus än de.
Skulle han ha diskriminerat de kvinnor som förestod de tidiga husförsamlingarna...och även var bland Paulus allra trognaste medarbetare? Församlingen i Filippi lär ha haft ett stort antal kvinnliga ledare.
Inom judendomen har kvinnor sen urminnes tider fungerat som ledare för synagogorna. Presbyter kallas deras tjänst förresten där, som du kanske har hört (äldste, präst, ledare för synagogan, moder för synagogan, huvud för synagogan - är olika benämningar för judiska kvinnors tjänst). Presbyter är samma ord som ordet präst kommer ifrån. Och kvinnliga rabbiner finns det - en kunde ha hamnat i Stockholm nyligen. Tråkigt att hon inte gjorde det.
I de tidiga judisk-kristna församlingarna där man tog över denna ledarstruktur valdes även kvinnor till dessa tjänster.
Men vi tycks ha halkat långt efter vår broderreligion i vår tid...
Och så tycker jag att det blir en faslig dubbelmoral av det hela när du menar att du kan samarbeta med kvinnliga ledare i andra församlingar, men inte vet om det är rätt, bibliskt. Hur ska du ha det, i konsekvensens namn?
Även katolska präster hycklar på samma sätt - samarbetar gärna med kvinnliga präster i Svenska kyrkan (gifter sig titt som tätt med dem t.o.m.!) - men erkänner inte deras ämbete som giltigt.
Är det inte nog med detta falskspel snart? Är kvinnor mer än vatten värda i församlingarna anno 2009? Kan de anses kompetenta nog att tjäna den Herre vars kropp de till fullo utgör en del av? Eller ska ni kanske återigen slita sönder den kropp som är sammanfogad och ett i Kristus, för att ni vill styra och ställa ensamma, utan hjälp av kvinnlig vishet i ledningen?
Jag vill tillägga att jag tycker att en hel del av det du säger och gör är riktigt bra, särskilt ekumeniskt. Du har utvecklats positivt på många sätt under de senaste åren. Men det här var ett riktigt bottennapp! Hoppas att du tar tillfället i akt att studera det här mer ingående, så att du kommer till en djupare insikt i frågan, och så att dina ord och handlingar kan klinga samstämmigt på denna punkt!
Världen är så fylld av hemska nyheter, och snart sagt ingenting verkar fungera som det ska. Inte minst i fråga om flyktingfrågor. Också i Sverige.
Som volontär under många år har jag hört alldeles för mycket om tokigheter för att ha något direkt förtroende kvar för hur sånt hanteras. Det finns allvarliga brister, och ingen som har ansvar verkar vilja göra något åt det...
Jag orkar inte kommentera den här artikeln - men läs den!
Först verkade det som ett hyfsat moget beslut: skramla in pengar på poker för att renovera en kyrka. Nåväl, vinner han så var det kanske bra...
Men kolla in videon. Har ni nånsin sett en barnsligare 28-åring...? Så här kan det gå när man låter småpojkar prästvigas.
Uppdatering:
Här finns hans hemsida.
Man kunde tro att det är mindre fördomsfullt i USA, att diskriminering inte sker så öppet. Tänk: San Francisco.
Mot bakgrund av att homosexuella snart kan gifta sig i Svenska kyrkan, förefaller en sån här artikel som rena rama stenåldern.
Det gör ont att läsa om hur en kvinna lämnas ensam att dö på ett sjukhus, och inte får träffa ens sina barn.
Skulle detsamma kunna hända i Sverige? Jag hoppas verkligen inte det.
Ni, särskilt kristna, som har en massa fördomar mot homosexuella - passa på att läsa detta och reflektera...
Helt och hållet på skämt, inspirerat av Johans frikyrkliga budord, Bittes ateistiska och Pekkas katolska dito.
Svenska kyrkans tio budord
1. Du skall inte tillbe någon högre makt än kyrkopolitiken.
2. Du skall inte enbart låta bli att missbruka Guds namn, du skall inte ens tala om Gud. Särskilt inte i kyrkan, och allra minst om du är präst.
3. Du har till fullo uppfyllt din kristna plikt om du nöter kyrkbänken till jul och kanske påsk, och vid ett och annat dop, bröllop eller begravning ibland. I övrigt kan du leva precis hur som helst. Det finns ingen moral eller etik. Och om det nu skulle finnas någon trots allt, så kan du anpassa den så att den passar dig.
4. Visa aktning för biskopen, så länge han eller hon inte säger knäppa saker. Gå i så fall ut i media och skäll ut biskopen offentligen!
5. Du skall inte säga något dräpande. Särskilt inte i kyrkorådet. Var lagom. Bara lagom.
6. Bryt dina äktenskap så många gånger du vill. Testa att gifta dig med både män och kvinnor nu när staten ger dig chansen. Och ha gärna hemliga affärer vid sidan av. Särskilt om du är präst. Men se till att inte bli upptäckt! För då blir det rubriker i Kyrkans tidning...
7. Du skall inte stjäla ur kollekten, men lägg gärna i monopolpengar. Du betalar ju ändå så pass mycket via kyrkoskatten att du känner av det så det svider. Omkring en procent är inte lite om du är höginkomsttagare (och inte redan har lämnat kyrkan p.g.a. det)!
8. Du skall vända kappan efter vinden. Var därför noga med att känna in vindriktningen varje dag så att du inte hamnar i några politiskt inkorrekta situationer.
9. Du skall inte ha begär till din biskops flådiga hus.
10. Du skall inte heller ha begär till biskopsämbetet om du är präst, ej heller till biskopens representationsmiddagar, guldkors, hatt eller katt.
Inläggen duggar ganska tätt just nu, men jag måste ju bara skriva om detta... :-)
Nyhumanismen (snarare än humanismen) upphör inte att förvåna med sitt till synes omättliga behov av att hitta på nya religiösa ritualer. Den ursprungliga humanismen är ju förenlig med kristen tro och värdegrund, så det kanske inte är så konstigt att den platta efterföljaren inte lyckas skaka av sig allt i ett svep?
Den senaste trenden (efter införandet av nyhumanistiska "konfirmationer") är alltså något så märkligt som "avdop". Nu väntar vi bara på en humanist-ritual-handbok med noggranna föreskrifter för alla deras ceremonier. Varför inte med käcka formuleringar som "Jag försöker härmed avdöpa dig i Nyhumanismens, Sturmarks och den Heliga Skepsisens namn"?
Träffade redan för några år sen en "avdöpare" som av någon anledning är en ganska flitig besökare i min församling, han brukar dyka upp till kyrkkaffet om inte annat, sitter ofta utanför kyrksalen och väntar på att mässan ska ta slut. Han har rentav utnämnt sig till "biskop" numera. En som "avdöper", alltså.
Vi hade ett långt samtal om "avdop", som han alltså propagerade för, och menade sig utföra, det ägde rum på gågatan i stan, där han satt med sitt plakat. Han berättade även att han hade "avdöpt" samtliga präster i Svenska kyrkan, genom att gå igenom hela matrikeln och utföra sin lilla procedur över var och en.
Jag hävdade, och hävdar fortfarande, att "avdop" är en teknisk omöjlighet, då dopet är ett sakrament, och som sådant outplånligt. Det går inte att tvätta bort eller genom ord eller ens ett kraftigt avståndstagande från tron "avdöpa" bort.
På samma sätt är det omöjligt att "avkonfirmera" sig eller "av-viga" sig.
Det torde inte vara någon nyhet för någon, ens nyhumanisterna, att det går bra att som vuxen ansluta sig till dem, eller till buddhism, islam, eller någon annan trosriktning även om man har blivit döpt in i Kristus (snarare än i någon viss kyrkodel), som barn. Dopet utgör inget hinder för ett eget ställningstagande.
Kristus kan för övrigt inte kidnappas av kyrkorna...
Och Guds välsignelse fortsätter obönhörligen att lysa över såväl döpta som "avdöpta".
Tough luck!
** Eh, varför använda en babyrosa hårtork för att symboliskt försöka "torka bort" dopvattnet? Lite stil, tack! Åtminstone...
Några av mina favvohelgon firas under den första veckan i oktober, närmare bestämt den 1:a (Thérèse av Lisieux), 4:e (Franciskus av Assisi) och 7:e (Birgitta av Vadstena).
Sinsemellan är de väldigt olika. Och det kanske är olikheterna jag har fastnat för, det speciella med var och en.
Idag firas alltså Birgitta, som numera är utnämnd till en av Europas skyddspatroner. Lägligt nog läste jag idag ett kapitel om Birgitta (och Franciskus!) i Emilia Fogelklous bok...
Vill bara citera ett par korta stycken därur som jag tycker säger väldigt mycket:
"Birgittas fromhet var inte en känslostämning eller en renlärighet eller en ordentlighet med riter och fromma seder. Nej, ett faktum var den, i alla livets dimensioner. Den spred sin kraftström till och med efter döden. Den var inte en mild och stilla flod, den var en strid och stark älv. Just på grund av sitt födelsemärke - i vekhetens tecken - reste sig till sist Birgitta som en bjudande väldig gestalt, hos vilken all rädsla försvunnit. Ej en förljuverskas liv fick hon, utan en vägröjares, en som lovat "riva bort törnen och tistlar" från Kristi väg, så att den kunde bli bättre farbar." (s. 92)
"Hon fick ej sluta sina dagar i det kloster, där det hade varit gott att vara. Nej, vidare måste hon - som när det bär uppför ett fjäll och man till sist når förbi trädgränsen. Där är bara ett träd kvar. "Tha atirstod Korset, ensamit ok höght." (s. 90)
Simone Weil - ett outnämnt helgon, som jag skrev om igår, förstod sig för övrigt inte på Thérèse, förmodligen för att hon bara hade läst den tillrättalagda version av självbiografin som sockrats och glaserats intill oigenkännelighet?
Och om Franciskus skulle det finnas mycket att säga. Han var det första helgon jag kan minnas som gjorde intryck på mig. Läste i Dagen om hur husdjur välsignas i en del kyrkor i USA, det sker just på Franciskus firningsdag. Kan även upplysa om att man inte behöver åka utomlands för att vara med om det. Det räcker gott att åka t.ex. till katolska kyrkan i Uppsala... Det ses som så exotiskt att UNT ofta rapporterar från händelsen... ;-) Lite kul var också denna insändare.
Läser för tillfället bl.a. Emilia Fogelklou. Särskilt mycket tyckte jag om det långa kapitlet i samlingsvolymen som handlar om Simone Weil. Därifrån är nedanstående citat hämtade (s. 76-79). Tycker att de förtjänar att reflekteras på djupet över... Och det är ingen hemlighet att jag känner igen mig oerhört i dessa tankar.
Simone blev aldrig katolik, fast hon var svindlande nära. Tycker att hon på ett bra sätt visar att sanningen är så mycket större än kyrkan vill få den till... Hon är äkta, rakt igenom. Det var hennes mission.
***
"Älska den nakna företeelsen utan någon tolkning. Vad man då älskar är i sanning Gud."
"De som gav Kristus föda och kläder visste ju icke att det var han. Kristendomen talar för mycket om de heliga tingen."
"Ensamt den själ som redan förintats genom kontakt med den verklige Guden (till och med om hon - genom språklig förvillelse - skulle tro sig vara ateist) orkar fästa sin uppmärksamhet (attention) på olyckan."
"Övertygelsen att en människa kan bli frälst utanför den synliga kyrkan kräver ett nytt genomtänkande av alla trons element. - Om kyrkan icke snart inser denna nödvändighet, måste man befara att hon icke kan fullgöra sin uppgift."
"Det ges ingen frälsning utan 'ny födelse', utan inre upplysning, utan Närvaro i själen av Kristus och den helige Ande. Men om det finns möjlighet till frälsning utanför kyrkan, då finns det också möjlighet till individuell och kollektiv uppenbarelse utanför kristendomen. I så fall konstituerar sann tro en samhörighet av helt annat slag än den som består i att anta de eller de åsikterna. Man måste på nytt genomtänka trons begrepp. - Trons art är att underordna själens alla områden under den gudomliga kärleken."
"Gud ensam är värd intresse, absolut inget annat. Vilken slutsats kan man då dra i fråga om de intresseväckande ting som ej tala om Gud? - Man måste dra den slutsatsen att de i grunden tala om Gud. Det brådskar nu med att visa detta."
"Det ges en tystnad i universums skönhet. Men den är ändå som buller inför Guds tystnad. /.../ Kontakt med Gud är det enda verkliga sakramentet."
Ur: Emilia Fogelklou, Sökare, stigfinnare och gränsöverskridare.
Tankar...?
Nu har man framställt en ny svepeduk med metoder som fanns tillgängliga på medeltiden, vilket en del forskare menar är tillkomsttiden för originalet - och vilket andra givetvis bestrider.
Men vad säger kopian om originalet? Ingenting, så vitt jag kan se. För bara för att man kan framställa något liknande så betyder det ju inte att det är så det har gått till. Och det förklarar inte heller t.ex. varför man har hittat fragment på duken från örter i Palestina, som är äldre än c14-metoden daterat andra mikroskopiska prover av duken till.
Själv tycker jag att mycket ännu talar för att den är äkta.
Kopian är förresten riktigt ful jämfört med originalet... Om det nu har någon betydelse. Sannolikt inte. Bara en fotnot... ;-)
Vad tror ni?
Läs mer här.
Tja, vad ska man egentligen tro? Ta en titt på den här videon och förklara det hela på ett bättre sätt. Om du kan!
Tycker att det här, om inte annat, bevisar att man kan tolka bibeln precis hur som helst...
Funderade över det där under en långpromenad nyss i regnet - utan paraply.
Över hur tron inte är en tro på något abstrakt som vips bara verkar sant efter en massa resonerande hit och dit, eller överväganden om vad som är mer rimligt än något annat. Utan att "tro" handlar om erfarenhet snarare än tro i den mening man ofta lägger i ordet.
Hade jag inte erfarit Gud så hade jag förmodligen aldrig fått trons gåva. Den är så tydligt kopplad till erfarenheter.
När erfarenheterna upphört, och det enda som finns kvar är allt svagare minnen av dem, finns ändå någon slags tro kvar. Men den ser annorlunda ut. Avskalad. Bara det mest väsentliga är kvar. Då faller så mycket som tidigare verkade viktigt.
Om tro bottnar i erfarenhet av Gud så kan man aldrig anklaga någon för brist på denna erfarenhet.
Den som är ateist eller humanist eller föredrar att inte använda några etiketter på sin uppfattning, har kanske helt enkelt aldrig erfarit det som de troende har sett, hört, smakat och tagit på?
Vad säger du om det här? Hur ser din erfarenhet av tron ut?
Bloggmallens bakgrund la av (tillfälligt?) för nån dag sen, och då den fortfarande var försvunnen idag tog jag tillfället i akt att ta bort den koden för gott så att ramen kring bloggen blev vit. Det gör headerfotona mer rättvisa, och öppnar upp för mer färgvariation i övrigt. Har designat om här lite grann också...
Undrar annars så smått varför ingen kommenterar längre... Kanske många slutar titta in när man bloggar mer oregelbundet? Tips: lägg till bloggen i era rss-flöden så ser ni när det har skrivits något nytt. Ofta kommer det flera inlägg på raken när jag väl skriver, så passa på att titta in då om inte annat - och kommentera gärna.
Någon där...?
Har läst en mycket bra artikel om den pågående "systrainkvisitionen" i USA. Den visar tydligt hur olika man har tolkat Andra Vatikankonciliet.
Läs hela artikeln! Nedan är bara ett utdrag ur slutet som jag tyckte var särskilt vackert.
Fyrtio år har passerat sen konciliet. Är det inte dags snart att blicka framåt, och inte fokusera så mycket på konciliet, eller fastna vid någon annan tidpunkt ännu längre bakåt i historien?
Vi lever trots allt nu. I ett unikt och sällsamt nu som aldrig kommer igen. Och utmaningen är att leva i detta nu, ta vara på det.
Och den utmaningen är mycket större och viktigare än att propagera för "den enda rätta tolkningen" av ett eller annat koncilium.
Det handlar om att inte missa målet. Om själva evangeliets kärna, och hela skapelsens och livets centrum. Och då talar vi inte om bokstavstro, utan om liv. I överflöd.
***
"As Teilhard noted, suffering and sacrifice are part of the evolutionary process. Isolated structures must give way to more complex unions. To live with an evolutionary spirit is to let go of old structures and to engage new structures when the right time comes. The new heaven and earth promised by God will not come about by cutting ourselves off from the world or forming Catholic ghettos. It will not unfold through the triumph of ecclesiastical power. It will come about as we follow the footprints of the crucified one, descending into the darkness of humanity and rising in the power of love. This is the path to a new creation symbolized by Christ.
We believe that what happened between God and the world in Christ points to the future of the cosmos. That future involves a radical transformation of created reality through the unitive power of God’s love. To be a Christbearer is to focus on the inner depth of love. It is love that puts flesh on the face of God, love that makes Christ alive; love is the power of the future and the unfolding of Christ. History will not remember what we wore, where we lived or how we prayed, whether as Concilium or Communio Catholics. In the evening of life we all shall be judged on love alone."
© Blogger template Fishing by Ourblogtemplates.com 2008
Back to TOP
Inlägg
