Kristen elakhet...?

Funderar över detta fenomen, apropå de häftiga reaktionerna igår både här och var i bloggosfären.

Märkligt hur ett humorinlägg kan lyfta den kristna elakheten till oanade höjder.

Det är särskilt fascinerande att studera hur de som vill läxa upp andra själva beter sig...

Och hur kristen "snällhet" tar sig rakt motsatta uttryck.

Och hur det elaka smittar av sig på ett sätt som verkar oreflekterat (särskilt tydligt blir det just i bloggosfären). Om en person överreagerar och skriver en otrevlig kommentar verkar det vara väldigt lätt för tio andra att också genast göra det. Ett slags elakhetens flockmentalitet.

Jag undrar ibland över om kristna är elakare än andra - för att de lägger sån press på sig själva att försöka vara goda (en manöver som på förhand är dömd att misslyckas) - men då någon/något skrapar på den polerade till synes perfekta ytan så spricker den, och ut väller värre saker än man nånsin hör från icke-kristna...

Det verkar som att kristna ofta projicerar sitt inre mörker på andra eftersom de inte vill kännas vid att det finns inom dem själva - trots att de är "frälsta". De får inte den ekvationen att gå ihop.

Eller verkar kristna bara elakare än andra just för att de förväntas vara snälla?

Skapar snällhetsreligion paradoxalt nog elaka människor? På riktigt.

Jfr. undersökningen som tycks visa att kristna skulle porrsurfa mer än andra. Det förvånade mig väldigt mycket till en början - men blir logiskt utifrån att det är tabubelagt - och samma sak skulle kunna gälla här. Kristna ska vara snälla och goda. Något annat är inte tillåtet. Och så förvrids det till sin motsats - bara därför.

Jag skrev att godhetsprojekt på förhand är dömt att misslyckas. T.o.m. Jesus blev irriterad vid ett tillfälle då någon kallade honom god. Bara Gud är god, menade han. Jesus visste vad som bor i människorna... Av egen erfarenhet.

Fastetiden brukar ses som en tid att inventera sitt kristna liv. Men vad hjälper det att avstå från mat, tv, internet eller vad som helst, om det inte får någon inre effekt? Om fastan leder till självgodhet och egoväxt - vad gott har den då fört med sig? Om fastan, med dess koncentration på självperfektion, gör en andligt blind så hade det varit bättre att låta bli att fasta.

Det andliga livet är inte tänkt att vara en skimrande bräcklig såpbubbla som är hotad av allt som kan tänkas stöta till den. Det är tänkt att genomsyra allt - och får det göra det så kan inget hota det.

Den ödmjuke kan inte bli kränkt.

Den som vet att endast Gud är god dömer inte andra.

Den som har självdistans kan skratta högt åt sig själv.